~Liv~

Liv sprang för kung och fosterland igenom New Yorks folkmassa. Hon var sen. Väldigt sen. Planet hade landat 1 timme efter beräknad ankomst och då Liv var tvungen att lämna av alla sina grejer i sin nya lägenhet var tidsplanen redan spräckt. Hon vinkade till sig en av de där gula taxibilarna hon sett så många gånger på film och gav chauffören adressen till kontoret. Även om det inte fanns så mycket mer att göra nu kunde hon inte pusta ut. Hon var oerhört stressad och som om inte förseningen redan hade skapat problem så fick hon sig en chock när hon kollade sig i backspegeln. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig fläta, kläderna hon hade på sig hade hon endast haft av bekvämlighet då det var ett långt flyg och ja… Liv kände sig verkligen inte fräsch. 

Väl framme betalar Liv taxichauffören och slänger sig ut ur bilden. Hon kollade på klockan och insåg att hon faktiskt var precis i tid. Innan hon klev in genom dörrarna tog hon ett djupt andetag och fixade till lite av håret. Lobbyn var oerhört vacker. Det var en modern känsla över det hela, oerhört exklusivt. Liv stannade innanför dörrarna och beskådade det vackra rummet innan hon fick syn på kvinnan som uppenbarligen väntade på henne. "Hej! Liv" sa hon och tog kvinnans hand. Hon var oerhört vacker vilket fick Liv att mer eller mindre bara sjunka under jorden. Alla människor runt omkring henne var välklädda och såg väldigt propra ut. Även om hon hade haft tid att fixa till sig lite så skulle hon ändå inte spela i deras liga.

När Fiona fick syn på Liv så skådade hon henne uppifrån och ner så diskret hon kunde. Hon tog sedan tag i kvinnans hand och gav henne ett varmt leende. "Välkommen till CatCo International. Jag heter Fiona." Hon släppte kvinnans hand och gick med raska steg bort mot hissen för att trycka på knappen.
"Jag tänkte börja med att visa dig omkring lite. Sen presentera dig för Cat, hon är lite upptagen just nu. För jag antar att du blev intervjuad av andra personer och inte henne personligen." Fiona sneglade bak mot Liv. "Har svårt att se hur hon skulle kunna anställa någon, hon hade hatat alla så fort de öppnade munnen." Det plingade till och Fiona steg in i hissen för att trycka på våning 29. 
"Du kommer jobba en våning under mig. Dom lokalerna är inte lika fina men det duger i krig." Sa hon och såg hur hissdörrarna gick igen framför dem.

Fiona sneglade mot Liv igen.
"Har du varit i New York innan? Förutom på intervju. Eller du kanske gjorde intervju över skype."

~Liv~ 

"Tack" sa Liv och följde efter kvinnans raska steg in i hissen. Hon tog in och nickade åt allt Fiona sa. "Nej jag har faktiskt aldrig varit här innan. Intervjun gjorde jag via Skype" fortsatte hon något stelt och lyckades få fram ett leende. Byggnaden var extremt stort. Hon kunde inte riktigt förstå hur en tidning behövde så många våningar men å andra sidan hade hon bara frilansat och skrivit för en och annan småtidning innan så vad visste hon egentligen om industrin?

Det kändes som att de stod i hissen i en evighet. Inte för att hon hade så mycket emot det. Att träffa Cat skulle bli väldigt kul men hon var oerhört nervös. Med tanke på hur Liv såg ut skulle hon nog få sig en och annan dänga av VDn men Liv visste att hon var en duktig journalist och hon hoppades på att det skulle räcka för nu. 

Fiona verkade oerhört trevlig. Hon kändes som den typ av tjej Liv skulle kunna komma bra överens med. Hon var något nervös över att flytta från trygga Montana ner till New York helt på egen hand. Liv kände inte någon men hon hoppades på att komma in i allting snabbt.

"Välkommen till New York, då." Sa hon och gestikulerade överdrivet i hissen. Hon tyckte det lät skönt att ha intervju över skype. Hon önskade hon kunde ha det någon gång. Men hon hade bott i New York under hela sitt 28-åriga liv, så hon hade aldrig riktigt möjligheten.  Tusan. 

Hissen plingade till vid 29 och ingen hade stigit på under hela vägen upp, vilket var ovanligt. Hon gick ut från hissen och de gick in i ett stereotypiskt kontor med några skrivbord och datorer. "Här har vi det allmäna kontoret. Du kommer få en mysig liten plats här men om du sköter dig bra så kan du få ett eget kontor." Sa Fiona och pekade mot ett av de mindre kontoren där det satt en medelålders man och verkade kolla på youtubevideos. Fiona gick en bit och stannade tillslut vid ett skrivbord som var "vägg i vägg" med ett annat skrivbord. Det enda som skiljde dem åt var en liten vägg som funkade utmärkt som anslagstavla om man ville hänga upp saker. 

Killen som satt mitt emot Livs bord flög upp och gick fram till dem.
"Hej du måste vara Liv. Jag heter Marco, trevligt att träffas." Sa killen med glasögon. Fiona sneglade ut över rummet och såg att det var många som kollade mot dem. Folk brukade egentligen inte bry sig så Supermycket om nya människor på kontoret, det var bara en myra i myrstacken. Men hon kunde väl erkänna och tycka att Liv såg extremt bra ut. Och många på kontoret var män..

Marco var lite åt det mörka hållet, antagligen från sydamerika. Han hade stora glasögon och svart, rufsigt hår. Han såg ut att vara lite energisk av sig. Fiona hade sett han springa fram och tillbaka ibland men aldrig riktigt hälsat.

Liv gick efter Fiona ut och lyssnade intensivt på vad hon hade att säga. Det var viktigt för henne att snappa upp allt som Fiona sa. Hon vill inte behöva ställa frågor kring vad som redan sagts men som tur var har Liv ett bra minne så det lär inte vara några problem. 

"Hej Marco! Det stämmer. Trevligt" sa Liv med sin mjuka röst och gav honom ett varmt leende. Hon började redan kunna slappna av lite mer men blickarna som följde henne var mindre roliga. Speciellt när hon kände sig så ofräsch som hon gjorde. Hon blev lite förvånad över att det var så mycket män där. Det var inte riktigt vad hon tänkt sig men i ärlighetens namn hade hon inte så mycket emot det. Det kunde vara betydligt värre att jobba med enbart tjejer. Hon hoppades dock på att männen här hade vett i skallen. Liv hade jobbat på ställen innan där de manliga kollegorna inte respekterade henne över huvud taget. Det var bland det värsta Liv visste. Män som endast såg kvinnor som objekt.

Fiona stod tyst en stund och funderade. "Ja.. Låt oss ta en liten rundtur då."
De gick runt i kontoret och Fiona pekade ut skrivaren, kopiatorn, det lilla köket med kaffekokare och kylskåp och allt annat viktigt man kunde tänka sig behöva använda. Hon stannade i köket och gjorde en piruett mot Liv. "Du kommer inte jobba direkt med Cat, som jag gör. Jag sitter i ett liknande kontor som detta på våningen över, fast lite snyggare kanske. Allt du gör kommer istället gå igenom mig, så att säga. Det var det jag förstod det som i alla fall. Nu i början ska du mest se vad för saker jag skriver och inte skriva så mycket själv, kanske hjälpa mig med småsaker och kolumner som behöver finputsas. Sen kan du ge dig på att skriva saker själv. Förstår du?"

Liv fortsatte sin vandring efter Fiona. Bara denna våning var väldigt stor och att det dessutom var 50 våningar imponerade Liv. Det verkade vara väldigt många anställda. 

Det kändes oerhört skönt för Liv att hon slapp jobba direkt med Cat. Hon hade minsann hört hur hon kunde vara och även om Liv var väldigt tuff skrämde blotta tanken av Cat henne. "Jag förstår! Ser fram emot att komma igång" sa Liv och gav Fiona ett lika varmt leende som hon gett till Marco en kort stund innan. "Vad skriver du mest om?" frågade hon. Om hon skulle hjälpa Fiona vore det ju bra att veta vad hennes inriktning var.

Fiona vinkade till sig Liv och började gå mot hissen. "Samma som du inriktat dig på, vad jag förstått det som. Nyheter och händelser utrikes. Jag specificerar mig på Europa. Så det jag gör är att jag läser igenom rapporter över mejl, tar emot samtal från reportrar ute på fältet och sen skriver ner våran sida av historien." Hon klev in i den lediga hissen och väntade in Liv innan hon tryckte på våningen upp. "Som du kanske vet är CatCo's motto att vara först och bäst. Kvalitén på artikeln är minst lika viktig som att vi är först med att dela det som sker. Jag jobbar med den fysiska tidningen. Kommer du vilja jobba med tidningen eller hemsidan?" Dörren gick igång men en kvinna sprang för att hinna slinka mellan dörrarna.

Liv gick in i hissen och ställde sig bredvid Fiona. "Okej! Det spelar absolut ingen roll även om jag tror att hemsidan intresserar mig mest" sa Liv och log när hissen åter igen började röra sig. Nu blev hon lite mer nervös. Var det nu hon skulle träffa Cat? Hon kollade sig i spegeln som satt på hissens vägg. Okej, hon såg bättre ut än hon trodde men långt ifrån bra. Hon rättade till flätan lite grann innan hissens dörrar öppnades och de klev ut. Liv rättade även, diskret,  till sina kläder innan hon vände blicken mot Fiona och gjorde en gest "efter dig".

Fiona var tyst resten av hissen. Kvinnan som gick på skulle vidare så hon stod kvar medan Fiona och Liv gick ut. De gick bort mot Cats kontor som syntes helt och hållet genom glasväggen. Det var dock en bit att gå från hissen.
"Var dig själv. Och var inte en dörrmatta, våga säga ifrån om du känner att något är fel. Fast på ett trevligt sätt. Cat är ingen ond människa, hon gillar kvinnor som vågar säga ifrån. Framför allt mot män men även mot Cat själv. Det beror på vad det handlar om." De nådde fram till glasdörren och Fiona öppnade dörren för att kliva in.

"Cat, Detta är Liv.." Hon sneglade bak mot Liv och insåg att hon inte visste Livs efternamn, så hon kollade frågande mot henne.

Liv nickade och tog ett djupt andetag innan de vandrade mot vad som förmodligen var Cats kontor. Det var oerhört flott och människorna som sprang omkring på våningen var minst sagt välklädda. Fiona öppnade dörren och klev in med Liv tätt bakom henne. "Noréen. Liv Noréen. Det är svenskt" sa hon och log ett prövande leende som snart suddades ut igen. Tänk att hon nu stod där, mitt emot Cat. "Trevligt att äntligen träffas" sa Liv formellt. Hon lät som tur var inte lika löjlig som hon trodde att hon skulle göra.

Cat satt bakom sitt skrivbord och la drog av sig glasögonen medan hon la undan en tidning. Hon skådade Liv med en förvånad blick. "Intressant." Mumlade hon och la benen i kors för att sätta på sig glasögonen och fortsätta läsa. Fiona sneglade mot Liv men fäste sedan blicken på Cat.
"Ms Grant. Jag tänkte fråga dig om du har utdraget från rapporten i Norge redo." Sa Fiona formellt. Cat kollade upp över sitt bord och sträckte sig efter ett papper. Fiona tog några steg fram och tog emot en bunt med papper. "Jag skulle inte lita allt för mycket på det. Kolla igenom det noga och se om det är värt att skriva något om det." Sa Cat och kollade ner mot sin tidning. "Jag tycker det var ganska ointressant. Men sen läste jag inte så noga." Fiona nickade och vred på klacken för att nicka med huvudet för att visa Liv att de skulle lämna rummet. 
"Ms Noréen." Fiona vred på sig när Cat pratade. Hon stirrade rätt mot dem.
"Jag är all in för att låta kvinnor bära vad de vill, men nästa gång, försök hitta något mer.." Hon gjorde en gest med handen medan hon tänkte. "Exklusivare. Ms Pine kan ju visa dig några bra butiker. Din lönecheck lär täcka det utan problem." Hon kollade ner mot tidningen. "Välkommen till CatCo". Fortsatte Cat innan Fiona lämnade rummet.

Hon gick iväg mot sitt skrivbord och vred sig mot Liv. "Hon är ovanligt stressad idag. Vilket kanske inte märks eftersom hon ser så lugn ut. Men det är såhär hon är när det är stressigt. Hon försöker koppla bort omvärlden i några minuter och sen är det fullt ös. Vänta bara och se, snart springer hon runt."

Liv lyssnade på konversationen mellan Cat och Fiona. På vägen ut blev Liv stoppad. Hon vände sig om mot Cat. "Givetvis, Ms Grant. Tack" sa hon och log innan hon vände sig om för att gå efter Fiona ut. Hon tog åter igen ett djupt andetag som för att hämta andan. Hon mötte Fionas blick och log ohämmat. "Då jobbar man på CatCo" sa Liv lugnt medan hon tog ett lättande andetag.

