Svalunge vaknade eftersom solljuset sken in i den tätt ihopväxta barnkammaren.
Hon såg hur Korpunge fortfarande sov.
Idag var en viktig dag kom hon ihåg.
Men vad skulle egentligen hända?
Juste!
Idag skulle hon bli en lärling!
Svalunge tassade ut ur boet, hennes pappa skulle just nu dela ut uppgifter till resten av krigarna.

• Vad tidig du är idag, mjauade Leopardklo
• Jag ska ju bli lärling idag! Svarade hon
• Ta det lugnt gumman, spann hennes pappa och buffade på henne.

Svalunge tassade iväg,
En fjäril flög förbi.
Svalunge försökte få ta på den, hon hoppade upp och slog ner den mot marken.

• Ha! Mjauade hon

Solen stod som högst snart.
Solglans sprang ut ur barnkammaren och fram till Svalunge.
Hon flåsade som en galning.

• Där är du ju! Mjauade Solglans
• Vadå?
• Du har ju din lärlingscermoni snart!
  Solglans satte av och tvättade hette från öra till tass.

Nu stod solen som högst

• Alla katter som kan fånga sina egna byten mjau mjau mjau, mjauade Eldstjärna
  Svalunge var för hetsig för att kunna lyssna.
• Tistelpäls, du ska vara Svalunges mentor, jag vill att du för över dina fantastiska jaktkunskaper och mod till Svalunge.
• Ja ja ja! Viskade Svaltass
• Svalunge, ditt nya namn är nu Svaltass!
  Alla katterna ropade Korptass! Skattass! Svaltass!
  Det snurrade i huvudet på Svaltass.
  Äntligen var hon en riktig lärling!

Morgonunge satt på rad tillsammans med Glödunge, Jordunge, Nattunge, Rönnunge och Bokunge. De såg alla upp på deras ledare, i väntan på att bli lärlingar. Klanen satt runtomkring dem, och Sorksvans betraktade ungarna stolt. Efter en stund upptäckte Morgonunge att hon höll andan.

Nu var det äntligen hennes tur! Hon fortsatte hålla andan medans Vitstjärna pratade. Morgonunge kunde inte låta bli att snegla Isnatt, deras medecinkatt och hennes blivande mentor, och såg att hon iakttog henne. Isnatts långa vitgrå päls nästan lyste i solskenet.
"Morgonunge, från och med nu kommer du kallas Morgontass." Vitstjärnas röst ljöd över lägret. När Morgontass äntligen hälsade på Isnatt sprudlade hon av glädje. Nu var hon verkligen Flodklanens medecinkattslärling!

Senare under dagen satt Morgontass i medecinkatternas bo tillsammans med Isnatt. Isnatt stod böjd över deras förråd med örter, och när hon vände sig mot Morgontass jamade hon "Vi har nästan slut på timjan. Om du orkar kan vi gå ut och plocka det, så kan jag visa dig en del av territoriet undertiden." "Ja, det vill jag göra!" jamade hon, det skulle bli första gången hon lämnade lägret.

Strax därpå lämnade de lägret, och Morgontass betraktade allt i sin omgivning. Isnatt pekade med svansen norrut. "Åt det hållet ligger Vindklanens territorium, och där borta," hon pekade med svansen åt öster, "ligger Åskklanens. Och mellan dem, har Skuggklanen sitt territorium, vi delar ingen gräns med dem. Mellan alla klanerna ligger Fyrträden, platsen där vi alla samlas och har Ting varje fullmåne." Morgontass såg på sin mentor. "Kommer jag få följa med då?" Isnatt såg på sin lärling med värme i blicken. "Kanske det," jamade hon. "Vi ska gå mot Åskklansterritoriet, nära floden, som utgör gränsen, brukar det växa en del timjan."
Morgontass följde efter henne, medans hon drog in alla dofter. Det var underbart att äntligen få lämna lägret och få se deras territorium, och hon kände doften av sork i närheten. Mellan några stenar vid floden, som de nu hade närmat sig, kilade den omkring. "Titta en sork," jamade hon. "Än så länge länge finns det gått om byten, men snart är grönlövens tid slut," jamade Isnatt med en blick på sorken. "Ser du växterna där borta?" frågade hon sedan. Morgontass släppte det lilla livet med blicken och såg på växterna hennes mentor visade.
"Är det timjan?" Isnatt nickade. Efter att båda två hade plockat varsitt knippe timjan vände sig Morgontass mot andra sidan floden. "Titta där borta växer ännu mer." "Men det är vid Solklipporna, som tillhör Åskklanen," jamade Isnatt. "Men står inte medecinkatter utanför klanrivaliteter?" undrade Morgontass. "Jo, men det betyder inte att vi får plocka örter på andra klaners territorium, precis som krigare inte får jaga där," förklarade Isnatt. "Kom så går vi tillbaka till lägret, det börjar bli sent."
Morgontass skulle precis följa efter sin mentor när hon fick syn på något i ögonvrån "Titta, det är andra katter vid de där Solklipporna. Är det Åskklanskatter?" "Ja, det är det," svarade Isnatt.

Svaltass tassade in i lärlingboet.
Vad stort det var!
I boet satt två katter.
Det var Duvtass och Bärtass.
”Hej” sa Bärtass och blinkade långsamt mot henne.
Det kittlades i tassarna när hon mötte hans snälla blick.
Hon och Bärtass hade lekt oändligt många gånger i barnkammaren, tyvärr var han en måne äldre än henne.
”H-hej” stammade hon fram
Att hon alltid måste vara så fånig!

”Svaltass!”
”Tistelpäls ropar, hejdå” sa hon medans hon vände sig om.

”Jag ska visa dig vårt terretorium!” Sa hennes mentor
De två katterna tassade iväg.
”Här är uggleträdet” de två katterna tassade vidare.
”Och här är solklipporna!” Sa Svaltass, ”det har mamma berättat om!”
”Ja men kolla, det står två katter där”
”Är det Flodklanen?”
”Tror det”
”Kom vi går å kollar”
Svaltass sprang iväg till gränsen.

Morgontass såg på den främmande lärlingen på andra sidan floden. "Hej," jamade hon lite försiktigt.

Svaltass kollade osäkert på lärlingen.
”Vad gör du här” jamade hon frågande

"Jag…" Morgontass blev lite förvånad över frågan, och lite orolig att hon inte fick vara här. Men Isnatt sa ju att Åskklanens territorium inte började förrän på andra sidan floden. "Vi plockar timjan," jamade hon sedan med lite stolthet i rösten.

”Roligt” jamade hon ”Hur länge har du varit lärling?”

"Jag blev det tidigare idag, och jag är medecinkattslärling!" jamade hon glatt.

”Å, kul!” Mjauade hon ”Jag blev vanlig lärling igår”
Hon kollade sig omkring.
”Det är nog bäst att jag går nu, hejdå ses på tingen”
Svaltass och Tistelpäls tassade iväg.

"Förresten så heter jag Morgontass, vad heter du?"

”Svaltass” sa hon och blinkade

Mintunge trampade nervöst på stället. Solen stod inte ens som högst på himlen, men hon var redan klarvaken. Idag var det en speciell dag. En mycket speciell dag. Mintunge stod bredvid Månunge i väntan på de andra kullayskonen. Efter en kort stund kom deras mor Månpäls ut med de andra.

Månunge fnyser irriterat åt Solunge som hoppade glatt runt. Månunge hette nästan samma som deras mor Månpäls, och de andra krigarna var lite emot det i början men nu bryr de sig inte om det

Snart skulle deras ledare Långstjärna komma, och sedan skulle de sex ungarna gå igenom sin lärlingcermoni. Mintunge blinkade nervöst åt ledarens bo. Månpäls gick fram till henne och började stressat tvätta henne. "Så där kan du inte se ut inför ceremonin!", mumlade Månpäls innan hon tassade fram till Solunge som inte kunde sitta still.

Efter en stund kunde man höra Långstjärnas höga röst över lägret.

"Alla katter som är gamla nog att samla sina egna byten samlas här under!

Ungarna nästan sprang fram. Månpäls väste argt efter dom men de lyssnade inte. Äntligen ska de får bli lärlingar!

"Kul att träffas, Svaltass!" jamade hon.

Isnatt, som hade stått bakom, klav fram till henne. "Morgontass, vi borde börja gå tillbaka till lägret nu," jamade hon varmt till sin lärling, med en liten nick mot den vuxna Åskklanskatten en bit bort på andra sidan floden. "Men jag vill inte gå än…" "I så fall kan jag väl vänta lite då," jamade Isnatt.

När de äntligen var tillbaka i lägret kurrade hon ihop sig på en bädd i boet, det hade varit en fantastisk dag!

Hon vaknade en stund senare.
Det var en härlig siesta men nu kände hon sig hungrig.
Klanen skulle precis äta.
”Svaltass vill du dela en ekorre med mig?” Frågade Bärtass
”Ja gärna” svarade hon glatt.
Hjälp! Hon hade aldrig delat byte med en annan katt förut, hur skulle hon sätta sig?
”Sätt dig bredvid mig” jamade Bärtass
Svaltass blinkade tacksamt mot honom.
När de hade ätit klart delade de tungor en stund.
”Hur har din dag varit?” Frågade Bärtass
”Bra, Tistelpäls visade mig vårt territorium och jag träffade en flodklanskatt. Vad har du gjort idag?”
”Vargklo lärde mig några stridstekniker” Bärtass gäspade
”Jag är såå trött” sa han.
”Gå och lägg dig du” sa Svaltass
”Det ska jag” Bärtass tassade iväg.

Korptass och Skattass kom fram till Svaltass.
”Olalaa” kurrade de samtidigt
”Va tysta! Vi är bara vänner” sa Svaltass
”Vi är bara vänner” härmade kullsyskonen henne
Suck, det var alltid så att hennes syskon höll ihop, de var båda helt svarta och var som två kopior, hon kände sig ganska utanför ibland.
Tur att hon var Leopardklos favorit!
Det började bli ganska sent.
Svaltass tassade till lärlingarnas bo, hon gick in och kurrade ihop sig i bädden bredvid Bärtass.

Saffranunge vaknade tidigt på morgonen, först kom hon inte på varför hon vaknat så tidigt men sedan kom hon på det. Jag ska bli lärling idag! Hon vände sig om och väckte Gryningsunge som fortfarande sov. - Vakna, det är morgon nu. Viskade hon.

Senare samma dag:

-Alla katter som är gamla nog att fånga sina egna byten samlas här! Mjauade Kolstjärna.
Saffranunge var så upphetsad och nervös att hon inte lyssnade på vad ledaren sa men hon hörde att hennes mentor skulle vara Ljungsvans.
-Saffranunge, Grynigsunge era nya namn är Saffrantass och Gryningstass. Avslutade Kolstjärna.

Morgontass la ner timjanen i förrådet, och sedan följde hon med Isnatt ut ur medecinkatternas bo för att ta något att äta. Hon tog en mört och gick för att sätta sig vid sina syskon, som satt tillsammans i utanför lärlingarnas bo. "Kan jag sitta här…?" det var kanske bäst att fråga, det var ju inte hennes bo… "Klart du kan!" jamade Glödtass. "Det finns plats för alla." Lättad slog sig Morgontass ner med Rönntass, Boktass, Glödtass, Jordtass och Natttass som de hette nu. Hon hade varit lite orolig att hon inte borde sitta utanför de vanliga lärlingarnas bo, men oron hade varit i onödan.

"Min mentor Lövfall visade mig en del av territoriet idag!" berättade Nattass stolt. "Åååh, min mentor sa att det fick vänta tills imorgon!" jamade Glödtass. "Min med," jamade Rönntass, Boktass och Jordtass i mun på varandra. Då berättade Morgontass att hon hade fått se en del av territoriet nät hon och Isnatt hade plockat timjan, och att hon hade träffat en Åskklanskatt. "Har du reda träffat en katt från en annan klan?!" utbrast Natttass. "Mm, hon hette Svaltass," jamade hon. "Hur kan du som valde att bli en tråkig medecinkattslärling redan ha träffat de andra klanerna?!" undrade Nattass. Morgontass skulle precis säga att det inte alls var tråkigt att vara medecinkattslärling och att hon inte hade träffat de andra klanerna, bara en katt, när Boktass slog till Nattass över örat, men utan klor såklart. "Vad gjorde du sådar för?" utbrast han. "Hur kan du säga att det är tråkigt att vara medecinkattslärling?" jamade Boktass. "Hon kommer ju bli medecinkatt och få prata med Stjärnklanen och tyda profetior! Medecinkatter gör ju jätteviktiga och inte alls tråkiga saker!" "Jaja…" muttrade Natttass.
Morgontass kände sig stolt, hon skulle ju faktiskt få prata med Stjärnklanen!
Men hon kunde inte vara arg på sin bror, han skulle ju faktiskt aldrig passa som medecinkatt så för honom verkade det kanske tråkigt. "Det gör inget Natttass, du skulle säkert tycka att det var tråkigt att plocka örter och så," jamade hon.
"Ja det är ju inget för en tuffing som du!" jamade Jordtass retsamt. "Lägg av…" Natttass blängde på henne.
De två kunde tjafsa ibland, och de skulle nog gjort det nu om inte Sorksvans och hennes partner Rävtand (Morgontass adoptiv föräldrar) kommit fram till dem. "Hur har ni det ungar?" "Vi är inga ungar längre!" jamade Jordtass. "Nej vi är lärlingar nu!" instämde Natttass, och de två var så sams de kunde bli. "Nej så klart, ni är ju faktiskt lärlingar nu," spann Sorksvans. "Men ni kommer alltid vara våra ungar."

När alla sex lärlingar fått berätta om sin dag och om hur det var att äntligen ha blivit lärling, (Jordtass var dessutom helt övertygad om att hon skulle bli klanens förstekrigare en dag), och Morgontass hade ätit klart sa hon godnatt och tassade hon bort mot medecinkatternas bo. Där inne väntade Isnatt, hon låg hoprullad i under de hopflätade grenarna i sin bädd, och tittade på himlen som nu pryddes stjärnor. Deras förfäder i Stjärnklanen. När Morgontass kom fram vände hon sina klarblå ögon mot henne och jamade "Hej Morgontass." "Hej," hälsade Morgontass och rullade ihop sig i sin nya mossbädd bredvid henne. "Godnatt Isnatt." "Godnatt Morgontass."
Det kändes lite konstigt att inte ha sina syskon runt omkring sig när hon skulle sova, men Morgontass var så trött och snart sov hon djupt.

"Dåså." Långstjärna såg ut över den samlade klanen. "Idag är det en speciell dag. En mycket speciell dag!"
Mintunge log fär sig själv. Det var precis det hon hade tänk nu på morgonen!

