~ Liv ~

Liv skrattade till. Frihet, deras nyckelord?

- "Ni har en väldigt skev syn på frihet" svarar Liv.  "Det finns ingen chans för oss att ha ett skattesystem. Vi ger det vi kan till staten men många skiter i det fullständigt. Vi har inga jobb så som ni har här, av vad jag hört. I Väst är det varje person för sig själv som gäller. Jag hjälper staten genom att vakta muren men det får jag och mina vänner ingenting för mer än beskydd och mat. En ganska bra deal om du frågar mig."

Liv lyssnade intresserat på det Chris pratade om. Flygplan? Det hade kunnat vara deras räddning! Om nu inte resten av världen är infekterad också… Vågar man ens ta reda på det, tänkte hon.

~ Chris ~

"Detsamma." Mumlade Chris som rappt svar. Han nickade åt hur västs system skulle fungera. 
"Det är helt sjukt, egentligen. Hur vi inte vet hur det ser ut i Europa, Asien, Afrika och alla andra världsdelar där ute. Jag hörde av min bror att militären åkt bort till Kanada och sydamerika, men vad de gör där vet jag inte. Det är ett mysterium." Han sa de sista orden väldigt lågt. Han ville säga att han tror regimen vet mer än vad de säger om kanada och sydamerika.  Chris kollade upp mot den mörka himlen. Man kunde skymta några få stjärnor här och var, men det var för molnigt. 
"Brukar du se satelliterna på natten? Man kan se dom om man kollar noga och länge. Det finns tusentals satelliter som cirkulerar runt jorden, och vi har bara kontakt med ett tiotal av dem. Varje år förlorar vi kontakten med någon och snart kommer vi inte kunna sända tv. Om vi inte kommer på hur vi ska upp och laga dem, då." Chris babblade på och såg drömmande upp mot himlen. Det var så konstigt att sitta ner och prata med någon på detta vis. Men han kände sig av någon konstig anledning helt avslappnad.

~ Liv ~

- "Jasså?" säger Liv chockat. "Hur länge har de varit där och när kommer det tillbaks? Man kan ju hoppas på att de hittat något intressant där". 

Liv suckar och lutar sig åter igen tillbaka i sin stol samtidigt som hon kollar upp mot satelliterna som Chris pratar om.

- "Ja, jag brukar ofta kolla upp mot himlen. Jag älskar att sova under bar himmel. Det är så avslappnande på något sätt" säger hon och suckar längtande. "Ni har inga idéer alls eller? Hur ni ska ta er upp och laga satelliterna alltså?"

~ Chris ~

"De har varit där flera gånger, det som är det konstiga. De kommer inte tillbaka med något, vad jag vet. Men det är uppenbarligen värt att åka dit eftersom dom gör det om och om igen.." Chris tog en paus och slängde en blick över axeln. Han fokuserade blicken på Liv och kunde inte motstå att flina åt hennes kläder. Han vände bort blicken och kollade ner i poolen tillslut.
"Vänta här." Sa han och hoppade upp från stolen för att ta sig in i köket. Han såg en av familjens surfplattor ligga på laddning vid matbordet. Utan att tveka drog han ur sladden och låste upp plattan för att bege sig ut mot poolen igen. Han sjönk ner på stolen igen och satt vriden mot Livs stol medan han tryckte runt på plattan.
"Kolla här." Sa han och sträckte fram plattan så Liv kunde ta emot den. På plattan spelades en video upp. En stor, vit, rymdraket stod helt stilla på marken medan en mansröst pratade i bakgrunden. 
"Det är en rymdfärja som lyfte år 2020. Om jag förstått det rätt så skulle de upp i någon rymdbas som fortfarande cirkulerar där uppe, men vi har inte hittat den. Jag har ingen aning om varför, men det är som att mänskligheten tappat kunskap om alldeles för mycket." Han lyfte handen och pekade mot skärmen i Livs händer. "Vi gjorde det där för 500 år sedan men vi vet inte hur man gör det nu. För vi är så upptagna med att överleva från smittan.." Hans blick vandrade över mot poolen igen. "Och vi slösade tiotals år på att bygga en mur.."