Fiona log mot Liv. "Välkommen. Du får hänga med på afterwork ikväll. Jag tillåter inte nej som ett svar." Sa hon skämtsamt och slog sig ner i sin bekväma stol. Hon gjorde en gest mot pallen bredvid, som hon hittat ståendes någonstans. "Detta är din stol för idag." Hon la pappershögen på bordet framför Liv. "Nu får svensken inom dig hjälpa mig förstå oljekrisen i Norge." 

~~~~~
Det var inte meningen att de skulle dricka så jättemycket. Fiona nöjde sig med ett glas vin och en öl, men det räckte för att det skulle snurra till lite. Det var en trevlig kväll och de var ett sällskap på fem. Fiona, Liv, Steve, Mark och Simon. De snackade om allt mellan himmel och jord, och det syntes långa vägar att Mark försökte ragga på Liv. Mark var singel och kanske en av de mest attraktiva som jobbad på CatCo, i alla fall bland männen. Hans varma ögon och charmiga leende fick de flesta på fall. De satt runt ett bord och klockan närmade sig 12. Fiona skulle vara på jobbet 8 så att ta sig hem var en bra idé.
"Liv, vill du följa med in på toan lite bara?"

Liv kände snabbt att hon kom in i gänget. I alla fall i gänget som var på After Worken. Kvällen var underbar. Liv drack 2 drinkar vilket ledde till att hon blev lite lullig. Hon uppskattade verkligen uppmärksamheten hon fick av Mark. Han var verkligen snygg vilket resulterade i att hon inte helt och hållet avfärdade honom. Liv var dock inte intresserad av varken förhållanden eller one night stands så hon sträckte sig inte längre än till några få flirtiga kommentarer.

"Ja, absolut" sa Liv och log och gjorde en "kommer snart tillbaka"-gest mot killarna som satt kvar. "Tack för att du bjöd med mig ut ikväll. Jag behövde verkligen det här" sa Liv glatt medan de gick mot toaletten.

Fiona log medan Liv pratade. "Ingen orsak. Kul att ha med dig." Så fort de gick in på toan så vred hon sig mot Liv. "Jag märker att Mark stöter på dig. Ska du lägga in en stöt tillbaka eller?" Sa Fiona och flinade. Hon vred på sig till spegeln för att dra fingrarna under sina ögon. Hon såg sliten ut. "Jag tänkte dra nu i alla fall. Stannar du eller drar du med mig? Jag bor I East side så jag bor bara några block härifrån."

Liv fnissade. "Han är snygg och väldigt charmig men det är nog för idag. Får se vad som händer vid ett senare tillfälle" sa Liv flirtigt på ett skämtsamt sätt. "Jag bor ca 15 minuter här ifrån med taxi tror jag" sa Liv och började rota efter sin mobil i sin lilla väska när hon insåg att någonting saknades. "Mina nycklar…" sa hon och fick lite halvpanik. "Jag har inte mina nycklar med mig" upprepade hon innan hon satte sig toastolens lock och suckade. "Underbart…" sa Liv med ett hopplöst skratt.

Fiona kollade förvirrat ner mot Liv. Hon funderade i några sekunder.
"Du kan crascha hos mig om du vill. Men vill varna dig för att jag har både en sambo och en hund. Båda är lika jobbiga." Sa hon skämtsamt och vred sig mot spegeln och rättade till håret.
"Kom så drar vi. Vill plocka upp våfflor på vägen. Låter inte det jävligt gott av någon anledning?"

~~
Fiona fick sina våfflor och hon nådde fram till sin dörr med Liv vid halv 1-tiden. Alldeles för sent egentligen, men det fanns ingen anledning att oja över det nu. Hon skrev in portkoden och kallade på hissen i huset. Det var ett väldigt fint hus, ganska nära upper east side. Det märkes att hon tjänade bra. Hon sneglade mot Liv medan hon väntade på hissen.
"Det kan vara ganska stökigt, bara så du vet. Vi är inte så.. förtjusta i att städa." Sa hon och ryckte på axlarna.

De åkte upp till våning 14 och klev ut för att gå fram till lägenhetens dörr. Försiktigt vred hon om nyckeln för att kliva in i den kolsvarta lägenheten. Owen verkade sova. Ett doft skällande hördes från sovrummet, ett varningsskall. Tassar dunsade mot golvet och ganska snart sprang det fram en stor grand danois-hund med viftande svans. Fiona log.
"Detta är Leo. Han är snäll men gillar att pussas, så var försiktig om du inte gillar dregel." Leo kollade nyfiken mot Liv och viftade ännu mer på svansen.

Liv tyckte våfflor lät som en riktigt bra idé. De gick tillsammans mot Fionas lägenhet med sina våfflor i händerna. "Haha, ingenfara. Hundar älskar jag, sambos… Vi får väl se" sa Liv halvlulligt och stoppade i sig lite av sin våffla. 

De klev tyst in i Fionas lägenhet. Den var oerhört fin men något stökig. Inte för att Liv bryr sig egentligen. Det finns viktigare saker i livet än att städa. "Oj. Hej Leo" skrattade Liv tyst när det stora hunden kom springandes mot dem. Hon satte sig på huk och klappade honom på halsen. "Du va allt bra fin du" sa hon innan hon reste sig upp och hände av sig ytterkläderna. Liv var väldigt trött. Det hade varit en lång dag med en lång resa. Hon hade knappt sovit något på planet så hon skulle utan tvekan somna så fort hon la sig ner.

Owen ~

Owen hade somnat vid 23-tiden. Han tänkte vänta in Fiona men det kändes förgäves tillslut. Han var alldeles för trött. Han hade varit vaken sen 6 för att han var tvungen att åka in tidigt till jobbet. Han trodde aldrig att han skulle jobba för militären igen, men när han blev erbjuden en plats inom Marinkåren så kunde han inte tacka nej. Det han gjorde var inte helt olikt det han gjorde sist han jobbade för marinkåren. Just nu födde de upp delfiner som skulle tränas till vapen. Owens uppgift var väl att ta hand om dem och betinga dem. Sen att han var opepp på att låta djur vara med i krig, det var en annan femma.

Owen vaknade så fort Leo började skälla till. Han låg i sängen ett tag och hörde två röster och antog att Fiona tagit med sig Liza eller någon annan arbetskamrat hem. Nyvaket reste han sig ur sängen, gäspade och tänkte inte alls på att det kanske vore lämpligt att dra på sig några som helst kläder. Så ja, han gick ut mot vardagsrummet iklädd endast kalsonger och kisade när Fiona tände lampan. Han höjde handen över ögonen och såg ut som den mest nyvakna personen någonsin med rufsigt hår, stubb och bara kalsonger på sig.

En del av Owen funderade på om han drömde, för han kunde svära på att han såg Liv framför sig. Liv, som han inte träffat på snart 2 år. Men det var ju omöjligt, hur stor var chansen att hon skulle traska in i hans lägenhet såhär? Fiona kände inte ens till Liv. Owen sänkte handen och Fiona himlade med ögonen och pekade mot honom.
"Owen, detta är Liv. Liv, detta är min fullt påklädda sambo. Låtsas att han har kläder på sig, för allas skull." Owen stirrade bara på Liv, tomt. Han skrattade dock till lågt av Fionas ord och var millisekunder från att säga något om att hon redan sett honom naken tidigare. Men det verkade som att Fiona inte ens visste vem Liv faktiskt var för Owen.

Liv hoppade till när hon såg mannen som hon utan tvekan kände igen. Hon blev sedan helt tyst. Owen… Det var Owen som stod framför henne. Mannen hon upplevt den mest dramatiska tiden i sitt liv med. "H-hej, Owen" sa hon och försökte låtsas som att ingenting var konstigt men förmodligen var hon värdelös på att dölja det. Hon vände sedan snabbt bort blicken för att låta bli att beskåda Owens fruktansvärt perfekta kropp. Liv harklade sig. Vad tusan gjorde han här och vad är oddsen att hon skulle stöta på just honom av alla människor i hela New York.

Fiona drog av sig skorna och la ner påsen med halva våfflan på bordet i hallen. Leo sprang förbi Owen och la sig på sängen igen.
"Hon började jobba på CatCo idag." Sa Fiona medan hon drog av sig skorna, som hon längtat efter att ta av sig i ungefär 10 timmar. "Jag är hennes mentor i en månad innan hon börjar på riktigt. Aja, lång historia kort, hon glömde nycklarna hemma och jag erbjöd att hon kunde sova här." Fiona sträckte på sig och drog av sig jackan. "Hoppas det var okej." Sa hon med blicken riktad mot Owen medan hon hängde upp jackan. Owen öppnade munnen och gav ifrån sig ett "eh"-ljud. Han var så trött, men piggnade till lite av händelsen.
"Självklart." Mumlade han och gnuggade sig i ena ögat innan han smet in i sovrummet för att dra på sig en tröja och mjukisbyxor. Han skådade sig själv i sovsrumsspegeln lite och såg Leo ligga på sängen med blicken fäst på Owen genom spegeln. Hunden gav ifrån sig en suck, vilket fick Owen att sucka också.

Liv var alltså här. I hans lägenhet. Och hon jobbade tillsammans med hans flickvän. Owen kunde känna hur det knöt sig i magen. Han hörde Fiona säga något om att Liv skulle känna sig som hemma i vardagsrummet medan hon hämtade sängkläder.

Owen vandrade med tunga steg genom hallen och ut till vardagsrummet. Det var ett väldigt fint vardagsrum och han hade faktiskt röjt undan lite. Stora fönster som visade New Yorks nattliv. En stor soffa och den största tv:n Owen någonsin ägt hängde på väggen. Rummet bestod mest av vitt. Det var mest Fionas smak.

Fiona kom in i rummet och började fixa örngottet till kudden och sen täcket.
"Jag har fan inte rökt på hela dagen för jag har varit så distraherad. Liv har ursprung från Sverige så hon fick hjälpa mig lite med Norgerapporten. Vi fick i alla fall ihop något." Hon sa det om Liv lite skämtsamt. Inte som att Liv på riktigt skulle veta massa om Norge bara för att hon hade svenskt påbrå.

Fiona kastade kudden och täcket mot soffan och vred sig mot Owen för att komma fram till honom och ge honom en mjuk puss. Han besvarade den en aning obekvämt, men försökte att inte visa det med kroppspråket. "Gå och lägg dig, det var inte meningen att väcka dig." Sa hon och försvann till hallen för att hämta cigarettpaketet som låg framme på bordet och en tändare.
"Häng med eller stanna här om du inte vill frysa, du bestämmer!" Ropade Fiona innan hon gick ut på balkongen.
Owen stod mitt i vardagsrummet och såg ut som ett stort frågetecken. Hans blick var fäst mot Fiona på balkongen. Han vågade inte riktigt kolla mot Liv.

Liv skrattade obekvämt av Fionas kommentar om norgerapporten. Som tur var märkte hon inte av stämningen vilket fick Liv att dra en tyst och lätt suck av lättnad. Hon vände sig bort och kollade ut genom fönstret när Fina gav Owen en kyss. Vad tusan är det som händer? "Jag är lite frusen så jag håller mig inne" sa Liv och gav Fiona sitt varma leende men så fort Fiona försvann ut på balkongen försvann leendet med henne. Liv satt som paralyserad i soffan. En del av henne ville ta sitt pick och pack och springa där ifrån medan den andra delen ville kasta sig in i Owens famn och ge honom en kram men hon gav inte Owen en blick. Liv reste sig hastigt ur soffan men hon blev stående. Vad skulle hon göra? Hon satte sig sedan lika hastigt igen och började bita på sin ena nagel. Hon kollade snabbt på Owen för att se om hon kunde läsa av honom. Även om hon hade kunnat det egentligen så hann hon inte. Hon vågade inte ge Owen en blick till.

Owen såg att Liv var minst lika nervös som honom. Om inte mer nervös. Han gillade inte att känna sig så obekväm och försökte skaka av sig känslan. Men vad skulle han säga? Hade han träffat henne på gatan kunde han sagt hej och varit glad för att se henne. Men nu skulle hon tillbringa en natt i han och hans flickväns hus. Kunde det bli mer awkward?

Tillslut fäste Owen sin blick på Liv och la händerna i fickorna på sina byxor. Han försökte se avslappnad ut, men visste inte riktigt om han lyckades. Han bet sig på insidan kinden och funderade.
"Jag trodde inte du gillade storstäder. Men det kanske är något jag bara fått för mig." Icebreakern var nere. Han kunde äntligen prata.

Liv satt som på helspänn och hoppade till när Owen började prata med henne. "Jag fick ett jobb här men du har rätt. Jag är inte vidare förtjust i storstäder" sa hon och blickade ut genom fönstret. Det var fint här, utan tvekan men hon klarade inte av allt ljud. Hon längtade redan hem till Montana. Till tystnaden. Allt du hör där hon bor är fåglarnas kvitter och bäcken som pålar alldeles utanför huset. Avgaser och tutande bilar är ingenting som tilltalar Liv vidare mycket. Liv hade tusen frågor men hon fick inte ur sig ett ord. De hade inte träffats eller pratats vid på 2 år. Inte sedan de kom hem från insidenten på ön. Inte sedan Livs besked om missfallet. Hon skakade på huvudet som för att tankarna skulle försvinna.

Owen gick fram till soffan och sjönk ner en bit ifrån Liv. Han sneglade ut mot Fiona som stod fastklistrad och rökte med mobilen uppe i ansiktet. Han sneglade sedan mot Liv.
"Jag hade gärna frågat dig massor och pratat med dig som vanligt. Men Fiona kan vara.. svartsjuk av sig. Och jag skulle nog behöva berätta för henne om att jag känner dig sen tidigare först." Han tog en paus. "Och det är nog ingen diskussion för ikväll." Han reste sig upp med en suck och vandrade mot hallen för att stanna vid sovrummet. Han vred sig mot Liv och kollade på henne där hon satt i soffan. Han visste inte riktigt hur han skulle känna. Just nu var han mest trött och ville sova. Vakna imorgon och gå till jobbet. Sen åka hem och prata med Fiona. 
"Godnatt, Liv." Sa han med sin mörka, trötta röst innan han försvann in i sovrummet. 

~ 
Owen bodde en bit ifrån sin arbetsplats men av någon anledning var han väldigt slarvig den här morgonen. Det Kunde vara för att Fiona var piss-sur på honom innan de gick och la sig. Han beslöt sig för att berätta om att Liv och han .. varit mer än vänner under en kort tid. Det slank även ur honom om hennes graviditet, av någon anledning. Det var extra känsligt för Fiona eftersom hon alltid velat ha barn men har svårt för att få det. Så bara tanken på att Owen kunde göra en annan kvinna gravid efter ett one night stand gjorde henne rasande.

Owen stod en stund i hallen och kollade mot Liv som sov i soffan. Klockan var halv 6 på morgonen och Fiona skulle inte vakna förrän vid 7-tiden. Han gav ifrån sig en suck och lämnade tillslut lägenheten under tystnad. Påväg till jobbet.
Grejen var att han , såklart, glömde sitt passékort hemma. Det löste sig tidigt på morgonen, men han var tvungen att åka hem och hämta det för eftermiddagen. Så runt halv 11-tiden var han hemma igen.

Leo kom glatt springandes emot honom och Owen gav honom en snabb klapp på huvudet. Deras hundvakt kom vid 11-tiden och gick ut med hunden vanligtvis. 

Owen blev en aning chockad när han såg att det låg någon i soffan. Liv låg och sov fortfarande. Klockan halv 11 på förmiddagen. Hon började klockan 9, vad han förstod det som. Han stirrade mot henne, förvirrad. Hon verkade sova djupt. Med mjuka steg tog han sig fram över rummet för att stå över Liv och kolla ner mot henne. Han hade på sig sin skinnjacka och såg ut att vara redo att gå vilken sekund som helst, vilket han också var, men han kunde ju inte lämna Liv här.
Försiktigt sträckte han ner handen för att ruska till henne mjukt på hennes arm.
"Liv?" Försökte han mjukt.

Liv kollade snett på Owen som satte sig i soffan en bit ifrån henne. Om han skulle berätta om deras historia för en svartsjuk flickvän kunde det här nog sluta ganska illa men Fiona var.. Owens flickvän och han fick sköta detta precis som han ville. Liv nickade utan att kolla på honom. "Godnatt, Owen" svarade hon med sin halvraspiga men mjuka röst. Hennes röst blev lätt raspig när hon druckit. ~ "Mm…?" fick Liv fram när hon kände hur hon blev omruskad. När hon öppnade ögonen hoppade hon till och drog upp täcket för att dölja det av hennes kropp som egentligen redan var dålt av t-shit hon sov i. "Vad är klockan?!" frågade Liv i ren och skär panik medan hon flög upp och plockade på sig sina kläder. Hon struntade fullständigt i om Owen såg henne näst intill naken eller rättare sagt, hon tänkte inte på det alls. Varför hade hon inte vaknat? Hon kom snart på det. "Har du berättat?" frågade Liv. Hon stannade upp i all hast och mötte Owens blick men det dröjde inte länge innan hon började greja med sitt hår. Hon satte upp det i en fläta vilket hon brukade göra. Som tur var va kläderna hon hade på sig i går kväll fräscha och inte tillräckligt festliga för att hon inte skulle kunna ha på sig de till vardags. Hon slängde på sig sina skor och sin kappa. "Hur kommer jag dit!?" frågade hon innan hon svarade på sin egen fråga. "Taxi" sa hon och smällde igen dörren bakom sig medan hon upprepade gånger tryckte på hissknappen.

Owen kollade efter Liv och försökte svara så gott han kunde på alla tusen frågor. "Halv tolv." Leo satt i hallen och viftade på svansen med tungan utsträckt mot Liv, men insåg att hon var lite upptagen så han försvann och la sig i soffan istället för att vila mot Livs kudde. Owen bet sig i läppen åt den andra frågan men valde att ignorera den. Liv smällde igen dörren så fort att han stod mest kvar i förvirring. Tillslut gav han Leo en sista klapp innan han försvann ut för att joina Liv som fortfarande väntade på hissen. Det plingade till och han steg in i den och lutade sig mot väggen för att stoppa händerna i jackfickorna.

"Fiona är nog inte så glad på dig. Vilket är ganska orättvist, men jag vill bara göra dig förberedd på det." Sa han medan hissdörrarna stängdes. Han gav ifrån sig en suck och lyfte ena handen för att gnugga sig lite i pannan.
"Hon är en underbar människa men kan bli.. såhär. Svartsjuk. Och oftast på fel person. Du ska inte få skulden för att jag var osmidig. Men hon är arg på mig också. Ta det lugnt och försök ta dig igenom dagen." Sa han och sneglade mot Liv.
"Vi löser det här." Sa han och försökte låta självsäker.

Liv suckade ljudligt i hissen påväg nedåt. Perfekt. Sen andra dagen på jobbet. Hon hatade det här. Så typiskt tjejer med allt drama. Hon blängde surt på Owen. "Och hur hade du tänkt dig att det skulle gå till? Hennes reaktion är inte helt obefogad" fräste Liv även om det tog emot. "Du och jag har ett förflutet få personer delar. Visst, jag känner inte Fiona vidare väl än men jag har inga förhoppningar på att hon kommer vilja tala med mig igen" sa Liv medan hon stormade ut ur hissen när dörrarna hade öppnats. Hon viftade med handen och lyckades fånga en taxi. Hon vände sig för att ge Owen en sista blick innan hon hoppade in i taxin och for iväg.