"Idag är hela 6 stycken ungar redo att bli lärlingar!"
Klanen gjorde höga glada rop. Minunge kände sig stolt där hon stod framför stenen hos ledaren.
"Lövunge, Solunge, Mintunge, Tistelunge, Hasselunge och Månunge, lovar ni att skydda eran klan även om ni skulle behöva offra erat liv?"

De 6 ungarna ropade ett högt ja, högst av alla ropade nog Mintunge.
"Dåså. Månunge, från och med nu kallas du Måntass. Din nya mentor kommer att vara Ishjärta. Jag vet att hon kommer kunna klara av att föra över all kunskap hon har till dig.

Mintunge såg på Månunge, nej, Måntass bredvid Ishjärta. De passade bra tillsammans. Båda deras päls var vit och det såg ut som att det smälte ihop. Mintunge missade när de skulle nudda nosar då hon inte kunde vänta mer. Men hon förstod att Lövtass fick Eldvinge, Soltass fick Törnpäls, Tistelunge fick Bladfall, Hasseltass fick Askpäls och Måntass blev Medicinkattslärling, och hennes mentor och klanens medicinkatt heter Sotsvans.

Mintunge kände sig avensjuk på Måntass då hon skulle gärna vilja vara medicinkattslärling, men hon hann före med att fråga ledaren och medicinkatten. Men äsch, att bli krigare skulle vara kul. Hon hoppades innerligt att hennes mentor skulle bli klanens förstekrigare Regnfall.

Sen ropade ledaren upp hennes namn. "Mintunge."

"Mintunge, från och med nu heter du Minttass. Din nya mentor Regnfall kommer få äran att lära dig allt han kan för att du ska få bli en så bra krigare som möjligt. "

Minttass nästan sprang fram till Regnfall. Han kurrade lite åt hennes personlighet när hon nästan krockade i honom.
"Lugna dig!" jamade han retfullt. Hon nuddade honoms nos lite för hårt, och kände hur hennes ögon tårades men hon höll tyst. Regnfall blinkade vänligt åt henne. Mintass kände lyckan spridas i hela kroppen när hon såg på honom.

"Lövtass! Soltass! Minttass! Tisteltass! Hasseltass! Måntass!" ropade klanens katter.

De sex kullsyskonen stod bredvid varandra, den största kullen i skogen på många, många månar. De alla var så olika, men ändå lika. Lövtass var ljusgrå, Soltass var sandfärgad, Tisteltass var sköldpaddsfärgad, Hasseltass var ljusbrun och Måntass var vit. Själv var hon stolt över sin vita päls, med lite svarta, små fläckar lite varstans. Hon älskade verkligen sin klan. Hon skulle vara den bästa krigaren som funnits i skogen.

Imorgon skulle de öva jaktteknik.
Nästa dag vaknade hon av Bärtass röst.
”Dags att vakna, vi ska ut på gryningspatrull” sa Bärtass med mjuk och snäll röst.
Svaltass vaknade med ett stön.
”Orka” sa hon
”Bara att vänja sig” fnissade Bärtass.
Svaltass steg sakta upp.
”Dags att gå, Eldstjärna väntar!”
Patrull med själva ledaren!
De upptäckte inget konstigt på patrullen men hon fick en chans att lära känna sin ledare och Bärtass bättre.

Tistelpäls ropade på henne ungefär när solen stod som högst upp.
”Svaltass vi ska öva jakttekniker!”
Svaltass sa hejdå till Skattass och började gå mot skogen med Tistelpäls.
”Öppna munnen, vilka dofter känner du?”
”Hmmm, fåge!” Fågeln rörde på sig i buskarna.
”Ner med ryggen, svansen i en rak linje och… nu!”
Svaltass kasted sig mot Fågeln och knäckte dens nacke.
”Grattis, ditt första byte”
Svalan rörde sig inte i hennes käft och hon kände sig stolt.
Resten av tiden jagade Svaltass en hasselmus och en pyttesork.

”Ooo ditt första byte?” Frågade Bärtass
”Japp” svarade hon stolt
”Grattis, jag hade gärna velat dela tungor en stund men måste ut och jaga, ses” Sa Bärtass
”Ses”
Hon tassade till de äldres bo för att ge Muspäls och Halvsvans skatan, hon fick två grattis.

”Lyllos dig, jag har knappt sett hela territoriet” sa korptass

Solen skulle just gå ner när Bärtass kom till lägret.
”Vill du dela ett byte idag?” Frågade hon
”Ja gärna” Bärtass blinkade mot henne
Hon gick och hämtade en fet kanin.
De båda högg in på kaninen.
”Hur har din dag varit?” Frågade Svaltass
”Jag tränade stridstekniker efter gryningspatrullen sedan gick jag skymmningspatrullen”
”Roligt, jag jagade resten av dagen”
De gick bort till en liten Sten vid lärlingarnas bo och kollade på solnedgången tillsammans.
De båda katterna spann.

Det började bli mörkt, Svaltass och Bärtass gick in och kurrade ihop sig bredvid varandra.
Det hade varit ännu en fantastisk dag.

”Aj”
Nästa dag vaknade Svaltass av att något slog i henne.
Hon öppnade ögonen som såg en mossboll framför sig.
”Oj förlåt!” Mjauade Duvtass. ”Vill du vara med”
Hon och Bärtass lekte med mossbollen, hennes kullsyskon var ute på Gryningspatrull.
”Ja gärna”
Svaltass flyttade på sig till en annan sida av boet.
Snart rullade de tre katterna bollen mellan varandra.
”Svaltass! Duvtass! Bärtass! Ni ska ut och jaga!” Leopardklo ropade.
”Tistelpäls leder patrullen, lärlingarna och deras mentorer följer med” jamade Leopardklo

De sex katterna gick ut ur lägret.
Det var roligt att jaga tillsammans med Duvtass var nästan lika trevlig som Bärtass. Men av lärlingarna tyckte hon mest om Bärtass. För hennes syskon kunde vara riktigt störande ibland. Tillsammans fångade hela patrullen fem möss, tre fåglar, två ekorrar, fem sorkar och två kaniner.

Och eftersom Korptass och Skattass också hade jagat fick hela klanen en festmåltid. Efter att drottningarna och de äldre hade fått sina byten delade hon, Bärtass och Duvtass på en kanin och en fet ekorre. Bärtass gick iväg för att kolla en grej hos Vargklo.
”Erkänn att du gillar Bärtass” sa Duvtass
”Vi är ju bara vänner, han skulle aldrig kunna gilla mig”
”Man ser ju hur han kollar på dig! Jag känner min egna bror”
Svaltass kände hur det kittlade i magen. Visst, han var snäll och väldigt snygg, men de var ju bara lärlingar!

Nu var det två dagar sedan Morgontass blev lärling, och hon och Rönntass, Boktass, Glödtass, Jordtass och Natttass låg och delade tungor. Trots att grönlövens tid nästan var slut värmde solen deras pälsar.
Natttass var i full färd med att berätta hur han hade fångat sin första fisk när Isnatt kom fram till dem. "Morgontass, Gyllenfäll har fått en sticka i tassen och jag vill visa dig hur man tar bort den," jamade hon. "Jag kommer," Morgontass gav de andra en ursäktande blick, men de såg bara imponerade ut. Gyllenfäll var ju faktiskt klanens förstekrigare!
Hon följde efter Isnatt till medecinkatternas bo, där Gyllenfäll satt. "Det är inget allvarligt…" började hon men Isnatt avbröt henne. "Jag vet, men den ska ändå bort och det blir bra att visa Morgontass."
"Okej, men Leopardstjärna bad mig leda en gränspatrull så skynda," jamade Gyllenfäll. Isnatt visade inga tecken på att skynda, hon kallade Morgontass till sig och visade henne stickan. Den var ganska stor och såg ut att ha sjunkit ganska djupt in i trampdynan.
"Hur länge har den suttit där?" undrade Isnatt. "Eh… sen imorse." Isnatt himlade med ögonen. "Du borde kommit hit direkt, nu finns det en risk att det blir infekterat," jamade hon. Gyllenfäll var en väldigt stolt katt, hon hade nog inte velat gå till de direkt bara för en sticka, även fast den inte var så liten.
"Morgontass, kan du tugga lite rölleka att lägga på såret, du kommer väl ihåg vilken det är?" bad Isnatt. "Javisst," svarade Morgontass och tog fram lite rölleka och började tugga bladen. När det var klart hjälpte Isnatt henne att lägga på det på Gyllenfälls tass. "Sådär, du kan gå nu. Men du måste komma tillbaka om det inte läker snart, lova det," jamade medecinkatten. "Ja, det ska jag," Gyllenfäll gick ut till resten av lägret.
"Din mamma skulle varit stolt över dig," jamade Isnatt när hon gått. Morgontass såg på henne. "Hökfjäder?" "Ja. Jag tror du kommer att bli en väldigt bra medecinkatt, Morgontass. Och jag vet att Hökfjäder ser på er från Stjärnklanen." "…tack antar jag… Eh, jag är lite hungrig, så jag går och äter lite…" mumlade Morgontass och tassade försiktigt iväg. Hon kunde känna Isnatt följa henne med sin blåa blick.

Senare samma dag låg Minttass utanför boet och solade med Hasseltass och Nässeltass, en annan lärling. Det var en extra varm dag idag, och nu när det börjar bli kyligare måste man passa på. Vinden rufsade om deras pälsar och solen värmde ryggen på ett skönt sätt.
"Hallå där! Ni tre ska följa med på kvällspattrull har Regnfall sagt.".

Det var Bladfall, Tisteltass mentor. Först kände Minttass att hon inte ville, men sen rusade hon upp.
"När sticker vi?"

Då kom Regnfall. "Så fort alla är klara," jamade han. "Efter kvällspatrullen ska jag och Minttass jaga lite."
Han blinkade vänligt åt Minttass. Detta ska bli så roligt! Minttass skuttade efter honom.
"Jag tänkte att istället för att visa territoriet ensam med dig så kunde du följa med patrullen. Vi ska gå flodklansgränsen och en bit av skuggklanens. Det blir väl bra?"
"Det blir jättebra!"
Hon tassade iväg, och kunde nästan känna Regnfalls blick i nacken. Hoppas han gillar mig, funderade Minttass. För nu ska jag på kvällspatrull!

Solen stod som högst nu, Svaltass och Skattass skulle byta mossa på bäddarna i barnkammaren.
Solglans skulle snart få en till kull, om ungefär två månar. Medans hon städade tänkte på om hon ville ha ungar.
Visst ville hon det, men hon ville inte ge upp krigarlivet.
Hon gillade tanken på att ha små katter vid sig.
Men hon kunde vara som Sandstorm, hon hade bara haft ungar en gång och nu är hon en krigare igen!

”Svaltass, är du klar?” Frågade Tistelpäls
”Jajamänsan”
”Vi ska träna stridstekniker”
De två katterna tasssde ut till sandgropen.
”Attackera mig”
Svaltass kastade sig på Tistelpäls utan att tänka efter.
”För långsam”
Svaltass tänkte den här gången.
”Bra men du måste utnyttja din storlek” jamade Tistelpäls ”spring under min mage, riv mig på skuldran och var beredd på att attackera mig på andra sidan”
Svaltass gjorde som Tistelpäls sa och det gick ganska bra.
”Kolla Duvtass kommer”
”Du kan testa din teknik på henne”
Svaltass och Duvtass tränade en stund. Efter en stund gick de ner till lägret igen.

Patrullen bestod av fem katter: Minttass, Hasseltass, Nässeltass, Regnfall och Bladfall. De sprang genom territoriet tills Regnfall saktade av. Plötsligt kände Minttass en underlig doft, och borrade upp pälsen och väste. Hasseltass såg skräckslaget runt om kribg sig, men krigarna och den lite äldre Nässeltass spann bara åt dom.
"Lukten ni känner är gränsen till flodklanen," menade Bladfall. Nu ska vi följa den, och samtidigt markera gränsen. Ni får inte gå över gränsen, förstått?"

Lärlingarna nickade snabbt. Undrar om det är några andra som ska patrullera nu? "Hoppas vi får syn på någon," viskade Minttass till Hasseltass. Hasseltass såg nervöst på henne och nickade tyst

-Kom Saffrantass jag vill visa dig territoriet! Ropade hennes mentor Ljungsvans. -Jag kommer! Svarade hon och skyndade sig dit.

Saffrantass var uppspelt, det var första gången hon gick ut från skuggklanens läger.

När dom gått en bit kände hon en konstig stank. -Usch, vad är det som luktar? Frågade hon medans hon följde efter Ljungsvans igenom några buskar. -Det är Åskstigen.Där finns tvåbeningarnas moster, dom är väldigt farliga så var försiktig. På andra sidan av åskstigen så ligger åskklanens territorium. Berättade Ljungsvans. -Okej! Svarade Saffrantass. Åskstigen är jätteläskig, så jag tänker absolut undvika den, tänkte hon.

När dom kom hem till lägret igen så var det redan ganska sent på dagen.

-Hej Saffrantass! Vad har du gjort idag? Frågade Regntass, klanens medecinkattslärling och en av Saffrantass bästa vänner. -Hej Regntass! Ljungsvans visade mig territoriet, vad gjorde du? Svarade hon. - Låter roligt! Jag fick lära mig namnen och hur man ska känna igen några olika örter och så fick jag kolla när Vitstorm hjälpte Björkhjärta som fått ont i magen, svarade Regntass.

De gick vidare, nu var de vid flodklanens gräns.

"Jag skulle vilja bli vän med någon i flodklanen," erkände Hasseltass. "Eller någon klan i alla fall."

Minttass spärrade upp ögonen. Vad var det Hasseltass babblade om? Hon var ganska säker på att det stod om något sånt att det inte var tillåtet i krigarnas kodex. Men hon nickade bara till svar. Fast själv så ville hon också det igentligen

Minttass spanade in i buskarna på andra sidan floden. Hon hoppades innerligt att det skulle vara någon där, men hon skakade bara på huvudet. Man fick säkert inte tänka så.

”Orkar du gå patrull?” Frågade Tistelpäls
”Javisst” sa Svaltass
”Bärtass följer med så du vet”
”Okej”
Svaltass steg ur boet och väntade på Bärtass.
”Kom din latmask” Bärtass stapplade ut ur boet.

Det hade regnat på natten och Svaltass blev snart blöt.
Hon öppnade munnen och tog in alla dofter.
”Det luktar konstigt” sa hon, Svaltass sprang iväg till en buske som doftspåret ledde till. ”Ett dött byte! Men det luktar inte Flod,Vind eller Skuggklan!” Jamade hon
”Konstigt” Mjauade Bärtass. ”Vi går tillbaka till Eldstjärna med dethär” Jamade Tistelpäls.
Katterna rusade till lägret och Vargklo gick för att berätta.

