~ Chris ~

Det var något speciellt med att åka till muren. Var det inte själva resan, så var det hur det kändes att se muren uppenbara sig framför sig och bli större ju närmare man kom. Chris satt i passagerarsätet bredvid sin äldsta bror som fokuserade stenhårt på att följa vägen. Det är ingen som rekomenderar att åka på de asfalterade vägarna, då det mest är sprickor överallt. Istället körde man bredvid vägen på en mindre väg som uppenbarat sig efter alla år. Det tog ungefär 2-3 dagar att åka till muren. Man blev väldigt lätt uttråkad. 

De hade fått i uppdrag av sin far att åka till muren för att kolla läget. Det hade varit oroligt ett tag mellan väst & öst. Öst, som Chris tillhörde, var mer noga med säkerheten vid muren än vad väst var. De brydde sig mer om någon skulle försöka ta sig över till "fel sida".

Huvudporten till muren låg centralt, även känt som USAS mittpunkt. Det var uteslutande vakter från öst som var där, men de få västvakter som fanns bråkade inte med dem. De hade trots allt samma mål, att hålla infekterade borta. 
Det märktes att ju närmare man kom muren, desto fler infekterade områden åkte man förbi. På östra sidan hade man satt många ställen i karantän. Stora byggnader där man slängt in smittade för att sedan slänga in dödliga rökbomber eller dylikt. Chris orkade inte ens tänka på vad för sätt de använde på västsidan. 

De nådde fram till huvudporten som var omringade av militärklädda kämpar från öst. De hälsade på både Chris och hans broder och lät dem gå förbi för att leta upp militärgeneralen.
Chris lät sin blick vandra över muren. Den hade stått där ett tag. Han sneglade mot sin bror som var fullt upptagen med att konversera med generalen. Han var lika uttråkad som under bilresan. Euforin av att se muren hade redan spolats iväg.

Utan att hans bror märkte det började Chris följa muren. Han höll blicken fäst framåt men kastade då och då en blick över axeln. Dels för att se hur långt han gått, dels för att se så det inte var några infekterade i närheten.

Han gick i en halvtimme innan han tillslut stannade. Han vred på sig helt och tittade tillbaka på vägen han kom ifrån. Ökens dimma gjorde det omöjligt att se någon. 
Hans blick vandrade över muren igen, en bit framåt. Det var då han fick syn på hålet. Ett hål tillräckligt stort för att en människa skulle ta sig igenom. Åter igen kastade han blickar omkring sig. Inte en själ i syne. De flesta höll sig till huvudporten.
Han rättade till geväret på sin rygg och gick närmare för att utforska. Jovisst var det ett hål. Han hukade sig ner för att kolla igenom. Det såg exakt likadant ut som på denna sida. Han kollade omkring sig för att försäkra om att ingen militär var i närheten, innan han försiktigt tog sig förbi till andra sidan.

~ Liv ~

Det är inte ofta som det händer något intressant nu för tiden. I princip alla städer, byar, parker… Allt är övergivet eller ockuperat av infekterade. Det roligaste som hänt Liv de senaste månaderna var när hon, tillsammans med två killar från hennes distrikt, lyckades ha ihjäl ett tiotal infekterade som hade tagit sig in i området. Det slutade dock med en rejäl utskällning från borgmästaren så om det egentligen var så lyckat är något att fundera över. 
     Liv hamnar ofta i trubbel på grund av hennes nyfikenhet och hennes längtan efter äventyr. Hon drömmer om att se vad som finns på andra sidan muren men hon vet att det är näst intill omöjligt att ta sig över. Östra sidans vakter är stenhårda och chansen att hon skulle lyckas är väldigt, väldigt liten. 

- "Liv, det är din tur att stå vakt vid muren. Löser du av Marcus?" säger Sofi. Sofi är Livs bästa vän och det har varit oskiljaktiga sedan barnsben.

- "Kommer" svarar Liv som plockar upp sitt gevär och reser sig upp från eldstaden där hon satt och grillade marshmallows men några i hennes distrikt.
     Liv har inte så många vänner. Hon trivs väldigt bra ensam. Efter hennes föräldrars död så slutade hon bry sig så mycket om andra runt omkring och hon känner att det är bäst, både för hennes skull och andras, om hon inte kommer någon för nära. 

Liv går bort till muren och klättrar upp på den. Hon blickar ut över Öst. I princip allt inom 5 mils radie kring huvudporten är öken. Liv har bytt distrikt flera gånger men nu har hon fastnat här, vid huvudporten. Hon trivs här och vill inte gärna flytta vidare. Att vara här ger henne en chans att komma över till Öst. Hon är alldeles för nyfiken för låta bli att försöka.

~ Chris ~

Chris stod blickstilla så fort han kommit över till andra sidan. Det såg exakt likadant ut. Öken. Man kunde inte förvänta sig så mycket mer från denna del av landet. Chris var inte särskilt diskret klädd. Han hade på sig en vitblå utstyrsel som tillsammans utgjorde öststatens färger. Blått för himlen, vitt för godhet. Han visste att om han blev sedd med dessa kläder på denna sida muren, så skulle de kunna skjuta honom på två röda. Det var dock större risk att någon infekterad kom efter honom eller att någon utanför militären gjorde något. Till och med militären i väst var smarta nog att fatta att de inte kunde skjuta vem som helst, då kunde kriget bli värre.

Chris vände på sig för att kolla in i hålet igen. Det såg av någon anledning mycket mindre ut från denna sida. De skulle stanna vid muren i minst en vecka, och aldrig tidigare hade Chris bröder brytt sig om han försvann en stund, så länge han var tillbaka tills de skulle åka.

Adrenalinet pumpade inom honom. Det kändes så fel, men samtidigt älskade han kicken. Dessutom, hade någon, eller något, attackerat honom så hade han varit förberedd. Han hade med sig sin shotgun på ryggen, två knivar hängandes vid benen och en pistol gömd under jackan. Ökens sand-dimma var av någon anledning inte lika tät på denna sida muren. Hade Chris fått välja så hade han tagit på sig lite mer diskreta kläder som inte fick det att se ut som han lyste med allt det vita.

Med bestämda steg började han gå rätt upp från muren, med en liten vinkel mot norr, bort från huvudporten.

~ Liv ~

==========

Minuterna går och Liv vandrar med sitt gevär uppe på muren. Till skillnad från Östs militärer så är de allra flesta som vaktar muren här i väst civila. Militärerna som finns i Väst är precis vid huvudporten men fler än så är de inte. På grund av Livs längtan efter äventyr tog hon på sig rollen som en utav väktarna över Muren i hopp om att se något utöver det vanliga. 

Liv ser en glimt av något vitt i ögonvrån och vänder sig om samtidigt som hon laddar och riktar sitt gevär mot det hon ser. Det är en människa med Öststatens färger. Detta gör henne chockad. Människorna från Öst är inte direkt överförtjusta i folk från Väst och de är heller inte direkt kända för att vara några äventyrare. 

- "Ge mig en bra anledning till att inte skjuta dig!" ropar hon ut samtidigt som hon slänger bak sin stora, blonda fläta som hamnat över hennes axel. Liv rättar till siktet och pressar in förtrycket på geväret.

~ Chris ~

Det kändes fridfullt att gå i öknen. Så tyst. I alla fall tills man råkar gå förbi någon källa där infekterade drogs till. Chris hann dock inte särskilt långt innan han hörde en röst. Han fick impuls att dra sin pistol, men höll tillbaka när han hörde vad rösten sa. Istället tvärnitade han och stod blickstilla. Det var en kvinna. Det lät som att rösten kom ovanifrån. Hade han missat att det stod någon på muren? Han kollade ju hur noga som helst. 

Med mjuka rörelser lyfte Chris händerna över huvudet för att vrida på hela kroppen i en enkel rörelse. Han kisade mot solen som kom rätt i ögonen. Han såg konturerna av kvinnan under tiden ögonen vande sig.  Han visste att det var en väststatare av flera anledningar. Först och främst hotade hon med att skjuta honom. Sen var det så simpelt att alla inom militären i öst var män. Kvinnor krigade inte, så enkelt var det.

Chris tog några sten närmare muren och lyfte handen för att blockera solen.
"Du skulle ångra dig ganska fort." Svarade han kyligt.

~ Liv ~

==========

Hennes hjärta bultade fortare och fortare. Väststatarna var inte lika hårda med att släppa över folk från öst som Öst var gällande människor från Väst men lite kul kunde hon väl få ha? Det var exakt denna typ av spänning som hon saknade i sitt liv. 

Liv tog sig ner från muren och vandrade emot mannen som stod framför henne med siktet fortfarande riktat mot honom. 

- "Varför skulle jag få ångra mig?" sa hon med ett skratt samtidigt som hon stannar framför honom. Hennes blick vandrade över mannen och hon la märke till flertalet vapen som han hade på sig. "Dumpa dina vapen" fortsatte hon och gav honom en iskall blick.

~ Chris ~

Chris följde kvinnan med blicken medan hon kom närmare honom. Han fick nu en klarare bild av hur hon såg ut. Han skulle kalla henne för ganska liten.  Han lät sina händer vila längst sidorna och fortsatte stirra på kvinnan med en uttråkad blick. Han var inte särskilt rädd för hennes vapen. För han visste att om han blev skjuten skulle hon bli torterad till döds för att ha dödat öststatledarens son.

"För jag är inte ensam. Så fort du trycker av leksaken du kallar vapen så kommer du själv få tjugo skott välplacerade över hela din kropp." Han ljög. Det var ingen här som skulle skjuta henne. Men han ville gärna att hon sänkte vapnet i vilket fall som helst.  

Ett omedvetet flin letade sig upp på hans läppar när hon beordrade honom att lägga undan sina vapen. Utan att släppa blicken från henne lyfte han sina händer igen medan han gjorde en "titta jag lyssnar på dina order"-min. Försiktigt drog han shotgun:en över axeln och droppade den rätt ner i sanden. Han drog knivarna ur sina slidor och lät även dem falla till marken. Hon behövde inte få veta om pistolen som inte syntes.

~ Liv ~

Mannen som nu stod en halvmeter i från Liv gick henne verkligen på nerverna. Hans obefintliga rädsla för henne gör henne minst sagt arg.
     Hon tittar sig omkring för att se om hon ser några fler öststatare men hon ser inte skymten av någon. Liv vet att öststatens militärer är otroligt skickliga så även om hon inte ser någon så tänker hon inte ta några risker.