Owen hann inte svara Liv innan hon rusade iväg. Han klev ur hissen och stod stilla en stund. Efter ett tag kunde han inte motstå att flina. Liv var sig likadan. Vilket gjorde honom en aning sorgsen. Hon var sig likadan, men han var som en helt annan person. Owen kollade ner mot marken och klev ut för att börja gå mot tunnelbanan. Han ville komma på andra tankar, och delfinungarna var perfekt för det.

~ 
Fiona visade Cat ett exempel på ett framtida repotage. Cat hade inte frågat var Liv var någonstans, vilket frustrerade Fiona lite. Hon ville säga att hon inte sett Liv och att människan verkade oansvarig. Fiona var inte lika arg längre. Men det var väl mest för att hon hade annat att tänka på. Hon var förvånad om Liv ens vågade sätta en fot i byggnaden igen.

Liv sprang in i byggnaden och ställde sig i hissen. Hon hämtade andan medan hissen tog henne uppåt. Hon var arg. Rent ut sagt förbannad men hon valde att inte visa det. Hon var bättre än så - försökte hon intala sig i alla fall. Liv gick bort till Fionas kontor men hon såg snabbt att hon inte var där. Hon gick med raska steg bort mot Cats kontor och såg Fionas gestalt genom glasdörren. Liv knackade och steg sedan in. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag är sen. Jag hade lite problem med mitt alarm" sa hon och slängde en sur blick på Fiona. Hon väntade sig knappast någon ursäkt.

Cat synade Liv uppifrån och ner och gillade inte riktigt att bli avbruten, men hon sträckte över papperna tillbaka till Fiona för att gå bort mot sin stol för att slå sig ner. 
"Ms Pine, du får kompensera den förlorade tiden på något vis. Ge Ms…" Hon kollade upp mot Fiona för att tyst fråga vad Liv hette. "Noreen." Fyllde Fiona i. "Ms Noreen.. något extra att göra hemma. Nu måste jag arbeta vidare så om ni ursäktar mig." Sa hon och drog fram sin bärbara dator.

Fiona höjde näsan lite medan hon tyst gick förbi Liv för att fortsätta bort mot sitt skrivbord. Med ett uttryckslöst ansikte loggade hon in på sin dator och läste igenom en artikel under tystnad.

Liv nickade. Hon tog gladeligen emot extra jobb som straff. Liv följde efter Fiona ut men hon kunde inte vara tyst länge. "Vad håller du på med?" väste hon tyst. "Ingenting av det här är mitt fel så sluta straffa mig. Vad som hände mellan mig och…. Owen… Det var då. Sjuka omständigheter. Släpp det. Vi har inte pratat med varandra på 2 år" sa Liv tyst med surt. Hon hade spänt fast sin blick i Fionas ögon. Liv kunde vara läskig när hon ville.

Fiona kollade upp mot Liv som brusat upp, precis som Fiona förväntade sig. Hon drog fingrarna genom sin pageklippta hår och fokuserade blicken på datorn för att klicka. "Du har ditt eget ansvar att ställa alarm för att kliva upp, du kan inte lägga det ansvaret på mig." Sa hon med sin professionella röst medan hon stängde ner ett dokument på datorn. Hon fokuserade blicken på Liv igen. Hennes blick var kall. Tillslut reste hon sig upp så hon var i jämnhöjd med kvinnan, utan att släppa blicken från henne. 
"Om man inte berättar om sina… ex.. så är det av en anledning. Oftast av en dålig anledning. Att han inte sagt något om dig betyder antingen att du betyder mycket för honom.." Hon tog en paus och sneglade ut mot kontoret, men mötte snart Livs blick medan hon ryckte på axlarna. "Eller så betyder du inte något alls för honom. Vilket kanske är mer troligt. Vi får väl utgå från det. För allas trevnad. Att du inte är någon." Hon sa de sista orden lågt, hårt. För att verkligen försöka sänka Liv. Hon vred på sig för att klappa med handen mot en pappershög.
"Jag behöver att du läser igenom detta och stryker under alla eventuella fel. Du ska vara klar inom en timme." Med dom orden lämnade hon kontoret för att försvinna bort mot köket. Att det var omöjligt att göra tre timmars jobb på en timme sket hon i.

Liv skrattade ironiskt till. "Är det det spelet du vill köra så bring it" sa Liv och satte sig vid högen av papper. Hon skulle allt visa Fiona vem hon hade att göra med. På 1 timme hade hon nästan kommit igenom hela bunten. Hon var inte helt klar men att komma igenom hela den bunten på en timme var orimligt. Det förstod Fiona utan tvekan själv vilket motiverade Liv att verkligen ligga i. Hennes ord ekade i huvudet på Liv. Hon hade rätt. Owen borde ha nämnt Liv. Åtminstone på grund av att han lyckades få henne gravid men att det blev ett missfall. Kanske hade hon inte betytt någonting för Owen? Kanske va hon bara en del av spelet? Någonting nytt och kul. Hon skakade på huvudet. Hon får Inte låta Fiona leka med hennes tankar.

Fiona höll sig borta från sitt eget kontor eftersom Liv var där. Hon gick mest runt och kollade vad de andra höll på med, uppdaterade sig själv. Hon hade även ett samtal  med en tvkanal angående ett gemensamt reportage. När exakt en timme gått gick hon tillbaka till kontoret för att kolla hur långt Liv kommit i arbetet. Inte helt förvånad var hon när hon såg att hon var långt ifrån klar. Hon ställde ner sin kaffemugg vid datorn och sneglade ner mot pappershögen.
"Du kanske skulle fundera på om det här verkligen är rätt jobb. Det där är ingen svår uppgift direkt. Fortsätt kämpa." Hon sa de sista orden överdrivet positivt innan hon lutade sig över datorn för att kolla sin mejl fort. "En timme till. Annars måste jag nog prata med Cat om detta." Sa hon sött innan hon tog sin kopp och försvann åter igen.

Liv kände hur ilskan bubblade inom henne men hon fortsatte utan att ge Fiona någon som helst respons. Hon fortsatte bläddra igenom papprena och stryka under felen hon kunde hitta vilket som tur var inte va allt för många. Hon lyfte blicken från pappret och fick ögonkontakt med Mark som hade sitt kontor lite längre ner. Liv log och suckade. Hon klarade inte av att ha det såhär men hon hade ingen aning om vad hon skulle göra åt det. Fiona var mer eller mindre hennes boss just nu och Cat skulle förmodligen tro på Fiona framför henne alla dagar i veckan. Liv suckade igen och vilade sitt huvud mot sin hand medan hon fortsatte gå igenom pappershögen framför henne.

Fiona såg Cat gå med raska steg mot Liv. Fiona stod en bit ifrån och hade tagit en till kopp kaffe. Hon smuttade på den beska drycken medan hon lyssnade på Cats ord. "Har du rapporten om EU?" Sa hon och såg lika stressad ut som vanligt. Att rapporten som Liv höll på med var förra årets var inget Fiona planerade att berätta. Cat mer eller mindre slet upp pappershögen innan Liv hann svara. Hon började gå iväg och bläddrade bland papprena, men stannade i farten. Fiona gick in på sitt kontor, förbi Liv och drog ut en av de översta lådorna. Snart hördes Cats vassa skor mot marken. "Detta är förra årets rapport. Jag ville ha ÅRETS, Ms Pine" sa hon irriterat och stirrade mot Fiona. Fiona besvarade med att se beskymrad ut medan hon grävde fram en annan pappershög från lådan hon stod vid. Hon sträckte fram det färdiga arbetet mot Cat. "Här har du ms grant." Cat blängde mot Liv innan hon lämnade kontoret. Fiona sträckte lite på sig och kollade på sin klocka. "Lunchdags." Sa hon lättsamt och försvann iväg över rummet för att gå till hissen.

Liv såg Cat komma gående mot henne vilket gick henne att stelna till något. Hon han inte svara innan Cat åter igen var påväg bort. Liv ville så otroligt gärna sätta dit Fiona. Hur skulle hon på sin andra dag kunnat veta detta? Det va Fiona som delade ut uppgifterna vilket Cat borde förstå och ha koll på. Liv reste sig argt upp och slängde en neutral blick på Fiona innan hon gick in till Cats kontor. Hon ställde sig framför Cat och försökte samla mod till sig. Detta fick bära eller brista. Det kunde bara sluta på två sätt. "Jag är ledsen över misstaget. Fiona måste ha blandat ihop rapporterna innan hon gav de till mig" började hon. Liv kunde inte endast anklaga Fiona så hon var tvungen att sköta det lite snyggt. "Hur länge ska jag assistera Fiona? Jag är oerhört taggad på att få komma igång på egen hand. Jag är duktig på min sak" sa Liv övertygande och självsäkert.

Cat ~ Cat kollade upp mot den nya tjejen och la huvudet lätt på sne. Hon lutade sig bak i stolen lite och funderade. "Liv, eller hur?" Sa hon och rättade till lite papper framför sig. "Vi har en policy på CatCo att alla ska ha en mentor i minst en månad. Ms Pine är den mest kvalificerade inom området du sökt. Vi kan inte låta vem som helst börja med stora uppgifter direkt." Sa hon och såg att någon stod vid dörren. "Ursäkta Ms Grant." Sa den mörka rösten som tillhörde Mark. Han tog några steg in i kontoret. "Det var inte meningen att tjuvlyssna, men om du vill kan jag kolla efter Ms Noréen och ge henne mer självständiga uppgifter. Ms Pine är en utmärkt mentor men hon har inte lika mycket att göra, jag skulle kunna behöva hjälp med allt möjligt. " Cat kollade mellan Mark och Liv och gav ifrån sig en 'kör till'-gest. "Jag bryr mig inte om hur ni gör så länge jag får in en rapport om Livs arbete om en månad. Ni får lösa det. " Sa hon och lyfte ett papper för att börja läsa. Mark kollade mot Liv och nickade mot utgången. "Är du hungrig?"

"Ja, det stämmer" började Liv. "Jag förstår…" Liv blev avbruten när hon hörde en röst bakom henne. Hon vände sig om. Hon log och mimade ett "tack". "Jag är utsvulten" svarade Liv innan hon åter igen vände sig om mot Cat. "Tack" sa hon och log innan hon vände sig om för att gå ut från kontoret. Hon tog ett djupt andetag innan hon åter igen riktade sin uppmärksamhet mot Mark. "Tack. Du anar inte vad du räddade mig ifrån" sa Liv och de började gemensamt gå mot hissen. Hon var verkligen utsvulten. Hon hade ju inte ätit någonting sedan våfflorna och klockan var nu runt 12.

Mark gick in i hissen och tryckte på knappen ner. Han log mot Liv. "Jag räddade dig från fiona. Så jo då. Jag vet." Två män joinade dem i hissen innan de åkte ner. "Du var inte bakis idag?" Sa han skämtsamt.

Liv log. Fiona va så himla trevlig innan. Hon trodde utan tvekan att de skulle kunna bli vänner men oj så fel hon hade. Liv förstod Fiona till viss del men det som hände mellan Owen och Liv var länge sedan och dessutom under en såpass kort period. De var heller inte tillsammans så Liv skulle väl själv inte påstå att hon var Owens "ex" som Fiona sa. Hon suckade. "Nej så mycket blev det inte" skrattade Liv. "Själv då? Va det alkoholen som pratade igår?" frågade Liv och gav Mark ett skämtsamt busigt leende. Hon refererade till hur mycket han flirtade med henne under gårkvällen. Något hon absolut uppskattade. Liv var van vid mäns blickar och visst kunde det vara fruktansvärt jobbigt ibland men rätt uppmärksamhet tackade hon absolut inte nej till. Speciellt inte nu när allt såg ut som det gjorde med Fiona och Owen. Owen… Det kändes väldigt konstigt att se honom igen men samtidigt tryggt på något vis. Liv försökte skaka av sig tankarna på Owen. Det var lika bra. Hon ville inte ställa till med större problem nu. Det var illa nog som det va.

Mark sträckte lite på sig och skrattade mullrande. Han gungade lite fram och tillbaka där han stod. "Vi kan väl låtsas som det, om det får dig att må bättre. " Sa han och sneglade mot Liv med ett flin. "Vad sägs som thai? Finns ett bra ställe här nere".

Liv skrattade. "Thai låter bra" sa hon och log. ~~~ Liv satt vid sitt skrivbord och gick igenom en rapport om fortsättningen i ett case som skulle ut i morgondagens tidning. Fiona hade inte kommit till jobbet än vilket var ovanligt för henne. Fiona var minst sagt ambitiös och Liv hade svårt att föreställa sig hur Fiona skulle vara sen eller inte dyka upp över huvud taget. Några minuter gick och hon blev klar med rapporten. "Sådär, det såg bra ut" sa Liv och log medan hon lämnade över rapporten till Mark.

Owen visste inte riktigt vad hans plan var. Han ville göra detta på ett smidigt sätt och han visste att för han och Fionas förhållande så borde han låta detta vara och inte ta upp kontakten med Liv. Men han var tvungen att se hur hon mådde. Det hade skett så mycket och den lilla stund han träffat henne var inte tillräcklig för att få en uppfattning om hur hon mådde och tänke idag. Owen stod i hissen på väg upp mot kontoret. Han hade varit här någon gång innan så han hittade ganska bra här. Det tog dock ett tag innan han fick syn på Liv som stod och pratade med en kille Owen inte kände igen. Han tog sig fram till henne och ställde sig bredvid henne för att vänta tills de var klara.

"Lunch sedan?" frågade hon Mark och utan att vänta på svar vände hon sig om. Hon hoppade till när hon märkte att någon hade smygit sig upp brevid henne. "Owen? Eh… Jag har inte sett Fiona idag" sa Liv och började gå mot sitt skrivbord utan att kolla på honom. Liv blev sur men hon valde att inte visa det. Hur tänkte han när han bestämde sig för att dyka upp här? Om Fiona kommer och ser att Liv och Owen pratar så skulle det inte förvåna henne det minsta om hon lyckades gör Livs liv till ett ännu större helvete.

Owen hörde att killen svarade att han tänkte dra hem för att käka, vilket underlättade för owen eftersom han ville vara ensam med Liv. Han nickade som ett Hejdå till killen och gick efter den blonda kvinnan. "Fiona ligger hemma i influensa och skulle nog inte sätta sin fot utanför lägenheten. " Sa han lugnande och följde Livs händer med blicken. "Jag tänkte fråga om du ville ta en lunch bara." Han lät självsäker men kände sig inte lika självsäker som han lät. Han sneglade lite ut över kontoret och kunde inte motstå att flina. "Konstigt att se dig i en sådan här miljö. Lite som att se en raptor under vatten."

Liv stannade upp med en suck. Hon vände sig sedan om och mötte hans blick. "Lunch? Fiona kommer göra mitt liv till ett levande helvete… rättelse: ett större helvete, om hon får reda på att jag ätit lunch med dig" sa Liv och kollade sig omkring efter blickar riktade mot dem. Egentligen ville hon väl gärna prata med Owen men det kändes helt fel. Hon vågade inte riskera något.

Liv skrattade till. Jo, detta var väl egentligen inte hennes typ av ställe men det är ett jobb hon älskar att göra så hon klagar inte. Hennes leende försvann snabbt. "Jag rekommenderar dig att gå här ifrån" sa Liv kort och vände sig sedan om för att motvilligt men raskt fortsätta färden mot skrivbordet som var några meter bort.

Owen himlade med ögonen åt Liv som alltid hade en tendens att fly ifrån konversationer så fort något blev obekvämt. Han suckade och gick efter henne. "Planerar du att berätta för henne? För det tänkte inte jag. Och ingen här vet att jag är Fionas.." Han stannade för att fundera på rätt ord. "Sambo. Så ingen här kommer skvallra direkt. " Han sa de sista orden skämtsamt. Han gav ifrån sig ännu en suck och drog handen genom sitt bruna hår. "Vill bara äta. Och prata. Blir fiona arg på det är det hennes problem. Hon behöver bara tid." Han nickade mot hissen. "Kom nu. Jag bjuder. "

Liv fortsatte färden mot sitt skrivbord med Owen gåendes efter henne. Väl framme stannade hon och suckade innan hon tog upp nycklarna och mobilen som låg på skrivbordet.  "Fine let's go" sa hon sedan med en suck och började gå mot hissen. Hon sneglade på Owen när de klev in i hissen. "Jag antar att du har bättre koll på lunchställen än vad jag har" sa hon utan att kolla på Owen. 

I ärlighetens namn var Liv nervös. Det kändes så konstigt att stå där bredvid Owen.. Att se honom igen. Någonting inom henne ville verkligen prata med honom men den största delen ville bara stöta bort honom.

Owen nickade som svar. "Följ mig så hittar du rätt." Sa han skämtsamt dramatiskt medan hissen åkte ner. Han sneglade mot Liv lite i hissens spegel. Hon var inte helt annorlunda utseendemässigt. Han kom ihåg vartenda ansiktsdrag på henne. Trots att de inte kände varandra så superlänge. Det var ganska tyst under tiden de gick mot resturangen. Vilket var skönt. Det var en stereotypisk diner i 50-talsstil med bås och även säten vid disken där man kunde sitta på pallar. "Är det här tillräckligt hemtrevligt för rednecken? Sa han retfullt med en fejkdialekt som liknande den man talade i Montana. Owen slog sig ner i ett bås och ganska snart kom en servitris som lika gärna kunde vara 20 eller 40. Hon gav dem varsin meny och owen kollade hungrigt igenom listan. Det var stereotypisk dinermat. Ägg och bacon, hamburgare, pommes, korv.

Liv slog sig ner på soffan mitt emot Owen. Hon log. "Njä, men det duger" sa Liv skämtsamt medan hon tog emot menyn av servitrisen. Det var faktiskt ett väldigt mysigt ställe som hon hade gått förbi någon enstaka gång men aldrig varit inne i tidigare. Hon kollade igenom listan och det var nu hon insåg hur hungrig hon faktiskt va. Hon la ner menyn på bordet och fäste blicken i Owen. "Så. Vad va det du ville prata om?" frågade hon kort. Hon ville inte vara för trevlig och inbjudande. Hon hällde upp ett glas vatten från karaffen som stod på bordet innan hon drack ur sitt glas. Liv försökte sköta kosten så bra som möjligt. Hon drack sällan läsk och försökte alltid välja det nyttigaste ur menyn. Idag var hon dock väldigt sugen på ägg och bacon så det fick bli det.

Owen kollade på menyn och rynkade pannan lite åt Livs ord. Han mötte hennes blick med menyn fortfarande i sina händer. "Fiona pratar knappt med mig längre. Jag vill väl mest förklara för dig varför hon .. beter sig som hon gör." Sa han och la ner menyn på bordet. Han funderade lite och kollade omkring sig för att studera människorna i den fullknökade dinern. Det var ganska amazing att de ens fick en plats här. "Jag kommer aldrig förstå till fullo hur fiona kan ta minsta lilla sak så personlig för jag förstår inte riktigt grejen. Men hon har haft stora problem med flera män i sitt liv som varit otrogna och ljugit. Så ibland måste jag tippa på tå runt henne. Och jag erkänner väl att .. jag borde väl nämnt dig." Han lutade sig bak lite i soffan. "Hon vet vad som hände på Isla Nublar men ditt namn kom väl inte riktigt upp. Jag vet själv inte riktigt varför. ." Sa han och kollade upp mot servitrisen som stod bredvid dem. Han beställde en hamburgare med pommes och gav henne menyn.