Svaltass var vrålhungrig. Bärtass och Svaltass tog en mus var. ”Det har varit en härlig dag”, suckade Svaltass.
Hon rullade ihop sig bredvid Bärtass.

-Saffrantass, du ska följa med på grynings patrullen idag. Sa Ljungsvans. -Okej! Svarade Saffrantass glatt.

Dom hade gått ett tag när Gulfläck, Gryningstass mentor, upptäckte tassavtryck i jorden. Saffrantass öppnade munnen för att känna alla dofter. -Det luktar konstigt också, kan det vara en katt från en annan klan som varit här? Frågade hon. -Nej, det luktar varken Flod, Vind eller Åsk klan. Svarade Ljungsvans. -Vi får berätta det här för Kolstjärna, fortsatte hon.

Dom följde spåret och upptäckte att de kom från Åskklanens territorium.

Morgontass såg upp på silverfäll. Var det så som Isnatt sa, att Hökfjäder tittade ner på henne och hennes syskon? Hennes biologiska syskon, alltså inte Rönntass ock Boktass… Var Hökfjäder kanske sur för att hon såg på dem som sina syskon, och Sorksvans som sin mamma och Rävtand som pappa?
"Vad tänker du på, Morgontass?" hon hoppade till när hon hörde Isnatts röst. "Jag trodde du sov." Morgontass snurrade runt och såg in i sin mentors klara, blå ögon. "Och du borde sova nu," jamade Isnatt. "Vad tänker du på, förresten?" Morgontass tvekade någon sekund, sedan jamade hon "Tror du att Hökfjäder är sur för att jag ser Sorksvans som min mamma, och inte hon?" Isnatt såg på henne. "Jag tror att hon givetvis önskar att hon hade varit här med sina ungar, men är glad att du har Sorksvans," jamade hon sedan. De såg på varandra en stund. Sedan gick Morgontass och la sig i sin bädd. "Tack, Isnatt. Jag hoppas du har rätt," jamade hon. "Morgontass, jag kände Hökfjäder, det var även jag som var där när hon… lämnade oss. Hon hade aldrig velat att ni inte hade någon mor, hon vill att ni är lyckliga. Jag är väldigt säker på att hon är tacksam för att Sorksvans tar hand om er som sina egna. Men sov nu." "Du har nog rätt," jamade Morgontass. Klumpen hon haft i magen ända sedan Isnatt nämnt Hökfjäder tidigare under dagen började försvinna. Hon behövde kanske inte vara orolig trots allt. Hon slöt ögonen och gosade in huvudet i mossan, och föll in i sömnens värld.

Solen letade sig in under Morgontass ögonlock, och hon kunde inte försöka somna om längre. Så hon reste sig upp, sträckte på sig och gäspade. "Det var på tiden. Du har tagit sovmorgon," jamade Isnatt, som satt och gick igenom ört-förrådet . "Jag tror Boktass vill dig något." "Eh, okej," Morgontass tassade nyvaket ut ur medecinkatternas bo, och där stod mycket riktigt Boktass. "Godmorgon, Morgontass, hoppas du sovit gott," jamade hon. "Det har jag," Morgontass gäspade igen. "Isnatt sa att du ville något." "Ja, jag, Glödtass, Jordtass, Natttass och Rönntass ska träna stridstekniker alla tillsammans. Och jag tänkte att du kanske villa vara med och titta på, det känns liksom lite konstigt när vi gör saker tillsammans, utan dig…"
Morgontass blev glad att hon tänkte på henne, och följde med de andra ut. Även om det kanske inte var jättekul att se när de tränade så var hon gärna med sina syskon lite oftare.

Natttass kastade sig över Jordtass, Boktass över Glödtass, och Rönntass väntade på sin tur att anfalla. Morgontass noterade att speciellt Jordtass var förvånansvärt duktig efter så lite träning.
De fem lärlingarna turades om att anfalla och bli anfallen, med instruktioner av deras mentorer Lövfall, Gråpäls, Flamrand, Dammhjärta (som var Sorksvans bror) och Snöpäls.
Då kände hon plötsligt en konstig doft. Morgontass reste sig och försökte känna var doften kom ifrån. Sakta tassade hon lite framåt, med munnen öppen och drog in doften, hon kände inte igen den. "Morgontass?" Det var Glödtass. "Vad är det?" Jag… jag känner inte igen den här doften," jamade Morgontass.

Lövfall och Gråpäls kände inte heller igen doften och bestämde sig för att ta med sig sina lärlingar, Natttass och Jordtass, för att kolla upp det.
Senare låg Morgontass och åt tillsammans med Glödtass, Rönntass och Boktass när de kom tillbaka. "Vad var det?" Boktass hoppade upp och gick fram till dem. "Det var nog bara en vildkatt, spåret ledde över till Åskklanens territorium så den är deras problem nu," berättade Natttass. Sedan var det inget mer med det.

På patrullen hittade de inget speciellt, så de började återvända hem.
"När är tinget?" Hasseltass såg nyfiket på Minttass.
Minttass ryckte på axlarna. Hur skulle hon veta det? Bladfall hade hört deras samtal och jamade:
"Vad jag vet är det i kväll om jag inte missat något. Vi får kolla med Långstjärna senare."

"Hoppas vi får gå!" jamade Nässeltass nyfiket och glatt. Hasseltass och Minttass såg upphetsat på varandra. Idag kanske de skulle gå på tinget för första gången!

Regnfall såg vänligt på dom. Han tror väl fortfarande att vi är ungar, tänkte Minttass.
Hon fortsatte gå, och kände Regnfalls blick i nacken. Det är han som är förstekrigare, hoppas han bestämmer med långstjärna att vi får följa med. Men alla Minttass kullsyskon skulle nog inte få följa med, det blir väl för många.

Minttass kände en doft som hon så väl kände igen. Det luktade… Minttass stannade.

"Kanin!" Bladfall sprang iväg bakom en kulle, sen kom hon tillbaka med en kanin i munnen.
"Snyggt!" berömde förstekrigaren henne. Hon såg nervöst på honom och Nässeltass frustade till av skratt. Han viskade till Mintfall:
"Undrar om det är någon som är lite nervös i närheten av sin älskade?"

Mintfall fnissade åt honom. Bladfall såg surt på dom och alla tre lärlingarna började skratta.

När det hade kommit hem till lägret, så hann inte Minttass göra något mer innan hon och Regnfall skulle ut och jaga för första gången.

De sprang en stund över kullarna, tills Regnfall stannade. Minttass krockade I honom och trillade. Regnfall log och blinkade åt henne när hon försökte ställa sig på tassarna igen.

"Känner du någon doft?" Minttass tog sig upp på fötterna och nosade i luften. Hon kände en doft men kunde inte säga vad det var. Regnfall såg på henne och mjauade: "Nej just det, du har aldrig jagat förr. Men du kanske har ätit sork någon gång?"

Då kände Minttass igen doften: visst var det sork! Regnfall visade hur man skulle jaga sork och sen fick hon testa.
"Du är ju jätteduktig för att vara första gången! Testa att inte ha huvudet alldeles för högt upp, och stå inte så brett med framtassarna. Nu smyger du på doftspåret tills du upptäcker var sorken är. Då kan du attackera den så här.

Regnfall visade och Mintass nickade. Hon gjorde som han sa, och snart så hörde hon krafsande bakom en liten buske. Sen såg hon den: den var inte så stor men det gör inget. Hon hoppade, och fick tag i den med framtassarna. Sorken försökte ta sig loss, och hon tappade greppet men tog tag i svansen med tänderna. Sen så slog hon till den så den flög genom luften, och stackars sorken landade hårt på marken. Den försökte fly, men Mintass slog till den igen så den flög upp igen. Den landade på en sten, och sen så rörde den sig inte mer.

"Grattis! Ditt första byte!"
Regnfall såg glatt på henne. Mintass kände sig stolt där hon var med sorken.
"Den var liten, men jag är säker på att Höstpäls kommer tycka om den. Hon kommer snart få ungar, Sotpäls beräknar på 2 kattungar. Men jag ska nog lära dig nästa gång hur man dödar sitt byte!" Skrattade Regnfall.

Mintfall fångade en trast senare, och den var nästan större än henne själv så Regnfall hjälpte henne att bära. Själv så fångade Regnfall två kaniner och en liten mus.

Stolt bärde Minttass på sin sork när de begav sig hemåt igen. Regnfall berättade om honoms första jakt. Minttass klippte med öronen. Det var tråkigt, men hon lyssna ändå.

Jordtass och Natttass gick och hämtade varsitt byte, och satte sig hos de andra. Sedan började de diskutera stridsteknikerna de hade fått lära sig hittills, och Morgontass kände sig lite utanför. Hon jamade något om att de var duktiga och lät sina tankar flyta iväg.
När Natttass hade sagt att vildkatten var Åskklanens problem nu, hade han inte låtit lite fientlig mot de andra klanerna? Det var ju inte något konstigt, de fyra klanerna var ju lite fiender… Fast Morgontass tyckte att det var onödigt.
Men varför var vildkatten ett problem? Troligtvis för att den inte fick jaga på deras territorium, klanen behövde bytena. Men vildkatter behöver ju också äta… Fast det fanns ju områden utanför klanernas territorium där de kunde jaga, och krigarnas kodex sa ju att andra katter inte fick vara på territoriet. Och klanerna hade följt kodexen i evigheter, och hade det ju bra. Vänta lite nu, ifrågasatte hon krigarnas kodex?! Det kunde hon ju inte göra!
Morgontass, lägg av! Kodexen finns till för att alla ska ha det bra. Om alla följer den skulle det inte finnas några problem, det är ju när någon tycker att en annan klan bryter mot den som det blir bråk och strid. Krigarnas kodex förenar klanerna, gör att vi har något gemensamt. Något vi bryr oss om, och så förenas vi i Stjärnklanen när vi dör, oberoende av vilken klan vi kommer ifrån.
Morgontass var glad att hon var medecinkattslärling, så hon skulle ju hålla sig utanför rivaliteter mellan klanerna.

Boktass avbröt hennes tankar. "Morgontass, vad har du gjort sen du blev lärling?" "Jo… Jag har plockat örter och hjälpt till att ta bort en sticka från Gyllenfälls trampdyna, och Isnatt har berättat om örternas funktion och om kodexen så klart," jamade hon till svar.
Då hördes Leopardstjärnas röst över lägret. "Alla katter som är gamla nog att simma i flodens strömmar samlas här." Flodklanskatterna spetsade öronen och tassade närmare. Isnatt kom och satte sig en bit ifrån Morgontass. "Det är dags att meddela vilka som ska få följa med till Tinget ikväll," förklarade ledaren. Morgontass hjärta tog ett litet skutt. Hoppas, hoppas att hon skulle få följa med!
"Snöpäls, Flamrand, Dammhjärta, Lövfall och Gråpäls, ni ska följa med tillsammans med era lärlingar Rönntass, Boktass, Glödtass, Natttass och Jordtass. Hummerklo och Grusfäll, ni ska också med."
Morgontass hjärta sjönk som en sten. Skulle hon inte få följa med? Hon som hade längtat så efter Tinget! "Ska jag inte få följa med?" Morgontass såg på Isnatt, som vände sig mot henne.
"Det är det Leopardstjärna och Gyllenfäll som bestämmer, och du har ju faktiskt inte blivit presenterad för Stjärnklanen vid Månstenen än," viskade Isnatt. Det var inte förrän då Morgontass upptäckte att Leopardstjärna hade tystnat och såg på henne, liksom alla andra. Hon hade nog varit lite för högljudd… "Ja, Morgontass?" jamade Leopardstjärna med en lätt irriterad röst. "Vad ville du som var så viktigt?" Det här var pinsamt… "Jag… eh… hade önskat att jag skulle få gå på Tinget…" mumlade hon.
"Du borde ha låtit mig prata klart. Som du säkert märkte så ska alla dina syskon få följa med, jag skulle precis säga att Isnatt skulle ta med sig dig till Tinget."
Morgontass kunde knappt tro sina öron. Hon skulle visst få följa med! Leoparstjärna fortsatte. "Jag och Gyllenfäll har pratat igenom det, och eftersom vi hade tänkt att alla andra nyblivna lärlingar skulle få följa med så kändes det lite taskigt att lämna dig hemma. Var det något mer du ville veta?"
Samtidigt som hon kände sig glad och lättad så skämdes Morgontass. Om hon bara hade lyssnat klart. "Okej, tack, Leopardstjärna. Förlåt för att jag avbröt… det var inte meningen att jama så högt…" "Det är okej," jamade Leopardstjärna, och hon såg nästan lite road ut. Det var nog inte varje dag hon blev avbruten av en lärling. Nu började katterna tassa iväg igen, och Leopardstjärna hoppade ner från stenen hon suttit på.
Morgontass var sprudlade av förväntan, hon skulle få gå på Tinget!

-Jag hörde att det ska vara Ting ikväll, sa Silvertass. -Hoppas vi får följa med! Svarade Saffrantass. -Verkligen, höll Silvertass med.

Lite senare på dagen:

• Alla katter stora nog att fånga sina egna byten samlas här! Ropade Kolstjärna. -Jag ska berätta vilka katter som ska följa med på Tinget. Fortsatte han.
  Snälla säg att jag få följa med, tänkte Saffrantass.
  -Dom som ska följa med är: Lejontand, Ljungsvans, Musfot, Vitstorm och Spetsöra och era lärlingar Citrontass, Saffrantass och Regntass. Meddelade ledaren.

Saffrantass hörde besvikna suckar från lärlingarna som inte skulle få följa med, men själv var hon lycklig och uppspelt. Hon skulle få följa med!

Regntass sprang fram till henne. -Tänk att vi får gå på vårt första Ting tillsammans! Utbrast Regntass med en röst full av förväntan. -Ja! Det kommer bli superkul! Svarade Saffrantass exalterat.

Svaltass vaknade i lärlingsboet.
Hon strechade och spann lågt.
Det var nästan gryning. Hon hade vaknat tidigare än alla andra och kände att hon behövde ta lite frisk luft. Gryningspatrullen hade kommit tillbaka nu och hon såg Korptass. ”Hittade ni något” frågade hon. ”Ja vi hittade en död mus som hade blivit äten på plats.” Han fortsatte ”Det doftade ingen speciell klandoft och vi märkte att doften fortsatte till vindklanens territorium” Korptass tog ett djupt andetag ”Eldstjärna ska ta upp det på tinget” ”Vet du vilka som ska följa med?” Frågade Svaltass ”Nepp” jamade Korptass

”Jag vill ha med Korptass, Svaltass, Skatttass, Duvtass och Bärtass, Vargklo, Mossfäll, Tistelpäls, Solglans och Leopardklo till tinget” sa Eldstjärna ”Ta ett byte så att ni blir mätta”

”Vill du dela en kanin med mig?” Frågade Svaltass
”Visst” Mjauade Bärtass ”skynda dig bara för vi måste hinna vila lite” Bärtass gick iväg för att hämta en kanin. ”Det fanns ingen kanin så jag tog en ekorre. ”Mums” spann Svaltass. Hon strök sig mot Bärtass. Ekorren var ung och smakade både sött och starkt på samma gång. Tänk att vara tamkisse! Eldstjärna hade berättat vilken gegga han fick innan han kom till klanerna. Bärtass vände sig om och lutade till baka. Han slickade henne bakom örat. Det kittlades i tassarna. ”Kom vi går och solar” Svaltass ställde sig upp och de satte sig på en Sten bakom lärlingarnas bo. De båda lärlingarna kurrade ihop sig och njöt av solen sålänge den varade.