- "Vad gör du här?" säger hon argt. "Du har inget här att göra" fortsätter hon något hotfullt.
     Liv  kommer inte skjuta honom. Hon vet att hon hon skulle göra det så skulle hon själv råka minst lika illa ut. Väststaten vill inte hamna i en ännu djupare konflikt med Öst så de skulle inte ställa sig bakom henne och även om hon är borgmästarens brorsdotter. James är dock bara borgmästare över distriktet närmast huvudporten så han skulle inte kunna hjälpa henne i vilket fall. Den makten besitter han inte.

~ Chris ~

Chris funderade på hennes fråga. Ja, vad gjorde han här, egentligen? Han förväntade ju sig inte att någon skulle se honom. Han sneglade ner mot sina vapen som låg i en hög på marken, för att sedan kolla upp mot kvinnan igen.
"Utforskar." Sa han lätt och sneglade mot hålet han kommit ut ifrån. Hans blick vandrade tillbaka mot kvinnan.
"Kan du sänka vapnet, nu?" Sa han och sträckte ut armarna, men inte högt nog för att blotta pistolen.
"Är inget större hot, även om du är kvinna." Det var Chris pappa som talade genom hans mun. Att se kvinnor jobba inom det väst kallade militären var en av de mest roande sakerna som fanns. Det var inte konstigt att det gick så dåligt för dem.

~ Liv ~

- "Utforskar? Här finns inget att se" säger hon. Hon måste dock erkänna för sig själv att hon är lite imponerad utav honom. Ja, han har ju lyckats med det som Liv själv velat göra i evigheter. Liv sänker sitt gamla hagelgevär som brukade tillhöra hennes gammelfarfar innan han dog. Hon tyckte inte om att han förolämpade hennes vapen.
- "Även om du är kvinna…" citerar hon. "Och vad tusan ska det betyda?" säger hon och går ännu närmare honom. 
Liv kommer dock på sig själv. Öststatarna har en ganska skev kvinnosyn. Ilskan som hon känner just nu är inte att leka med. Hon klarar inte av när någon, speciellt män, ser ner på henne.

~ Chris ~

Chris höjde ena ögonbrynet och kollade sig omkring nonchalant.
"Jag märker det." Mumlade han uttråkat. Hans tomma blick mötte hennes när hon frågade vad han menade med hans nedlåtande ord. Han valde att inte svara på den frågan. Han visste precis hur kvinnor kunde vara. Hon skulle kunna lyfta geväret för att hon blev så upprörd över hans ord.

Chris blick fastnade på något bakom kvinnans axel. De var en bit ifrån muren, men han såg tydligt hur någon, eller något, rörde sig runt hålet. Han tog ett steg närmare utan att kliva på sina vapen och kisade. Ganska snart kollade varelsen upp mot honom. Det var en kvinna. Nerdränkt i blod och tomma ögon. Utan att tveka drog Chris upp sin gömda pistol och riktade den mot varelsen, något som kunde tyckas såg ut som att han drog den mot kvinnan. Men han brydde sig inte nu, han hade ingen lust att varelsen skulle komma springades emot dem.

~ Liv ~

Liv hoppar till och riktar åter igen sitt vapen mot mannen men inser snart att det inte är henne som han riktar sin pistol emot. Hon vänder sig om mot muren och skjuter snabbt den infekterade i huvudet. Liv slänger slänger upp sitt gevär på ryggen och springer bort mot hålet där den döda varelsen ligger. 

- "Något måste göras åt detta här" säger hon samtidigt som hon tänker och kollar runt efter något man kan använda för att täppa igen hålet i muren. Det är viktigt att ingen annan hittar hålet så att hon någon dag kan smyga över till öststaten som hon länge drömt om.

~ Chris ~

Christ kollade en aning skräckslaget på medan kvinnan sköt ner varelsen. Hon blinkade inte ens. Var hon verkligen från väst? Var hon någon slags laglös utböling? Han visste inte vad som hade fascinerat honom mest. Han kom på sig själv med att ha stått med pistolen riktad mot den döda kroppen lite väl länge. Han sänkte den och stoppade tillbaka den i sin gömda hölsa. Utan att släppa blicken från kvinnan hukade han sig ner för att plocka upp sina stackars vapen för att även sätta dom till rätta. Han höll dock kvar sitt gevär stadigt i båda händerna medan han gick fram mot kroppen. Man visste aldrig om de var riktigt döda eller inte.

"Är inte du från väst?" Frågade han en aning förvirrat, fortfarande med blicken på kroppen.

~ Liv ~

- "Jodå. Jag är från väst men jag är inte som alla andra. Skillnaden mellan mig och vanligt folk här ifrån är att jag ser dessa varelser för vad de är. Blir vi bitna av de så blir vi som dem och vem vet när vi lyckas framställa ett botemedel? Jag är helt klart för jakten efter ett botemedel men jag är inte naiv" säger Liv och drar undan kroppen och slänger tillbaka den på östra sidan av muren som den kom ifrån. Hon klappar händerna så att dammet far av och vänder sig sedan mot mannen. 

- "Liv" säger hon och kollar på honom. "Jag vet, ett konstigt namn för en amerikan men min mamma är.. var.. svensk. Liv betyder Life på svenska" fortsätter hon och laddar om sitt gevär.

~ Chris ~

Chris lät geväret vila mer avslappnat i händerna då varelsen verkade ganska död. Chris sneglade skeptiskt mot främlingen som helt plötsligt spillde ut massa info om sina egna åsikter. Någon i väst som tyckte om att döda infekterade. Det var nytt. Framför allt någon som jobbade inom militären. Han visste inte så mycket om västs försvar, så han antog att om man stod på muren, så var man militär.

Chris kunde inte motstå att skratta åt kvinnans namn. Liv. Att leva. Oj vad ironiskt. Chris borde egentligen gå. Det fanns absolut ingen anledning till honom att stanna kvar. Men främlingen .. fascinerade honom? Han hade aldrig träffat någon från väst som inte har stått på knäna och väntat på att bli skjuten i huvudet för att de försökt ta sig förbi muren. 
"Chris." Svarade han tvångsmässigt och kastade en blick över axeln. Han hade ingen större lust att dela något om sin familj. Det fanns många i väst som mer än gärna kidnappade folk från öst för en lösensumma. Tänk då vad någon som tillhör östra sidans ledares familj skulle vara värd.

"Borde du vara här ute? Det är ganska farligt." Hans röst lät lite som en pappa som hittat ett främmande barn på ett minfält. Att han precis sett henne skjuta ihjäl en infekterad hade inget med det att göra. Hon var fortfarande en kvinna.

~ Liv ~

Liv skrattar till och klättrar åter upp på muren.

- "Det är farligt över allt men jag är inte rädd. Någon måste ha stake nog att agera och då det är alldeles för få från väst som har det så tar jag på mig ansvaret" förklarar hon. "Men helt ärligt… Vad gör du här? De enda i här i närheten som är från öst är militärer. Att du är här för att utforska köper jag inte". 

Hon är inte lika arg längre. Den största delen av ilskan hon kände rann av när hon sköt den infekterade.
     Liv går igenom Chris med blicken. Han är en självgod snorunge men det är ändå något med honom som tilltalar henne. Hon vet dock inte vad eller hur än men Liv får känslan av att han är ofarlig. Hon slänger upp sitt gevär på ryggen.

- "Och nu då? Vad är dina planer?"

~ Chris ~

Det var mer eller mindre första gången han hörde en kvinna prata på detta vis. Det kändes konstigt. Han försökte vänja sig vid tanken. Han funderade på vad han skulle svara på hennes fråga medan han hängde geväret över ryggen igen. 
"Jag är här på uppdrag från regeringen."  Han var ju inte helt lögnaktig i det. Och ja, vad var hans planer? Hans största plan var att gå tillbaka till rätt sida muren. Han började därför försiktigt vandra närmare hålet.
"Jag kan ju inte gå vidare här uppenbarligen." Sa han och gjorde en gest med armen över väst-sidans territorium. 
"Så jag ska lämna dig ifred så du kan fokusera på.. vad du nu håller på med." Han mumlade de sista orden medan han hukade sig ner lite för att kontrollera så det inte var fler infekterade på andra sidan. 
"Vart tusan kom du ifrån?" Mumlade han vidare till den infekterade, trots att hon knappast hörde som död.

~ Liv ~

Regeringen? Undra vad det kan handla om. Liv gör dock valet att låta bli att fråga. Det blir bäst så. Men han är så annorlunda..? Hon fnissar åt hans mummel. Det är kaos i hennes hjärna just nu och hon tycker inte om det. 

- "Ja, det är nog bäst så" säger hon. Hon vill inte lära känna honom mer. Det sista hon vill är att bli distraherad. Fast samtidigt… Han kommer ju från öst. Hon kanske på något sätt kan… Nej, han är på uppdrag från regeringen. Det finns inte en chans.

~ Chris ~

Chris reste sig upp och sneglade över axeln för att möta Livs blick. 
"Har du varit på östsidan någon gång?" Frågan kom helt naturligt, men den kändes dum så fort han ställde den. Klart hon varit om hon härjade uppe på muren.. Eller?  Han visste att vissa kunde gå upp på muren men hade psykiska spärrar att ens sätta en fot på motståndarens mark. Hon kändes dock inte som en sådan person.

~ Liv ~

- "Nej, det har jag inte" säger hon med en suck. Liv skakar dock på huvudet och lyckas få tillbaka sitt tuffa och kalla uttryck. Hon vågar inte säga mer. Hon kan ju inte berätta om hennes plan och dröm, eller? Nej. Hon litar inte på honom. Inte ens Sofi vet om hennes plan. "Varför undrar du?" fortsätter hon.

~ Chris ~

Chris höjde ena ögonbrynet och gav kvinnan något som lät som ett kort skratt. Han visste inte riktigt varför. Han hade ju inte själv varit på västsidan på detta vis. Han ryckte nonchalant på axlarna och drog handen genom det bruna håret utan att tänka på det.
"Jag försöker lista ut vad du är. Vad du gör. Det här är östs mur, och du står på den. Har du ens kontakt med vår militär?" Han lät formell och nästan liten som att han själv tillhörde militären. Han visste att inga i väst brydde sig om att det var öst som byggde muren, men praktiskt taget alla i öst ser det som en stor sak. Den är helig för de flesta.

~ Liv ~

Liv blir förnärmad. Östs mur? Hur kunde han uttrycka sig så?

- "Hade det inte varit för mig så hade den där tagit sig över till väststaterna" säger hon argt och pekar på den döda infekterade. "Och vad gör ens du här i väst? Du kanske bör säga till era militärer att hålla mer koll så att vi slipper göra det åt er. Det är ju trots allt er mur!" fräser hon samtidigt som hon lägger armarna i kors och himlar med ögonen. 

I den hastiga rörelsen sätter Liv ner foten på kanten av muren när betongen stenen under hennes fot lossnar. Hon trillar ner från muren och landar på den infekterade som, tur i oturen, dämpade fallet. Ilskan hon känner nu är enorm. Hon känner sig förnedrad.