Liv kollade på Owen medan han talade. "Ägg och bacon, tack" sa Liv och gav menyn till servitrisen och tog sedan en klunk till av vattnet medan hon fortsatte lyssna på Owen. Liv suckade när han tystnade. "Varför berättade du inte?" frågade hon. Hon visste inte om det var av ren nyfikenhet som hon frågade eller om det Fiona sa kring att Liv förmodligen inte betydde någonting för honom hade satt sig fast i huvudet. Hon mötte hans blick och hon blev alldeles varm inombords. Liv hade saknat hans grönbruna, varma ögon. Hon vände blicken neråt mot sitt glas och log lite för sig själv. Hon hoppades på att Owen inte hann se hennes leende. När leendet suddats ut riktade hon blicken mot honom igen.

Owen slog ut med armarna i en jag vet inte-gest. " Det fanns ingen anledning till det. Jag ser inte att det skulle vara min skyldighet på något vis. Har du gått runt och berättat för folk om mig? " Han ställde frågan både som en motfråga till henne och av ren nyfikenhet. Han log ett snett leende medan han kollade ner mot hennes händer. "Vad är anledningen till att vi måste prata om varandra? Vad menar du att vi egentligen hade?" Han mötte hennes blick. Hans ord var lekfulla och fyllda av nyfikenhet. Han hade själv inte tänkt på vad han skulle kalla någon han föll för över en dag, gjorde gravid och aldrig pratade med igen.

"Nej" sa Liv kort. "Men å andra sidan har jag ingen pojkvän" fortsatte hon och kollade ner på sitt vattenglas som höll om med båda händerna. "Det måste vi så klart inte" sa Liv. Hon skrattade sedan till. Hon hade svårt att inte dras med av hans charm. "Jag har ingen aning om vad vi hade" sa hon och log. "Jag kan inte komma på ett ord för någon man överlevt en dinosauriekatastrof med och…" Leendet från hennes läppar försvann. "Ja… Jag behöver väl inte fortsätta" sa hon sedan. Det var en tuff tid för henne efter allt som hänt. En tid hon hade valt att lägga bakom sig helt och hållet vilket gjorde det jobbigt för henne att ens tänka på. Liv mötte Owens blick och ett litet leendet letade sig snabbt upp på hennes ansikte igen.

Owen la huvudet lätt på sne och studerade kvinnans ansikte. Han var tyst en stund. "Förlåt för att jag inte var där för dig." Sa han ärligt.

Leendet försvann åter igen snabbt från Livs ansikte och hon vände bort blicken. Hon visste inte varför hans ord tog så hårt. Liv hade egentligen velat börja storgråta där och då men hon lyckades hantera sina känslor. Hon nickade till. "Inget att be om ursäkt för" sa hon kort och log ett snabbt leende. Hon var verkligen inte arg på honom på något sätt. Hon kände sig heller inte sviken även om hon gärna hade sluppit hantera situationen på egen hand. Liv hade inte riktigt berättat allting för Owen gällande missfallet ändå. Hon kände väl att det var dumt att oroa honom i onödan.

Owen hällde upp vatten åt sig själv och tog en klunk. Han kände sig mer avslappnad med Liv men hade svårt att veta vad han skulle börja prata om. Han funderade på om han skulle gå rakt på sak. Det var det enda han ens kom på att snacka om nu. "Jag har funderat över att åka tillbaka. Till Isla Nublar."

"Va?" utbrast Liv. "Varför vill du åka tillbaka dit?" frågade hon. I ärlighetens namn hade hon ingen aning om vad som fanns kvar där. Hon hade valt att stänga av helt och hållet. Visst saknade hon Nova men hon hade mer eller mindre intalat sig själv att Nova mådde bra, var älskad och fanns på ett tryggt ställe. Något mer hade hon inte ens tänkt på saken.

Owen suckade. "Du vet inte alls vad som händer där, va?" Han såg servitrisen komma med deras tallrikar och han tackade innan han stoppade en pommes i munnen. "Dom försöker göra någon slags frizon för dinosaurier. En ö med vilda dinosaurier. De har listat ut hur de ska skapa handjur och har redan börjat avla. Djuren springer fritt på ön och om jag förstod det rätt så ska det vara som en djurpark igen fast med högre säkerhet. Människorna kommer röra sig över mark genom broar och det kommer vara väldigt exklusivt och dyrt." Han tog en tugga av hamburgaren och ryckte på axlarna. "Jag vill mest se om Blue lever."

Liv spärrade upp sina ögon. "Tack" sa hon till servitrisen utan att ens kolla på henne. "…och indominus? Vad har de gjort med henne? Hög säkerhet eller ej, det är varken säkert för djur eller människor med henne i närheten" sa Liv och stoppade in en gaffel med ägg och bacon i munnen. Hon nickade sedan. Liv visste att raptorerna betydde mycket för honom och givetvis ville han se till dem. "Fiona då?" frågade Liv och kollade upp på Owen. "Vad är hennes tankar kring dinosaurier?" frågade Liv och tog en tugga till från tallriken framför henne.

"Dom kör väl på någon slags tanke att det är the circle of life. Vill indominus äta andra djur så ska hon få det. Vilket känns konstigt eftersom det lär kosta dem en hel del. Att skapa en dinosaurie är inte billigt." Han tog en större tugga av hamburgaren och lutade armbågarna mot bordet. Han tuggade under tystnad och svalde hårt. Owen skrattade åt frågan om fiona. "Hon tror inte på att de finns.. skulle man kunna säga. Alltså hon vet att de finns men vill se det med egna ögon för att tro på det." Tystnad. Owen kollade ner mot sin talrik. "Sen tror jag inte hon hade varit så glad om jag åkte iväg men det är en annan historia. "

Liv höjde ögonbrynen och gav Owen blick av hopplöshet medan hon skakade på huvudet. Vad tusan tänker människorna med? Liv skrattade åt Owens kommentar gällande Fiona. "Hur länge planerar du att stanna?" frågade hon och mötte Owens blick. Med tanke på att planen är en frizon för vilda dinosaurier skulle Owen nog inte lyckas få något jobb som tränare men å andra sidan hade Liv ingen aning om vad tankarna kring ön egentligen var.

Owen ryckte på axlarna med mat i munnen. "Jag vet inte ens vad mitt mål är." Owen var en rationell tänkare. Han gjorde inte dumheter bara för att. Men detta kändes väl måttligt dumt. Han var tyst en stund. "Jag tänkte fråga om du vill följa med mig. "

Liv höll på att sätta maten i fel strupe. Hon hostade. "Varför frågar du mig det?" Frågade hon och kollade förvånat på Owen. Hon kände sig nästan orimligt glad för att han frågade men hon hade inga planer på att visa det.

Owen ryckte ännu en gång på axlarna. "Tänkte om du ville se hur Nova hade det. Och jag tror du är trevligare sällskap än Fiona. Och Barry jobbar i Frankrike nu och hade nog ändå inte varit särskilt intresserad."

"Hm…" sa Liv medan hon pillade med gaffeln i maten. Hon log när Owen sa att Liv var ett trevligare sällskap. "Jag behöver tänka lite på det" sa hon sedan. Hon visste inte riktigt vad hon kände kring att åka dit igen ännu mindre hur hon kände kring att åka dit med Owen. Hon var ärligt talat rädd för att umgås med honom för mycket även om det verkade som att han förändrats en del sedan sist.

"Jag pressar dig inte. Om du inte vill så kommer jag inte tvinga dig. Jag vet hur envis och jobbig du är." Sa han retfullt och tuggade i sig resten av hamburgaren. Han lutade sig bak lite och stirrade mot sin tallrik som fortfarande hade ett gäng pommes på sig. "Vad har hänt sen sist?" En casual fråga Owen velat ställa väldigt länge.

Liv gav Owen en lekfullt sur blick och sparkade lätt till honom på benet under bordet. Hon tog en klunk vatten och lutade sig bakåt precis som Owen gjorde. "Jag har väl mest jobbat. Inget intressant i alla fall" sa Liv medan hon kollade ner på isbitarna som åkte runt i glaset hon hade i handen. "Själv då?" frågade hon utan att släppa blicken från glaset.

Owen funderade på vad han skulle säga. Han hade sett mycket skit i sitt liv. Han hade varit i krigszoner och allting. Men incidenten på Isla Nublar satte spår i honom. Under tiden det skedde så var allt okej, men efteråt var det som att någon spärr i hans huvud slogs på. Det påminde honom om incidenter från hans barndom som han förträngt. Incidenter han inte ens visste fanns. Därför uteslöt han att berätta om sina vistelser till psyket efter incidenten. I alla fall för denna dag.

"Jag har mest jobbat. Är tillbaka på marinkåren. Vi har skaffat ett gäng delfinungar som jag betingar. Inte samma känsla som att betinga raptorer, men delfiner är smarta."

Liv log. Hon kunde se Owen framför sig i en tajt och blöt våtdräkt. Kanske inte riktigt lika häftigt som att träna raptorer men hon skulle absolut inte tacka nej till bilden hon fick i huvudet heller. Hon fnissade. "Intressant" sa hon med ett leende medan hon kollade Owen i ögonen. "Har hört att de ska vara smarta och de är minst sagt oerhört vackra. Har aldrig haft turen att träffa på en delfin" sa Liv och försvann i väg med tankarna. Att få simma med delfiner vill väl varenda människa göra tänkte hon.

Owen log. "Det är dom. Du får komma och säga hej till mina flickor innan vi drar till ön. Jag tror tyvärr inte att de är tillräckligt stora för att vi skulle kunna rida dom hela vägen till Costa Rica." Sa han skämtsamt och tryckte i sig några pommes. Han var oväntat mätt. Livs närvaro påverkade honom verkligen. Han gav ifrån sig en suck.
"Det gick inte en dag utan att jag funderade på hur livet skulle se ut om jag följde med dig till Montana. Jag borde varit där för dig." Sa han en aning vemodigt.

Liv skrattade. "Det hade varit jättekul" sa hon med ett leende. Liv skrapade upp det sista hon hade på tallriken och drack upp vattnet hon hade i glaset. Hon hade gärna suttit här resten av dagen och pratat med honom men hennes leende suddades ut. "Tänk inte på det. Jag klarade mig fint. Jag tror du känner mig tillräckligt väl för att veta att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand" sa hon retfullt men det gjorde ondare i henne än hon kunnat ana. Hon hade gärna haft Owen vid sin sida. Det hon gick igenom var fruktansvärt men hon klandrar honom absolut inte för någonting. Liv är van vid att klara sig själv. Hon hade förmodligen bara stött bort honom ändå vilket hon alltid gör när hon mår dåligt. Hon är en mästare på att störta bort folk. Owen var dock annorlunda.

Owen ville svara att han inte klarade sig. Men höll det inom sig då det kändes fånigt, malplacerat och skulle bara skapa värre stämning än vad det kanske redan var. Liv kände honom inte som han var idag. Han var fortfarande samma människa, men mycket hade ändrats. Han var mer försiktig. Han vågade inte göra lika mycket. Han hade mardrömmar. 

"Jag litar på att du kan klara dig själv. Det är därför du är en sån underbar människa."

Liv log. Hans ord betydde mycket. Liv kände sällan att hon brydde sig vidare mycket om vad folk tyckte och tänkte men allt Owen sa påverkade henne väldigt hårt. Den känslan va både underbar och skrämmande på samma gång och det var inte bara det hon kände sig kluven för. Liv ville mer än gärna följa med Owen tillbaks till ön. Hon ville ha Owen i sitt Liv. Inte låta honom gå igen men samtidigt ville hon stöta bort honom. Hon ville skydda honom från vad som skulle hända om de umgicks. Fionas drama inte minst. Liv suckade.

"När vill du åka?" Frågan slank bara ur henne.

Owen puttade bort tallriken och tog några sista klunkar från glaset innan han svarade.
"Jag har några få semesterdagar att ta ut. Kan behöva någon vecka att fixa det. Annars är jag redo att åka redan denna månad." Han tog en paus och funderade. "Men det är kanske lite jobbigare med ditt jobb, såklart. Om du inte vill dra en fuling och ringa in sjuk och hoppas ingen märker att du egentligen är på.. ja. Semester."

Liv suckade åter igen. "Jag löser det på något sätt" sa Liv och lutade sig bakåt i soffan igen med tankarna i full rullning. Hur skulle hon kunna lösa det på ett snyggt sätt? Om Liv skulle råka vara sjuk samtidigt som Owen är borta skulle Fiona förmodligen reagera. Det var något som tåldes att tänka på.

"Vi löser det." Rättade han henne och log ett snett leende. Han sneglade upp mot en av klockorna som hängde på väggen. "Du bör nog gå tillbaka till jobbet nu. Eller springa. Beror på hur sen du vill vara." Owen fiskade upp sin mobil och låste upp den, för att sedan sträcka fram den till Liv så hon kunde skriva in sitt nummer. Innan han lät henne ta emot den så drog han tillbaka den till sig för att byta ut "Liv" mot "Nova". Han sträckte sedan mobilen till henne tillslut.

Liv log innan hon flög upp ur soffan när hon insåg vad klockan var. "Hur svårt ska det egentligen vara att hålla tiden?" mumlade hon surt för sig själv. Hon brukade i vanliga fall vara noga med att komma i tid men nu de senaste dagarna har allt bara gått åt käpprätt åt helvete. Liv tog emot Owens mobil och knappade in sitt telefonnummer. Hon log och plockade fram en sedel ur plånboken som hon sedan la på bordet. "Du tror väl inte att jag låter dig betala?" sa hon med ett retfullt leende innan hon rusade ut ur den lilla restaurangen.

Owen tänkte ropa något efter henne men lät henne springa fritt till sitt hemska jobb. Han lutade sig bak i soffan igen och kollade ner mot sin mobil som visade Livs nummer. Eller ja, Novas nummer, tydligen. Han ville inte att Fiona skulle se Livs namn på Owens skärm bara. Owen la tillslut ner en lite väl hög valör vid bordet, han kände sig extra generös idag. Tillslut försvann även han från dinern. Mätt och belåten.

~ 
Owen och Liv hade inte skrivit så supermycket till varandra. Om ens något. Bara något snabbt ord fram och tillbaka. Owen skickade en bild på en av delfinungarna som låg i vattnet och solade. Han satt nu i sin soffa hemma. Klockan var mot 18-tiden och Fiona låg och sov djupt. Owen skummade igenom lite saker på mobilen medan han försökte hänga med i det som sades på tv. Tillslut drog han fram "Nova" bland sina kontakter och skrev.

"Det känns väldigt öde att se Super Bowl för sig själv. Kan du erbjuda en tv om jag erbjuder öl och kanske någon mat om det finns på vägen?" Han skickade iväg smset och kollade upp mot tv:n som visade stadion fullsatt med människor. Själva matchen började inte förrän 19.

Liv hade precis gjort sig ordning för att bege sig ut med några från jobbet. Bland annat Mark. Hon var egentligen inte alls taggad men hon hade inget bättre för sig. Hennes blonda hår hade hon satt upp i en hög hästsvans och hennes ögon var mörkt sotade. På sig hade hon en blå klänning med ett silvrigt skärp till. Hon hade precis gjort sig redo för att gå ut genom dörren när det plingade till i mobilen. Liv sken upp och ett stort leende letade sig upp på hennes ansikte. 

"Make that 2 beers" skrev hon öppnade sedan inboxen för att slänga i väg ett SMS till Mark om att en vän var i behov av hennes stöd just nu vilket i och för sig inte var helt osant. Liv fnissade medan hon hoppade i en outfit som inte var riktigt lika fin. Hon orkade dock inte ta bort sminket då hon lagt såpass mycket tid på det som hon gjort. Någon skulle i alla fall behöva se henne uppiffad så det var inte hade varit helt förgäves.

Owen svängde förbi butiken för att köpa en sexpack med öl och gick sedan till kinaresturangen bredvid för att beställa lite allt möjligt. Han beställde mat för 4 men han kände på sig att det kunde gå åt under kvällen. Till Fiona skrev han att han hängde hos några kompisar för att se Super Bowl och att hon kunde höra av sig när som helst. Han tänkte rusa tillbaka hem om hon skrev att hon behövde honom.

Owen hade kollat upp Livs adress själv eftersom det kändes onödigt att fråga henne. Tillslut stod han utanför portdörren och lyckades slinka in eftersom en äldre kvinna gick ut samtidigt. Han valde att ta sig upp för trapporna och stod tillslut utanför Livs dörr med kinamaten i ena handen och ölen i den andra. Det såg verkligen ut som att han skulle hänga med "grabbarna".  Vilket han skulle kunna göra, men han hängde hellre med Liv.
Han knackade på dörren och inväntade på att bli inbjuden. När Liv tillslut öppnade dörren lyfte han båda sina händer för att visa vad han höll i. "Tillräckligt för dig?"

Liv skrattade. "Utmärkt" sa hon och tog emot påsen med maten och ölen så att Owen skulle kunna hänga av sig sina ytterkläder. "Stig på bara. Det är inte så stort men jag hoppas att det duger" sa hon medan hon ställde av grejerna på bordet i vardagsrummet för att sedan vandra in i köket för att hämta vanliga bestick. Att äta med kinapinnar var hopplöst. "Slå dig ner" sa Liv när Owen kom in i vardagsrummet. Liv hade redan satt på TVn, börjat plocka fram maten, öppnat en ölflaska och gjort sig bekväm i soffan. Hon skämdes något över att hon var så sminkad. Hon hoppas inte att Owen trodde att det var för honom hon hade piffat till sig så men hon var snygg. Det var huvudsaken.

Owen kollade efter Liv som gick in till köket för att hämta något. Han drog av sig skinnjackan och funderade på hur annorlunda hon faktiskt såg ut. Hon hade mycket smink på sig. Kanske inte helt olikt från den kvällen de träffades för första gången, vilket gjorde honom.. oväntat varm. Han skakade av sig tankarna från kvällen men log ett snett leende okontrollerat.

Han slog sig ner på soffan och skrattade kort åt att Liv hämtade bestick. "Ska du bo i New York så får du fan lära dig äta med pinnar, kvinna."

Liv log. "Du vill inte se mig äta med pinnar" sa hon med ett skratt. Hon hade heller inga planer på att lära sig.  Liv blev bara frustrerad. 

Hon satte sig med benen i kors i soffan. "Så med hur många poäng vinner Seattle Seahawks?" frågade hon och kollade på Owen medan hon stoppade in en gaffel med kinamat i munnen. Hon fick nästan i sig mer nudlar än hon kunde tugga.

Owen la huvudet lätt på sne och drog fram en av kartongerna med mat för att öppna den. "Nu vill jag ju nästan göra det när du säger det sådär." Sa han retfullt och plockade upp pinnarna för att ta upp några nudlar från kartongens innehåll. Han hade inte ätit på länge så det kändes väldigt gott med mat just nu. Han sneglade mot tv:n och såg att det var tio minuter kvar tills matchen började.  Han sträckte sig fram för att ta upp en av flaskorna och öppna den med sin hand. Han tog därefter en välförtjänt klunk och gav ifrån sig ett "aah"-ljud.  Han höll på att sätta i halsen av det Liv sa och hostade därmed till lite.