”Vill du se min nya stridsteknik som Tistelpäls lärde mig?”
”Visst” de ställde sig upp och Bärtass blev offret. Svaltass slank smidigt in mellan hans mage, rev till hans skuldra utan klor och var redo att få ner honom på marken. Hon räknade i sitt huvud tre, två, ett, Nu! Hon puttade omkull Bärtass som vart helt förvirrad. ”Hur gjorde du det?” Jamade han frågande ”Jag berättar det en annan gång, kom nu mushjärna” hon daskade lätt till honom bakom örat med svansen.

De gick tillbaka till stenen och fortsatte sola en stund tills det var ting. Hon kände Bärtass sträva tunga mot sitt öra. Kanske trodde han att hon sov. Hon fortsatte fejk-sova. Bärtass puttade på henne. ”Vakna nu, Svaltass” hans snälla röst gjorde så att det kittlade i magen. ”Det är ting snart” Han puttade lite hårdare. Svaltass gäspade. ”Jag kommer” Bärtass hade redan ställt sig upp. Hon hoppade ner från stenen och steg fram till katterna som skulle till tinget.
”Dags att gå” jamade Eldstjärna.

Svaltass och Bärtass pratade om lite oviktiga grejer. Snart såg de konturerna av de fyra höga ekarna. De var första klanen att komma till tinget. Bärtass och Svaltass satt otåligt och väntade på de andra klanerna.

-Dags att gå! Jamade Kolstjärna till alla som skulle med på tinget. Dom gick en väg Saffrantass aldrig gått förut men hon la knappt märke till vägen dom gick, hon och Regntass pratade lite och snart var dom framme vid fyrtallarna.

-Det verkar som att åskklanen redan kommit, sa Ljungsvans.

Svaltass såg att skuggklanen anlände och tassade fram till dem.
”Hej vad heter du?” Hon gick fram till en katt som såg ut att vara en lärling.

En katt från åskklanen som såg ut att vara i ungefär samma ålder som henne kom fram till Saffrantass och frågade "Hej vad heter du?". -Saffrantass, du då? Svarade Saffrantass lite osäkert.

”Jag heter Svaltass, kul att ses” Svaltass kände sig förvånad för hon brukade vara lite nervös vid nya katter.

-Svaltass, vilket fint namn. Svarade Saffrantass.

”Ditt är jättefint också” Hon log mot Saffrantass

-Tack. Undrar när dom andra klanerna kommer, det börjar bli lite långtråkigt att vänta. Svarade Saffrantass.

Saffrantass var väldigt glad över att redan ha gjort en ny kompis.

#45: De andra lärlingarna gick fram till Svaltass och Saffrantass. ”Vem är det?” frågade Bärtass nyfiket

-Eh em jag heter Saffrantass, eh trevligt att träffas? Svarade Saffrantass lite obekväm.

Nu kom Regntass, som innan observerat samtalet från avstånd också fram. -Saffrantass, vem pratar du med? Har du redan gjort kompisar i andra klaner? Frågade hon.

”Okej” svarade Korptass i Bärnos ställe ”och vem är det?”

”De svarta katterna är mina störda syskon, Korptass och skattass” spann Svaltass ”och den katten som frågade dig vem du är, är min kompis Bärnos, den vita katten är Duvtass, hans syster” ”Hallå!” Korptass daskade till henne bakom örat med svansen.

-Det här är Svaltass, svarade Saffrantass på Regntass fråga.

Svaltass presenterade dom andra Åskklanskatterna. Saffrantass fnissade lite när Korptass och Svaltass betedde sig exakt lika sagt som hon och Gryningstass brukade göra.

-Det är ok, svarade hon. -Och förresten är det här min kompis Regntass. Fortsatte hon och pekade på Regntass med svansen.

#49: ”Hej Regntass!” Jamade Svaltass ”Hur länge har ni varit lärlingar?”

"Morgontass, det är dags att gå," Morgontass öppnade ögonen när hon hörde Isnatts röst. Hon hade legat och vilat för att inte vara trött nu på Tinget. "Ta något att äta lite snabbt," jamade Isnatt. Morgontass gjorde som hon sa, fisken hon valde slank ner snabbt. Leopardstjärna kallade samman katterna som skulle till tinget, och de lämnade lägret.
Leopardstjärna gick först. Rönntass, Boktass, Glödtass, Jordtass, Natttass och Morgontass gick tillsammans. "Det här kommer bli så spännande!" pep Jordtass uppspelt. De andra höll med.

Efter en stund kom de fram till en bro, Dammhjärta vände sig mot de sex lärlingarna och förklarade att den var byggd av tvåbeningar. "Men varför går vi här då?" undrade Rönntass och stannade tvärt. "För att slippa simma," förklarade Dammhjärta. Isnatt kom bakom dem och jamade "Det är inte farligt här, ni kan vara lugna."
När de kommit över bron såg Morgontass att fyra stora ekar sträckte sig mot himlen. Det måste vara Fyrtäden. Det pirrade i tassarna. Tänk att hon skulle få vara med på sitt första Ting! Morgontass kunde känna lukten av andra klaner, det var nog några där. Katterna kom fram till en sluttning som ledde ner till en glänta mellan Fyrträden, och där nere var mycket riktigt en del andra katter. Morgontass följde efter de andra ner. "Då väntar vi bara på Vindklanen," jamade Leopardstjärna och gick fram till de andra ledarna.

Saffrantass han inte svara på Svaltass fråga för just då ropade Ljungsvans på henne. -Jag måste gå nu, min mentor ropar på mig. Hejdå! Sa hon till Svaltass innan hon skyndade sig tillbaka till Ljungsvans.

#51: ”å, nu kommer flodklanen!” Ropade Skattass. ”Jag har aldrig träffat en flodklanskatt”

Svaltass såg att Saffrantass tassade iväg och ropade ”hejdå” hon undrade om Morgontass hade kommit till tinget.

Isnatt visade med svansen att hon skulle följa efter henne, och de gick fram till två katter som satt lite avsides. "Det här är de andra medecinkatterna," förklarade hon. "Blåfjäder från Åskklanen och Vitstorm från Skuggklanen."
Morgontass jamade ett litet "Hej."

#54: Svaltass såg Blåfjäder gå fram till Morgontass. Hon hörde deras diskussion. Blåfjäder jamade ”Hej”. Svaltass blev nyfiken och gick fram dit.

#55: "Jag heter Morgontass, förresten." jamade hon till Blåfjäder.

Morgontass fick syn på åskklanslärlingen hon hade träffat för några dagar sedan, Svaltass. "Hej!" hon vände sig mot henne.

#57: ”Hej Morgontass” Svaltass såg inte att Bärtass hade ställt sig bakom henne ”kul att se dig igen”

#58: "Desamma"

"Vem är det, förresten?" Morgontass såg på Bärtass.

#59: Bärtass tog ett steg framåt. Hon sneglade på honom men han verkade bara vilja hälsa på Morgontass.
”Jag är Bärtass” jamade Bärtass

#61: "Trevligt att träffas, Bärtass. Som du hörde så heter jag Morgontass."

”trevligt att träffas” spann Bärtass.
Svaltass vände sig mot honom. Bärtass gav henne den-där speciella blicken. ”Vad har du gjort som medicinkattslärling, Morgontass?” Frågade hon för att lätta upp stämningen.

"Jo, jag har fått ta bort en sticka och lärt mig om örter. Vad har ni fått göra?"

”Du kan börja berätta Svaltass” jamade Bärtass ”Jo jag har lärt mig jaga, tränat stridstekniker och städat bäddar” Mjauade Svaltass ”min tur nu” Bärtass tog ett djupt andetag ”jag har jagat, gått patrull, städa många fler bäddar än Svaltass” han snärtade till henne lätt med svansen ”och tränat stridstekniker ganska många gånger, jag har snart varit lärling i en måne”

"Åh en hel måne? Jag har varit det i ungefär fyra dagar!"

”Jag med!” Sa Svaltass och skruvade på sig ”hoppas vindklanen kommer snart” ”det gör de säkert” Mjauade Bärtass lugnt

Senare så berättade klanledaren vilka som skulle med.

"Bladfall, Ishjärta, Eldvinge, Törnpäls, Soltass, Minttass och Nässeltass. Och så medicinkatterna om de inte har andra planer."

jaaa! Minttass kände sig jätteglad. Idag händer det! Hon gick fram till Soltass och Nässeltass. De alla tre var spända, speciellt Soltass och Minttass då de aldrig varit på ting förut.

Lite senare sprang de som skulle med till tinget genom kullarna. Det var kyligt, grönlövens tid är verkligen snart slut. De sprang lite, och plötsligt kände de en underlig doft.

"Hundar!" Väste Långstjärna

Morgontass visste inte om hon ville att det skulle börja, det var trevligt att umgås med Svaltass och Bärtass. "Ja de kommer nog snart," jamade hon. "Men hur är det att leva i Åskklanen?"

”Väldigt bra faktiskt” svarade de båda katterna samtidigt, vid dethär laget hade Svaltass och Bärtass satt sig ner. ”Det är lite kallt ibland, men det är därför jag är så fluffig” spann Svaltass. ”Hur är det att simma i floden?” frågade Bärtass. Svaltass rös. Tanken av den kalla obehagliga känslan var inte direkt trevlig.

Alla i gruppen stannade och spetsade öronen. De var här i närheten. Minttass var rädd, men hon sa inget. Hon visste inte hur man slogs mot hundar: vad ska hon göra?

"Spring och göm er!" Väste Regnfall åt de tre lärlingarna. "Spring!"

Minttass såg skräckslaget på honom men vände sig om och sprang. Hon hörde skällande längre bak men fortsatte springa

"Jag har bara gjort det en gång, och det var… blött, men svalkande," svarade Morgontass.

Svaltass spetsade öronen, ”jag hör något” Mjauade hon. ”Det är kanske vindklanen” jamande Bärtass

Snart så hörde hon tasssteg och de andra katterna kom ikapp. "Vi är snart framme," flåsade Regnfall. "Vi lärde dom hundarna en läxa men de kanske kommer efter oss igen

Morgontass spetsade öronen och lyssnade, hon hörde också.

Svaltass skruvade på sig. ”Åh jag borde ha ätit mer, jag är så hungrig”

Snart så kunde man se de fyra ekarna. "Lite till!" Flåsade Mintass. Soltass sa inget, utan fortsatte springa. Nu så kunde man se alla katterna i gläntan och efter det så stormade alla in där

"Nu är Vindklanen här…" jamade Morgontass, fast det hade inte behövts. Vindklanskatterna rusade flåsande in i gläntan.

”Woah” ropade Bärtass ”snacka om explosiv ingång” spann Svaltass

Långstjärna gick fram till stenen och ställde sig där. Regnfall satte sig under med de andra förstekrigarna. "Har tinget börjat?" Undrade långstjärna. Han såg trött ut, och så kände sig Minttass också.

Morgontass vände sig mot Långstjärna som gick fram till de andra ledarna. Leopardstjärna såg ganska chockad ut. "Nej, vi har väntat på er. Har det hänt något?" jamade hon.

Långstjärna säg trött på Leopardstjärna. "Vi tar det när tinget börjar."

”Oj vad trötta de såg ut”, viskade Svaltass till Morgontass och Bärtass. Bärtass mumlade ja.

Minttass kollade runt och såg Soltass, Måntass och Nässeltass redan hunnit träffa några andra. Minttass såg nyfiket på en grupp med tre lärlingar i samma ålder. Hon gick nervöst fram och hälsade. "Hej."

Morgontass nickade, och såg att en vindklanslärling kom fram till dem. "Hej."

”Hej, jag heter Svaltass” jamade hon åt lärlingen. ”Och jag är Bärtass, vem är du?” Mjauade Bärtass frågande.

"Ehm jag är från Vindklanen. Jag heter Minttass."

Hon skrapade lite med tassen i marken. De verkade trevliga

"Trevligt att träffas Minttass, jag heter Morgontass," jamade Morgontass.

"Jag är lite trött, jag sätter mig ner istället." Hon gjorde som hon sa och jamade: "Jag sprang hela hit vägen!"

”Välkommen till lärlingarna-snackar-öronen-av-dig-ligan” spann Bärtass

"Men, varför sprang ni? Hände det något?" undrade Morgontass. Sedan vände hon sig till Bärtass. "Snackar vi öronen av dig, Bärtass?" Tyckte inte han det var trevligt att umgås med dem?

Prata av öro… vadå? Hon förstod inte riktigt vad Bärtass menade, men hon sa inget. Hon svara istället på Morgontass fråga: "Alltså vi blev jagade av hundar. Långstjärna berättar sen."

"Hundar?!" Morgontass spärrade upp ögonen. Hon hade hört att hundar var känslokalla monster som gärna slet en katt i stycken. Hade Vindklanen blivit jagade av sådana? Tänk om hundarna följde efter och hittade hit?!

Morgontass såg rädd ut. Hon utropade hundar. Minttass försökte lugna ner henne:

"Du behöver inte vara rädd." Hoppas jag. Minttass tänkte oroligt på vad som skulle hänt lm de hittade till tinget.

"Okej…" Morgontass hoppades att Minttass hade rätt.

Saffrantass såg att Svaltass och två andra katter, troligtvis lärlingar, satt och pratade.

Hon bestämde sig för att gå fram och hälsa, det vore roligt att få vänner i flera klaner tänkte hon.

Hon gick fram till katterna. -Hej Svaltass! Och hej ni andra med förresten, vad heter ni? Jamade hon. Det var lite konstigt, Saffrantass brukade vara ganska blyg, men med dom här katterna, varav två hon inte ens kände, kände hon sig helt trygg med och inte ett dugg blyg.

”Hej Saffrantass” jamade Svaltass

"Hej! Jag är Morgontass," svarade hon.

"Vad heter du?"

-Hej Morgontass! Jag heter Saffrantass. Svarade Saffrantass.

"Jag heter Minttass." Minttass såg på ledarna. "När börjar tinget?"