~ Chris ~

Chris sneglade ner mot kroppen. Han fnös till.
"De flesta infekterade kommer över från er sida." Det var i alla fall vad han hade hört. Han litade på att det var sant. Chris rynkade pannan åt kvinnans kraftiga reaktion. 
"Nu tar vi det lugnt." Sa han pedagogiskt och drog ner jackan lite för att dölja pistolen som råkade skymtas. 
"Det var mer för din egen säkerhet. Jag vet inte om östmilitärer är så glada på att se främlingar vandra på deras mur." Han använde ordet "deras" igen. För det faktiskt deras mur! Punkt slut.

Chris hoppade till när kvinnan från ingenstans föll rätt ner mot marken. Han fick impulsen att vilja fånga henne i luften, men riktigt så snabb var han inte. Istället smög han fram mot kvinnan och kollade ner på henne.
"Behöver du hjälp?" Han kunde inte motstå att flina. Han hade aldrig träffat någon så klumpig.

~ Liv ~

Liv suckade och puttade bort honom. 

- "Nej. Ser det ut som att jag behöver hjälp?" fräste hon samtidigt som hon reste sig upp och borstade av sig. Hon hade fått blod på kläderna efter att ha landat på den infekterade kroppen. Liv suckade.

- "Vi gör alla en tjänst. Vi är ett gäng civila från väst som tagit på oss ansvaret att vakta muren från vårt håll. Uppenbarligen så har er militär lite svårt för att göra det på egen hand!"

Liv tar ett djupt andetag och försöker släppa sin ilska innan den går över styr. Hon lugnar ner sig och fäster blicken i Chris ögon och nickar innan hon går igenom hålet och börjar vandra tillbaks till sitt område.

~ Chris ~

Chris svarade inte på hennes retoriska fråga. Han bara fortsatte flina. Han nickade som svar åt hennes förklaring. Civila. De var alltså inte militärer. Han slog ut med armarna och gav ifrån sig en suck.
"Jag är ledsen att vi inte är tillräckligt nog, prinsessan." Sa han sarkastiskt och kollade åter igen över axeln. Solen hade börjat gå ner. 

Främlingen började vandra ifrån honom, vilket inte störde honom särskilt mycket. Det blev helt plötsligt lugnt och tyst. Tystnaden bröts dock ganska fort av ett gallskrik. Det lät som en man. Chris reagerade direkt med att dra fram geväret och rikta det mot ljudets källa. Det kom från östsidan. Han kunde se något en bit ifrån och figurer som rörde sig. Chris hjärta slog snabbare. Det var ett skrik av ren skräck. Med geväret höjt rörde han sig snabbt närmare källan. Det var en lastbil. Han visste precis vad för lastbil det var. Dom använde sådana för att transportera infekterade. 

Ju närmare han kom, desto mer insåg han att lastbilen var omringad av själlösa som irrade runt. Den annars väldigt säkra dörren på lastbilens flak var öppen. De hade tagit sig ut. Chris räknade det till ett tjugotal infekterade. Kvinnor, män, barn. De hade inte lagt märke till honom än, och han var inte säker på om han skulle springa därifrån eller döda alla innan de spred sig.

~ Liv ~

Liv skrattade argt till. "Prinsessan." Hon vände sig åter igenom om att verbalt attackera honom men avbröts snabbt av ett skrik. Liv såg hur Chris drog fram sitt gevär och svarade själv med att dra fram sitt medan hon sprang mot honom. Liv stannade till. 

- "De har inte sett oss än men vi måste ha ihjäl dem. Vi kan ta dem, kom igen!"

Liv smög lite närmare, siktade med geväret mot en manlig levande död och sköt av. Skottet satte mitt i pannan men ljudet av skottet fick de andra att uppmärksamma Liv och Chris. De måste agera fort!

~ Chris ~

Chris märkte inte ens att kvinnan hängde efter honom, så han hoppade nästan till lite när hon helt plötsligt började prata. Han sneglade mot henne och nickade som svar. Han tyckte inte riktigt om att hon gav honom order, men han hade inget större val.
"Jaha." Sa han och sänkte vapnet när praktiskt taget alla infekterade stirrade mot dem helt plötsligt. "Bra gjort." Sa han sarkastiskt till främlingen, medvetet tyket. 

Han höjde vapnet igen och rörde sig närmare de infekterade. En av kvinnligt kön blev rasande av att han närmade sig och började därför skrikandes springa emot honom. Han sköt två gånger mot henne så hon föll mot marken. Bara ungefär 18 till. Detta skulle gå bra. Att ladda mellan varje skott gick sådär, men han försökte så gott han kunde. De andra infekterade verkade inte lika aggressiva, de var lättare att döda. De var nog uttorkade av värmen.

"Helvete." Chris fick syn på chauffören som satt bakom ratten. De hade ätit honom med hull och hår. Han skulle knappast överleva, inte ens som infekterad.

~ Liv ~

Liv kollade irriterat på honom. Hans tykna kommentarer var inte speciellt uppskattade. Hon sprang närmare flocken av infekterade och sköt de i huvudet en och en.

Liv är uppvuxen på en farm och när hon inte bar tunga balar, mockade skit eller red på sina hästar så tränade hon mycket på att skjuta med hennes gammelfarfars hagelgevär. Träningen har verkligen gett resultat. Hon är en riktigt duktig skytt. Killarna i hennes distrikt som är i samma ålder är avundsjuka på hennes talang.

När alla infekterade var döda ställde sig Liv bredvid Chris och hämtade andan. Hon kollade mot förarsätet i lastbilen och såg chauffören plågas.

- "Detta lämnar jag till dig" sa hon, chockerande nog, med empati i rösten.

~ Chris ~

Chris sköt en efter en tillsammans med Liv. De var ett synkat team som aldrig tidigare jobbat ihop, det var konstigt. När alla var döda hängde Chris motvilligt geväret över ryggen medan han lyssnade på Livs ord. Hans blick vandrade över chauffören. Han levde fortfarande. Med mjuka rörelser gick han närmare lastbilen, noga med att ingen infekterad skulle greppa tag i honom där de låg. Alla verkade döda.

Han stod en bit ifrån chauffören och höjde pistolen för att skjuta honom rätt i huvudet. Ljudet var dovt jämfört med gevären som nyss ekade i den övergivna öknen.
"Så det var härifrån du kom." Mumlade han till den döda kvinnan som fortfarande låg på andra sidan muren. Hans synade lastbilen fram och tillbaka. Hur kunde något sådant här ske?

Ett dovt mullrande hördes i fjärran. Det kom från huvudporten. Chris kände  igen ljudet, det var en helikopter. Hur de hade sett eller hört lastbilen därifrån hade han ingen aning om.

"Rör dig inte." Sa han menat till kvinnan när helikoptern kom närmare. Han visste att de inte tvekade att skjuta om man började springa iväg.

~ Liv ~

Liv suckade och tittade ner i marken. Att behöva döda en människa som gått detta fruktansvärda öde till mötes är inte roligt. Inte ens för någon så kall som Liv. 
Hon vänder åter blicken mot lastbilen som står framför henne. Hon är lika förvånad över hur detta kunde hända som Chris. 

Det dova mullret kom närmare och närmare och Liv reagerade på Chris ord med att frysa fast. Hon rörde sig inte alls. Hon visste att östs militärer inte var att leka med och de hade inga hämningar. Speciellt inte när det kommer till folk från väst.

~ Chris ~

Helikoptern hovrade över dem i något som kändes flera minuter men antagligen bara var sekunder. Chris lyfte handen för att hålla för ögonen medan han kollade upp. Det yrade sand överallt. Efter ett tag verkade de förstå vem han var och åkte iväg en bit för att landa. Det var en grön militärhelikopter med öppna dörrar. Flera män iklädda gröna kamouflagekläder med vitblåa västar marcherade fram med dem. Alla hade ett gevär stadigt i sina händer. Det var totalt 5 stycken män.

Han som verkade vara huvudbefäl i gruppen kom fram till Chris och slängde en misstrogen blick mot Liv. De andra 4 stod med sina vapen riktade mot lastbilen.

Befälet riktade blicken mot Chris igen, som stirrade tillbaka trött.
"Vad gör du här ute ensam?" Frågade befälet med sin myndiga röst. Chris gjorde en gest med handen mot Liv, som för att utan ord fråga "Vadå ensam?". Av någon anledning tolkade de fyra soldaterna det som att de skulle rikta sina vapen rätt på Liv.
"Woah woah ta det lugnt, hon är ungefär lika farlig som en nyckelpiga." Han visste själv hur osannt det var, men det kändes onödigt att döda en civil som inte gjort något fel. Utöver att vara på fel mark, då.

Soldaterna sänkte sina vapen och väntade på nya order som robotarna de var.

Befälet tog några steg närmare Liv, fortfarande med en misstrogen blick. Han synade henne uppifrån och ner och verkade haka upp sig extra mycket på vissa delar av hennes kropp. Det var trots allt inte vanligt att se en frisk, levande kvinna här ute, och Chris antog väl att hon inte såg så dum ut för att vara så macho.

"Vad är ditt namn och vad är din anledning att vara så långt bort från frizonen?"  Frågade befälet bestämt. Chris suckade djupt åt frågan. Befälet trodde att Liv var från öst. Inte tusan visste Liv vad frizonen var för något.

~ Liv ~

Liv hoppade till när soldaterna riktade sina vapen mot henne men hon reagerade starkast på vad Chris sa. Hon kollade surt på honom. "Lika farlig som en nyckelpiga?" "Män…" tänkte hon samtidigt som hon med suck himlade med ögonen.
     Liv fäste blicken i mannen som kom gående mot henne. Hon var inte rädd. Inte ett dugg. När hans blick nedvärderande vandrade över hennes kropp kände hon åter igen ilskan väckas till liv men hon lät bli att göra utlopp för den. Det är trots allt östs militärer som står framför henne och hur lockande det än är att jävlas med dem så är det bäst att låta bli. 

- "Frizonen? Vad pratar du om?"Liv hade ingen aning om vad frizonen var för något men kanske skulle hon spela med så de tog henne för en öststatare? Då fick hon ju trots allt chansen att utforska denna sida av muren! "Ööh, ah juste. Eh, jag åkte hit med mannen i lastbilen. Chris lyckades dock rädda mig så jag kom undan helskinnad" säger hon trots att det tar emot att höja Chris upp i skyarna. Hon måste ju smälta in som en kvinna från öst.

~ Chris ~

Chris himlade med ögonen tillbaka åt Livs ord. Fortsatte hon prata sådär framför militären så skulle hon ha sig dödad på några sekunder.