"Driver du med mig? Seattle Seahawks? Nä, antingen så konverterar du till att bli New York Giant-fan eller så får du ställa dig i skamvrån."

Liv skrattade och tog ytterligare en tugga av maten. Hon åt väldigt sällan kinamat och hon kunde inte riktigt förklara varför. Kinamat var oerhört gott och hon kunde nästan stoppa i sig hur mycket som helst. 

Liv skrattade till. "New York Giants? Glöm det. Du missade väl inte den överlägsna segern mot Denver Broncos 2014? New York Giants har inte en chans" sa Liv och gav Owen en retfull blick innan hon tog en klunk av ölen som stod på bordet. Detta skulle utan tvekan bli en intressant kväll.

"Du, passa dig. Snacka inte om New York Giants på det där viset i den här staden om du inte vill få en bruten näsa. Dom är känsliga här." Han putade lite med läppen och pillade i sin kinamat. "Det finns värre lag att gilla, så jag kan respektera ditt val. Trots att du har fel." Sa han retfullt och satte sig till rätta lite i soffan. Owen fokuserade blicken på skärmen och hörde nationalsången ljuda igång. Han slutade äta och tuggade under tystnad. Owen var inte särskilt patriotisk av sig. Tvärt om så brydde han sig inte särskilt mycket. Men han kunde inte hjälpa att han var en aning hjärntvättad när det kom till just nationalsången. Något han hörde om och om igen under sin militärträning. Man såg i Owens ögon att han var fullt fokuserad på tv:n under låten, och det var inget ovanligt beteende i det här landet. Att prata under nationalsången hade nog ansetts vara riktigt rude. Vart den än spelades.

Liv skrattade till högt och gav Owen en retfull blick. "Vi får väl se hur detta slutar" sa Liv och skrattade innan hon vände blicken mot TVn när nationalsången började spelas. Liv var heller inte speciellt patriotisk men det är verkligen något speciellt med nationalsången. Hon satte sig till rätta i soffan och höjde flaskan för att skåla med Owen när nationalsången var slut.

Owen höjde flaskan för att skåla med Liv och fokuserade blicken på tv:n. Då och då kastade han en blick mot Liv. Det kändes så naturligt att sitta såhär med henne. Som att de hade bott ihop i år. Han skakade lite på sig för att försöka bli av med tankarna. Men det var mycket mer givande att tänka på Liv än på Fiona just nu. Hans mobil låg på bordet så han skulle se om hon ringde.

Matchen pågick och då och då brölade Owen till sådär omedvetet högljutt som de flesta män gjorde. Antingen för att han var glad eller arg. Under andra halvlek mer eller mindre flög han upp ur soffan, vilket resulterade i att han spillde ungefär hela sin öl över sin tröja. Han svor till för sig själv och ställde ner flaskan för att osmidigt dra handen över den våta tröjan.
"Jag antar att du inte har någon tröja i herrmodell i storlek large liggandes." Sa han bittert men med en skämtsam underton.

Liv slängde en blick på Owen varje gång han vrålade till. Hon tyckte det var väldigt underhållande se honom så inne i det. Vill var knappast något hardcore fan av football men hennes pappa hejade på Seattle Seahawks så det har hängt med. 

Liv hoppade till och skrattade när Owen spillde ur sin öl. Hon tänkte lite. "Jo men det har jag faktiskt" sa hon och la sin hand på Owens axel medan hon reste sig upp ur soffan och vandrade in i sovrummet. Hon letade igenom sin byrå och där fann hon den. "En perfekt tröja, eller vad säger du?" sa hon medan hon gick ut från sovrummet som låg i direkt anslutning till vardagsrummet och kastade den ihopknölade t-shirten av sammet till Owen. Hon log retligt och kollade förväntansfullt på Owen i hopp om att han skulle ta på sig den.

Owen gav Liv en misstrogen blick medan han tog emot tröjan för att veckla ut den. Blå vitt och limegrönt. Det var allt han behövde se för att förstå. "Du måste skämta." Sa han och ville kasta tröjan direkt i Livs ansikte, men stod bara och flinade som ett fån. Det var paus i matchen så han passade på att byta om. Han drog av sig sin pissvåta tröja och hängde den över soffans armstöd. Det fanns några servetter de fick med till Kinamaten som han använde för att torka av bröstkorgen lite. Att han stod topless framför Liv var inget han egentligen tänkte på. Det kändes, precis som allt annat, lite väl naturligt.

Tillslut drog han på sig tröjan och vred sig mot Liv medan han slog ut med armarna för att visa upp hur han såg ut.
"Hade någon jag känner sett mig nu hade jag inte levt särskilt länge." Sa han skämtsamt och sjönk ner i soffan med ett stön för att blänga bittert mot Liv, men han bet sig i kinden för att inte flina för mycket. "Du kommer få tillbaka för det här, det hoppas jag du förstår."

Liv skrattade och stod kvar vid dörröppningen till sovrummet. Hon lutade sig mot dörrkarmen och skrattade när Hon såg Owens ansiktsuttryck. Liv kunde inte slita blicken från Owens nakna överkropp när han tog av sig sin blöta tröja. Hon vet sig i läppen. Liv log när Owen vände sig mot henne. "Bring it" sa hon retfullt och gick fram till soffan och satte sig. Hon kollade på Owen som satt där bredvid henne i hennes stora seahawks-tröja. Hon kunde inte låta bli att fnissa lite för sig själv innan hon vände blicken mot TVn. Matchen skulle precis börja igen.

Owen kände sig så galet obekväm i tröjan, men han hade ju inget annat val. Om han inte ville sitta utan tröja vid Liv, men det hade väl mest varit awkward.  Han drack upp det sista från sin öl och gav ifrån sig en suck.  Owen satt lutad med armbågen mot armstödet och huvudet lutad mot sitt ansikte. Då och då kastade han en blick på Liv, fortfarande. Han kunde inte riktigt motstå. 

Alla goda kvällar måste få ett slut, och det var dags nu. Owen hade inte hört något från Fiona och klockan var närmare 22. Han reste sig upp från soffan och sträckte lite på sig.
"Måste jobba imorgon. Nackdelen med att inte ha kontorsjobb, vi måste jobba på helger." Sa han skämtsamt och började gå mot hallen.

Klockan hade gått väldigt fort. Den var redan 22. Kvällen hade varit väldigt trevlig. Det var skönt att ha sällskap och inte minst av Owen. Det var kul att träffa honom igen. 

Liv vände blicken mot Owen som reste sig ur soffan. Hon log. "Du får i alla fall jobba med delfiner" sa hon. Liv grabbade tag i tröjan innan hon gick efter Owen mot hallen. "Din tröja" sa hon med ett leende och sträckte över den fuktiga tröjan till Owen. Den var inte riktigt lika blöt längre. "Jag vill gärna ha tillbaks seahawkströjan vid ett annat tillfälle. Gärna innan du hinner bränna upp den" sa hon med ett skratt. Tröjan var ett sätt för henne att träffa Owen igen.

Owen nickade. "Du jobbar ju bara med hajar." Sa han metaforisk och sträckte lite på sig där han stod. Han skulle nog däcka när han kom hem. Han tog emot tröjan tacksamt och skrattade åt Livs ord. "Jag lovar inget. Men jag ska försöka." Sa han innan han drog på sig jackan som tack och lov täckte det mesta av jackan. Han stod en stund och mest stirrade mot Liv och kände sig redo att säga hejdå. Utan att riktigt tänka lutade han sig fram för att ge henne en kyss. Det var reflexmässigt och kändes naturligt, men ganska snart drog han sig från Liv och såg mest förvånad ut.
"Hejdå." Sa han tillslut och öppnade dörren för att lämna lägenheten.

Liv skrattade. "Du har helt rätt" sa hon med ett leende och mötte hans blick. I ärlighetens namn ville hon inte att han skulle gå men givetvis skulle hon inte hindra honom. Han behövde komma hem. Hem till.. Fiona. "Försöka är inte bra nog" sa hon surt på ett skämtsamt sätt. 

Hon såg Owen närma sig henne och hon gjorde knappast motstånd. Alla tankar försvann och det blev som tomt i huvudet. Liv mötte hans mjuka läppar och när Owen drog sig undan kom allting tillbaka. Hon kysste just en man som har flickvän. Inte bara flickvän… En sambo som dessutom jobbar på samma ställe som Liv. Hon kollade något vemodigt på Owen. "Hejdå" pep hon fram och kollade efter Owen som gick ut genom dörren.

Fiona ~ 
Fiona hatade att vara sjuk. Att missa jobbet var så stressfullt. Hon hade försökt göra massa hemma, men det var lite förgäves. Det var bättre mellan henne och Owen, hon orkade inte gå runt och vara sur på honom. 

Fiona tog sig upp mot kontoret och visste mycket väl om att Mark tagit över Liv. Vilket var bra, för allas parter. Fiona hade ju ändå varit sjuk och hon ville ju inte riktigt ha med Liv att göra. Det tog en stund innan hon fick syn på Liv som stod i köket på kontoret tillsammans med mark. Fiona funderade lite, men gick sedan in till köket för att gå fram till paret. Hon log mot Mark som hälsade helhjärtat, men riktade blicken mot Liv. "Skulle jag kunna få prata med dig en kort stund?" Mark förstod hinten och smet ut från köket.

Idag var första dagen som Liv inte hade behövt stressa ihjäl sig för att komma till jobbet. Allt var lugnt. Hon var i tid, på glatt humör och saker och ting kändes faktiskt bra för en gångs skull. Liv stod inne i köket tillsammans med Mark och diskuterade den senaste rapporten gällande tjuvjakten i Afrika när Fiona kom in. Det knöt sig i magen när hon fick syn på henne. Liv nickade mot Mark som ett 'hejdå' och vände sig sedan mot Fiona i väntan på att hon skulle börja prata. 

Liv var nervös. Väldigt nervös. Hon lät dock inte det framkomma utan utstrålade tydligt en självsäkerhet.

Fiona kastade en blick över axeln för att se att Mark var borta, innan hon fokuserade blicken på Liv igen.
"Tror det är lika bra att vi bara pratar. Jag vill be om ursäkt." Började hon och sträckte lite på sig där hon stod. "Jag betedde mig omoget och det var fånigt av mig att reagera som jag gjorde. Jag har pratat med Owen mycket om detta och jag förstår nu att det inte är något mellan er. Han.. är väldigt tålmodig och sådant här gör väl bandet mellan oss bara starkare, antar jag." Hon log lite av sina ord, för det var väl sant .What doesnt kill you makes you stronger. "Så jag hoppas du kan godta min ursäkt. Jag gottgör det gärna för dig någon dag. Vill inte att du ska gå runt och hysa agg mot mig, vi måste ju ändå hålla en professionell nivå här." Hon gav ifrån sig en suck.

"Jag älskar verkligen Owen och han har visat att han älskar mig också."

Det knöt sig ännu mer i magen av att höra vad Fiona sa. Liv nickade kort. "Det är lugnt. Jag fattar att det kom som en chock" sa Liv kort och gav Fiona ett snabbt leende. Varför var Fiona tvungen att komma med en ursäkt nu? Hon tänkte tillbaks på kyssen för några dagar sedan. Hon försökte intala sig själv att den var helt oskyldig och vad visste hon, det kanske den var för Owen men… Liv hade tänkte mycket på det. 

Liv log. "Jag förstår. Jag måste fortsätta slava för Mark nu men jag är inte arg på dig" sa Liv och försökte låta glad och skämtsam samtidigt som hon inte ville annat än att avfärda Fiona. Som om inte situationen redan var jobbig nog.

Fiona skrattade till kort. "Lycka till!" Kvittrade hon och vred lite på sig för att kolla efter Liv. Det kanske skulle lösa sig ändå.

~
Owen hade lovat att möta upp Fiona vid jobbet. Han stod nedanför byggnaden och rökte medan hon kom ut. Med sig hade han Leo som viftade glatt på svansen när han fick syn på Fiona. Owen tog ett bloss och fimpade cigaretten när han fick syn på Fiona. Han brukade inte röka ofta, det var värre när de blev tillsammans. Han hade blivit mer försiktig med det nu. Det störde ju hans fysiska träning ganska mycket. Fiona gick fram till sin pojkvän och la en arm runt hans höft för att ge honom en mjuk puss. Owen log mot henne och sneglade ner mot Leo.
"Jag tror någon vill till parken." Sa han menat till hunden och nickade bort mot central park. Fiona log och tog hans hand innan de tillsammans försvann bland folkmassan.

Det hade varit en lång och konstig dag på kontoret. Tänk att rollerna skulle bytas så drastiskt. Från att ha varit en slav under Fionas befäl till att ha fruktansvärda skuldkänslor för att hon kysst hennes pojkvän. Varför kunde ingenting bara få vara lätt någon gång? Liv suckade och tog en klunk från det varma téet i hennes kopp. Hon hade inga planer på att stressa hem idag. Mark och Liv hade en del arbeten att göra så de hade kommit överens om att jobba över någon timme. 

Liv gick fram till det enorma fönstret som var riktat ut mot gatan. Hon tog ytterligare en klunk av det ljuvliga svartvinbärstéet och suckade när hon fick syn på Owen och Leo precis utanför entrén. Någon sekund efter såg hon Fiona gå fram till Owen och ge honom en puss vilket fick Liv att flämta till. Det gjorde ondare i henne än hon kunnat ana. Ilskan inom henne började göra sig tillkänna och Liv vände på klacken för att gå tillbaks till Mark som var inne på sitt kontor.

Owen ~
Owen hade fixat ledigheten. En vecka fick han ta, vilket passade alldeles utmärkt för honom. Nu var det bara dags att kontakta Liv. Han låg i soffan i Leo över sig och försökte sträcka sig efter sin mobil, vilket gick efter ett tag.
"Ledigheten är fixad. Vi åker om 2 veckor. Kommer du fixa det med jobbet?"

Liv hade kurat ner sig i sin soffa framför TVn med en filt, popcorn och en bra film. Ikväll skulle hon bara slappna av. Det förtjänade hon. 
Plötsligt vibrerade mobilen till. Liv plockade fram mobilen och såg SMSet från Owen. Hon fnös och ville egentligen låta bli att svara men det kändes nästa bättre att skriva något kort och drygt. "Dunno" skrev hon och slängde sedan iväg mobilen i soffan för att komma ifrån den.

Owen rynkade pannan åt Livs svar. "Well, kan du kolla upp det?" Svarade han och sneglade mot Leo som sov gott med huvudet mot hans mage. Han skickade iväg ett till sms direkt efter: "Blir ju inte detsamma att träffa Nova om du inte är med. Och jag kan bekräfta att Nova lever, jag har pratat med några på ön om det. De vet dock inte om Blue är kvar, de har inte sett spår av henne."

Liv suckade och riktade blicken som tidigare varit fest på filmen till mobilen. Hon sträckte sig efter den och läste Owens svar. "Dunno. Upptagen" skickade hon iväg och inte långt efter vibrerade den till igen. Det andra SMSet fick henne att mjukna upp lite. Nova. Liv skrattade till. Det hade gått två år sedan hon såg den lilla t-rexen senast. Förmodligen är hon inte så liten längre. "Jag kollar med Cat imorgon" svarade Liv kort och gav åter igen filmen sin uppmärksamhet. Även om hon inte kommenterade det så hoppades hon verkligen på att Blue var kvar.

Owen log mot mobilen. "Jag räknar med det. Godnatt med dig!" Skrev han innan han sjönk ner lite i soffan, vilket fick Leo att rätta till huvudet med en suck. Owen la handen på hundens huvud och blundade. För första gången på länge kunde han somna utan att drömma en enda mardröm.

~ 
Owen beslöt sig för att gå till Liv två dagar efter att de smsat. Det verkade vara många som gick ut och in just där Liv bodde, så han kunde åter igen smita in genom porten och ta sig upp till Livs lägenhet. Han hade även med sig hennes tröja som hängde över hans arm. Det var ju lika bra att lämna tillbaka den nu. När Liv öppnade dörren höll han upp tröjan. "Jag försökte att inte bränna den. Några kompisar fick hålla mig tillbaka medan jag skrek lite, men jag lugnade mig tillslut." Sa han skämtsamt.

Liv log och försökte hålla sig från skratt. Hon var ju sur på honom. Liv tog tag i tröjan. "Tack" sa hon kort och vände sig om och satte sig i soffan som hon även ikväll hade kurat ihop sig i. Liv hade på sig en stor tröja och ett par mjuka, korta shorts samt ett par stora, fluffiga sockar och hennes hår var uppsatt i en stor boll mitt på huvudet.  Hon lämnade dörren öppen då hon inte riktigt brydde sig om ifall Owen gick eller klev in.

Owen klev lite försiktigt innanför dörren och drog av sig jackan. Han gick därefter in i vardagsrummet för att ställa sig framför Liv, frågande. "Har du pratat med Cat?"

Liv nickade utan att släppa blicken från TVn. "Jag fick en vecka" svarade Liv. Cat hade varit väldigt snäll mot henne och hon valde att hjälpa Liv då hon jobbat så ihärdigt. Liv är duktig på att jobba. Utan tvekan.

Owen höjde ena ögonbrynet innan han gick och satte sig i soffan bredvid Liv.
"Gav Cat, VD för CatCo, dig en vecka ledigt? Talar vi om samma person ? Jobbar du egentligen någon helt annanstans?" Sa han skämtsamt dramatiskt och vred sig mot Liv i soffan.

Liv kollade på Owen och gav i från sig ett kort skratt innan hon åter igen riktade sin uppmärksamhet på TVn. Märkte han inte att hon var sur?

Owen skådade Liv under tystnad. Visst märkte han att något var konstigt, men han antog att hon bara var obekväm eftersom han var dum nog att kyssa henne sist de sågs.
"Här är grejen, i alla fall. Vi kan flyga dit gratis och bo där gratis, antagligen. Vi behöver bara registrera att vi vill åka dit. Eftersom vi är utbildade inom dinosaurieforskning och, eller, skötsel, så är det okej för oss att åka dit och kolla så länge vi är försiktiga." Sa han och satte sig på sidan så han kunde luta armbågen mot ryggstödet och handen mot huvudet. Han kollade mot Liv med en lugn blick och en hint av ett leende.
"Jag vet inte om vi får gå nära dem. Jag hade tyckt det var intressant att se om Nova kommer ihåg dig, men hon är ju fullvuxen nu, så jag vet inte hur .. bra det hade varit att slänga in dig framför henne."

"Låter bra" sa Liv kort. Vad hade hon gett sig in på? Hur tänkte hon egentligen när hon bestämt sig för att följa med Owen tillbaks till ön där allt det här började? Liv log igen, fortfarande utan att kolla på Owen. Tanken på Nova gjorde henne glad men leendet försvann snabbt. Med en suck reste sig Liv från soffan och gick in i sovrummet och ut genom balkongdörren som fanns bredvid sängen. Hon tog ett djupt andetag och slöt sina ögon. Hon behövde luft. Hon behövde tänka.

Owen kollade efter Liv som verkade bekymrad över något. Han reste sig upp mjukt och gick efter henne ut på balkongen. Han la huvudet lätt på sne och kollade ut över staden, men fokuserade sedan blicken på Liv.