~ Liv ~

- "Hur kan så mycket kunskap bara försvinna?" säger Liv och sträcker tillbaka plattan till Chris. Hon är lite för rädd för att våga hålla i en sådan. Liv har endast hört talas om surfplattor. Ingen i väst är ens i närheten av att ha råd med en sådan. "För att ens kunna överleva så är det där en viktig grej för oss! Att besöka andra kontinenter och bygga… Sådana där… Borde vara högt prioriterat. Kanske finns det något botemedel där ute? Riktigt dåliga prioriteringar" fortsätter hon med en suck. Liv börjar bli väldigt trött. Hon vet knappt vad hon säger längre.

- "Nej, det är nog dags för mig att lägga mig nu. Om jag kan hitta till mitt rum det vill säga" skrattar hon. "Det har varit jättetrevligt ikväll. Tack" fortsätter Liv och reser sig från sin stol men klänningen har fastnat under stolsbenet så den drar tillbaka henne ner i den. Liv suckar surt. "Varför har man på sig sådana här? Så otroligt opraktiskt!"

~ Chris ~

Chris ryckte på axlarna som svar. Han förstod inte heller. "När det gäller att bygga saker, som flygplan och rymdskepp och bilar och allt, så handlar det nog mer om att vi inte har materialet." Chris tog emot plattan igen och la ner den bredvid sig på stolen. Han satt fortfarande med benen vända mot Liv, liksom på snedden i solstolen. Han kunde inget annat än att bara nicka instämmande. Människan hade under de senaste hundra åren prioriterat konstigt.

Chris gav ifrån sig ett högljutt skratt åt Livs försök att ta sig upp från stolen.
"För att man ska se att du är kvinna." Sa han retfullt med ett flin. Han tog upp deras tallrikar och surfplattan, och han kände att det var lika bra att gå och lägga sig också.
"Du ska vara redo att åka vid 8." Hans tonläge ändrades drastiskt. Han var hård och bestämd. Han kände att han hade blivit lite väl mjuk den senaste halvtimmen.

Med bestämda steg tog han sig in i huset för att slänga ner disken i diskhon, innan han begav sig mot sitt rum.

~ Liv ~

Liv skrattade till åt Chris röständring. 

- "Klockan 8 IT is" sa hon samtidigt som hon åter igen gav sig på ett försök till att resa sig upp. Hon tog glasen och följde med Chris ut i köket och ställde ner glasen i diskhon bland tallrikarna och besticken. 

- "Godnatt då" sa hon gäspande medan hon begav sig mot trappen upp.

~ Chris ~

Chris svarade inte Liv, han ville mest gå och lägga sig i sängen och vila ut. Tanken på en mjuk, skön säng gjorde honom tusen gånger tröttare. Han skulle helt klart sova inatt.

När Chris vaknade på morgonen började han göra sig i ordning direkt för avfärd. Alla vapen och saker låg i bilen, och det fanns inga tjuvar i det här området. Att stjäla från en familj som tillhör presidentfamiljen skulle leda till tortyr eller dödsstraff. Ingen var så dum. "Godmorgon!" Kvittrade Rose när Chris trädde in i köket. Hennes hår var utsläppt och man såg hur lik hennes dotter faktiskt var henne. 
"Godmorgon". Svarade Chris hest och tog fram en mugg för att hälla upp en kopp kaffe åt sig själv. Han gav ifrån sig ett stön medan han lutade sig mot köksbänken bakom sig. Kaffe var inget man stötte på särskilt ofta. Ingen odlade kaffebönor längre. Det var dyrare än guld i vissa fall, men familjer som dessa kunde ha tonvis på lager som de även sålde vidare. Han sneglade mot tv:n som hängde på väggen ovanför en av köksbänkarna. Dom sände någon humorserie från tidigt 2000-tal. Man spelade inte riktigt in såna saker efter att kriget bröt ut, så man fick se saker på repeat från tidigare år.

~ Liv ~

Liv vaknade tidigt morgonen där på. Hon hade aldrig tidigare sovit i en sådan skön säng. I väst sover de i tält och under bar himmel. De enda sängarna de har är gjorda av gräs eller halm. 
Hon sträckte på sig och steg upp ur sängen. Hon hoppade åter igen in i duschen. Lika bra att passa på. Vem vet när hon får tillgång till en dusch igen? Hon klädde sedan snabbt på sig innan hon gick ner. Chris och Rose var redan uppe.