När kvinnan började ljuga så höjde Chris båda ögonbrynen. Han fick helt plötsligt alla soldaters blick riktade på mot sig. Han gav ifrån sig ett "Pfft"-ljud och rättade till knivarna lite eftersom han inte visste vad han skulle göra av med händerna. Befälet såg extremt skeptisk ut. Antagligen eftersom Liv i ena sekunden inte visste vad frizonen var och helt plötsligt förstod.
"Vilken delstat tillhör du, kvinna?"Frågade han hårt.Chris fattade inte alls vad Liv höll på med och varför hon ljög. Ville hon till östsidan? Varför? I och för sig så hade han förstått det som att hon inte alls delade samma värderingar som väst. Det var ändå förvirrande.

Innan Liv hann svara så svarade Chris åt henne:
"Virginia. Hon kommer från Virginia." Befälet kollade lika skeptiskt mot Chris och sen tillbaka mot kvinnan för att syna henne uppifrån och ner. "Hon pratar inte som någon från Virginia." Chris tog ett steg närmare:
"Ifrågasätter du mig, soldat?" Befälet ställde sig raklång med geväret mot marken. Att prata nedvärderande mot folk med högre titlar fick dem alltid på plats när man själv tillhörde en familj som bestämde över dem. "Jag ifrågasätter inte dig, sir. Jag ifrågasätter hur trovärdig hon är." Chris kollade mot Liv med en undrande blick som sa ungefär "Vad håller du på med?" . Det fanns dock inte utrymme att ifrågasätta det nu. Chris vände på sig och började gå mot lastbilen.
"Ta med er henne till huvudporten. Du stannar här så vi kan städa undan det här." Chris pekade mot en av soldaterna som lydigt kom efter honom mot lastbilen.

Befälet sträckte ut armen för att visa Liv vägen till helikoptern.

~ Liv ~

När soldaten ifrågasätter henne kniper det sig i magen men tack gode gud att Chris räddade henne. Men vem är han egentligen? Hur kan han ha den makten över soldaterna?

Liv går med soldaten till helikoptern. Hon får hjälp med att spänna fast sig och hon slänger en sista blick mot Chris innan de far iväg. Det är lite riskabelt att åka till huvudporten. Tänk om någon från väststaterna ser henne och pekar ut henne? Hon måste hålla en låg profil. Det sista som får hända nu är att hon blir upptäckt. Hon är ju så nära nu!

~ Mark ~

"Sir, vi har en situation här." Mark kollade upp från shackbrädet mot mannen som talat. Det var inte Mark han tilltalade, utan generalen. Befälet hade en kvinna bredvid sig, något som drog till sig mycket uppmärksamhet i baracken. Det var aldrig några kvinnor på den här sidan porten. Generalen, som var en kraftig man i 50-årsåldern med en redig mustasch, tog några steg närmare befälet och kvinnan.
"Nå?" Frågade han med blicken fäst på befälet.
"Vi hittade henne tillsammans med presidentpojken några kilometer härifrån. Hon påstår sig komma från Virginia. Hon åkte i en lastbil som fraktade infekterade." Mark skrattade till högljutt innan han kollade ner på brädet för att uttråkat flytta runt lite pjäser. Generalen ignorerade honom och fokuserade blicken på kvinnan. "Och jag antar att du vill hem igen?" Sa han med sin mörka, hesa röst.

~ Liv ~

Det var mycket människor på den östra sidan av huvudporten. Främst militärer men det var en och annan man där som inte bar militäruniform. Liv kände sig utstirrad. Hon kunde inte se skymten av en kvinna någonstans. Hon la märke till en något yngre man som satt och spelade schack mitt emot generalen. Han var oerhört lik Chris. 

- "Ja, jag skulle gärna vilja åka hem igen" svarade hon hastigt när generalen tilltalade henne. 

     Vad hon skulle göra i Virginia hade hon ingen aning om men det är ju en del av äventyret. Liv hörde ljudet av ett fordon komma närmare. Hon kikar över axeln och ser lastbilen som stod borta vid hålet närma sig. Dammet far omkring och Liv börjar hosta när lastbilen kör upp och stannar bredvid henne.

~ Chris ~

Att plocka ihop döda kroppar gick snabbare än väntat. Alla var inkastade i lastbilens flak och förhoppningsvis kunde någon ta lastbilen till ett ställe där de kunde bränna kropparna. Detta ställe behövde knappast ännu mer stank.

Chris satt bakom ratten och kollade mot Mark som satt avslappnat vid shackbordet. Smidigt öppnade Chris dörren för att hoppa ut och smälla igen den bakom sig. Han behövde en dusch, eller ännu bättre, ett bad. Men sådant fanns inte här ute.

Generalen, som stod framför Liv och befälet,  gav Chris en otydlig blick. Det var uppenbart att han inte hade lika mycket respekt för honom som för Mark. Men han var tvungen att lyssna på Chris ändå. Om inte Mark var i närheten.

"Det är farligt för en kvinna här ute." Generalen sa det riktat mot Chris. Chris nickade.

"Precis därför hon antagligen vill härifrån." Sa han menande. Han tänkte spela med i Livs lekar. Han tänkte fråga henne så fort de var ensamma vad hennes mål var. De hade antagligen redan tagit alla hennes vapen och kollat så hon inte hade en bomb på sig eller något. För det hade ju kunnat vara ett bra mål. Spränga upp Virginia.

”Hon är ditt ansvar.” Sa Generalen och nickade mot Chris. Han höjde händerna mot bröstkorgen i en ”vadå jag?!”-gest. Generalen vände på klacken och gick in i sin barack. Mark  lutade sig bak i sin obekväma stol och gav Chris en trött blick.
”Du vet att hon ljuger, va?” Sa han lika trött. Chris drog upp en av knivarna för att lossa knivslidan och hälla ut sanden som lagrats där.
” everyone is innocent until proven guilty”. Mumlade han som svar medan han tog fingrarna och rensade ut den sista sanden.
”Vad är Virginias huvudstad?” Mark riktade blicken mot Liv.

~ Liv ~

Liv följde ordbytet mellan männen med spänning. Det hade nästan blivit helt mörkt ute. De enda ljukällorna är månen och lamporna vid huvudporten. På natten färdas de infekterade långa vägar. Kylan gör det möjligt för dem att ge sig iväg vilket gör det farligare att vistas utomhus. Inte för att det skrämde Liv värst mycket men det är alltid skönt att gömma sig inne om nätterna för att slippa bli överraskad av ett gäng infekterade. 

Liv ryckte till när hon fick höra Chris, något äldre, dubbelgångare kalla henne för lögnare men hon sa ingenting. Hon vände bara blicken till Chris.

- "Richmond" svarade hon hastigt på dubbelgångarens fråga. Liv mindes tillbaks till den gången hon åkte med Borgmästare James, hennes farbror, till Washington. James skulle på ett möte tillsammans med presidenten av öststaterna och då passerade de Virginia. Hur hon kunde komma ihåg statens huvudstad kan hon inte minnas men uppenbarligen så hade det fastnat på något sätt.

~ Chris ~

Chris kollade chockat mot Liv som av någon anledning kunde svaret på frågan. Mark la större notis till Chris reaktion än till hennes svar. Det var nog allt han behövde för att veta att båda visste att hon ljög.
”Hon är ditt ansvar.” Mark upprepade generalens ord i samma tonläge. Chris rynkade pannan och kände sig inte särskilt nöjd med sin nya uppgift. Skulle han dras med henne? Visst, han fick väl skylla sig själv, men han hade trott att hon skulle skickas iväg med någon direkt. ”Du vill nog få henne härifrån innan männen börjar inse att hon är obeväpnad.” Mumlade Mark vidare. Chris förstod precis vad han menade. Det var hundratals soldater här som inte hade sett en kvinna på månader. Vem vet vad de skulle få för sig att göra.
”Kom.” Mumlade Chris till Liv och började vandra iväg från Mark. Alla kollade på dem som hypnotisrade, och Chris kände att det bara fanns ett ställe att gå till så de kunde känna sig säkra.

Längst bort i lägret fanns något som skulle likna en kyrka. En  stor stenbyggnad som stått där i alldeles för många år. Chris öppnade dörren och kände sig avslappnad när han insåg att det inte var någon annan där.

Kyrkan var inte av det finaste slaget. Det fanns bänkar uppradade och något slags podium. Det bodde även en präst här, men han hade nog gått för dagen till sin barack bredvid kyrkan.

Chris slog sig ner på en av bänkarna och knäppte händerna medan han sänkte huvudet och blundande. Att be om tillåtelse att sätta sig i Guds hus var en av de viktigaste sakerna innan man gjorde något annat.

~ Liv ~

Liv såg Chris reaktion när dubbelgångaren sa till honom att hon var hans ansvar. Hon var inte direkt i eld och lågor själv över att hon skulle bli vaktad av honom men hon måste hålla sig lugn. I alla fall ett tag. Hon skulle säker kunna skaka av honom på vägen.

Hon följde efter Chris som vände på klacken och började gå efter det sista som dubbelgångaren sa. Hon kände sig extremt obekväm när hon la märke till allas blickar men hon valde att inte lägga för mycket energi på det just nu. 
     Chris gick mot en stor byggnad som liknar en kyrka. Liv hade inte lust att sätta sin fot där inne men hon hade inte så många alternativ. Hon följde efter Chris men stannade vid dörröppningen medan Chris fortsatte längre fram och slog sig ner på en bänk och började be. Detta fick Liv att brista ut i skratt. Hon kunde inte hejda sig. 

Liv har aldrig varit ett fan av religion. Att skylla på någon annan för ens misstag är fegt och inte något som hon stöttar. Liv anser att man ansvarar för sitt eget liv.

~ Chris ~

Chris öppnade ögonen när han hörde hur kvinnan helt plötsligt började gapskratta. Han kände hur ilskan steg i honom. Att håna kristendomen är ett lagbrott i öst. Han blundade igen och avslutade bönen innan han reste sig upp för att ställa sig i gången till kyrkan, vänd mot Liv. Man såg långa vägar att han inte var storförtjust i hennes reaktion.
"Kom in och stäng dörren efter dig." Sa han beodrande.

~ Liv ~

Liv fortsatte skratta medan hon gjorde som han sa och stängde dörren. 

- "Nå, vad gör vi här?" frågade hon medan hon samlade sig efter skrattattacken. "Jag kommer inte att be till någon gud" fortsatte hon kollade sig omkring i kyrkan. Visst var det fint men nej. Nej… Hon ville egentligen bara ut här ifrån.