”Snart hoppas jag” mjauade bärtass ”jag är bärtass förresten

-Kul att träffas Minttass! Svarade Saffrantass.

• Åh hej igen Bärtass!

Morgontass vände blicken mot ledarna, och såg att de hoppade upp på Tingsklippan. "Jag tror det börjar nu," jamade hon.

Minttass såg också på ledarna. Saffrantass hade rätt

Svaltass tystnade och kollade upp.

"Välkomna alla katter som kom idag från våra fyra klaner!"

Långstjärna hade börjat tala.

"I kväll så lyser månen klart och dags för ännu ett ting! Må stjärnklanen vägleda oss för alltid."

Långstjärna såg på de andra ledarna. "Jag kan börja."

Saffrantass såg storögt på ledarna och lyssnade noga på Långstjärna som börjat prata. Undrar varför dom sprang hela vägen hit, tänkte hon.

Minttass satte sig tillrätta. Hon hörde de andra klanerna viskade om varför vindklanen var så sen

Svaltass lutade sig mot Bärtass, det hade blivit sent och hon gäspade.

Morgontass tittade upp mot ledarna och lyssnade.

"Först vill jag berätta att vi har hela 6 nya lärlingar!"

Långstjärna såg glatt ut över de samlade katterna. Många ropade grattis.

Minttass såg stolt ut fär hon satt. Långstjärna presenterade dom och hon var jätteglad

Oj, sex stycken, va många! Tänkte Saffrantass. Hon kollade på Minttass som såg väldigt stolt ut. -Grattis! Ropade hon tillsammans med de andra katterna.

Morgontass antog att Minttass var en av de nya lärlingarna, hon såg väldigt stolt ut. "Grattis!" jamade Morgontass.

"Hos oss springer kaninerna bra och vi har inte sett något märkvärdit." Långstjärna pausade en kort stund.

Plötsligt hörde Minttass förvånat mummel från de andra katterna. Hon hörde något om vildkatter.

tur att vi inte sett något sådant, tänkte Minttass.

"På vägen hit var det några hundar som jagade oss men annars är vi lika starka som vanligt." Långstjärna såg på de andra ledarna. "Eran tur."

Eldstjärna gick fram.
”Först och främst vill jag säga att vi har fått tre nya lärlingar” jamade han.

Minttass såg ut över åskklanskatterna. Vilka kan det vara?

Eldstjärna blickade ut över katterna.
”De nya lärlingarna är Skattass, Svaltass och Korptass”

-Grattis Svaltass!

"Grattis!" Ropade Minttass. Hon log åt Svaltass som satt bredvid henne

”Tack” viskade hon
”Bytena kryllar i skogen, men vi har upptäckt att andra katter jagar i vår skog” han tog ett andetag ”det luktar inte som någon i Vindklanen, Flodklanen eller Skuggklanen”

"Grattis, Svaltass."

"Det har jag inte sett något hos oss," menade Långstjärna. "Har någon av er andra sett något liknande?"

”Det var allt jag ville säga” Eldstjärna tog ett steg bakåt

Morgontass kom att tänka på doften hon hade känt tidigare samma dag. Kanske var det samma katt?

Kolstjärna tog ett steg fram.

"Vi har upptäckt spår på vårt territorium som varken tillhörde oss, vind, åsk eller flodklanen. Det kan vara samma katt"

”Mm” Eldstjärna instämde

"Jag vill också berätta att våran klan fått två nya lärlingar: Saffrantass och Gryningstass" fortsatte Kolstjärna.

"Grattis!" Skrattade Minttass

"Grattis Saffrantass!" jamade Morgontass.

”Grattis” mjauade Svaltass sömningt

-Tack! Svarade Saffrantass.

-Det finns inget mer jag behöver berätta. Avslutade Kolstjärna och tog ett steg tillbaka.

Svaltass gäspade ”bara Flodklanen kvar nu”

Leopardstjärna tog ett steg framåt. "Vi har också fått hela sex nya lärlingar, Rönntass, Boktass, Glödtass, Jordtass och Natttass. Och Morgontass har blivit medicinkattslärling," jamade hon.

”Grattis” mjauade Svaltass

-Grattis! Jamade Saffrantass.

Morgontass kände sig stol, "Tack."

"Vår klan växer, Svanhjärta väntar även ungar, och än finns det många byten," fortsatte Leopardstjärna. "Men vi har också känt doften av en främmande katt, det kan vara samma som ni andra känt. Förhoppningsvis har katten lämnat territorierna nu, men annars får vi se till att den gör det."

Leopardstjärna tog ett steg tillbaka, och vände sig till de andra ledarna. "Om inte ni har något att tillägga antar jag att vi är klara."

-Tycker inte ni att det är läskigt, det med den okända katten? Frågade Saffrantass till sina nya vänner, självt tyckte hon att det var väldigt obehagligt.

”Jo lite” Svaltass gäspade och Bärtass instämde

Svaltass såg att Eldstjärna gjorde sig redo att hoppa ner.

"Men det är ju inte säkert att den vill något illa," jamade Morgontass. Själv var hon mer rädd för att hundarna skulle stanna kvar.

”Aa, tinget är väll slut nu?” Mjauade Bärtass

-Hejdå! Sa Saffrantass dom sett att dom andra i klanen börjat samla sig.

"Hej då Saffrantass, hoppas vi ses igen."

"Hejdå!" Minttass såg på sina nya vänner. "Vi träffas väl vid nästa ting?"

-Ja, det gör vi, hoppas det iallafall.

"Det hoppas jag!" jamade Morgontass.

Nu hade Leopardstjärna också hoppat ner och de andra Flodklanskatterna började samlas och göra sig redo för avfärd, Isnatt reste sig upp och vinkade med sig Morgontass med svansen. "Jag måste gå nu," jamade hon till sina nya vänner.

"Hejdå." Minttass kastade en blick på sina nya vänner innan hon sprang åt sin klan som hade börjat samlas.

Svaltass ropade Hejdå till alla andra och tassade iväg med Bärtass. Det var dags att gå hem och hon var jättetrött.

Morgontass följde efter Isnatt bort till resten av Flodklanen, hon möttes av Rönntass, Boktass, Glödtass, Jordtass och Natttass. "Vilka har du pratat med?" undrade Jordtass. "Några lärlingar från andra klaner, de heter Svaltass, Bärtass Minttass och Saffrantass," svarade hon. När alla Flodklanskatter hade kommit fram gick de tillsammans upp för sluttningen, bort från Fyrträden.
"Vad har ni gjort då?" "Lyssnat på de äldre katterna, de pratade om en massa spännande saker," svarade Rönntass.

Efter en stund var katterna på väg hem till lägret. Minttass, Måntass och Nässeltass pratade lite om vad de gjort.

"Jag har tjuvlyssnat på de andra medicinkatternas samtal!" Skrattade Måntass.

"Men Måntass då!" Fnissade Nässeltass. "Jag kommer säga till mamma!"

Måntass spelade rädd. "Vems mamma?" Retades hon.

Minttass gick och tänkte på sina nya vänner. De var jättesnälla! Hoppas hon fick komma till tinget nästa gång med.

"Hallå där!" Skrek Nässeltass. Minttass hade missat lite av deras samtal och förstod nu inte vad de snacka om. Mknttass såg på Måntass som sprang före dom och retades med Nässeltass. Plötsligt stannade hon.

Saffrantass började gå mot resten av Skuggklanen. Hon såg att Regntass sa hejdå till en annan katt innan hon också gick mot klanen.

-Vem pratade du med innan? Frågade hon Regntass. -En annan medecinkattslärling bara, vilka pratade du med? Svarade Regntass. -Svaltass, Bärtass, Morgontass och Minttass. Dom är supersnälla!

När dom kom tillbaka till lägret så var Saffrantass helt utmattad. Men trots att hon var så trött så kunde hon inte somna, istället tänkte hon på sina nya vänner. Tänk att hon lärt känna fyra katter från olika klaner redan på sitt första Ting!

Hon tänkte på sina nya vänner, speciellt Bärtass. Han var såå snygg! Nej, lägg av Saffrantass, tänkte hon. Han är ju från en annan klan och du såg ju hur han kollade på Svaltass.

"Stanna!" Skrek Måntass.

Katterna sprang tillbaka.

"Vad har hänt?" Frågade Regnfall.
Måntass nickade kort åt ett halvätet byte. Minttass såg skräckslaget på de andra. Långstjärna luktade försiktigt på det.
"Det är vildkatt, säkert det de andra pratade om på tinget."
Lärlingarna såg på varandra. Vad skulle de göra?

"Jag berättar detta för de andra när vi kommer hem," mjauade Långstjärna. "Nu går vi.".

De grävde snabbt ner bytet och sen gick de till lägret

Svaltass stapplade in i boet och orkade inte ens tänka på mat. Skattass tog med en hasselmus till henne och hon kände sig tacksam över att ha en syster och en bror och inte två bröder. Hon glufsade i sig musen och somnade.

Det var inte förrän nu Morgontass kände hur trött hon var. Det hade varit en jättespännande kväll, och hon hade fått lära känna katter från andra klaner, men nu ville hon bara tillbaka till lägret och få krypa ner i sin bädd.
De passerade bron och kom in på deras eget territorium igen. Det hemvana ljudet av rinnande vatten hördes tydligt nu när alla fåglar var tysta.

Katterna skuttade på led över några stenar vattnet, in i deras läger som omgavs av buskar. Där inne var det helt tyst. "Godnatt Morgontass," jamade Boktass sömnigt och hon och Rönntass, Glödtass, Jordtass och Natttass tassade iväg till lärlingarnas bo. Morgontass såg hor Koppartass och Bronstass stack ut huvudet och ville veta vad som hade sagts på Tinget. Jordtass började ivrigt berätta redan innan de kommit in.
Morgontass kände ett styng av saknad när hon såg på dem. Tänk om de skulle glömma bort henne nu när hon var medicinkattslärling? Hon sov ju själv och hade andra uppgifter än dem. Då skulle hon ju bli så ensam. Morgontass skakade av sig de jobbiga tankarna och följde med Isnatt och hämtade varsitt byte, som de tog med in i deras bo.
"Hur var det på Tinget, Morgontass?" frågade Isnatt. "Det var bra." jamade Morgontass. "Jag fick några nya vänner." "Var det lärlingarna du pratade med?" "Mm." Hon och Isnatt sa godnatt och Morgontass rullade ihop sig till en liten boll. Äntligen kunde hon sluta ögonen och somna.

När de kom hem var inte Minttass ett dugg trött. Soltass skuttade fram med Lövtass i hasorna.
"Nå, hur var det på tinget? Vad sa dom?"

Minttass hann inte svara för då skuttade Olivunge ut ut barnkammaren. Efter honom kom Smultronunge som nyfiket såg på lärlingarna med stora nyfikna ögon. Hon var mycket mindre än sin bror men det brydde hon sig inte om utan hoppade på Olivunge bakifrån.

"Hallå där, nu kommer ni här!"

Deras mor Rosenblad släpade tillbaka de brottandes ungarna och sen kunde man höra Smultronunge klaga inne i barnkammaren.

Minttass spann lite åt dom.
"Jo allt är bra! På vägen hit upptäckte vi ett byte som en vildkatt lämnat på vårat territorium.

Soltass spärrade upp ögon. "Fy vad läskigt!"
Minttass nickade till svar. Det tyckte hon faktiskt. Plötsligt kände hon hur trött hon var. Hennes mor Månpäls kom ut ur krigarnas bo.

"Men har du inte gått och lagt dig?"

Minttass skakade på huvudet. "Jag gör det nu."
Minttass tassade iväg till lärlingarnas bo. Hon var jättetrött. Hon satte sig på en ledig bädd och tvättade snabbt av sig innan hon bestämde sig för att lägga sig.

Nästa morgon vaknade hon sent. Eldstjärna hade låtit lärlingarna ta det lugnt eftersom de hade kommit tillbaka i gryningen. Bärtass hade rullat ihop sig bredvid henne, ibland så fick hon hans svans i ansiktet, han drömde.

”Aj” mumlade Skattass i sömnen när Bärtass sparkade henne. Svaltass fnissade. Det var dags att vakna upp. Bytena skulle inte lägga sig själva i byteshögen. Duvtass och Korptass var redan ute, undrar vad dom har för sig. Hon tassade ut och kollade bakom lärlingsboet. De delade tyngor. Aha! Det var det de sysslade med. Hon bestämde sig för att vara snäll och låta de vara. Korptass som hade retat henne för att dela tungor med Bärtass. Hon brast nästan ut i gapskratt. Nu hade skattass också vaknat.
”Psst! Kom och kolla!” Viskade Svaltass. Hennes syster och hon tassade därifrån för att inte brista ut i gapskratt. Det kändes skönt att ta en pratstund med sin syster. Hon berättade för henne om Bärtass och de snackade en stund om hankatter. ”Fast Korptass kan vara ganska korkad ibland” Frustade Skattass.

Leopardklo kom fram till dem. ”Hänger ni med ut och jagar?” Frågade han. ”Ja!” Ropade Svaltass och Skattass samtidigt. En nyvaken Bärtass stapplade ut ur lärlingarnas bo och såg sig runt. Han blinkade flera gånger. ”Låt honom vila” mjauade Svaltass. Patrullen gick ut ur lägret och började jaga, de skulle hålla sig till Solklipporna.

"Morgontass? Det är dags att vakna nu, solen står redan som högst," Morgontass öppnade motvilligt ögonen när hon hörde sin mentors röst. Sakta reste hon sig upp och sträckte på sig. "Gå och ta dig något att äta," jamade Isnatt.

När Morgontass lämnade boet kände hon att det var kallare idag, det var inte långt kvar till lövfallets tid. Lagom till att hon kom anlände Gyllenfäll med en jaktpatrull bestående av Grusfäll, Sorksvans, Koppartass och Bronstass. De la ner tre fiskar och två sorkar på högen.
"Godmorgon, Morgontass," hälsade Sorksvans. "Hur hade du det på Tinget?" "Bra, jag lärde känna några andra lärlingar," berättade Morgontass. Då kom även Rönntass, Boktass, Glödtass, Jordtass och Natttass fram till dem.

De sex lärlingarna tog alla varsitt byte, och turades om att berätta om för deras mamma hur det hade varit på Tinget. Sorksvans hade redan hört om vildkatten, och berättade att Gyllenfäll hade skickat ut extra patruller för att se till att den lämnade deras territorium. "Var försiktiga är ni snälla, vi vet inte vad den där katten, eller katterna, är kapabel att göra mot oss," bad hon.
"Men mamma, vi är inga ungar längre. Vi kan försvara oss mot en simpel vildkatt," jamade Natttass. "Men ni har inte alls varit lärlingar länge," svarade Sorksvans. Det var de tvungna att hålla med om. "Vi ska vara försiktiga, mamma, du behöver inte vara orolig," försäkrade Rönntass. "Lovar ni?" hon såg på en i taget, och de lovade att inte försätta sig i fara.
Morgontass undrade varför alla verkade så rädda, det var ju inte säker att den främmande katten var farlig bara för att den var just främmande.