"Hur är det?"

Liv suckade och kollade ut över staden. "Varför bryr du dig" mumlade Liv. Hon vet att hon lät riktigt omogen men hon brydde sig inte. Hon var sårad… Dumt nog.

"Sluta vara så tonårig." Sa Owen retfullt och tog ett steg närmare Liv. Han var betydligt mycket längre än kvinnan. "Jag bryr mig".

Liv blängde surt på Owen. Hon ville inte att han skulle bry sig. Hon ville att han skulle fatta vilken idiot han var. "Hur tänker du?" började Liv medan hon åter igen riktade blicken ut mot staden. "Du ska ju vara med mig" pep hon fram tyst. Hon visste inte om Owen hörde. Hon hoppades på att han inte hörde. Liv släppte taget om räcket och gick åter igen in i lägenheten där hon sedan bara stod. Hon visste inte vad mer hon skulle säga.

Owen var mållös vid frågan. Hur han tänkte? Angående vadå? Han förstod precis vad hon menade. Kyssen, allting. "Jag vet inte." Sa han lågt. Han hörde vad hon sa efter det och kände hur hjärtat tog ett extra slag. Du ska ju vara med mig. Han öppnade munnen för att säga något men fick inte ut ett ord. Han trodde inte Liv kände såhär. Att han kysst henne var helt på eget behag, han tänkte inte ens att hon skulle reagera så starkt på det. Hon var en stark kvinna som klarade sig själv. Men han visste mycket väl att hon hade starka känslor också. Hon var tydlig med att visa dem ibland.

"Liv.." Sa han när hon gick tillbaka in i lägenheten. Han drog handen över ansiktet med en suck innan han gick in efter henne, försiktigt. Tillslut nådde han fram till henne och greppade tag om hennes arm för att dra henne mot sig. Han omslöt henne i en hård men kärleksfull kram. Han lutade sitt huvud mot hennes och blundade. Det kändes fel. Men samtidigt så rätt.

Liv ville bara gråta. Givetvis skulle hon inte göra det men hon kände sig så oerhört ledsen just nu. När Owen greppade tag om hennes arm och drog henne mot sig följde hon motvilligt med. När han väl höll om henne kände hon ur allting bara brast. Tårarna rann tyst ner för hennes kinder och hon la sina händer runt hans midja. Hon ville vara där för alltid - i hans armar. Men tankarna satte igång att snurra igen. Hon tog sig ur hans kram medan hon snörvlande torkade bort tårarna. "Jag tror det är bäst att du gå" sa Liv medan hon åter gick in i sovrummet och satte sig på sängkanten. "Jag behöver vara i fred" sa hon sedan med en snyft. Hon försökte skaka bort sina känslor och sina tårar men hon behövde vara själv.

Owen släppte motvilligt taget om Liv och kollade på henne när hon gick in i sovrummet. Han följde inte efter. Han lät henne vara. Med en suck lämnade han lägenheten utan att säga något.  Han tänkte ge Liv tid att fundera. Han var säker på att han ville ha med henne, vad det än innebar. Så fort han kom hem skickade han iväg ett sms till henne.
"Jag vill fortfarande ha med dig på resan och behöver svar från dig senast denna fredag. Vill gärna ha med dig för att bevisa att dinosauriers minnen är bättre än vad man kanske tror, för det vill jag gärna bevisa."

När hon hörde dörren stängas började tårarna forsa. Hon hade tydligen stängt in alldeles för mycket alldeles för länge. Owen rev liksom upp allting igen. Den dramatiska tiden på ön, graviditeten, missfallet…. Hon hade bunkrat upp med så mycket och nu hade bägaren runnit över. Plötsligt vibrerade det till i hennes mobil. Hon läste meddelandet. Oavsett vad hon kände just nu så ville hon ner till ön. Till Nova. "Jag åker med" skrev hon kort och slängde iväg mobilen tvärs över sängen.

Owen hade låtit Liv vara. Han skickade något sms ibland för att kolla läget men inte mer än så. D-dagen kom tillslut. Dagen de skulle tillbaka till Isla Nublar. Owen hade värsta mardrömmarna någonsin natten till de skulle åka, vilket gjorde att han inte ville somna om. Med bara 2 timmars sömn i bagaget satte han sig på flyget till Costa Rica. Han var väldigt neutral mot Liv och de sa inte särskilt mycket under resan. Tillslut skulle de ta helikoptern över till ön. Owen satte sig till rätta i sätet och drog på sig hörlurarna så man skulle höra vad de andra i helikoptern sa. Han sneglade lite mot Liv och gav henne ett svagt leende, men fokuserade sedan blicken ut igen. Om 10 minuter skulle de vara framme. Det kändes overkligt. Owen fick ont i magen. Var detta verkligen en bra idé?

Liv hade bara packat med de allra nödvändigaste för resan. Det fanns ingen anledning att släpa med sig flertalet väskor för endast en vecka. En halvstor resväska dög alldeles utmärkt. I taxin på väg till flyget kom hon att tänka på resan till ön förra gången. Hon exalterad hon var och hur mycket hon såg fram emot att komma dit. Flyget dit var dock mindre kul. Hon var inte rädd för att flyga men det var knappast någon favoritsyssla för den delen heller. 

Liv satt mest bara tyst. Hon och Owen sa knappt ett ord till varandra. Vad skulle de egentligen prata om? Hur de flydde från indominus? Hur Owens flickvän inte hade en aning om att Liv åkte med Owen till ön? Nej, det var bättre att vara tyst.

Det var inte så att Owen kunde läsa Livs tankar. Men han kände att det var bra att säga det, han borde sagt det tidigare.
"Fiona vet att du åker med mig. Så du behöver inte oroa dig." Sa han genom headsetet. Helikoptern hade inte startat men man hörde varandra i hörlurarna ändå. 

Tillslut lyfte helikoptern och de åkte iväg. Knuten i Owens mage blev värre. Tänk om Blue levde? Hade hon skaffat en ny flock med några andra raptorer eller var hon kroniskt deprimerad efter att ha varit ensam så länge? Han var också intresserad av att se Nova. Hur stor hon hade blivit. Hon var med största sannolikhet så stor att Owen nådde upp till knäna på henne. Han sneglade mot Liv igen och stirrade på henne ett tag. För att läsa av hur hon mådde.

Liv kollade förvånat på Owen. "Jaha…" sa hon oroligt. "Kommer jag få ett helvete på jobbet nu igen?" frågade hon med en suck. 

Liv tittade ut genom fönstret när helikoptern lyfte. Hon var tom i blicken. Till viss del var hon glad över att vara på väg tillbaka men glädjen hade inte direkt övertaget just nu. Att åka tillbaks hit tillsammans med Owen kändes… Konstigt. Väldigt, väldigt konstigt.

"Du behöver inte oroa dig." Upprepade han. Han hann inte säga mer inom helikoptern körde igång, så han lät den diskussionen vara för stunden.

De nådde fram till stranden där en gigantisk byggnad uppenbarade sig. Den var inte där när Owen lämnade ön sist. Han antog att det var det nya labbet. Helikoptern landade på en gräsplätt och Owen klev tillslut ut och drog med sig sin sportbag med de få kläder han kände att han behövde ha med sig. Han kollade skeptiskt mot Claire som kom gående emot dem. 
"Deja Vu." Sa han så antagligen bara Liv hörde honom. För precis som Liv så var det såhär han blev presenterad till Jurassic World för första gången.

Liv hade lite problem med att få ut sin väska men med lite våld gick det. Inte riktigt samma service som sist gång men det fick duga. Liv skrattade instämmande till Owens kommentar. Det kändes väldigt skumt att träffa Claire igen. Liv mindes knappt hur de skiljdes åt sist gång.

Claire hade på sig en svart pennkjol och en matchande svartvit blus. Hennes hår hade växt en del och hon hade det uppsatt hög boll på huvudet. Hon log mot Liv och Owen och kom hela vägen fram till dem.
"Välkomna till Isla Nublar." Sa hon varmt och visade med handen att de skulle till labbet. Medan hon gick med ryggen mot dem fortsatte hon prata.
"Hotellrummen är högst upp i byggnaden. Jag antar att ni vill dela rum?" Hon kastade en blick över axeln för att vänta in svar. Owen rynkade pannan och svarade ganska snabbt
"Det behövs nog inte." Claire gav honom en undrande blick men förstod väl hinten ganska fort. Hon antog väl att de hade stannat ihop sen incidenten.

Liv kunde inte låta bli att le lite grann. Hon kom så väl ihåg känslan hon kände innan hon hade en susning om vad hon gav sig in på. 

Med panik i blicken kollade hon på Owen som tack och lov nekade frågande gällande att dela hotellrum. Det hade knappats varit en bra idé. Liv kollade sig omkring och tog in omgivningen. Hon hörde inte ett ord av vad Claire sa under tiden de gick hon fokuserade helt på andra saker. Hon hörde ett och annat rytande från någon dinosaurie långt bort. Liv kunde inte låta bli att tänka tanken att det kanske var Nova.

Owen kände att han hade tusen frågor, men han ville inte verka alldeles för intensiv.
"Hur många dinosaurier rör sig i området?" De gick genom dörren till labbet. "Ungefär 105 stycken. Vi släpper ut en ny ungefär en gång i veckan så det stiger stadigt. Det är inga flygande dinosaurier, av förståliga skäl. Mest gräsätare." Svarade hon medan de gick fram till hissen.
"Har ni chippat djuren?" Claire nickade. "Vi har satt inplantat i dem för att hålla koll på dem. Ännu har de inte brytt sig om dem." Owen nickade åt hennes svar och sneglade mot Liv men steg sedan in i hissen och snurrade runt så han stirrade mot dörrarna som stängdes.
"Är indominus kvar?" Claire såg ut som att hon funderade på frågan. Eller i alla fall hur hon skulle formulera frågan.
"Nej. Hon blev ihjälbiten." Owen sneglade mot henne.
"Av vad då?" Claire mötte hans blick.
"T-rexen."

Liv spärrade upp ögonen och kollade chockat på Claire. "Bet… Bet Nova ihjäl indominus?" stammade Liv försiktigt fram. Hon svalde hårt. Visst, en T-rex kunde bli stor men indominus var delvis raptor… Bland annat. Hon hade oerhört svårt för att tro på vad hon precis hörde. Liv vände blicken rakt fram och stirrade ut i tomma intet. Hon började undra om det verkligen var en sådan bra idé att åka tillbaka hit trots allt.

Claire var tyst i några sekunder innan hon svarade Liv. "Vi vet inte exakt hur det hände. Men de hittade Indominus ihjälbiten och det är inget annat djur här som kunde åstakomma den typen av skada. Annars är T-rexen ovanligt fredlig mot resten av djuren. De är mer rädda för henne än vad de borde vara. Visst kan hon fånga in något djur då och då, men vi brukar ge henne kött som hon nöjer sig mer. Hon jagar mest för att det är kul, verkar det som." Owen log ett snett leende. "Smart djur." Sa han innan hissen plingade och de nådde till hotellvåningen. Claire svarade inte.

De gick längst korridoren och Claire stannade vid en dörr för att sträcka en nyckel till Owen. "Jag antog att ni skulle.. dela rum. Så ni får välja vem som tar detta och sen gå ner och hämta en ny. Här är era brickor också." Sa Claire och sträckte fram två ID-brickor utan kort. "De tar er till de mesta ställen, förutom djupt i labbet och så, såklart. Ni kommer inte heller in i parken. Det måste ni fråga om tillåtelse för att få göra först. Vänd er till mig så fixar vi det." Owen kollade ner på nyckeln och fnös till medan han la den och sitt kort i fickan. 
"Parken.." Mumlade han. Claire blängde på honom. "Det vi gör här, Mr Grady, är att skapa ett naturreservat för dinosaurier. Jag hade hoppats på att din syn på vårat arbete skulle blivit bättre, det var därför jag gav er en chans att komma hit." Hon kollade mellan Liv och Owen när hon sa orden. Owen rynkade pannan. "Det ni gör är att ni skapar onaturliga djur och blir förvånade när de är smartare än vad ni är." Han tog en paus. "Med all respekt." Sa han när han såg hur Claires ögon mörknade. Hon gav ifrån sig en suck och log mot Liv. "Om ni ursäktar mig, jag har saker att ta itu med." Sa hon innan hon försvann mot hissen.

Liv log mot Claire innan hon vände sig om och gick. Hon mötte sedan Owens blick. "Vem tar rummet?" frågade hon och gjorde en pekande gest mot dörren. Det hade varit skönt om de båda kunde lämna av sina grejer där inne innan de gick på jakt efter en till nyckel.

 Det var väldigt fint bara i korridorerna. Modernt och stilrent men samtidigt väldigt hemtrevligt. Hon tyckte det skulle bli oerhört intressant att se hur hotellrummen såg ut.

"Jag hade väl hoppats på att vi kunde komma överens i samma rum ändå." Sa han retfullt och försökte skämta bort situationen. Owen låste upp dörren och gick in för att droppa sin väska.

Liv log och klappade till honom på överarmen innan hon vandrade in med sin stora väska i rummet. Hon hade väl egentligen haft så mycket emot att dela rum med Owen men med tanke på omständigheterna kände hon väl att det inte var en vidare bra idé även om hon förmodligen kunde bli övertalad väldigt lätt.

Rummet var stort och modernt, lite som hon förväntat sig. Hon gick  fram till det enorma fönstret och kollade ut över havet. Det var en underbart vacker utsikt. Hon kunde inte minnas när hon senast såg något så vackert.

Owen drog av sig sin lite väl tjocka tröja för att ta på sig en mörkgrön t-shirt. Under tiden han tog på sig den så gick han fram till Liv för att ställa sig vid henne vid fönstret. Han vilade händerna mot sina höfter och gav ifrån sig en suck.
"Novas instinkter tog över. Hon insåg att hon inte var ett flockdjur." Han tog en paus och fortsatte stirra ut över havet. "Eller så insåg hon att indominus inte var hennes riktiga mamma." Han sneglade mot Liv. "Som du är."

Liv log utan att kolla på Owen. Det var något speciellt med dinosaurien och hon såg fram emot att träffa henne igen. Hon fick dock komma ihåg att Nova fortfarande var en T-rex. En köttätande varelse. Hon hade inga höga förhoppningar om att Nova skulle känna igen henne och acceptera henne. 

"Tack. Tack för att du släpade med mig" sa Liv och kollade tacksamt på Owen som stod bredvid henne. Hon kanske kunde få någon form av avslut om hon skapade sig mer positiva minnen från denna turen hit.

Owen la huvudet lätt på sne och gav ifrån sig ett sarkastisk "awww"-ljud. "Allt för min favoritgalning." Sa han skämtsamt och dunkade lätt med knytnäven på hennes arm. Han la sig på dubbelsängen med ett stön och drog fram sin mobil för att meddela Fiona att de nått fram.
"Har du några planer på vad du vill göra idag? Vi har 6 dagar till efter detta så det är ingen stress." Sa han utan att släppa blicken från mobilen.

Liv slog till honom lätt på överarmen och skrattade. Hon satte sig sedan på en fåtölj intill sängen och la benen i kors. "Jag har ingen aning. Har du några idéer?" frågade hon och gäspade. Hon var trött efter den långa resan och hade inte haft någonting emot en snabb tupplur.

Owen ryckte på axlarna och pekade mot minikylen.
"Ge mig en öl så tänker jag bättre".

Liv höjde på ögonbrynen och gav Owen en bitchig blick innan hon suckade och gick till minikylen och hämtade ut två öl varav hon kastade den ena till Owen. Hon hittade en kapsylöppnare intill minikylen med vilken hon öppnade sin öl innan hon tog en klunk och åter igen satte sig i fåtöljen bredvid sängen. "Någonting annat ers höghet önskar?" frågade hon.

Owen rullade nacken lite och flinade mot Liv medan han öppnade flaskan.
"Lite massage hade ju inte skadat, men det antar jag är för mycket att be om av prinsessan."

Liv skrattade till. Hon var faktiskt riktigt duktig på att massera, något hon inte gärna berättade för folk då hon med största sannolikhet skulle anses vara någon personlig massör. "Om du inte är för mesig för en riktig massage så visst" sa hon och gav Owen ett retsamt leende.

Owen höjde ögonbrynen åt Livs ord och kunde inte motstå att flina. "Och det innebär..?" Sa han retfullt.

Hon skrattade. "Vill du ha en eller inte?" frågade hon och höjde ena ögonbrynet medan hon tog en klunk av ölen.

Owen slog ut med armarna och la bort ölen på nattduksbordet. "Varför inte. Hur ska jag sitta?"

Liv flinade. "Sätt dig bara upp" sa hon och tog en sista klunk av ölen innan hon ställde ifrån sig den på nattduksbordet. "Tröjan måste måste av tyvärr" sa hon och ryckte på axlarna i en 'sorry'-gest. Hon satte sig sedan bakom Owen i sängen och började massera hans axlar. Liv hade väldigt starka nypor. Hennes massage var knappast den som var superskön i början utan den mjukade verkligen upp musklerna. "Herrn får säga till om det gör ont" sa hon tyst och retsamt i hans öra.

Owen bet sig på insidan kinden och satte sig på sängkanten för att dra av tröjan som han precis bytt till. Owen gav ifrån sig ett lågt stön och blundade när Liv började massera honom. "Jag tål nog mer än vad du tror." Sa han retfullt, fortfarande blundandes.

Liv flinade och tog i ordentligt. Inte överdrivet, men ordentligt. Hennes händer vandrade sedan ner längs hans överarmar, hon hade verkligen ingenting emot att ta på hans stora armar, för att sedan vandra ner längs sidorna av hans ryggrad. När hon masserat klart ryggen gled hennes händer åter upp längs ryggen och vidare till hans nacke. "Känns det bra?" frågade hon fokuserat.

Owen rös till av Livs händer. Han fick gåshud av hennes beröring. Ja, hon var verkligen bra på att massera. Hans hjärta slog lite snabbare, vilket Liv antagligen kände. Owen öppnade ögonen och stirrade ut genom fönstret. "Mhhm.." Svarade han hest. Det var svårt att inte bli varm av Livs händer mot hans kropp. Han hade saknat det.

Liv log när hon kände hur hans hjärta började slå något snabbare. Hennes händer vandrade ner över Owens rygg en sista gång innan hon sedan slutade och sträckte sig efter ölen och tog en klunk. "Jag tror att någon av oss bör hämta den andra nyckeln snart" sa hon lätt med ett leende som Owen inte såg då hon fortfarande satt bakom honom. Hon ställde ifrån sig ölen och la sig ner på andra sidan av dubbelsängen. "Jag röstar för att du gör det" sa hon med ett flin innan hon slöt ögonen.

Owen vred på sig när Liv talade. Han vilade ena handen mot sängen och kollade misstroget på henne. Det krävdes inte mer än fem minuter i ett hotellrum ensam med Liv för att han skulle bli galen.
"Eller.." Sa han och la sig på sidan för att kolla mot Liv. Han la en prövande hand runt hennes höft. "Så sparar vi plats genom att helt enkelt stanna i det här rummet."

Liv blev alldeles varm i kroppen av Owens beröring. "Jag tycker det låter som en helt okej idé" sa hon tyst och studerade Owens kropp innan hon mötte hans blick vilket fick henne att hetta till ordentligt. Alla tankar på Fiona var liksom bortblåsta. Nu var det bara de två. Liv och Owen. Ingenting annat fanns just nu.