~ Chris ~

"Varför ljög du?" Chris gick rak på sak så fort Liv stängde dörren. Han talade lågt i respekt för byggnaden de var i. Han drog av sig alla vapen för att ställa dem mot väggen vid dörren till kyrkan. Egentligen skulle man inte ta med sig vapen in hit, men i ärlighetens namn hade man mest glömt bort det. 

"Om du hade tänkt hålla dig levande så ska du inte håna gud så högljutt." Mumlade han irriterat medan han slängde pistolen på golvet.

~ Liv ~

Liv visste att frågan skulle komma men hon hade ännu inte hunnit förbereda några bra svar. Varför ljög hon? Vad är ett bra svar bortsett från sanningen? Men det kanske är lika bra att berätta. Han skyddade ju henne faktiskt så hon skulle nog råka mer illa ut om hon undanhöll sanningen och dessutom är hennes vapen beslagtagna så hon kan inte försvara sig. Liv suckar.

- "Jag har alltid drömt om att se öststaterna. Jag har drömt om det sedan jag var liten. Som den äventyrliga person jag är så har jag sedan länge tröttnat på rutinerna i väst. Det är mycket prat och lite verkstad där. Det pratas ständigt om att hitta ett botemedel men det är ingen som gör något åt saken. Ingen vågar. Men vem vet… Kanske har ni i Öst någonting som kan hjälpa oss?" säger hon underlägset. Hon har just berättat sin plan och Chris skulle lätt kunna sätta stopp för det men hon väljer att chansa och lita på honom.

~ Chris ~

Chris stirrade på Liv under tystnad. Uttryckslös. Hade inte väst.. något botemedel? Alls? Han förstod inte. Han var bombsäker på att det var väst som erbjöd öst en jävla massa botemedel som öst sedan lyckades duplicera. Det fanns stora anläggningar i öst med bara massa botemedel som bara användes på folk som blivit infekterade men inte förlorat sin själ. Man slösade inte på det, och man fick det ju självklart bara om man hade pengar.

Chris var så förvirrad, men samtidigt inte helt förvånad. Han visste att hans pappa inte alltid tog de bästa besluten. Det fanns alltid någon som tyckte han gjorde fel, vad han än gjorde. 

Chris gav ifrån sig en djup suck. 
"Jag tror du underskattar vårat system. Hade du kommit till Virginias portar hade de vetat direkt att du inte är därifrån. Vi håller koll på varenda människa som åka mellan varje port. Framför allt i frizonerna." Han bet sig i kinden och sneglade ner mot sina vapen som skulle behöva putsas.
"Den enda chansen för dig att ta dig någonstans i öst utan att bli mördad eller våldtagen är att du åker in till Washington som fånge." Det lät antagligen oerhört konstigt, men det var sant. Hon var en extra person i databasen som helt plötsligt dyker upp. Hon finns inte. Men en fånge får resa in i D.C. så länge de är i, ja, fångenskap.

~ Liv ~

Liv lyssnade till det Chris sa och suckade. 

- "Om det är det enda alternativet så… Detta är viktigt för mig. Jag är inte som de andra i Väst och därför anser jag att det är mitt jobb att se till så att någonting faktiskt händer". Även om äventyret betydligt viktigare än plikten hon gett sig själv. 

    Chris fick öst att framstå som extremt high tech. Hon har hört många historier om öststaterna men av vad hon sett så skiljer sig inte öst och väst speciellt mycket åt. Kanske har hon tagit sig vatten över huvudet och det är bäst att återvända till det gamla. Att åka till Washington som fånge gör knappast henne eller väst någon positiv förändring.

~ Chris ~

Chris gav ifrån sig ett skratt.
"Vilken duktig flicka du är då." Sa han nedlåtande. Han vred på sig för att vandra över kyrkan, till ett av hörnen där det redan fanns några ljus tända. Han plockade upp tändsticksasken under tystnad för att tända ett av ljusen. Det var mest en tvångstanke att tända minst ett ljus varje gång han var i en kyrka. För hans mamma. Han stod en stund och stirrade på ljuset innan han vred sig mot Liv igen.

"Jag har egentligen inget här att göra. Det var mer min bror som ville ha resesällskap." Sa han ärligt. Han ville egentligen bara hem. Till en dusch. Till sin mjuka säng.

"Om du ser till att akta din uppkäftiga mun och gör precis som jag säger så kan jag hjälpa din in i D.C. Åker vi imorgon så är vi framme om två dagar." 

~ Liv ~

Liv kände sig förnedrad. Här har hon öppnat sig och så kommer en bortskämd snorvalp och skrattar åt henne. Hon fnyser till. 

- "Så det var din bror?" säger hon och funderar. "Nu är det din tur att svara på mina frågor! Vem är du? Hur kan du ha en sådan makt över militären?" fortsätter hon med en hård ton. "Okej, då åker vi imorgon" säger hon och sätter sig på en bänk samtidigt som hon plockar av sig sin trasiga överdragsjacka och knölar ihop den till en kudde.

~ Chris ~

Chris rynkade pannan åt kvinnans sätt att byta samtalsämne.
"Ja. Mark är en av mina bröder." Svarade han ärligt.
 "Jag kan berätta mer om mitt liv när vi sitter i bilen. Vi ska ändå stå ut med varandra i 2 dygn." Mumlade han.

När kvinnan såg ut att göra sig hemmastadd i kyrkan gick han fram till henne för att rycka upp jackan och peka mot dörren.
"Ett av de bästa sätten att vara respektlös mot gud är att sova i hans hus." Sa han irriterat. Han kastade jackan mot henne och gick för att plocka upp sina vapen.
"Kom." Sa han lika bestämt som tidigare och började vandra bort mot det som var han och Marks barack. Det var inget stort men hon skulle nog kunna få plats. Baracken var snarare som ett tält, men det höll värmen ganska bra. På golvet låg två madrasser och det fanns även ett bord med två enkla stolar.

"Sov på min madrass." Sa han och la ner sina vapen vid dörren. Han gick fram till Marks madrass och puttade iväg den med foten, så den inte var för nära Livs.

~ Liv ~

Liv rycker på axlarna och fortsätter puffa till jackan. Ska de vara fast med varandra i två hela dygn? Toppen… tänker Liv och suckar.

  Chris attityd börjar gå henne på nerverna. Så man får inte lov att sova i en kyrka? Liv fnyser och plockar sedan upp sin jacka för att fortsätta ut genom kyrkans entré. Hon följde efter Chris ut till tälten som stod utanför. Det var inte mycket i tältet och det var heller inte speciellt stort. 

Liv ryckte till. Varför erbjöd han henne sin madrass? Han hade ju inte direkt framstått som någon gentleman tidigare.

- "Tack" sa hon skeptiskt medan hon sätter sig på madrassen. "Om mina vapen?" fortsätter hon. "Jag litar inte på dig tillräckligt för att lägga mig här och sova obeväpnad" säger hon hårt.

~ Chris ~

Chris gav sin brors madrass en sista putt med foten innan han vred sig mot Liv som pratade igen. 
"Har dessa vapen något sentimentalt värde för dig? Isåfall kan jag fixa dem imorgon. Inte nu." Han lät mycket mjukare på rösten än tidigare.  Han visste precis hur det var att ha saker som faktiskt betydde något för en.

Han sträckte sig ner för att plocka upp både sin pistol och en av knivarna. Han räckte fram båda till henne. 
"Ta en eller ta båda. Skjut mig inte i sömnen bara. Du kommer inte långt härifrån utan mig."

~ Liv ~

Liv kollade skeptiskt på Chris medan hon tog emot vapnen han gav henne.

- "Tack" sa hon. "Geväret kommer från min gammelfarfar så det ser jag helst att det kommer tillbaks" fortsätter hon medan hon lägger ena kniven under kudden och pistolen i vristhölstret. Hon lägger sig ner på madrassen.

- "Godnatt då" säger hon och sluter ögonen. Det dröjer inte länge innan hon somnar.

~ Chris ~

"Uppfattat". Mumlade Chris medan han satte sig på stolen för att sträcka ut benen. Han gav ifrån sig ett högt stön när han insåg hur skönt det var att sätta sig ner en längre stund. Han knäppte händerna på bordet och slöt ögonen medan han funderade vad som hade hänt idag. 

När han var klar öppnade han ögonen för att snegla mot Liv. Hade hon redan somnat? Det var fort. Han kollade på henne ett tag. Varför ville han hjälpa henne så mycket? Hon var irriterande. Hon tyckte uppenbarligen att han var irriterande också. Ett kort skratt lämnade honom innan han stirrande in i väggen framför sig för att lägg armarna i kors och slappna av. Det tog ett tag innan han somnade, men tillslut lyckades han.

Chris hade fruktansvärt ont i nacken när han vaknade. Han kunde avgöra på solljuset att det redan var morgon. Det fanns ingen klocka i tältet, men han gissade på att den var runt 7.

Mark var inte kvar i tältet. Hade han ens gått och lagt sig? Liv hade inte vaknat i alla fall. Kanske skippade han att lägga sig här på grund utav Liv. Chris reste sig upp för att sträcka på sig medan han gäspade stort. Helvete vad ont nacken gjorde. 

Han gick ut i den förvånandsvärt varma solen för att ganska snart mötas av generalen som verkade vara i full gång med att ge dagens order. Han inväntade till hans var klar innan han gick fram till honom.
"Vart är Mark?" Frågade han  medan han luftade lite i sina kläder. Gud vad han behövde duscha. Generalen slängde ett par nycklar till honom som Chris fångade osmidigt i luften. Generalen nickade sedan mot bilen Chris och Mark kom hit i.

"Ta hem flickan och åt sedan till D.C. Mark är inte här just nu." Chris rynkade pannan och undrade vart Mark skulle kunnat strosa iväg, men la ingen större energi på det.

Istället gick han fram till jeepen och låste upp den för att kolla vad han behövde ta med sig. Någon, antagligen Mark, hade redan rustat bilen med mat och vatten i mängder. Det enda som saknades var hans vapen och Liv.

~ Liv ~

När Liv vaknade så var hon ensam i tältet. Så här gott har hon inte sovit på evigheter. Det mjukaste hon sovit på de senaste månaderna var de få gräsplättarna som fanns kring huvudporten. Hon sträckte på sig och satte sig sedan upp. Kniven låg kvar under kudden och pistolen satt fortfarande fast i hölstret på hennes vrist. Hon tog kniven och satte fast den i hennes skärp och gick sedan ut från tältet. Hennes blonda fläta var rufsig och kläderna trasiga och smutsiga. Hela hon var full av damm och smuts. 

Liv gick ur tältet och såg Chris vid en stor, svart jeep. 

- "Är det dags att åka?" frågade hon och kollade upp mot solen. Klockan kan inte vara så mycket ännu.