"Natttass!" Lövfall kom fram till dem. "Vi ska på patrull, kom direkt när du ätit upp," jamade hon. "Vilka ska med?" frågade Natttass. "Det är du, jag, Hummerklo och Rosblad," berättade Lövfall. Natttass skyndade sig att äta upp sorken och följde med sin mentor bort till de andra katterna som skulle med, och de lämnade lägret samtidigt som Morgontass svalde ner den sista biten av sin fisk.

Skattass fick syn på en mus väldigt nära gränsen och på två röda sekunder var hon över gränsen. Hon var så uppjagad av musen och dödade den på Flodklanens terretorium.

Passande nog var patrullen med Lövfall, Natttass, Hummerklo och Rosblad precis på väg dit. "Vad…?" började Rosblad när hon såg Skattass. "Vad i hela Stjärnklanens namn gör den där Åskklanslärlingen här?!" morrade Hummerklo. Patrullen skyndade sig fram. "Och vad tror du att du håller på med?" fräste Hummerklo.

”F-förlåt” stammade Skattass, ”jag-jag såg inte gränsen, här ta bytet”

"Jag hoppas för ditt eget bästa att du aldrig gör om det här igen!" morrade Hummerklo. "Hon ser väldigt ung ut, du behöver inte låta så hotfull, det var nog bara en olyckshändelse," viskade Rosblad till sin syster. Lövfall, som ledde patrullen, nickade mot lärlingen och såg mot Åskklanens territorium, kollade om det var någon annan Åskklanskatt där.

Senare samma dag var Minttass och tränade stridstekniker med Tisteltass och Nässeltass. Tisteltass var riktigt duktig med tanke på att Nässeltass tränat i 3 månader längre än honom noterade Minttass när hon kollade på dom under träningen. Tisteltass attackerade Nässeltass bakifrån och innan han hann göra något hoppade Tisteltass över honom och fällde Nässeltass.

"Bra jobbat Tisteltass! Du kan nu testa att möta Lövtass som tränat där borta, du ser. Jag tror inte hennes mentor har något emot det.". Bladfall såg stolt på honom.

Tisteltass skuttade glatt iväg mot Lövtass. Minttass kollade efter honom innan hon vände blicken mot Silvernatt som förklarade för Nässeltass hur han skulle försvarat sig.

Jakten vart lyckad, om man bortser från Skattass lilla missöde, patrullen tog hem mycket byten och Svaltass fångade en bamba-kanin. Som var nästan lika stor som henne själv. Hon släpade den till lägret och gav den till Gryningshjärta och Månsvans.

"Morgontass?" Morgontass såg upp mot Träsvans som hade kommit fram till henne. Den gamla katten sträckte på sig. "Jo, jag upptäckte att en fästing har satt sig på min skuldra. Det är nog den sista för i år," jamade hon med sin raspiga röst. "Okej, jag ska…" Innan Morgontass hann avsluta meningen kom Isnatt. "Jag sa just till din lärling att jag har en fästing på skuldran, vem tar bort den?" Träsvans pratade alltid så högt, troligtvis för att hon själv inte hörde så bra.
"Det kan du göra, va?" jamade Isnatt till Morgontass. "Okej," hon reste sig upp och sprang iväg mot medicinkatternas bo för att hämta vad som behövdes.

En liten stund senare satt Morgontass och Träsvans utanför de äldres bo, och Morgontass tryckte mossklumpen som var dränkt i musgalla mot fästingen. Det stank, det här var det jobbigaste hon gjort sedan hon blev lärling. "Det är tur att Isnatt har dig nu, så att hon inte behöver ägna sin tid åt sånt här," jamade Träsvans. Morgontass hummade något till svar, det var inte så lätt att prata just nu. Dessutom, öppnade hon munnen skulle hon säkert råka få in lite av den vidriga musgallan. Träsvans fortsatte.
"Jag minns när hon var lärling, en riktig duktig sådan, Istass hette hon då! Gnällde aldrig över att något var tråkigt. Tro mig, genom de åren jag levt har jag fått uppleva många slarvigt städade bäddar och gnälliga lärlingar. Men Isnatt var inte en av dem!" Fästingen ville verkligen inte lossna, hur Morgontass än dränkte den med musgalla. "Fast hon hade också sett mycket hemskt i alldeles för ung ålder," suckade Träsvans. Nu spetsade Morgontass öronen, nyfiken på vad Träsvans menade. Men hon sa inget mer om det, och så lossnade fästingen.
"Åh, då vad det lilla odjuret borta. Men du, det är ingen som städat min bädd på länge, skulle då kunna göra det när du gjort dig av med den där gallan?" bad Träsvans. Morgontass nickade, och tassade iväg med mossklumpen.

På tillbaka vägen såg hon Isnatt sitta och prata med Gyllenfäll. "Men jag säger ju att det är bra… Stickan är ju borta sedan länge och det är inte infekterat," jamade Gyllenfäll med lätt irriterad röst.
Vid de äldres bo väntade Träsvans. "Då var du här igen!" "Ja, men om jag ska byta ut mossan måste jag hämta ny," jamade Morgontass. "Åh just det, skynda dig, stumpan!" "Ja…" Det var lite irriterande att bli kallad stumpan, men hon sa inget. På väg ut ur lägret mötte hon patrullen son Natttass hade gått ut med tidigare. Han bar på en mus i munnen, och gav Morgontass en blick som sa att hon skulle vänta, och han sprang bort och la musen på högen.

"Morgontass, vet du vad!" "Nä, vadå?" "Det var en Åskklanslärling som dödade ett byte på vårt territorium!" Morgontass såg på honom en stund, och jamade "Men… det var nog bara en olyckshändelse." "Det var en väldigt konstig olyckshändelse i så fall," Hummerklo, som varit en del av den återvändande patrullen, la sig i samtalet. "Att ta ett stort språng över en hel flod, bara för att fånga en mus! Hon borde ha lagt märke till gränsen." Det hon sa lät faktiskt rimligt… men sedan kom Morgontass på en sak. "Men, om det var en hel flod emellan, hur kunde då musen ta sig över?"
"Det var bara en lite vatten där och en gren som över det, men ändå!" jamade Natttass. "Men det var nog inte meningen att fånga musen på vårt territorium," fortsatte Morgontass. Hon trodde verkligen inte att nämnda lärling hade gjort det med mening. "Vad är det jag hör?!" Gyllenfäll avbröt samtalet med Isnatt och kom fram till den diskuterande gruppen. "Vem är det som har dödat en mus på vårt territorium?!" "Det var en Åskklanslärling som råkade jaga en mus över gränsen," förklarade Lövfall, som just hade varit på väg mot förstekrigaren för att rapportera. "Råkade och råkade, jag tyckte då inte att det som ut som en olyckshändelse!" jamade Hummerklo.
Nu började det samlas fler och fler katter runt om dem. "Vad är det som har hänt?" undrade Snöpäls. "Om alla är tysta så ska jag förklara," jamade Lövfall. "Det var en Åskklanslärling, hon var väldigt ung, och hon jagade en mus som sprang över en gren över en grund del av floden, in på vårt territorium. Och Åskklanslärlingen dödade den där. Det var inget mer än ett missöde, och när vi såg henne så bad hon om ursäkt och gav oss musen."
Morgontass såg att några av katterna inte såg helt övertygade ut.

"Jag håller med Morgontass, det var nog bara en olyckshändelse!" jamade Träsvans, som hade lyssnat på diskussionen. "Lärlingar är så otroligt oansvariga nuförtiden."

Morgontass gick ut ur lägret för att hämta den där mossan. Varför måste alla vara så fientliga? Först var det vildkatten och nu det här. Varför kunde inte alla bara vara vänner?
Hon såg ingen mossa där, så hon gick lite längre bort. Luften var klar och kylig, och solen sken. En bit ifrån gränsen till Åskklanens territorium växte det en hel del mossa, intill en stor sten. Med en blick mot skogen på andra sidan floden började Morgontass riva loss den mjuka mossan. Hon lyckades få med sig ganska mycket, det skulle nog räcka. Det var ju trots allt bara en katt som bodde i de äldres bo.

När hon var tillbaka i lägret så hade katterna som samlats kring den återvändande patrullen återgått till sitt. Morgontass gick till de äldres bo, där Träsvans satt och väntade. "Hej Morgontass!" jamade hon glatt, och när Morgontass började städa ur den gamla mossan var hon med och betraktade henne. Inte så där kritiskt, utan Morgontass fick känslan av att Träsvans väldigt gärna ville ha sällskap. "På min tid var det inga lärlingar som råkade jaga ett byte över gränsen," började hon. "Då visste vi mycket väl att man skulle vara noga med att hålla sig på sitt eget territorium!" "Men någon gång måste det ju ha hänt något sånt?" jamade Morgontass. Träsvans såg ut att tänka efter. "Nej, blev det osämja mellan klanerna så var det inte på grund av någon klantig lärling. Då var det på allvar, och om det mot förmodan blev strid så stred vi som bara den ska du veta!"
Det hade nog visst hänt något liknande någon gång, Träsvans hade nog bara glömt bort det.
"Det var hårda strider ska du veta, och jag fick det här ärret under en av dem!" hon visade ett stort, långt ärr på sidan av halsen. "Oj!" utbrast Morgontass.

Så var det dags att bädda med den nya mossan, nu skulle hon fråga vad Träsvans hade menat med att Isnatt sett mycket i hemskt i ung ålder. Men innan hon hann fråga var Träsvans igång igen. "En gång för många långa månar sedan kom det in en räv i lägret, och det ska jag säga dig, den räven kommer aldrig gå i närheten av en katt igen!" skrockade hon. "Den gav mig det här," hon visade ett ärr på ena bakbenet. "Oj då," jamade Morgontass artigt, innan hon frågade "Förresten, vad menade du förut när du sa att Isnatt har upplevt mycket hemskt i alldeles för ung ålder?"
Träsvans såg på henne, innan hon svarade. "Jo du förstår, när hon och hennes kullsyskon var cirka fyra månar gamla bestämde de sig för att ta sig en utflykt, och de lämnade lägret," började hon berätta med stämningsfull röst. "Oturligt nog var det några strykarkatter som hade fått för sig att ta sig en tur på vårt territorium. Det var inga trevliga typer ska du veta, och de träffade ungarna."
Träsvans suckade, sedan fortsatte hon.
"Dessa vidriga katter dödade ungarna, men som tur var var det en patrull som upptäckte dem och hann rädda Isnatt."
Morgontass stirrade på henne. "Va?! Men vem gör något sånt?!" utbrast hon. "Riktigt hemska katter," suckade Träsvans. "Riktigt, riktigt hemska katter."

En lätt bris svepte genom lägret när Morgontass senare låg och lyssnade på när Gyllenfäll skickade ut en jaktpatrull. Flamrand skulle leda den och med sig hade han Sorksvans, Skymningsfäll och Snöpäls.
"Morgontass?" jamade Isnatt när hon kom gående mot henne. "Ja?" svarade Morgontass, kanske lite för snabbt. "Jag tänkte att vi borde gå och plocka kattmynta. Det blir kallare och kallare för var dag som går," jamade Isnatt.

Strax därpå tassade de genom territoriet, mot det stora tvåbeningsboet som låg lite i utkanten av det. "Vi behöver inte gå innanför muren, det växer en hel del utanför den," förklarade Isnatt.
Mycket riktigt så växte det kattmynta där. Isnatt gick före fram till den. Morgontass följde efter, kattmyntan doftade underbart. Hon gjorde som hon hade lärt sig, tog tag i nedre delen av stjälken och bet av den. “Lycko de som får äta det här,” jamade Morgontass. “Säg inte så,” mumlade Isnatt. “De har snarare otur som blivit sjuka.” Det var alltid pinsamt när någon tyckte att man sagt något dumt. “Men de blir väl friska när de äter kattmyntan?” påpekade Morgintass. “Jo, om det inte…” Isnatt avbröt sig med blicken fäst på den stora, konstiga metallgrejen som satt i tvåbeningarnas mur. “…är för sent…” avslutade hon tyst. Då tittade Morgontass också upp, och stelnade till när hon såg vad Isnatt fått syn på.

På andra sidan metallgrejen stod en liten tvåbening. “Det är nog en unge,” viskade Isnatt.
Morgontass hade aldrig sett en tvåbening förut, och den såg ännu konstigare ut än hon hade föreställt sig. Den hade bara päls på huvudet, och på stora delar av kroppen satt det massa konstiga saker, nästan som väldigt stora, färgglada löv. Tvåbeningsungen sträckte fram sina pälslösa tassar och sköt upp metallgrejen. Den gav ifrån sig ett konstigt ljud och började gå mot katterna. “Spring!” väste Isnatt, och hon och Morgontass vände sig om och rusade därifrån.
Hjärtat dunkade i bröstet på Morgontass, och hon hörde hur tvåbeningsungen fortsatte ge ifrån sig konstiga ljud. De stannade inte förrän de kommit en bra bit bort från tvåbeningsboet. Isnatt la försiktigt ner sitt knippe kattmynta på marken. Morgontass gjorde samma sak, hon flämtade. “Kunde den ha gjort oss illa?” frågade hon. “Troligtvis inte, men man ska ändå inte gå i närheten av tvåbeningar. Man vet aldrig säkert vad de kan tänkas göra,” jamade Isnatt. “Vi går tillbaka och plockar mer kattmynta en annan dag, nu går vi tillbaka till lägret.”

När de var tillbaka i lägret la Morgontass ner kattmyntan i förrådet. "Morgontass!" hon vände sig om när hon hörde Boktass röst. "Jag hörde Isnatt säga något om att ni såg en tvåbening! Gjorde ni det?" undrade hon. "Ja," svarade Morgontass. "Isnatt sa att det bara var en unge." De två lärlingarna gick ut ur medicinkatternas bo. "Hur såg den ut?" frågade Boktass. "Den hade bara päls på huvudet, och en massa konstiga lövliknande saker på kroppen. Det var den konstigaste varelse jag någonsin sett," berättade Morgontass.
Rönntass och Glödtass kom ut ur de äldres bo, och gick fram till dem. "Träsvans älskar verkligen att berätta om hur det var när hon var ung, hon hade nog velat ha kvar oss där hela kvällen," jamade Glödtass. "Men hon verkade nöjd med sorken vi gav henne," tillade Rönntass.
"Morgontass har sett en tvåbening!" jamade Boktass upphetsat. "Va?!" Rönntass såg skockad ut, nästan lite orolig. "Hur såg den ut?" undrade Glödtass, och Morgontass förklarade detaljerat vad som hade hänt.
"Hade den kunnat göra er illa?" undrade Rönntass. "Isnatt sa att den nog inte hade kunnat det," svarade hon.