Owen tog Livs ord och att hon var närgången som en inbjudan. Så han lutade sig fram där de låg på sidan och kysste henne. Inte en mjuk kyss som sist han råkade kyssa henne, men han prövade sig ändå fram. Såg om hon ville.

Livs hjärta började slå hårdare och hon besvarade kyssen. Det kändes nästan som att hon skulle svimma av alla känslor som fanns inom henne. Hon la sin hand på hans midja och tog in värmen från hans kropp medan hon fortsatte att kyssa honom.

Owen tryckte sig närmare Liv när han kände hennes hand mot sin höft. Han lät kyssen eskalera till något större och kände hur hjärtat slog snabbare än någonsin. Han visste att detta var fel. Men han brydde sig inte. Hans lust tog över. Hans hand sökte sig över Livs rygg för att pressa henne emot sig.

Liv låg nu tätt intill Owen. Hon kysste honom intensivt och värmen från hans kropps spred sig som en löpeld över till Liv. Hon ville egentligen bara slita av honom kläderna men hon tog det lugnt. 

Hon la sin hand på Owens kind och kysste honom mjukt. Lyckan hon kände just nu var total. Liv hade försökt glömma Owen och mer eller mindre lyckats över de två åren som hade gått men nu när han låg där mitt emot henne kände hon att det var någonting hon hade gått miste om. Hon hade saknat honom. Hans kropp.

Owen gav ifrån sig ett dämpat stön mot Livs mun och njöt varenda sekund av det som hände. Det kändes som att de låg där i timmar, Owen drog sig motvilligt ifrån Liv med en suck när han hörde hur hans mobil började låta. Han vred på sig så han låg på rygg och ignorerade det faktum att han var mer än psykiskt upphetsad just nu. Han tog mobilen och såg att det var Claire som ringde. 

Han reste sig upp och satte sig på sängkanten för att svara.
"Jag ville bara höra med dig om du är intresserad av att följa med ut i parken imorgon för att kolla efter ochippade djur. Jag tänkte att du om någon skulle kunna hitta raptorn som kanske är kvar." Owen lyssnade på Claires ord och kisade ut mot fönstret för att kolla ut över havet.
"När då?" Svarade han hest och harklade sig.
"Vid 10 tänkte vi åka iväg." Owen nickade, trots att Claire inte såg det. "Jag återkommer." Sa han och klickade Claire innan hon hann säga något tillbaka. Han slängde mobilen på nattduksbordet och satte sig till rätta i sängen med ett stön så han satt med ryggen mot väggen. Hans hjärta slog fasansfullt fort och han kände sig väldigt obekväm i sina byxor. Han sneglade mot Liv och skådade henne uppifrån och ner.

Liv stönade motvilligt när Owen drog sig ifrån henne för att svara i sin mobil. Hon låg kvar på exakt samma ställe och mer eller mindre väntade på att Owen skulle komma tillbaka till henne. Liv hörde Claires röst i andra änden av telefonen.
När han pratat klart satte sig Liv upp och kravlade sig upp bredvid Owen.  Hon kysste honom på axeln och kollade upp mot honom. Han var betydligt större än henne på alla plan. Liv kände sig väldigt liten bredvid honom. Å andra sidan var Liv väldigt kort och smal så hon var väl ganska van vid att känna sig liten.

Owen gav ifrån sig en till suck och blundade. "Du tar kål på mig.." Mumlade han hest.

Liv log och skrattade lågt. Hon kysste honom på kinden innan hon reste sig upp för att gå till det stora fönstret och kika ut över vattnet. Hon rättade till sin tröja som hade glidit ner över ena axeln innan hon la armarna i kors och tog ett djupt andetag för att ta in allting. Liv var lycklig. Hon var genuint lycklig just nu och hon valde att helt och hållet mota bort tankarna på att honom 6 dagar skulle återgå till den fruktansvärda verkligheten.

Owen kollade efter Liv och satt i sängen en stund för att studera henne i solljuset. Han reste sig tillslut upp under tystnad för att gå fram till henne, greppa tag om hennes höft och vrida henne mot sig. Så han hade sina händer runt hennes höfter och kollade in i hennes ögon. Försiktigt lutade han sig fram för att ge henne en mjuk kyss. Han drog sig ifrån kyssen för att lyfta en hand och varsamt dra av hennes tofs som höll hennes fläta. Han lät tofsen glida till golvet medan han använde sin lediga hand för att släppa ut hennes hår och försiktigt dra handen genom det. Han skulle kunna stå såhär med henne i timmar.

Liv följde lätt med i Owens rörelser. Hon slöt sina ögon och sänkte huvudet när han grejade med hennes hår. Liv började le och hon kunde inte sluta. Hon var så lycklig just nu och hon önskade innerligt att hon kunde stanna tiden och njuta av detta ögonblicket för alltid. 

Liv tog mjukt tag om Owens hand för att sedan föra den mot hennes läppar. Hon kysste den innan hon placerade den på sin midja och gav honom sedan en varm och öm kram.

Owen stod en stund med Liv i sina armar och bara njöt. Han kunde se folk långt nedanför byggnaden som gick fram och tillbaka. Även fast de inte såg dem, ville han bort från fönstret. "Kom." Sa han mjukt och drog med henne till sängen för att själv sätta sig mot väggen i sängen och dra henne över sig, så hon satt grensle över honom. Han lutade sig fram lite i sängen för att återuppta den passionerade kyssen sen tidigare. Han kände hur hans läppar var svullna av det intensiva kyssandet. Hans hand letade sig ner över hennes rygg och under hennes tröja för att känna hennes hud emot hans hand.

Liv lät sig styras tillbaks mot sängen. Hon log och mötte hans blick där hon satt, grensle över honom. Hon la bägge sina händer mjukt på hans hals och kysste honom mjukt. Livs hjärta började åter igen slå hårdare och hon blev alldeles varm. Hon avbröt sedan kyssen för att möta hans blick. Hennes hand for genom hans hår och hon följde den med blicken. Liv ville verkligen ta in detta. Varenda sekund. Det dröjde dock inte många sekunder innan hon åter igen kysste honom.

~

Owen drog sig närmare Liv för att slänga en arm runt henne där de låg. Det kändes inte ett dugg konstigt att ligga hela nakna i dagsljus efter sex. Hade det varit med någon annan så hade det känts konstigt. Någon annan.. Owen kände hur han fick en klump i magen av tanken på Fiona. Det syntes i hans ögon att han var berörd av något.

Ganska drastiskt drog han sig från Liv för att leta upp sina kalsonger och sin tröja, för att sedan gå till sin sportbag för att rota fram sina cigaretter. Man skulle kunna kalla det han gjorde för stressröka. Så fort han kände att något var fel så ville han ha en cigarett. Hellre det än att gå runt och ha ångest över vad han nu tänkte på.

Han tog med sig paketet och tändaren och slängde en blick mot Liv i sängen. Han ville lägga sig ner bredvid henne och mysa, men just nu kändes det mest konstigt. Han traskade ut på balkongen och stängde dörren så gott det gick efter sig.

Liv kröp närmare Owen och bara njöt av att ligga där i hans famn. Hon kollade på honom medan hon pillade på hans hand som höll om henne. "Vad tänker du på?" frågade hon när hon såg hur Owens blick drastiskt förändrades. Hon satte sig upp i sängen när Owen gick upp ur sängen. "Vad är det?" frågade hon oroligt utan en enda tanke på Fiona. Liv gjorde som Owen och letade fram sina kläder som hon snabbt slängde på sig och det var då det slog henne. "Fiona" sa hon flämtande. Hon visste inte om Owen hörde då han redan var på väg ut på balkongen. Liv la handen för sin mun och var genuint chockad. Vad tusan hade hon gjort? Vad skulle hon göra? Hon gick ut på balkongen efter Owen. "Det är nog bättre om jag tar den där nyckeln trots allt"sa hon och la sin hand på Owens överarm innan hon vände sig om för att åter igen få in från balkongen. Liv mådde verkligen jättedåligt just nu.

Owen tände cigaretten och ignorerade Liv lite mer än vad han borde. Han behövde bara tänka. Han kastade en blick på henne när hon sa att de kanske skulle vara i olika rum. Han tänkte inte säga emot. "Ja. Det är nog bäst." Sa han med sin extra mörka röst. Det var helt sjukt hur något som var så skönt och underbart kunde vara så farligt och idiotiskt. Han kom inte ens förrän nu att tänka på att de inte ens använde skydd. Han frågade inte ens Liv om hon hade något som gjorde så de inte hamnade i samma båt.. som sist. Owen tog sitt tredje bloss men fimpade cigaretten i hotellets askkopp direkt, för att gå in till Liv. Han funderade på vad han skulle säga.

"Tar du.. piller, eller något?" Sa han awkward som någon slags tonåring som inte förstod något. "Det räcker med att utsätta dig för graviditet en gång." Sa han och försökte låta lite skämtsamt, men misslyckades ganska makabert.

Liv hade satt sig på sängkanten med huvudet uppstöttat av sina armar när Owen kom in. Hon log och nickade. "Oroa dig inte" sa Liv utan att rikta blicken mot honom. Liv reste sig upp och tog på sig sina skor för att sedan gå ner och be om en till nyckel. Det dröjde inte länge innan hon åter igen kom upp till rummet för att hämta sina grejer. "Jag har rummet vägg i vägg" sa hon och pekade till vänster innan hon tog tag om sin väska för att sedan försöka få ut den genom dörren vilket var lite knepigt men det gick.

Owen kollade efter Liv när hon lämnade rummet. Genast kändes det oerhört ensamt. Han la sig på sidan i sängen och suckade. Det tog inte lång tid innan han blundade, men när Liv kom och knackade på så gick han för att öppna åt henne. Han höll upp dörren för henne när hon lämnade med sin väska. Det kändes som att göra slut med någon, det kändes konstigt. Han stängde tillslut dörren och sjönk ännu en gång ner på sängen. Han somnade ganska fort och vaknade vid 20-tiden. Han förväntade sig att Liv skulle vara där av någon anledning, och vemodet steg inom honom när han insåg vad som hade hänt. Gud vad dum man kunde vara.

Morgonen därpå vaknade Liv med en fruktansvärd ångest. Hur tänkte hon? Hon kände sig så oerhört dum över det som hände. Men egentligen, hur måste inte Owen känna? Hon satte sig upp ur sängen. Klockan va inte mer än 07. När klockan närmade sig 10 stod Liv ordninggjord i sitt rum. Owen hade kommit förbi någon timme tidigare förr att fråga om Liv skulle med och leta efter Blue och försöka träffa Nova. Givetvis tackade hon inte nej till det. Hon lämnade rummet för att möta upp Owen och Claire.

Owen stod och pratade med Claire vid helikoptern som skulle ta dem till parken. Väl där skulle de sätta sig i en jeep. Claire förklarade att säkerheten var skyhög. De hade med sig två killar med vapen som skulle få en dinosaurie att sova gott i minst 2 timmar. Eller ta kål på en människa, om man ville. Det var tack och lov inte InGen-killar. Claire vinkade till Liv som kom gående emot dem. Owen försökte se neutral ut och satte sig i helikoptern, redo att åka.
"Jag kommer inte följa med, men ni kan nå mig på mobilen när som helst." Sa Claire och pekade med handen in mot helikoptern för att visa Liv att hon skulle sätta sig. Owen skrattade till.
"Är du rädd?" Sa han retfullt till Claire, som blängde surt tillbaka. "Jag har mycket att göra. Kontakta mig bara i nödfall. Eller om ni hittar något." Sa hon bittert och vände på klacken för att lämna helikoptern. Owen kollade mot Liv, som stod precis under morgonsolen så han var tvungen att kisa mot henne. "Jag övertalade dem att vi skulle åka till Nova först. Vi får lista ut på vägen vad vi väl ska göra där. Vet inte hur sugen någon är på att du ska bli uppäten."

När Liv såg att Owen och Claire redan var där ökade hon tempot lite. Hon hann knappt komma fram innan hon blev hänvisad till helikoptern som hon snabbt och lätt hoppade in i. Hon tog på sig hörlurarna och spände fast sig ordentligt. Liv försökte vara så neutral som möjligt mot Owen men det var svårt. Hon hade så dåligt samvete efter gårdagen. Liv log när Owen sa att de skulle kolla till Nova först. Det skulle bli så kul att se henne igen. "Att bli uppäten hade utan tvekan förenklat en del" mumlade Liv.

Owen flinade och drog på sig hörlurarna. "Tror du ja." Sa han barnsligt medan helikopterns dörr stängdes och de gjorde sig redo för att lyfta. Owen lutade sig tillbaka och sneglade lite mot Liv. Han försökte att inte tänka så mycket på gårdagen, även om det var svårt. Det var svårt att se Liv och låtsas som ingenting. Han ville reta henne, vara lekfull. Men hon hade antagligen bara blivit riktigt sur.

De landade tillslut och försvann bort mot jeepen som skulle ta dem över de stora ängarna. Det såg annorlunda ut där de var. Inga byggnader, för dinosaurierna rörde sig fritt här.
"Ni är inte rädda för att bli attackerade av någon som lurar i buskarna?" Sa Owen och slängde en blick på skogen bakom dem. En av militärpersonerna sneglade mot honom. "Varje dag. Jag förstår inte varför någon tyckte detta var en bra idé." Sa han ärligt. Owen nickade som svar. Det kändes som att detta bara skulle sluta illa.

De satt tillslut i Jeepen och började åka mot Nova. Hon syntes på GPS:en och var inte särskilt långt därifrån. Owen sneglade mot Liv.
"Ska Nova förvänta sig många pussar och kramar från mamma?"

Liv fnös till av Owens kommentar. Hon förstod inte hur han kunde skämta nu. Tog han det inte seriöst? Eller… Kanske betydde det som hände igår ingenting alls för honom? Tankarna började snurra i Livs huvud. Tankar hon verkligen bara ville bli av med. De satt tysta under hela helikopterturen. Liv kollade bara ut genom fönstret och försökte njuta av och ta in det vackra som fanns under dem.

Väl framme hoppade Liv hur helikoptern och ställde sig bredvid Owen som talade med en av militärerna. Hon var fortfarande oerhört fundersam kring hur de tänkte. Att de inte lärde sig förra gången. De säger att de har högre säkerhet nu men samtidigt är dinosaurierna mer vilda nu än de va då. Hon skakade på huvudet och fnös.

Liv ville helst bara sitta tyst resten av vägen i Jeepen också men det var svårt med en pratande Owen bredvid sig. "Vi får väl se" mumlade Liv. Hon såg jättemycket fram emot att träffa Nova men hon var tvungen att ställa in sig på att Nova kanske inte alls kände igen henne och till och med såg henne som… mat.

Att de säger sig ha högre säkerhet nu är ironiskt eftersom det var exakt det de sa om Jurassic World. Han lutade huvudet tillbaka mot nackstödet i jeepen.
"God creates dinosaurs. God destroys dinosaurs. God creates man. Man destroys God. Man creates dinosaurs. Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth." Mumlade han. 

De kom allt närmare t-rexen. Owen kände hur hans mage vred sig. Jeepen stannade och alla satt tysta en stund. Militären som körde pekade tillslut in mot skogen.
"Hon är här inne." Sa han och sänkte handen. Owen sneglade mot liv. "Vad är din plan? Det är nog inte rekommenderat att bara springa ut i skogen."

Liv slängde en blick mot Owen innan bilen sedan stannade. Hon ignorerade Owens fråga och tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren. Hon kunde inte se Nova men hon gick långsamt i riktningen som militären pekade. Liv fokuserade på att hålla lugnet genom att andas. Med långsamma steg närmade hon sig skogen. "Nova?" sa hon tyst. Liv var innerst inne livrädd. Hon visste att hon kunde vara död om detta inte gick bra men hon ville verkligen träffa Nova igen. Plötsligt hörde hon hur det började knaka inifrån skogen. Liv tog några steg bakåt innan hon tillslut såg Novas enorma huvud titta ut från träden.

"Liv." Man hörde oroligheten i Owens röst. Han svor för sig själv när hon inte lyssnade och klev även han ut ur bilen. Innan han stängde dörren vred han sig mot militären. "Lyft inte era vapen om jag inte säger till. Hon är smart, hon kommer bli aggressiv av att se era vapen." Männen kollade mot varandra misstroget men verkade lyda.

Owen lät dörren vara öppen om de behövde åka iväg fort. Han tänkte bara på när Nova blev skjuten av InGen sist. Det var nog kvar i Novas minne.

Owen stod kvar vid bilen men släppte inte Liv ur sitt synfält. Han rynkade pannan och var redo att kasta sig efter sitt vapen om det skulle behövas. Owen öppnade munnen en aning när han såg Nova bland träden. "Helvete.." Mumlade han. Hon var gigantisk. Som Hon skulle vara vid denna ålder.
"Liv." Sa han för att försöka få hennes uppmärksamhet. "Kom ut från skogen."

Liv ignorerade Owen helt och hållet. Hon kikade dock bakåt lite då och då för att se i fall de var redo om Liv skulle behöva ta sig därifrån fort. "H-hej Nova" sa Liv tyst och fäste blicken på den enorma dinosauren som hon än så länge bara såg huvudet på. Plötsligt såg hon hur Nova drog sig tillbaks in i skogen och laddade för ett enormt vrål. Hennes rytande fick Liv att hoppa till men hon spelade lugn. "Jag är inte rädd för dig" sa Liv lugnt men hon kunde känna hur hennes ben började skaka. Hon stod i en position redo att fly vilken sekund som helst. Nova tog ett steg fram mot Liv. Ett steg som fick marken under henne att skaka. "Så ja. Hej" sa Liv med en darrig röst.

Owen kollade skräckslaget på det som skedde. Att läsa kroppspråk på en t-rex var inte hans specialtet. Han förstod inte alls som hände. "Liv." Sa han lågt. Han ville inte att Nova skulle lägga notis till honom. Visst kunde hon känna igen honom också, men han ville inte ta några risker.

Utan att ge honom en blick gestikulerade hon med handen att Owen skulle hålla sig borta. Ingenting fick komma i vägen nu. "Så ja tjejen, känner du igen mig?" sa Liv samtidigt som hon tog några steg bakåt när den enorma t-rexen kom närmare. Nova stannade upp och laddade upp ett till vrål som fick de fåglar som var kvar sedan förra vrålet att fly sin kos. Liv la händerna för öronen. Dinosaurien var minst sagt högljudd. "Det är okej, Nova" sa Liv. Hon verkade lite nervös. Som att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra. Plötsligt tog Nova ytterligare ett steg mot Liv innan hon sänkte huvudet som för att nosa på henne. Liv frös fast. Minsta lilla felsteg nu och Liv är död.

Owen spärrade upp ögonen när Nova sträckte sig mot Liv. Han var redo med att kasta sig över vapnet, men samtidigt visste han att om Nova fick för sig att hugga efter henne, så var det försent. Liv skulle vara död. Att skjuta henne hade inte hjälpt något.