~ Chris ~

Chris kollade upp mot Liv och lät henne komma fram till honom under tystnad. Han nickade som svar på hennes fråga.
"Om du är redo." Sa han med en ovanligt mörk röst på grund utav att han vaknat ganska nyligen.
"Sitt i jeepen så hämtar jag mina vapen. Och dina. Jag måste in i kyrkan också. Det tar max en halvtimme." Han började gå från platsen men vred på sig för att gå baklänges medan han pekade mot Liv. "Gå ingenstans." Han hade självklart bilnyckeln med sig. Helt dum i huvudet var han inte.

~ Liv ~

Liv satte sig i bilen och började pilla med radion. En halvtimme? Hon hade inga planer på att gå någonstans. Hon visste ju vilka typer det var runt omkring henne och hon fick heller inte riskera att någon från väst fick syn på henne.

Liv hoppade till när hon hörde en duns i bilen på hennes sida. Det var en tunn man som stod där. Han hade rött hår och militäruniform.

- "Och vem är denna lilla pingla så långt hemifrån få? Det är farligt här. Jag kan hjälpa dig om du vill" säger han sliskigt. Liv ryggar bakåt in i bilen för att komma undan den påflugna mannen. 

- "Jag klarar mig" säger hon. "Jag har redan fått all hjälp jag behöver".

~ Mark ~

Mark drämde igen bildörren efter att ha hoppat ur bilen. Han hade varit på en åktur längst muren för att kolla på det där hålet några soldater rapporterat om.  Han synade fältet och fick syn på bilen Chris och bruden skulle åkt iväg i. Den stod kvar på samma ställe, men det satt någon i den. Det verkade vara kvinnan. Men hon var inte ensam. En menige stod utanför och verkade prata med henne. Med en suck tog sig Mark över fältet för att vissla högt. 
"Menige, ställ dig rätt." Sa han beodrande. Mannen reagerade blixtsnabbt med att ställa sig raklång och göra honör mot Mark. Mark synade honom uppifrån och ner. Han gjorde en "kom hit"-gest med handen som mannen lydde. 
"Har du någon familj, Menige?" Mannen nickade. "En fru och två barn, sir." Mark flinade åt honom. "Bra. Kom ihåg det. Försvinn ur mitt synfäl." Han höjde rösten rejält vid de sista orden och mannen kutade iväg efter ett kvävt "Ja sir." 

Marks blick vandrade över till kvinnan i bilen. Han tog några steg närmare för att ställa sig på ett säkert avstånd.
"Vad hette du, sa du?" 

~ Liv ~

Liv andades ut när den jobbiga mannen blev tillkallad av Chris bror. Det sista hon vill göra är att ställa till med en scen. Hade de varit på västra sidan så hade den där mannen saknat både en och annan tand och han skulle utan tvekan haft svårigheter med att fortplanta sig. Det är en sak som är säker.

- "Liv" svarar hon lågt på dubbelgångarens fråga. Hon måste smälta in och hon vet att i öststaterna gör kvinnor inte mycket ljud ifrån sig. Hon tittar upp på brodern. Han är väldigt lik Chris men man ser att han är äldre. Hon vänder åter igen blicken ner åt.

~ Mark ~

"Okej, Liv." Sa han och kollade omkring sig innan han tog ett steg närmare bilen för att lägga armarna över dörrens fönsterkarm. 
"Jag har ingen aning om varför du beslöt dig för att smita över till öst och varför Chris hjälper dig, du kanske viftade med dina ögonfransar och drog någon snyfthistoria. Men du ska ha en sak väldigt klart för dig. Om du på något vis rör Chris, antligen skadar eller försöker få ut din kvinnliga lust över honom, så kommer du önska att du stannade på väst. Du jävlas inte med presidentens son och du Håller framför allt inte på med presidentens son om du inte själv har någon titel." Hans röst var en blandning mellan skämtsam och hotfull.  Han lutade sig fram lite mot henne och kollade omkring sig så ingen var i närheten.
"Det var en tjej en gång som försökte charma en av våra bröder till otrohet. Hon lyckades eftersom han är en jävla sucker for the ladies men hon fick sitt straff för 5 år sedan. Och låt mig bara säga att jag tror hon fortfarande är vid liv, fastbunden i den där sängen, väntandes på nästa man som betalar."

Hans ansiktsuttryck ändrades till ett leende. "Capish?" Sa han och klappade med båda händerna på bilen innan han vände sig om för att börja gå därifrån.
"Ha en trevlig resa." Ropade han medan han gick tillbaka till basen.

~ Chris ~

Chris tog ungefär 50 minuter på sig att göra allt i ordning. Det som tog längst tid var Livs vapen, så hon fick vara tacksam. Han vandrade över till bilen och öppnade bakdörren för att slänga in både hennes och hans vapen i baksätet. Under tystnad satte han sig bakom ratten och satte i nyckeln.
"Redo?"

~ Liv ~

Liv satt helt knäpp tyst. Hon försökte smälta allt det som hon precis hört. Det var mycket att ta in. I vanliga fall hade hon inte tvekat en sekund på att plocka fram sin pistol och i alla fall hota, men detta var annorlunda. Presidentens son…? Hade hon verkligen hört rätt?
     Chris bror lyckades verkligen skrämma henne. Vad har hon gett sig in på… Kanske allt var ett misstag. Hon kanske borde stanna på väst.

     Liv skakar på huvudet. Sedan när har en man kunnat tilltala henne på detta sätt och kommit undan med det? Varför låter hon just denna man sätta grillar i huvudet på henne?

Hon hoppar till när Chris dörr small igen. Var hon redo? Hon nickade och gav honom en snabb blick innan hon vände sig mot fönstret och kollade ut på alla män som jobbade. Vad har hon gett sig in på?

~ Chris ~

Chris satte in rätt växel och gasade iväg i full fart. Det fanns inga lagar för vägarna här ute, så man fick åka hur snabbt man ville och vart man ville. Ganska snart var de ute på sandvägen bredvid den stora vägen.

När de hade kört i några minuter sneglade Chris mot Liv som såg ovanligt stel ut. Inte för att han sett på henne alldeles för mycket, de hade inte ens känt varandra i 24 timmar.
"Jag skulle vilja ha tillbaka mina vapen." Sa han med en lugn röst medan han fokuserade blicken på vägen.

~ Liv ~

Liv försvann iväg med sina tankar. Hon tänkte på allt som skulle kunna gå fel. Tänk om hon blev död? Risken är ju inte direkt liten med tanke på att hon har gjort intrång i öststaten. 

Liv plockar fram kniven ur skärpet och böjer sig för att ta loss pistolen som sitter på hennes vrist. Hon lägger vapnen framför fönstret och återgår till att blicka ut över de öppna fältet på hennes sida. Hon fortsätter vara tyst. Hon har så många frågor men hon vågar inte ställa de.

~ Chris ~

Chris såg i ögonvrån att Liv la ner hans vapen under tystnad. Hon betedde sig konstigt. Var hon sur på honom? Varför brydde han sig ens om hon var sur på honom? Herre.
"Jag saknar den där uppkäftiga munnen. Vad hände med den?" Sa han retfullt medan han växlade upp. Det var inget annat än öken omkring dem. Deras första stopp var om några timmar.

~ Liv ~

Liv skrattade till. 

- "Den fick sig en verbal uppläxning och har tagit en paus" svarade hon utan att vända sig om mot honom. Vad har hänt? Chris lät inte ens nästan så dryg och självgod som han gjort sedan de träffades. Visserligen så var deras första möte kanske inte det bästa, hon hotade ju faktiskt med att döda honom, men ändå. Varför denna omvändning?

~ Chris ~

Chris rynkade på pannan medan han sneglade mot Liv. Verbal uppläxning?
"Vad har jag sagt nu?" Frågade han nästan lite stött. Antingen så hade han sagt något, eller så var det som det alltid var med kvinnor. Antagligen så hade hon bara PMS eller något.

~ Liv ~

Liv suckade. Där har vi den där Chris som hon träffade.

- "Inte du… Din bror. Allt handlar inte om dig, you know" svarade hon drygt och fortsatte blicka ut över öknen.

~ Chris ~

Chris fnös till åt kvinnans sätt att påstå att allt inte skulle handla om honom. Som att han inte visste det. Han om någon visste väl att han alltid var underprioriterad.
"Mark? Har han skrämt den stackars lilla flickan?" Sa han retfullt och putade med munnen, fortfarande med blicken fäst på vägen.  Det kändes som att reta en lillasyster snarare än en fiende.

~ Liv ~

Liv gav Chris den mest onda blick hon kunde. 

- "Han hotade mig och sa något om en kvinna som försökt charma någon utav er och som nu fortfarande är fast bunden i…" Liv suckade. "Presidentens son… När tänkte du berätta det?" frågade hon men kom ganska direkt på sig själv. Hon talade till honom precis som om de dejtat i månader. "Skit samma…" fortsätter hon och skakar på huvudet.

~ Chris ~

Chris flin försvann ganska fort när han insåg vad Mark berättat för henne. Han gav ifrån sig en suck och fortsatte lyssna på hennes frågor. Han satt tyst i några minuter. Funderandes på vad han skulle svara.
"Hur tror du man säger det på ett smidigt sätt för en främling från väst? Hej, jag är presidentens son, kalla inte på dina laglösa vänner för att kidnappa mig och äta upp mig. Eller vad ni nu gör där borta". Han mumlade de sista orden medan han rättade till backspegeln. Han kände att han var tvungen att säga något angående det Mark berättade. Det var bara svårt att placera orden.
"Inget kommer hända dig så länge jag inte säger till någon att skada dig. Folk lyssnar på mig. För de vet att om de inte gör det så råkar de illa ut." Han tog en paus och funderade. "Min bror, Pete, blev tvungen att ge order att bestraffa horan som låg med honom. Hans rykte var på spel."

~ Liv ~

Liv suckade nedstämt. Det här blev inte alls som hon tänkt sig. Hon hade inte så mycket mer att säga till Chris. Hon tog fram sitt gevär som Chris hade lagt i baksätet och plockade isär det och började putsa och rengöra det. Geväret var gammal och inte speciellt vackert men det betydde mycket för henne. Det var detta gevär som hon hade lärt sig skjuta med och det hade en gång tillhört hennes gammelfarfar som hon som barn stod mycket nära. 

- "Vad fegt" sa hon sedan. "Att straffa en kvinna för någonting som han själv gjort" fortsatte hon medan hon putsade sitt gevär.

~ Chris ~

Chris fnös till.
"Det var hon som förförde honom." Mumlade han irriterat.  Det var väldigt ovanligt att en man blev bestraffad för att ha något slags sex med en kvinna. Det var alltid kvinnan som blev bestraffad. I Chris huvud lät det logiskt, för mannen var alltid smartare, men hade sina lustar han inte kunde hjälpa.