- "Godmorgon! Jag har aldrig sovit så skönt. Tusen tack Rose!"sa hon glatt. Det var länge sedan Liv hade varit på ett så glatt humör.

~ Chris ~

Chris och Rose kollade samtidigt upp mot Liv när hon kom in i rummet. Chris tog en klunk ur sitt kaffe och drog försiktigt handen genom sitt rufsiga hår. Han hade samma byxor på sig som igår men bytt tröja. Rose gav Liv ett leende. "Så kul att höra. Vill du ha kaffe?" Rose pekade mot kannan som stod bredvid Chris. Chris hade oerhört svårt att tro att Liv någonsin druckit kaffe, men vad visste han. Han höjde koppen mot sin mun för att gömma flinet som spred sig över hans läppar.

~ Liv ~

- "Jag har faktiskt aldrig druckit kaffe innan men jag testar gärna" svarade Liv. Rose var faktiskt väldigt trevlig till skillnad från Chris. Det var dock ändå någonting med Chris som fascinerade Liv. Det finns nog något väldigt mycket mer till honom än vad han visar. Det märkte hon kvällen innan när de satt ute och pratade.
Liv häller upp en kopp och smakar. Inte det godaste hon druckit kanske men inte så illa heller.

~ Chris ~

"Hur är planen för er?" Frågade Rose innan hon vred sig mot Chris. Han ryckte på axlarna. 
"Hon åker in som fånge.. Så jag vet inte." Mumlade han med koppen mot sina läppar. Rose rynkade pannan och gav Liv en snabb blick. "Vad är erat mål, då?" Chris ryckte på axlarna igen. "D.C." Rose verkade inse att han inte visste mer än vad hon gjorde. Därför vred hon sig till Liv istället.
"Om män pratar med dig, kalla dem alltid för sir. Det gäller även om du ska tilltala Chris på allmänna platser. Det anses vara respektlöst att inte göra det om man är kvinna." Chris nickade och kunde inte motstå att flina av tanken på Liv som totalt undergiven, tvingad till att se upp till män.  "Om du råkar ut för något och Chris inte är i närheten, så är det alltid bäst att skrika istället för att slå tillbaka. Bara skrik högt ut, högsta du kan. Då blir du lämnad ensam, vad de än ville. Slår du tillbaka så kan du bli slängd i fängelse för misshandel. Vad de än ville dig." Rose blick var fäst på Liv och hennes tonläge var allvarlig.

~ Liv ~

- "Tack. Jag ska tänka på det" muttrade hon medan hon tog en sipp ur den blåa kaffekoppen. Hon gav Chris en sur blick. Kalla honom för sir… Jaja, det är lika bra att göra som de säger för att slippa de hemska straff de har här i öst. Liv drack ur det sista ur koppen och ställde den i diskhon. 

- "Åter igen, tack så jättemycket för allt Rose. Klänningen, maten… Tack!" säger Liv och vänder sig mot Chris. Klockan hade blivit 8. "Är du redo?" frågar Liv och innan hon ens fått ett svar vänder hon sig om och går mot hallen.

~ Chris ~

Chris drack den sista slurken av kaffet och sträckte lite på sig. Rose log mot Liv och neg i en hejdå-hälsning mot henne.
Chris harklade sig och sträckte på sig en aning medan han kollade på Liv som började gå från rummet.
"Är du redo… vadå?" Sa han retfullt och såg hur Rose försökte hålla sig från att flina i ögonvrån. Han skulle njuta så mycket av att tvinga Liv kalla honom Sir under hela resan. Lika bra att börja nu.

~ Liv ~

Liv stannade och vände sig om för att ge Chris en arg blick innan hon åter igen fortsatte ut. Hon mer eller mindre sprang ut och hoppade in i jeepen som stod parkerad utanför. Hon kände sig som ett barn på julafton. Hon visste inte vart de skulle men hon var extremt exalterad på att få se mer av öst.

~ Chris ~

Chris gav Rose en snabb kram innan han gick ut för att sätta sig bakom ratten i Jeepen. Han kollade över sin axel för att se om allt vart kvar i baksätet. Hans blick fästes på Liv.
"Det är bara några timmars bilresa. Vi behöver inte stanna något." Sa han och fäste blicken framåt för att starta motorn och börja köra ut på vägen.
"Det brukar vara många infekterade på vägen till D.C. Det är inga större problem när man har bil, men vill bara förvarna dig."