Liv lät Nova nosa på henne. Det såg ut som att hon kände igen Liv vilket fick henne att slappna av lite mer även om hon fortfarande var beredd att springa. "Så ja tjejen, hej" sa Liv och la sin hand på Novas nos. Nova fnös men verkade uppskatta uppmärksamheten. Liv log. "Det var längesedan". Hennes hand smekte dinosauriens nos men det dröjde inte länge innan Nova fick nog. Med ett vrål vände sig t-rexen om och började vandra tillbaka. En lättad och nöjd Liv stod kvar och såg på när Nova åter igen klev in bland träden. Det var blandade känslor. Liv var fortfarande i chock och oerhört rädd. Hon hade varit så nära döden. Ett felsteg och allt hade skitit sig men samtidigt… Hon fick efter två år åter igen hälsa på den lilla krabaten som betydde så mycket för henne. Liv log men stod halvt paralyserad kvar.

Owen kollade efter den stora dinosaurien som försvann in bland träden. Liv verkade vara paralyserad, men Owen var minst lika paralyserad. Han verkade dock dra sig ur snabbare och gick långsamt fram till Liv för att ställa sig bakom henne. Försiktigt la han sin hand på henne arm för att visa att han var där plus för att visa att det var dags att gå.

Det verkade som att Liv nästan glömt av hur man andades då hon var tvungen att kippa efter andan när Nova var utom synhåll. Hon kände Owens hand mot hennes arm men gav honom ingen större respons. Hon ville bara stå där en stund och ta in allt som precis hänt.

Liv vände sig om mot Owen som stod bakom henne. "Dags för din återförening" sa hon och kollade honom i ögonen medan hon gav honom ett snabbt leende. Hon började gå tillbaks mot jeepen som stod en bit ifrån dem. Hon hade en stark känsla av att de skulle hitta Blue.

Owen log svagt mot Liv. Han var inte lika optimistisk på att hitta Blue. Om de hittade henne så mådde hon antagligen inte särskilt bra. Anledningen till att hon inte var chippad var för att hon hade klöst ut sitt chip, vilket bevisade hur smart hon var. Om hon lyckades överleva själv utan en flock, det var en annan sak. Owen följde efter Liv för att sätta sig i jeepen och köra iväg.

De körde runt en bra stund på ängen och kollade in bland skogen. De körde i säkert en kvart innan Owen gav ifrån sig en suck.
"Det finns ingen chans på jorden att vi hittar henne såhär. Hon är i skogen om hon är någonstans och jag tror inte det är lämpligt att gå in i skogen just nu med tanke på T-rexen." Sa han mest menat mot militären. De nickade som svar och vände om för att köra tillbaka till helikoptern. Owen sneglade mot Liv. "Är du hungrig?" Att fortsätta låtsas som ingenting var väl hans plan.

Liv kollade runtomkring sig för att försöka se en skymt av Blue. Med tanke på att hon praktiskt taget var borta så hade Liv inga större förhoppningar kring att hitta henne med denna taktik vilket Owens kommentar sedan bekräftade. "Det hade inte suttit helt fel med lite mat" sa Liv och gav Owen en snabb blick.

Det tog inte lång tid innan de var tillbaka till forskningsanläggningen. Den enda källan till mat var en liten butik med överpris och en restaurang som snarare var som en matsal för de anställda. Så fort de hoppat ut helikoptern och vinkat hejdå till piloterna ställde sig Owen framför Liv för att kolla oroligt på henne. "Är du okej?" Han visste inte hur hon mådde efter upplevelsen med Nova.

Owens sympatiska fråga tog hårdare än hon anat. En tår började rinna ner för hennes kind vilket hon själv blev chockad över. "Ja jag är okej". Liv vände sig snabbt om och torkade bort tårarna som fortsatte rinna ner för hennes kinder.

Owen kände hur hans hjärta gjorde ont av Livs reaktion. Han visste inte om det var lämpligt att hålla om henne, men tillslut brydde han sig inte och omslöt henne försiktigt i en kram.

Kram och värmen Owen gav henne fick henne bara ännu mer känslosam men hon hade lyckats ta kontrollen över sina känslor. "Jag är okej" sa hon och försökte skaka av sig Owen medan hon snörvlandes torkade bort de sista tårarna. Hon behövde egentligen ventilera ännu men det fick vänta.

Owen log varmt mot Liv. "Kom så äter vi."

Restaurangen var fullpackad med personal. Mest labbpersonal och folk som jobbade med djuren. De hittade tillslut en ledig plats för att sätta sig ner och Owen började äta under tystnad av pastan som var lite sisådär. Efter ungefär någon minut av att bara sitta och äta hörde Owen en röst han inte hade hört sen han var på Jurassic World senast.
"Eeeeeeey. Ryktena är alltså sanna. Legenderna har återvänt." Owen kollade upp mot kvinnan som talat. Mia. Owen log mot henne. "Rykten sprids snabbt." Sa han metaforiskt och fortsatte äta. Mia gick bakom Liv och gav henne en kram bakifrån. Owen gjorde en road grimas och tuggade sin mat, men sen kom Mia och kramade honom, fast han fick chansen att krama henne framifrån. Mia satte händerna mot höfterna och kollade mellan Liv och Owen.
"Hittade ni tillbaka till varandra efter att ni lämnat ön?" Sa hon flörtigt och vred på sig lite retsamt. Owen sänkte handen och kollade mot Liv. Han var faktiskt intresserad av att se vad hon svarade på det.

Det va svårt att hitta platser men de lyckades hitta två stycken mitt i restaurangen. Fiskbullar och makaroner låg på Livs tallrik. Hon hade utan tvekat ätit bättre mat men det dög i krig. Plötsligt hörde hon en röst hon kände igen bakom sig. "Mia!" Skrattade Liv och la sina händer på Mias armar för att besvara kramen. Liv kunde inte annat än le. Det va kul att se henne igen. Leendet avtog något av Mias fråga och hon mötte Owens blick. Det va uppenbart att Liv skulle svara på frågan. "Eh.. I guess" sa hon log. Hon gav Owen ett snabbt leende innan hon fortsatte äta.

Mia vred lite på sig igen. "Shit alltså. Jag vet inte vad som hände med mig, jag bara glömde ta upp kontakten med er. Men vad gör ni här egentligen?" Owen ryckte på axlarna. "Liv är här för att krama T-rexen och jag är här för att se om Blue fortfarande lever." Mia rynkade på pannan. "Efter 2 år? Ensam i djungeln?" Owen ryckte på axlarna igen. "Jag har inte särskilt höga förväntningar heller."

Liv log. Jo visst, krama t-rexen. Hon sänkte sedan blicken. Chansen att Blue fortfarande var vid liv var väldigt liten men hon hade inte förlorat hoppet ännu. Hon hoppades innerligt för Owens skull att den lilla raptorn fortfarande var där ute någonstans. "Dudå? Du jobbar kvar? Slavar för Claire" frågade Liv retfullt. Hon avundades inte direkt Mia i nuläget även om hon själv inte var överlycklig med hennes eget jobb, något hon visserligen försökte tänka på så lite som möjligt just nu.

Mia skrattade till av Livs ord. "Claire har faktiskt förändrats väldigt mycket. Hon är mycket lättare att ha ett göra med nu." Hon tog upp sin mobil som darrade till och suckade. "När man talar om trollen, jag kilar vidare. Överlev där ute nu." Sa hon och vände på klacken för att lämna dem. Owen hade tuggat i sig all sin mat och lutade sig tillbaka i stolen med en suck. Han fokuserade sin blick på Liv. "Jag är tacksam för att du följde med hit." Började han. "Av flera anledningar."

"Och vilka är dom?" frågade Liv utan att kolla på Owen. Hon tog en tugga från sin mat och vände sedan blicken mot Mia vars gestalt blev allt mindre och mindre. Liv hade mycket kvar på tallriken men hon kunde inte få i sig mer nu.

Owen ryckte på axlarna. "Att se Nova var spännande, även fast det kändes som att jag skulle spy av nervositet. Hade ju ingen aning om vad hon tänkte." Han tog en paus och suckade. "Jag har väl saknat dig också."

Liv höjde på ögonbrynen och nickade instämmande i det första Owen sa. Hon kände precis samma sak. Nova var vuxen nu och det var flera år sedan de sågs. Liv hade egentligen ingen aning om hur Nova skulle reagera så ja, även hon var extremt nervös. 

Liv skrattade till. "Visst är jag oemotståndlig" sa Liv skämtsamt utan att ge Owen en blick. Det kanske kom ute lite dumt.. Hon visste inte om det var rätt tillfälle att skämta om det nu. Efter igår…

Owen la huvudet lätt på sne och flinade. "Det vet jag allt för väl." Sa han retfullt innan han reste sig upp för att lämna brickan med maten. Han kastad en blick bak på Liv innan han gick i förväg upp mot hotellet.

Liv log och kollade efter Owen som lämnade bordet. Hon drack upp det sista ur glaset innan hon gjorde som honom. I korridoren mot rummen sprang hon efter honom. "Ey, Owen! Knacka när du är redo att dra för att leta rätt på Blue. Tänkte ta mig ett bad" sa hon med ett neutralt leende innan vände sig om för att gå mot sin dörr som var precis bredvid Owens.

Owen stod framför sin dörr och rynkade lätt på pannan. "Tror inte de planerar att åka in och leta efter henne idag. Det får nog bli imorgon." Sa han och tänkte gå in men stannade i sin rörelse. "Säg till om du behöver mig." Han visste inte vad han själv menade med orden, men försvann snart in på sitt rum.

Liv nickade som svar. Tur det. Hon var ganska trött efter mötet med Nova. Det var nog bättre att vila upp sig istället. Liv log skämtsamt. "Will do" sa hon innan hon gick in genom sin dörr. Hon hängde av sig sina ytterkläder innan hon vandrade in i badrummet. Badrummet var oerhört fint med stengolv och allting gick i grått. Liv satte på kranen och la sin mobil bredvid badkaret innan hon klädde av sig. Ett långt, varmt bad var precis vad Liv behövde nu.

Det hade gått ungefär tre timmar sen Owen och Liv gick in på varsitt rum. Han stod utanför hennes rum och tänkte fråga om hon ville hänga med ner till forskningsanläggningen för att se vad de höll på med där. Kanske skratta åt några dumma saker. Han knackade flera gånger men fick inget svar. Tillslut testade han ringa, och hörde hennes signal från rummet, men inget svar. Han ville inte känna sig orolig, det var dum att vara orolig. Hon hade antagligen bara glömt sin mobil.

Men rationellt tänkade var så pasé för Owen. Därför gick Owen över korridoren och fick syn på städvagnen som stod parkerad en bit bort. Han kollade omkring sig och insåg att städaren var inne i ett annat rum. Han smög fram till vagnen och såg, till sin fasa, att det fanns extranycklar som ledde till alla rummen. hängandes. eller ja, det var vad han antog att det var. Han tog en av nycklarna och stoppade snabbt i fickan för att traska tillbaka till Livs rum.

Tyst öppnade han dörren för att kolla in. "Liv?" Sa han försiktigt och stängde dörren efter sig. Han kollade runt i rummet och insåg att det var tomt. Dörren till badrummet var stängd, och han tog ett andetag innan han klev in för att kolla. Han möttes av Liv, liggandes i badkaret nersjunken, sovandes. Han antog att hon sov, han ville inte tro att hon var död eller något dumt. Men hon hade legat där i flera timmar.
"Liv?" Började han försiktigt. ingen reaktion. "Liv." Sa han lite högre.

När Liv hade klivit ner i badet drog hon en suck av lättnad. Så otroligt skönt. Det var längesedan hon bade. Lägenheten i New York hade inget badkar men hon överlevde givetvis ändå. Hon sjönk lite längre ner, precis så att hennes mun var under vattenytan. ~~ Liv vaknar till med ett ryck. Owen? Hon inser sedan att hon ligger i vatten vilket gör att hon drabbad av panik. Fort försöker hon ta sig ur vattnet. Det var halt men hon kom ur. Väl ute halkade hon på golvet, utan att skada sig men där blev hon sittandes - på golvet stirrandes på badkaret. Hon andades häftigt. "Vad fan hände precis?" Frågade hon en gnutta panikslagen.

Owen skrattade till. Det lät snarare som ett grisljud eftersom det kom så plötsligt. Han reagerade dock ganska blixtsnabbt när hon föll till golvet. Han greppade fort tag om en handduk och gick fram till Liv. Innan han sträckte den till henne la han huvudet lätt på sne, utan att bryta ögonkontakt med henne. "Om du ska vara naken utan mig så kan du mer än gärna i alla fall vara hundra procent vaken." Sa han retfullt och sträckte tillslut fram handduken till henne. Det var ungefär noll sexuellt i det som hände precis, men han kunde inte motstå att reta henne ändå.

Liv slet handduken från Owen och gav honom en sur blick. Snabbt täckte hon sig själv med den och reste sig upp. "Hopplöst" mumlade hon. "Tack. Jag hade lätt kunnat vara död om du inte hade kommit in. Tack" sa hon något chockat. "Verkar som att jag behöver dig mer än jag vill erkänna" sa hon tyst med ett skratt innan hon vandrade ut i sovrummet där hennes kläder fanns.

Owen slängde en blick på Liv medan hon tog på sig handduken. Han kunde inte riktigt motstå och ville passa på. Sen fick hon väl slå till honom om han var jobbig. Han slog ut med armarna i en "jag är bäst"-gest. "Ingen fara, prinsessan. Allt för dig. Jag kan bryta mig in i ditt rum fler gånger om så behagar."

Liv skrattade å Owens självgoda kommentar innan hon medvetet släppte handduken så den åkte ner på golvet. Owen stod bakom henne och såg därför inte hennes flin. "Det är fritt fram" sa hon medan hon tog på sig sin BH.

Owen vred på sig och höjde ögonbrynen när handduken föll till golvet. Han stirrade kanske lite väl länge över hennes kropp och försökte få fram något ord. Det gick sådär. Tillslut lyckades han, och han försökte hålla lugnet. "Vad sägs om att inte säga sådana saker i samma sekund som du klär av dig."

Liv skrattade. "Sorry" sa hon och tog på sig restn av kläderna. Hon vände sig sedan om och kollade på Owen medan hon knäppte knapparna på sin blus. "Det var ju dock ditt förslag" sa hon och höjde ena ögonbrynet och gav Owen en retfull blick.

Owen himlade med ögonen och tog några steg närmare Liv. Han stirrade på henne en stund under tystnad medan hon klädde på sig.
"Jag kan inte riktigt släppa det du sa igår."

Livet kollade frågande på Owen. "Vad sa jag i går?" frågade hon oförstående.

Owen såg en aning uttryckslöst mot Liv medan han försökte placera orden. "Att jag borde stannat med dig."

Liv tog ett djupt andetag och vände sig bort från Owen. "Juste" sa hon tyst. "Jag menade det". Liv gick till fönstret och kollade ut över stranden. Varför skulle allt vara så svårt?

Owen gav Liv en omsorgsfull blick, även fast hon stod vänd från honom. "Det är inte försent". Sa han försiktigt .

"Vad menar du?" frågade Liv förvånat och vände sig mot Owen.

Owen blev mållös när Liv helt plötsligt kollade på honom. Ja, vad menade han? Han ryckte på axlarna. "Jag tror inte på ödet, men tycker du inte det är lite konstigt att du började jobba på samma ställe som… Fiona? Och fick just henne som mentor?" Han tog en paus. "Universum försöker kanske säga något." Sa han överdrivet komiskt.

Liv skrattade och kollade ner i golvet. "Men Fiona är din flickvän.. Sambo! Det är inte rätt" sa Liv och vände sig åter igen mot fönstret. "Varför måste allt vara så komplicerat" sa Liv hårt men tyst.

Owen var tyst en stund. "Jag känner mig som ett svin. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det." Sa han tyst. Man hörde på hans röst att han var känslosam.

Liv suckade. Han var inget svin. Verkligen inte. Hon vände sig om och gav honom en varm kram. Om detta var svårt för Liv, hur måste det då inte kännas för Owen? Hon visste inte vad hon skulle säga utan kramade bara om honom. Hon trivdes så oerhört bra i hans famn.

Owen besvarade kramen och gav ifrån sig en suck. "Kan vi inte bara leva ute i skogen med Nova?" Sa han skämtsamt, fortfarande med armarna runt Liv.

"Jag vet inte om jag litar på bjässen till fullo än men det låter faktiskt inte helt fel" sa Liv med ett skratt fortfarande kvar i Owens famn.

Owen gungade Liv fram och tillbaka lite i sin famn medan han blundade med en suck. Det kändes så rätt. Han ville stå där för alltid. "Tänk dig mig, dig, Nova och Blue levandes i djungeln. Jagandes efter mat och slåss för att överleva." Sa han dramatiskt. Han drog sig ifrån Liv lite och kollade in i hennes ögon, men höll fortfarande om henne. "Vem skulle vara Alphan, är frågan."

Liv fnissade. "Vilken dum fråga. Det vet du ju att jag hade varit" sa Liv med ett busigt leende. "Den enda mannen bland ett gäng farliga brudar. Jag vet inte hur länge du hade överlevt" sa Liv allvarligt innan hon brast ut i skratt. Hon hade dock inte haft så mycket emot att fly vardagen tillsammans med Owen, Nova och Blue.

Owen skrattade högt och släppte taget om Liv för att vände sig om och sätta sig på sängkanten. Han lutade sig fram och knäppte händerna framför sig för att kolla upp mot Liv med ett flin. "Så du tror Blue skulle vända sig emot mig om du fick chansen att bli ledare?" Han ryckte lätt på axlarna. "Du överraskade väl mig lite igår.. Så jag tvivlar inte på att du kan ta ledarrollen." Sa han retfullt. Han syftade självklart på deras olämpliga lekar igår och hur Liv utan problem kunde ta initiativet.

Liv skrattade. Hennes blöta hår hängde längs med hennes högra axel. Hon greppade tag om handduken för att försöka badda det lite torrare.  "Vi tjejer hänger ihop serru" sa hon och satte sig bredvid Owen. Liv gav honom ett skämtsamt flirtigt leende som svar på hans andra kommentar. Liv kunde inte hålla tillbaka mer. Hon orkade inte tänka rationellt mer. Hon orkade inte tänka på Fiona och hon orkade inte hålla sig undan något mer. Ville Owen ha henne så fanns hon där för honom att ta.

Owen vred på sig i sängen och la ena handen lutandes mot sängen, nära Livs rygg. Han kollade mot Liv, fundersamt. "Får jag kyssa dig eller kommer du bli sur?"

Liv log och nickade medan hon la ner handduken på sängen. Han fick i ärlighetens man göra precis vad han ville med henne.

Owen skrattade till lågt innan han lutade sig fram för att kyssa henne, men han avbröt sig innan han nådde fram för hans mobil började låta i byxfickan. Han gav Liv en retfull blick och smekte henne försiktigt över låret innan han reste sig upp för att ta upp mobilen och svara.
"Hallå?"  Owen lyssnade på Mia som mer eller mindre ropade i telefonen. Owens blick blev mer eller mindre skräckslagen. "Vart är ni?" Sa han allvarligt. Han lyssnade noga på vad han sa och stod stilla och stirrade i några sekunder.