"Jag har funderat." Han försökte byta samtalsämne, det gjorde honom en aning obekväm. "En av de största anledningarna till att jag vill hjälpa dig är för att det snurrat runt i mitt huvud att väst inte skulle ha något botemedel kvar. Jag anser inte att alla är värda att få botemedel, men jag anser att väst i alla fall borde få tillgång till det så de.. ni.. får en chans att duplicera det."  Han tog en paus och sneglade runt lite vid vägen. "För jag antar att ni har vetenskapsmän där borta."

~ Liv ~

Liv vände blicken mot Chris. Hon ignorerade totalt det första han sa. 

- "Botemedel kvar? Vad pratar du om? Vi har aldrig haft något botemedel. Jag vet inte vad din presidentfarsa har sagt men något botemedel har vi aldrig haft. Vetenskapsmän har vi men inga resurser… Väst är för fattigt. Vi lever i en anarki. Folk i de olika distrikten har börjat vända sig mot varandra och det skulle inte förvåna mig om ett inbördeskrig snart bröt ut. Jag tackar för möjligheten du ger oss men även om vi skulle få något botemedel så vet jag inte om väst hade hunnit duplicera det i tid. Det är inte direkt så att vi har några stora labb så som ni har…" säger Liv och vänder åter blicken ut mot öknen.

~ Chris ~

Chris satt helt tyst efter Livs långa förklaring av hur läget var. Hon talade antagligen sanning. Varför skulle hon ljuga om det?
"Det är min plan, i alla fall. Har du någon bättre idé om varför du ska med mig så får du gärna komma på den innan vi kommer fram." Mumlade han och gasade lite extra. Så fort man kunde utan att slira på sandväg. 
"Det finns mat och vatten där bak om du vill ha sen." Mumlade han vidare.

~ Liv ~

Liv himlar med ögonen. Chris humör är värre än en kvinnas när hon har PMS tänker hon. Han blir ju butter för allt!

- "Jag vet inte riktigt vad min plan är ännu men jag vet att jag vill komma ifrån väst och se mig om och, om jag kan, även få med mig ett botemedel. Men jag har ju två dagar på mig att komma på något" svarade hon drygt. 

Chris gick henne verkligen på nerverna. Stundtals kände hon ett förtroende för honom… Hon kunde till och med se sig tycka om honom(i framtiden) men så kom den där sura Chris fram och förstörde allt. Det fick henne att vilja banka in lite vett i killen! 

Liv vände sig om och fick tag i en flaska med vatten som hon snabbt hällde i sig. Värmen i öknen gör en extremt törstig.

~ Chris ~

Bilresan var relativt tyst i flera timmar. De hade åkt förbi mindre byar som var utanför frizonerna. Det syntes ganska tydligt på husen att de var igenbommade för att de som bodde där skulle slippa att  bli överfallna av infekterade. 

Det syntes ganska fort när de började närma sig Kentucky. En gigantisk mur, högre än den som gick tvärs över landet, omringade halva delstaten. 
"Säg inte ett knyst." Sa Chris beordrande till Liv medan de körde närmare porten. Det var många vakter som stod redo att möta dem. Chris saktade in för att veva ner rutan och snegla mot en av vakterna som kom fram. Mannen stirrade ett tag på Chris, men ännu längre på Liv.
"Välkommen, sir. Vi behöver se ID på henne." Sa han och pekade mot Liv. 
"Hon har inget ID. Hon åker in som fånge." Svarade han lugnt. Vakten gick iväg i tystnad för att prata med några av dom andra vakterna. De grejade med något som såg ut som en liten dator. Han kom tillbaka med en ID-bricka som såg väldigt sliten ut. Han sträckte fram den till Chris. 

ID-brickan var simpel. Det stod bara siffrorna 103 på en vit bakgrund och lite text.
"Ha en bra dag, sir." Sa han och gjorde en bug-liknande rörelse innan han vevade med armen mot några män som stod en bit ifrån. Portarna öppnades och Chris drog upp bilrutan innan han körde in i området.

~ Liv ~

Liv gjorde som Chris sa. Hon satt knäpptyst. Det knöt sig i magen när vakten frågade efter ID men som tur var så räddade Chris henne. 

Öst såg ut som ett helt annat land. Det var snygga, fräscha byggnader, eller ja, i alla fall om man jämför med hur det såg ut i Väst, och Liv hade aldrig sett något liknande det vakten knappade på för att få fram ett ID. Det var som att flyga fram i tiden. Liv ångar inte en sekund att hon åkte med, inte än i alla fall.

~ Chris ~

Chris slängde ID-brickan till Liv och var tyst medan de gled in i staden. Det var en ganska liten stad, men antagligen oerhört stor för någon som kom från väst.
"Jag tänkte att vi stannar hos min kusin över natten. Hon bor här." Sa Chris lugnt medan han saktade in för att svänga vänster. 
"Hon lär veta att du inte är en fånge, så det är ingen idé att ljuga om det. Hon är lugn när det gäller sådant." Fortsatte han medan han ökade farten igen.

~ Liv ~

Liv tog emot brickan och gjorde en grimas mot Chris. 
Liv nickade men satt tyst. Hon kunde inte riktigt slita blicken från fönstret. Hon hade aldrig sett något liknande innan! I väst hade man tält eller boenden man byggt själv av trä och annat man hade tillgång till. Att se något sådant här… Det var magiskt!

~ Chris ~

De körde i fem minuter innan de nådde fram till ett av de mer fina husen i området. Chris parkerade bilen utanför huset och stängde av motorn innan han sneglade mot Liv för att syna henne uppifrån och ner. 
"Du lär behöva andra kläder." Muttrade han. Det var inte som att hans kläder var mycket bättre, men till skillnad från henne hade han faktiskt kläder redo här.

~ Liv ~

- "Och vart får jag tag i det?" frågade hon grinigt medan hon tog sig ur den stora bilen. 

Liv kollade sig omkring. Så lyxigt! Fräscht! Medan hon kollade sig omkring mötte hon Chris blick. Hon tittade på honom lite surt. Hon kände att hon inte hade lust att bråka med honom men han är ju såååå jobbig!

~ Chris ~

Chris synade Liv ännu en gång uppifrån och ner under tiden han gick fram mot dörren för att ringa på. Han hade aldrig förstått hur hans kusin kunde bo i ett hus utan murar runt, men hon hade sagt att hon ville ha ett sådant normalt liv som möjligt. Förortslivet.

Det tog bara några sekunder innan en tjej i yngre tonåren öppnade dörren. Hon hade stora blåa ögon och långt, lockigt hår i en brun nyans. Hon kollade storögt mellan Chris och Liv. Ganska snart dök en äldre version av flickan upp bakom henne. Chris kusin och flickans mamma, såklart. Hennes bruna hår satt uppsatt i en vacker tofs och hon var iklädd en simpel klänning i öststatens färger.  Hennes hals pryddes av ett silverkors med diamanter. Hon såg väldigt uppklädd ut, det tyckte till och med Chris. Eller så var det bara han som kände sig lortig.

Tonåringen neg i en snabb rörelse mot Chris innan hon smet in i huset. 
"Chris." Sa kusinen mjukt medan hon gav honom en välkomnande kram. Han besvarade den lite halvhjärtat, då han inte ville förstöra hennes klänning med sina smutsliga kläder.
"Hej, Rose." Svarade han och steg in i huset. Rose gav Liv en exakt likadan blick uppifrån och ner som Chris hade gett för några sekunder sen. En aning skeptiskt sträckte hon fram handen för att hälsa.
"Rose." Sa hon med en underton av kyla. Chris drog av sig kängorna och kastade en och annan blick på kvinnorna.

~ Liv ~

- "Liv" svarar hon och hälsar lika kyligt på Chris kusin.

Huset är enormt. Liv har aldrig sett något liknande. I Väst har de mest tält och hyddor som de byggt av vad de kunnat hitta. Endast de mest betydelsefulla människorna bodde i fina hus men de var ändå inte i närheten utav detta. 
Liv klev in i huset och tog av sig sina leriga skor samtidigt som Chris. Det var ändå viktigt att hon passade in. 

- "Fint hus" sa hon mest bara för att säga något. Rose kollade mest bara kyligt på henne vilket fick Liv att bli sur. Om det var något Liv hatade så var det dryga och uppnosiga människor. Hon väljer dock att hålla lugnet och låtsas som inget. Hon är på farlig mark just nu.

~ Chris ~

Chris kunde inte motstå att ge ifrån sig ett kort skratt när Liv kommenterade huset. Han såg hur Rose sträckte lite på sig i ögonvrån medan hon borstade av klänningen maniskt. För att vara 30 så betedde hon sig ibland som 50. 
"Man tar vad man får i denna ekonomi". Sa hon mjukt och sträckte ut handen för att peka in dem i huset.

Nästan allt var vitt i huset. Det såg ganska simpelt ut på utsidan, men på insidan kunde det lika gärna vara presidentens hus. Kristallkronor och vita dukar. Tavlor gjorda av guld. Stora och små kristna symboler här och var. Rose vände på sig och nickade lätt mot Liv.
"Du ser ut att vara ungefär min storlek, jag ska nog ha något som passar. Vänta här." Sa hon med sin mjuka röst innan hon började ta sig upp för trappan.

Chris stod kvar och kollade ner för sina lortiga byxor. Hans blick vandrade över mot Liv.
"Vi stannar här över natten bara. Och använd inte din uppkäftiga ton mot Rose. Du kommer bli utslängd."

~ Liv ~

Hon blev förvånad över hur artig Rose blev efter hennes komplimang. Liv gick några steg vidare in i huset och kollade sig omkring när Rose gick iväg för att hämta kläder. Kors och statyer av Maria Magdalena högt och lågt… Hon kommenterade det inte. Men det var verkligen fint! Bord av marmor, filtar av fårskinn… Allt i vitt. Liv vågade knappt röra något då hon va rädd att smutsa ner någonting. Hon gick tillbaks och ställde sig bredvid Chris. Han hade konstigt nog blivit lite av en trygghet. Trots att hon inte tyckte om honom så litade hon på att han skulle hjälpa henne så gott det gick. 

Liv nickade och skrattade till som svar på det Chris sa. Hon blir bara uppkäftig om någon är uppkäftig mot henne så det hela hänger på Rose tänker hon och skrattar för sig själv.

~ Chris ~

Livs tystnad var inte särskilt appealing för Chris, men han hann inte säga något innan Rose var påväg ner för trappan igen. Hon stannade halvvägs och log mot Liv. Hon pekade med armarna upp för trappan.
"Jag har tagit fram kläder åt dig som placerats på din säng i gästrummet uppe till höger. Det finns en dusch på toaletten inne i sovrummet." Chris sneglade mot Liv, lite som att se hennes reaktion på det som sades. Han kunde inte tänka sig att hon någonsin sovit i ett sådant fint rum tidigare. 
"Jag går och duschar." Mumlade han och försvann in genom vardagsrummet för att ta sig till gästrummet han alltid brukade sova i.