Senare fick hon berätta även för Jordtass och Natttass, medans solen sjönk ner mor horisonten och himlen färgades rosa och orange.

Efter träningen var Minttass helt slut. Hon började tassa genom territoriet hem mot lägret. Snart så kunde man se det och hon började springa. När hon var framme stannade hon. Det var ganska tomt i lägret, bara några krigare som pratade lite längre bort och Nässeltass, Soltass och Lövtass som åt. När de fick syn på henne sken de upp. Soltass sprang fram till henne.

"Du, jag måste berätta en grej!"

Minttass såg osäkert på honom. "Vadå?"

Solttass kollade mot barnkammaren. "Se själv!"

Minttass såg på honom med ett leende. Hon visste precis vad han menade! Och det visade det sig vara rätt.

"Grattis!" jamade Minttass när hon kom in i barnkammaren. Höstfäll såg trött men lyckligt på henne. Brevid sig hade hon två små ungar som diade: en med samma orange som Höstfäll själv, och en sandfärgad med mörkare ränder. Brevid dom satt deras pappa Törnpäls stolt.

"Grattis," kurrade Rosenblad som precis kommit in efter att ha lekt med ungarna ute. Olivunge skuttade in och såg med stora ögon på kattungarna. Smultronunge satte sig brevid honom.

"Vad små de är!" pep Smultronunge.

Rosenblad såg vänligt på dom. "Ni har varit lika små en dag. När ni är här inne får ni vara lite tysta, Höstfäll behöver lugn och ro."

Snart tassade Sotsvans in med Månttass i hasorna. "Vill du ha lite Vallmofrön?"

Höstfäll såg vänligt på medicinkatten. "Nej tack."

Morgontass gäspade. “Jag borde nog gå och lägga mig nu,” jamade hon. “Men du borde ta något att äta först,” påpekade Glödtass. “Du har rätt,” Morgontass reste sig och tassade bort till högen. Hon valde ut en liten sork och gick och satte sig hos Rönntass, Boktass, Glödtass, Jordtass och Natttass igen.
Det var inte förrän hon började äta av sorken som hon kände hur hungrig hon var. Jordtass och Natttass gick också och hämtade varsitt byte, de andra hade redan ätit. En efter en gick Rönntass, Boktass och Glödtass och la sig. Tillslut var det bara Morgontass, Jordtass och Natttass kvar. “Visst var det roligt på Tinget igår?” jamade Jordtass. “Ja!” svarade Morgontass. “Och jag fick några nya vänner.” “Men kom ihåg att du inte får vara för bra vän med katter från andra klaner,” påpekade Natttass. “Men jag är medicinkattslärling och ska hålla mig utanför sånt där.” “Men var alla dina nya vänner det också, eller?” fortsatte han. Morgontass blängde på honom. “Vad spelar det för roll?”
“Jag tror Natttass menar att de inte kommer vara utanför klanrivaliteter, till skillnad från dig,” jamade Jordtass. Morgontass förstod vad hon menade, men hon ville så gärna vara vän med de katterna. “Men gör det något då? Det är ju inte som att jag kommer behöva slåss mot dem,” jamade hon. “Men vi kanske kommer göra det,” påpekade Natttass. Det var något hon inte hade tänkt på. Hon hade inte överhuvudtaget tänkt på att hennes syskon kanske skulle behöva strida. Tänk om det hände dem något?
Men om de blir skadade så kommer jag och Isnatt hjälpa dem.
“Det hade du inte tänkt på, va?” Natttass avbröt hennes tankar. “Att vi kanske kommer slåss mot dem.” “Men det betyder inte att de inte kan vara mina vänner!” fräste Morgontass. Natttass såg lite chockad ut över att hon fräst åt honom. “Jag tyckte i alla fall att det var jättespännande på Tinget,” jamade Jordtass, hon försökte nog avbryta samtalsämnet om katterna Morgontass lärt känna, innan det blev bråk. “Vad har ni gjort idag, förresten?” fortsatte hon. “Jag har städat Träsvans bädd och plockat kattmynta,” Morgontass bytte gärna samtalsämne. “Jag har tränat stridstekniker och varit på patrull,” berättade Jordtass. “Jag har också varit på patrull, det var när Åskklanslärlingen kom in på vårt territorium,” jamade Natttass. “Jag fattar inte hur man kan göra något sånt!” “Det är faktiskt väldigt konstigt,” höll Jordtass med. “Men det var ju bara en olyckshändelse!” jamade Morgontass irriterat. “Sa lärlingen, ja!” jamade Natttass. Morgontass åt upp det sista av sorken. “Jag går och lägger mig,” jamade hon sammanbitet. “Men snälla Morgontass, var inte arg,” bad Jordtass. “Jag är inte arg, bara…” “Vi diskuterar bara,” Natttass hade också rest sig upp. “Men du har rätt i att vi borde gå och lägga oss nu.” “Ja,” Jordtass reste sig också. “Godnatt hörni, förlåt om jag var sur,” jamade Morgontass. Det de sagt om hennes vänner från Tinget var ju faktiskt sant. “Det är okej,” jamade Jordtass, och hon och Natttass gick bort till lärlingarnas bo.

När Morgontass kom in i medicinkatternas bo hade Isnatt redan lagt sig, och såg ut att sova. Morgontass kröp ihop i sin bädd, och slöt ögonen.

Himlen var täckt av gnistrande stjärnor, och trots att det var natt så gjorde månens klara sken att det inte var särskilt mörkt. Det prasslade till i busken bakom Morgontass, hon hoppade till och vände sig om. "Hallå?"
Konturen av en katt syntes mellan bladen, men den främmande katten smög iväg, längre in bland fler buskar. "Nej, vänta!" jamade Morgontass. Hon följde efter in i buskarna. Kvistarna och bladen drogs mot hennes päls, och när hon kom ut igen såg hon hur den främmande katten var mycket längre fram, bakom ett träd. Morgontass hade en väldigt stark känsla av att den här katten ville henne något, så hon följde efter.
Den främmande katten lyckades alltid vara så pass långt bort att hon inte kunde se vem det var. "Vänta!" ropade hon, men katten väntade inte.
Morgontass följde den främmande katten över bron som ledde mot Fyrträden, och ett tag trodde hon att det kanske var dit de var påväg. Men katten stannade innan det, på en liten plätt en bit ifrån Fyrträden. Där växte några små träd och buskar. När Morgontass kom fram var katten borta, men det lät som att det var flera katter runt om, som smög runt där utan att synas. "Hallå? Är det någon där?" jamade Morgontass. "Du får väl se efter," en röst hördes i hennes högra öra. Morgontass snurrade runt, och för någon sekund såg hon in i ett par bärnstensfärgade ögon.

"Morgontass, vakna," Morgontass slog upp ögonen. Framför henne stod Isnatt, och i bakgrunden kunde hon se att solen var på väg upp. "Va?" jamade Morgontass sömnigt. "Du ligger och ropar i sömnen," förklarade Isnatt. "Åh, gör jag? Det var inte meningen." "Det förstår jag att det inte var," spann Isnatt.
"Jag hoppas att jag inte väckte dig?" jamade Morgontass. Det var lite pinsamt att ha låtit i sömnen. "Nejdå, det var inte så högt. Jag hörde det inte förrän jag vaknade till av mig själv," försäkrade hennes mentor. "Vad drömde du för något?" "Åh, det var inget särskilt," egentligen var det nog det, Morgontass hade aldrig haft en liknande dröm förut. Det hade liksom känts så verkligt. "Okej, berätta om du vill. Jag ska gå och ta mig något att äta, kom när du är redo," jamade Isnatt och gick ut ur deras bo.

-Vill du jaga med mig? Frågade Gryningstass. -Gärna! Svarade Saffrantass, som nästan inte haft någon ensamtid med sin syster sedan dom blev lärlingar.

Jakten gick bra, och efter bara en kort stund hade dom fånget en kanin och två sorkar.

Saffrantass skulle precis fånga en mus när hon en doft hon kände igen. Hon stannade upp och luktade, visst var det vildkatt. -Saffrantass, händer det något? Frågade Gryningstass förvirrat. -Jag, eh äsch det var inget viktig. Jamade hon, hon ville inte skrämma upp sin syster.

När dom kommit tillbaka till lägret igen så gick Saffrantass fram till Ljungsvans. -Idag när jag och Gryningstass jagade så kände jag lukten av vildkatterna. berättade hon. -Oj, jag kommer berätta det här för Kolstjärna. Svarade Ljungsvans.

Hon tränade lite med Ljungsvans och snart började det bli mörkt.

Hon gick in i boet och la sig bredvid Gryningstass. -Godnatt Jamade Saffrantass, och snart sov hon djupt.

Plötsligt såg Saffrantass siluetten av en katt. -Eh, ehm vem är det? Frågade hon nervöst. Katten svarade inte utan började istället gå. Saffrantass var nervös men hade en stark känsla av att hon var tvungen att följa efter, så hon reste sig upp och skyndade sig efter. Den okända katten gick snabbt, och Saffrantass var tvungen att springa för att hinna med. -Kan vi gå långsammare? Flåsade hon, men katten fortsatte i samma tempo.

Efter ett tag så upptäckte hon att dom fick samma väg hon gått till fyrträden. Var det dit dom skulle? Men katten stannade i en liten plätt en bit ifrån där det växte lite buskar och några små träd.

-Vem är du? Frågade Saffrantass igen, i hopp om att katten skulle svara. Men inget svar den här gången heller och lika plötsligt som katten kommit, försvann den. Trots att katten var försvunnen så kändes det som att det fanns flera katter där.

Saffrantass kände hur någon puffade på henne och plötsligt låg hon i boet tillsammans med dom andra lärlingarna. -Du hra jamat och rört dig i sömnen, vi andra kan inte sova när du håller på så där! Sa Silvertass lite surt. -Oj, förlåt det var inte meningen. Svarade Saffrantass lite generad över att ha väckt dom andra.

Svaltass tassade in i lärlingsboet och somnade fort. Hon såg himlen, var det en dröm? Svaltass tassade vidare, hon såg en katt som såg ut att vara täckt av stjärnor. Den sa inget. Den främmande katten började springa och gestikulerade med svansen att Svaltass skulle följa efter. De sprang genom åskklanens territorium. Plötsligt var de framme vid fyrträden. Katten hade försvunnit och hon var i sitt sköna bo igen. Vad betydde drömmen?

Senare på kvällen efter att ha hälsat på Glödunge och Gyllenunge så la Minttass sig tidigt. Hon kände inte för att äta, men hon tog ändå den minsta sorken hon kunde hitta i byteshögen och slukade den i tre tuggor.

"Vad tidigt du ska sova idag!"

Det var Soltass som kikade in i boet med sina ljusgula ögon. Bredvid honom stod Smultronunge och Olivunge.

"Leker du med ungarna?" gäspade Minttass. "Japp. De ville att du skulle komma."
"Då kan du hälsa som att jag ska sova."

Soltass såg irriterat på henne men han vände sig om och tassade iväg. "Kom Olivunge och Smultronunge!"

Snart somnade Minttass. Knappt hon hann blunda så öppnade hon dom igen. Hon kollade upp och såg silverfäll. Framför sträckte sig kullarna ut, det var precis som hemma. Hon kände en lätt bris. Detta måste nog vara en dröm.

Minttass instinkt sa att hon skulle vänta, och hon gjorde det. Snart såg hon en stjärna dala ner till marken. Det var en ensam, silvrig katt med stjärnor i pälsen. Minttass kände sig illa till mods när han gick fram till henne. Han blinkade långsamt och nickade bakåt. Följ efter mig… viskade han. Det lät som en vindbris, men hon förstod varenda ord han sa. Den främmande katten började springa, det såg ut som att han flög över gräset. Minttass sprang efter honom tills de kom till fyrträden. Där försvann han och så såg man en stjärna flyga upp i silverfäll.

Minttass vaknade. Månens ljus sipprade in genom ingången. Vad betydde detta? Skulle hon gå till fyrträden? Skulle hon göra det idag?

Sakta reste sig Morgontass för att gå ut till resten av lägret.
Du får väl se efter. Vad menas med det?
Tankspritt tassade hon ut ur boet. Solen hade börjat sin vandring över himlen, och dess sken lyste upp lägret framför henne. Utanför barnkammaren satt Svanhjärta tillsammans med Skymningsfäll. Svanhjärtas mage började bli riktigt stor nu. Jordtass satt tillsammans med Koppartass och Brontass utanför lärlingarnas bo. De såg ut att äta frukost.
“Morgontass!” Jordtass ropade på henne. “Kom och sitt här med oss.” Morgontass skyndade sig att hämta en liten fisk, innan hon slog sig ner tillsammans med de andra lärlingarna. Kanske hade det bara varit en vanlig dröm, trots allt? Men det kändes inte som det…
Koppartass och Bronstass var äldre än hon och Jordtass, och båda hade samma blänkande, röda päls och bärnstensfärgade ögon. Om det inte vore för att Bronstass var mycket mindre än sin bror hade de varit nästan omöjliga att skilja på. “Godmorgon Morgontass, hur är det att vara medicinkattslärling?” jamade Bronstass. “Det är kul,” svarade hon, försjunken i sina egna tankar. “Gråpäls säger att jag kan få träna stridstekniker med er, kan vi göra det sen?” undrade Jordtass, vänd mot de äldre lärlingarna. “Gärna,” jamade Koppartass och Bronstass instämde.

Morgontass föreställde sig vad som hänt i drömmen.. Hur en katt med bärnstensfärgade ögon hade sagt att hon skulle se efter… Hon slöt ögonen och försökte se det framför sig. Katten hon sett in i ögonen på i slutet, hade nog varit samma katt som hon följt efter. Då hade Morgontass varit upptagen med att hinna ikapp för att lägga märke till kattens bruna päls, som såg ut att vara beströdd av små stjärnor.
Koppartass petade på henne med svansen. “Vad tänker du på?” frågade han. Morgontass slog upp ögonen, något hade plötsligt slagit henne. “Eh… Inget särskilt,” jamade hon, men det var inte sant. Katten hon sett måste varit en Stjärnklanskatt! Hon hade fått drömmen från Stjärnklanen! Katten hade bett henne att se efter, betydde det att Stjärnklanen ville att hon skulle försöka hitta platsen från drömmen? Morgontass hade ju varit på deras territorium, så det var mycket möjligt att platsen nära Fyrträden fanns där. Nu när hon tänkte på det var hon ganska säker på att den hade funnits där när de gick till Tinget. Nyfikenheten kliade i tassarna, och Morgontass ville bara springa dit nu på direkten. Hon skyndade sig att äta den lilla fisken hon hade framför sig, sedan reste hon sig upp. “Jag måste gå nu,” jamade hon till de andra lärlingarna innan hon skyndade sig bort till Isnatt. Jordtass, Koppartass och Bronstass såg förvånade efter henne.