~ Liv ~

Liv tackade artigt och smet snabbt upp för trappan. En dusch… En dusch! Hon var van vid att bada i flodar och sjöar. Enda gången hon duschat var när hon bodde hos sin farbror, borgmästaren, men där är hon ytterst sällan.

Rummet var otroligt stort! Väggarna var målade i ljusblått och lister och möbler va färgade i vitt. Sängen var enorm! Hon ville gärna slänga sig i din direkt men dels så skulle den bli smutsig och dels så skulle hon somna direkt. 

Liv gick in i badrummet. Golv och handfat var gjort av marmor. Liv klädde snabbt av sig och hoppade in i den varma duschen. Hon kunde inte sluta le. Hon ville aldrig gå tillbaka till väst igen! 

När liv duschat klart gick hon ut i rummet. Där hängde klänningen. Den hade östs färger, precis som rummet hon skulle sova i. Liv hade aldrig tidigare haft på sig en klänning och var inte jätteförtjust i idén men vad skulle hon göra? Hon hoppade i den och kämpade länge med att knäppa den där bak. Efter många om och men lyckades hon få knäppt klänningen. Liv kollade sig i spegeln och började borsta sitt långa, blonda hår. Hon kände sig som en kunglighet! Hon flätade åter igen håret till en fläta och gick ut ur rummet och ner för trappan där Rose och en något fräschare Chris stod och pratade.

~ Chris ~

Chris tog lite längre tid på sig än vad han kanske behövde att duscha, men det var ju så skönt. Han hade på sig en vit T-shirt och simpla byxor. Rose stod med sin mobil och bläddrade medan hon pratade på om den pågående situationen i D.C. Det var över nyheterna att folk hade börjat protestera, men eftersom presidenten styrde nyheterna så var det övertydligt med att om man försökte protestera så skulle man avrättas. Folk var arga för att alla inte kunde ha råd till sjukvård. 
"Kommunister hela bunten." Mumlade Rose, varpå Chris nickade instämmande. Han såg i ögonvrån hur någon kom ner för trappan, och han höll på att sätta luft i halsen när han fick syn på Liv. Rose blick var fäst på mobilen, men Chris stod som ett fån och stirrade alldeles för länge på Liv när hon kom ner för trappan. Det var som en helt annan människa.

~ Liv ~

Liv kände sig utstirrad och då hon redan kände sig dum och urlöjlig i klänningen så blev hon ännu mer illa till mods när Chris stirrade så mycket. 

- "Vad glor du på?!" ryter Liv till lite tyst när hon kommit ner för trappen och ställt sig lite halvt bakom Chris för att undvika uppmärksamheten. Hon kände sig som en clown!

~ Chris ~

Chris höll för munnen för att gömma sitt flin när Liv röt till. Rose kollade frågade upp mot Liv och log så fort hon såg klänningen.
"Du passar jättebra i den!" Sa hon och viftade med handen mot Liv. "Behåll den sen, jag använder den inte." Hon började gå mot vardagsrummet men stannade för att vända sig om.
"Det finns mat serverat inne i matsalen. Inget speciellt, men plocka gärna för er innan vi måste ställa in det." Hon fortsatte mot vardagsrummet och försvann in i hennes sovrum. Chris gav Liv en road blick uppifrån och ner. 
"Fascinerande att det fanns en kvinna under all den där leran." Sa han retfullt.

~ Liv ~

- "Tack! Vad snällt!" svarade Liv även om hon aldrig någonsin skulle använda klänningen igen. Hon vände sig mot Chris när Rose försvann.

Liv skrattade till.

- "Kvinna? Jag tror bestämt att du menar en clown!" sa hon och skrattade innan hon rusade ut i matsalen. Liv var jättehungrig. Hon hade bara ätit skräp på vägen hit. Hon hade ingen aning om vad det va men i Väst så jagade och lagade man sin egna mat. På bordet stod olika typer av kött, rotfrukter, ägg och bröd. Liv plockade hela tallriken full. Trots att hon var så liten så åt hon minst lika mycket som männen i hennes distrikt.

~ Chris ~

Chris gick försiktigt efter Liv, han log åt hennes kommentar men försökte bli av med leendet innan hon vände sig om. Han tog en tallrik och började plocka åt sig av maten under tystnad. Då och då slängde han en blick på Liv som verkade äta för tio män, men han kommenterade det inte.

"Kom." Sa han med en mjukare röst än vad han menade det som. Han höll tallriken i en hand och besticken i en annan medan han vandrade genom finrummet för att öppna dörren till verandan.

Det ledde ut till bakgården, som faktiskt var inmurad, tack och lov. En stor pool var i mitten och gräset var grönare än någon annanstans. Chris satte sig ner på en av solstolarna och la undan tallriken bredvid sig en stund för att knäppa händerna och be den obligatoriska bordsbönen.

Det var mörkt ute, några lampor i bakgården lyste upp där de satt. Utöver det så var himlen stjärnklar. Något som var ovanligt att se, egentligen.

~ Liv ~

Liv hängde på Chris ut på bakgården. Hon tappade hakan. En pool tog upp säkert en fjärde del av hela bakgården som i övrigt var prydd med statyer, buskar som var klippta i olika former, blommor, träd, lampor… Det var som en saga!

Hon satte sig mitt emot Chris och började glufsa i sig maten men slutade snabbt när hon såg att Chris kollade surt på henne. Liv knäppte händerna och slöt ena ögat så hon kunde hålla koll på hur länge de skulle "be".  Liv var inte hemma nu så det var lika bra att börja anpassa sig. 

- "Det måste varit underbart att ha växt upp så som du har gjort. Du har ju haft allt du någonsin kunnat drömma om serverat på silverfat! Eller ja, jag bara antar att du har växt upp på ett ställe minst lika vackert som detta" säger hon och tittar sig omkring samtidigt som hon tar en stor tugga av oxfilén som ligger på hennes tallrik.

~ Chris ~

Chris började äta försiktigt från sin tallrik. Han var inte så hungrig av någon anledning. Till skillnad från Liv. Chris ryckte på axlarna åt hennes ord. 

"Ja. Jag har haft väldigt tur."

Sa han ärligt innan han stoppade en bit sallad i munnen. 

"Men det är ingen dans på rosor heller. Upp klockan 5 varje morgon för att bli hemskolad. Hård träning på gymmet för att kunna försvara dig själv. Alltid vara på rätt ställe vid rätt tid."

Han ville säga så mycket mer, värre saker. Men samtidigt kändes det en aning.. oförskämt? Han hade ingen aning om hur Livs liv såg ut. Han ville säga hur mycket fel hans pappa gjorde, men att säga dåliga saker om presidenten var olagligt. Även för presidentpojken.

"Du kommer ju se hur vita huset ser ut. Om vi tar oss dit helskinnade."

~ Liv ~

Liv lyssnade intresserat på det Chris berättade.

- "Jag kan tänka mig att det inte är så lätt alla gånger även om man är presidentens son" säger hon och skrattar till. "Men vad kan egentligen vara då dåligt? Visst, du får gå upp tidigt, men det hade jag personligen inte haft någonting emot om jag hade fått lära mig att försvara mig själv. Allt jag kan har jag lärt mig genom hårt arbete. Min gammelfarfar lärde mig skjuta med både gevär och pistol. Vi var uppe extremt tidigt de dagar han tog med mig ut på jakt" Liv ler åt minnena som kommer tillbaka. "Jag hade dessutom mina bröder som jag bråkade med. Växer man upp med fyra äldre bröder så kan du lita på att man blir tuff och lär sig hur man försvarar sig själv" säger Liv och skrattar innan hon tar en stor tugga till.

~ Chris ~

Chris stirrade ner i det klorofyllda vattnet och ryckte lätt på axlarna.

"Du har väl rätt."

Sa han lugnt. Han ville säga något om att det gick emot västs kommunistiska värderingar att de som arbetar hårt får det enklare. Men han kände inte för att tjafsa. Chris gav ifrån sig en fnysning åt att man skulle bli tuff för att man hade många storebröder.

"Kanske om man är kvinna."

mumlade han bittert innan han stoppade in mer mat i munnen.

"jag tror det mest är Guds vilja vem som överlever eller inte."

Fortsatte han, även fast han visste att hon inte skulle hålla med.

~ Liv ~

Liv skrattade till. 

- "Guds vilja? Nej, inte alls. Det är upp till var och en. Vissa saker kan man inte styra över men du väljer hur ditt liv ska vara. Du skapar dina egna framgångar och dina egna problem. Det ska du inte skylla på någon Gud" sa hon retsamt. Liv hoppades på att få i gång en roande diskussion men Chris verkade lite off.

~ Chris ~

"Du missförstod mig." Svarade Chris bittert och la undan tallriken för att fortsätta äta sen. 
"Gud gav människan fri vilja. Vi väljer om vi ska komma någonvart i livet. Men i slutändan är det gud som bestämmer ens öde." Chris sneglade mot Liv med en trött blick.
"Jag förväntar dig inte att du ska förstå det."

~ Liv ~

Liv skrattade. Hon tycker inte om religion. Alls… Hon ansåg att det var religionen, till störst del, som skapade krig och hat men det är bäst att hålla tyst om det. Det är inte värt att ta upp det nu och inte bara riskera att bli utslängd utan även avrättad. 

Liv putte undan sin tallrik samtidigt som hon suckade och sedan lutade sig tillbaka i stolen. Hon var proppmätt men det var så gott att hon lätt hade kunnat ta en portion till.

Chris satt tyst ett tag. Även om Liv inte pratade så kunde han förstå vad hon tänkte. "Jag ifrågasätter mycket i det här landet. Hur det styrs. Vilka som får vad. " började Chris försiktigt. "Men att ifrågasätta regimen är olagligt. Du blir lynchad direkt. Spelar ingen roll vem du är." Han tog ännu en paus och plockade upp en bit kyckling med fingrarna för att stoppa i munnen. "Presidentens föredetta fru blev hängd för hon ifrågasatte honom."

~ Liv ~

- "Det är därför jag är tyst" svarade hon med en suck. Hon mötte Chris blick och skakade missnöjt på huvudet. "Det är det jag tycker så mycket om med Väst. Alla står ensamma. Du får tycka och tänka som du vill. Du får uttrycka dig som du vill. Det finns inga regler eller lagar som säger vad du måste tycka och inte" fortsätter hon sedan och dricker ur glaset som står framför henne.