“Isnatt!” “Ja, vad är det, Morgontass?” Morgontass hade inte tänkt på vad hon skulle säga till henne, och blev tyst för en liten stund. Hon ville inte berätta om drömmen. “Ehm, finns det någon ört jag kan gå och plocka?” jamade hon sedan. “Jag tror det, du skulle kunna plocka lite rölleka. Men först får du hjälpa till att byta mossa i krigarnas bo,” svarade Isnatt. “Va?!” utbrast Morgontass. Hon ville ju gå nu! Isnatt suckade och ropade till sig Jordtass, Koppartass och Bronstass. “Ni fyra kan städa krigarnas bo tillsammans.”

Nästa morgon var Minttass väldigt trött. Hon stapplade sig fram till byteshögen för att få lite frukost. Då såg Regnfall henne och tassade fram.

"Appappap! Bort med tassarna här va!"

Minttass såg förvirrat på honom. Hon förstod ingenting. Regnfall såg hennes förvåning och jamade:
"Jag lät dig sova när de andra lärlingarna jagade. Om du vill ha något får du jaga det själv. Du har faktiskt inte gjort något för klanen idag."

"Men jag ska ut, jag vill bara ha frukost…"

Regnfall avbröt henne mitt i meningen. "Vadå frukost? Jag var snäll idag, jag lät dig sova ända tills kvällen! Du menar kvällsmat?"
Det ryckte i morrhåren på honom. Han tycker det är kul, tänkte Minttass irriterat.

"Ät det redan kväll?" utropade hon förvånat.

Regnfall nickade långsamt. "Jag ville inte väcka dig, fast jag igentligen borde gjort det. Men vad har du gjort inatt? Du har sovit hela dagen och är fortfarande trött."

Det kunde Minttass inte berätta. Inatt var hon vid fyrträden och letade vad det nu var hon skulle hitta. Utan framgång kom hon hem i tidig gryning.

"I alla fall. Okej då, du kan ta den här lilla musen, men det är bara för du ska ha kraft för att jaga sen. Du ska även byta mossan hos de äldre, Vattenfall visar hur du ska göra. Missa inte heller att vakta Olivunge och Smultronunge sen, Rosenblad skulle ta en promenad ute sen."

Minttass stönade tyst. Det var inte vad hon hade tänkt sig! Hon ville bara ta ett byte, äta upp det och sen sova igen. Men hon gjorde som han sa, och snart så rev hon mossa från träden i närheten vid gränsen till Skuggklanen. Vattenfall hjälpte till.

"Jag såg även en massa fjädrar lite längre bort, säkert några fåglar som bråkat. Det kommer bli jättebra som bädd."

Minttass nickade buttert. Hon kunde inte svara ändå, hon hade hela munnen full av ren mossa.

"Detta kommer vi lägga i medicinkatternas bo, vi ska låta det torka. Vi tar sedan torr mossa därifrån att bädda med, och så fjädrarna såklart."

Tiden släpade sig fram. Jordtass ville veta varför hon varit så frånvarande innan, men Morgontass fortsatte svara att det inte var något. Hon hade inga planer på att berätta för någon, inte än i alla fall.
När de äntligen var klara var solen halvvägs mot att stå som högst. Gyllenfäll, Gråpäls och Grusfäll satt och väntade på sina lärlingar. “Kan vi träna stridstekniker tillsammans?” frågade Jordtass när hon sprang fram till dem. “Det var vad vi hade tänkt,” jamade Gyllenfäll. “Jag tror du kan lära dig mycket av dem,” jamade Jordtass mentor Gråpäls.
De sex katterna lämnade lägret, och Morgontass gick fram till Isnatt. “Jag går och plockar rölleka nu,” jamade hon. “Är du säker på att jag inte ska följa med?” frågade Isnatt. “Nejdå, det behövs inte.” “Men Morgontass, jag har ju inte visat dig var den växer,” skrattade Isnatt. Åh nej, det hade hon glömt! “Kom, vi går tillsammans,” jamade Isnatt.

Hela dagen fanns det tydligen väldigt mycket som behövde göras. När de kom tillbaka med röllekan, förklarade Isnatt användningsområdena för alla örter hon inte hade berättat om än, men Morgontass hade svårt att lyssna.
“Morgontass, kan du berätta vad gurkört används till?” bad Isnatt, hon märkte nog att Morgontass var lite frånvarande. “Ja, eh…” började Morgontass. Hon hade lyssnat så gott hon kunnat, men nu kunde hon inte komma ihåg vad det var.
Åh Morgontass varför?!
“Jag vet inte…” mumlade hon till slut, och såg ner på sina tassar. Hon skämdes. “Den används för att få ner feber,” jamade Isnatt tålmodigt. “Okej, jag lovar att lyssna bättre nästa gång…”

Resten av dagen gjorde Morgontass sitt bästa för att tränga undan tankarna på drömmen. Hennes tanke att låtsas gå för att plocka örter hade nog ändå inte varit så bra.
Det var inte förrän hon och Isnatt kom tillbaka till lägret med mer kattmynta som Morgontass var klar att göra vad hon ville, och för en sekund tänkte hon rusa ut ur lägret till platsen från drömmen. Men det skulle nog se ganska misstänkt ut… Hon bestämde sig för att gå dit samma natt istället, och jamade att hon var väldigt trött efter dagens hårda arbete och ville gå och lägga sig tidigt.
Morgontass la sig tillrätta i mossbädden, om hon sov nu skulle hon orka vara uppe ett tag inatt.

Efter sina sysslor var hon lite piggare. Hon kunde nu äntligen äta sin kvällsmat och gick fram till byteshögen och hämtade en kanin hon fångat själv innan. Månttass, Nässtass och Lövtass hade precis ätit färdigt och solade nu i solnedgångens varma sken. Alla löven på träden var nu färgade i glada röda nyanser men ändå var det ganska varmt.

Hon gick fram till dom och frågade om hon fick sätta sig med dom. De nickade till svar och fortsatte med sitt babbel.

"Alltså visst är Höstfälls nya ungar så söta?" kurrade Lövtass.
"Jag vet, de är så gulliga!" svarade Minttass.
"Vet ni vad dom heter?" Nässeltass såg fundersamt på de andra.
"Måntass vet," gissade Minttass.

Månttass blinkade åt dom och tvättade snabbt av sin svans innan hon svarade.

"Hon fick två ungar, Gyllenunge och Glödunge. Jättefina namn, eller vad tycker ni?"

De andra nickade.

"Ska vi hälsa på dom?" Nässeltass såg uppspelt på Minttass halvätna kanin.

"Visst. Ska bara äta upp den här."
Minttass petade på kaninen. Hon orkade inte så mycket mer, men hon åt den ändå. Då gick Smultronunge fram till dom.

"Visst ska jag snart bli lärling?" Pep hon.

Månttass fnittrade till. "Nä, du är väl bara 4 månader?"

Smultronunge såg surt på lärlingarna. Sen sprang hon tillbaka till barnkammaren. Minttass hade precis ätit upp och jamade:
"Kom nu, vi hälsar på ungarna."

Efter de hade gjort det kände hon tröttheten i kroppen igen. Stjärnorna hade börjat synas på den mörka himlen. Hon satt en stund och tittade på dom. Månpäls gick fram till henne och satte sig vid henne.

"Jag är så stolt över dig ska du veta," viskade hon mjukt.

Minttass ryckte till, och vände på huvudet för att stirra in i sin mors blåa ögon. Plötsligt kände hon sorgen över sin far som hon aldrig träffat, som hon inte ens vet vem han är.
"Kan du berätta vem som är min pappa?"

Månpäls suckade tungt. "Du får vänta tills du är lite äldre."
Minttass kände sig bara mer nyfiken, men hon sa inget mer om det utan gick istället in i lärlingarnas bo. Hon skulle kolla på platsen vid fyrträden igen, värt att kolla, så hon måste få lie sömn för att det inte ska bli som igår

Minttass vaknade raskt. Halvmånen stod som högst på den becksvarta himlen. Är det dags?

Snabbt tvättade hon av sig. Runt henne sov de andra lärlingarna. Hon kollade för säkerhets skull om de sov innan hon gick ut.

Halvmånen var nästan halv, medicinkatterna skulle sticka i övermorgon så nu hade hon chansen.

Minttass kände sig pigg när hon sprang genom skogen på mjuka tassar.

Morgontass sov, men vaknade när hon hörde prasslet i mossan när Isnatt kom och la sig. Morgontass öppnade inte ögonen, Isnatt fick tro att hon sov. Hon låg kvar en stund och låtsades sova, och efter en stund öppnade hon ögonen och såg på sin mentor. Isnatts sida höjdes och sänktes sakta, hon sov. Försiktigt för att inte väcka henne reste sig Morgontass, och lika försiktigt lämnade hon sin bädd. Hon tassade ut ur deras bo, men tvärstannade när hon såg att Dammhjärta satt vakt. Just det… Hon skulle bli tvungen att ta sig ut en annan väg.
Morgontass vände försiktigt om, och klämde sig genom en av buskarna som omgav lägret. Kvistarna revs mot hennes päls, och hon hoppades att det inte lät för mycket. När hon kom ut var pälsen full av små kvistar och blad som antagit röda och gula nyanser. Morgontass ruskade på sig innan hon började gå mot Fyrträden.

Saffrantass väntade otåligt på att alla andra skulle somna, hon hade bestämt sig för att smita iväg en liten stund under natten för att gå till gläntan.

Efter att ha väntat i vad som kändes som en evighet så märkte hon att alla andra somnat.

Hon tassade ut från lägret och började gå mot fyrträden.

Snart vädrade Minttass några underliga dofter. Det luktade skuggklan, flodklan och vindklan.

säkert från förra mötet det är kvar lite doftspår, tänkte Minttass osäkert.

Framför henne kunde man se de fyra gigantiska ekarna som symboliserade fyrtäden. Hon var strax framme.

Morgontass gick över territoriet, nu såg hon bron framför sig. Hon tassade över bron, i vattnet där under speglades stjärnhimlen, precis som det gjort i drömmen. Nu såg hon Fyrträden, och dungen intill den. Morgontass ökade takten, nu var hon snart framme!

Hon kände igen platsen från drömmen, det såg precis likadant ut bortsätt från att löven hade blivit ännu lite rödare. Morgontass gick försiktigt fram, det var helt tyst. Försiktigt satte hon sig ner.

Det kändes nästan rätt att gå till fyrträden, så vad skulle hon göra? Gå dit? Hon tänkte inte så mycket och smög ut ur boet. När hon hade försäkrat sig att all sov så smög hon ut ur lägret och satte av mot fyrträden. Hon hoppade över en stock och var snart framme. Svaltass såg en gestalt av en katt i skuggorna, vem var det?

Saffrantass sprang mot fyrträden, det var bäst att skynda sig så att ingen skulle märka något.

Snart var orkade hon inte springa mer, men då såg hon redan fyrträden och platsen ur drömmen.

När hon kom fram såg hon två katter, hon tyckte att hon kände igen dom. -Svaltass! Morgontass! Vad gör ni här? Utbrast hon förvånad.

Morgontass ryckte till när hon hörde Saffrantass röst. Hon hade precis fått syn på Svaltass. Hon satte sig upp och såg på de båda katterna. "Eh, hej. Jo, jag… Jag hade en dröm," jamade hon, och blev förvånad av att hon sa det.

-Va! Du också! Saffrantass blinkade förvånat.

Minttass sprang in i gläntan… men hon var inte ensam.

"Saffrantass? Morgontass? Svaltass? Är det ni?"

-Minttass!

"Hej!" Minttass kollade runt. Detta var platsen från drömmen.

"Men vad gör ni här?" Frågade Minttass försiktigt och kastade en blick på Saffrantass

Morgontass såg sig förvånat omkring på de tre andra lärlingarna. Vad gjorde de här? Hade Saffrantass sagt att hon också haft en dröm? "Jag hade en dröm där en katt tog med mig hit, så jag bestämde mig för att gå hit…" jamade hon.

"Jag med! Hur är det för er andra?"

-Jag hade också en konstig dröm, med en okänd katt som visade mig hit. Mjauade hon. Undrar varför de andra också drömt samma sak?

Minttass tvättade snabbt av pälsen på bröstet. Hon fattade inte riktigt varför de andra sett samma dröm.

Svaltass var helt stum av vad som hände. Varför var Minttass, Morgontass och Saffrantass här?
Hon mjauade fram ett konstigt låtande hej.

-Tror ni att det här har något med stjärnklanen att göra? Ehm nä förresten, stjärnklanen skulle nog inte ge viktiga drömmar till några lärlingar.

När svaltass stammade fram ett hej ryckte Minttass till och slutade tvätta sig. Alltså vad håller jon på med? Tvättar sig? Hon måste reda ut var drömmen kom ifrån.

Hon håll med Saffrantass. Säkert inte stjärnklanen

Morgontass var förvånad… Hon såg på Saffrantass. "Jag tyckte att katten såg ut som en stjärnklanskatt…" mumlade hon. "Det är så Isnatt beskrivit dem, som stjärnor i pälsen."

"Men vad ska vi göra då? Stå här och frysa hela natten?"

Minttass trampade otåligt.

Jag vet inte, Svaltass skruvade på sig.

Kylan trängde sig igenom sommarpälsen. Hon har inte hunnit få sin tjocka vinterpäls och det var hon inte glad åt.

"Jag tänker i alla fall inte frysa öronen av mig här," jamade Minttass kallt. "Om vi inte får syn på något tills månen står som högst så sticker jag."

Minttass ångrade för en sekund att hon låtit så elak.

Svaltass reste ragg. Var Minttass arg?

"Ehm…" Morgontass skruvade på sig. "Jag tänker i alla fall stanna tills jag vet vad drömmen betydde," jamade hon.

”Jag med” mjauade Svaltass

Minttass suckade irriterat. Hon var kall och trött och orkade inte tänka klart. Hon borde sovit lite mer.

-Jag, eh asså det ganska kallt och jag måste hem till lägret snart. Jag menar, att det liksom vore väldigt dåligt om någon upptäckte mig. Jag håller med Minttass. Mumlade Saffrantass, som blivit nervös av den dåliga stämningen.

Minttass kollade upp.

"Kolla, det ser ut som att stjärnorna dansar!"

"Va?" Morgontass vände huvudet uppåt för att se vad Minttass pratade om.

-Oj! Saffrantass kollade upp för att se vad Minttass menade.