~ Liv ~

- "Vad får dig att tro att du behöver varna mig? Vem var det som sköt den där infekterade vid muren utan att tveka?" Liv skrattade och puttade skämtsamt till Chris på armen. "Du behöver inte skydda mig eller ta hand om mig. Det där klarar jag på egen hand" sa Liv med en mer allvarlig ton. Hon har alltid tagit hand om sig själv och det har aldrig varit några problem. Det sista hon behöver är någon som tror att hon är liten och svag.

~ Chris ~

Chris fnös till åt Livs svar. Hon hade rätt, men inte ville han erkänna det. "Om du säger det så, prinsessan." Sa Chris retfullt medan han körde vidare. "Virginia är ganska stort. Så vi åker genom frizonen i kanske två timmar till." Han höll blicken fäst på vägen. Överallt kunde man se barn i skoluniformer, redo att gå till skolan. "Har ni skolor i väst?" Frågade han försiktigt.

~ Liv ~

Liv fnös till åt Chris dumma svar.

- "Nej vi har inga skolor men vi har lärare. Eller ja, de har gett sig själva den titeln. Det är i alla fall personer som anses vara väldigt kunniga som tar på sig rollen att lära distriktens barn allt de kan. Jag gick främst hos en man vid namn Mr. Johnson. Han var mest skolad inom armen och friluftslivet vilket ledde till att vi som gick till honom blev extremt skickliga på att jaga och ja… Överleva i vildmarken. Alla barn försöker vara hos alla lärare någon gång men det är sällan man lyckas med det. Jag lyckades ta mig till åtta stycken av mitt distrikts 11 lärare men jag trivdes bäst med Mr. Johnson" svarade Liv.

~ Chris ~

"Men lär ni er att läsa och skriva?" Det kändes som en dum fråga, men han kände sig tvungen att ta reda på svaret. I öst var det en självklarhet att barn med pengar får lära sig skriva och läsa. Chris saktade ner bilen för att låta en kvinna gå förbi med sin dotter. Det var något fridfullt med att se alla dessa skoluniformer. Blåvitt, fridfullt."vi måste göra i alla fall ett stopp på vägen. Jag måste till en kyrka innan vi fortsätter."

~ Liv ~

- "Ja, det gör vi. Det är sällan någon utav lärarna inte kan läsa och skriva… Det är ganska högt prioriterat. Alla har tyvärr inte möjligheten att lära sig. Vissa barn måste jobba och ta hand om sina föräldrar. Vi har mycket sjukdomar i väst… Jag hade turen att bara ha mig själv att se efter". Liv sa den sista meningen lite dovt. 

Hon nickade som svar på Chris uttalande. Hon hade inget att säga.

~ Chris ~

"vart är dina föräldrar?" Frågan kom ut ganska oförsiktigt men det flög ur honom. Han gasade lite för att de skulle komma från förorten och närma sig storstan i Virginia.

~ Liv ~

- "De är döda. Hela min familj dog när ett gäng infekterade attackerade vårt hus. Jag var endast 8 år gammal och den enda som överlevde" svarade Liv.

~ Chris ~

Chris höll blicken på vägen och var tyst i några sekunder. Han funderade på vad han skulle säga.
"Jag beklagar." Det var första gången på länge som han beklagade sig för någon som hade det sämre än honom. Det liksom föll inte i hans natur. 
"Jag såg min mamma  bli attackerad av infekterade när jag var barn. Vakter sköt henne upprepande för att vara säkra på att hon inte kom tillbaka som smittad." Tanken på hans mamma, blodig på marken och med kulsprutor pepprande i kroppen, fick Chris att omedvetet sakta ner bilen och kolla oroligt omkring sig på vägen.

~ Liv ~

Liv suckade djupt åt det Chris berättade.

- "Det är ett helvete vi lever i… Att se de vi älskar dö på det sättet. Det är i alla fall därför jag beslutat mig för att aldrig komma någon för nära igen. Det är inte värt det. Det är bättre att vara själv". Liv vände blicken ut genom sitt fönster och lutade huvudet bak mot sätet.

~ Chris ~

Chris ryckte lätt på axlarna som svar. "Du har väl rätt." Det där med känslor och att tycka om andra människor var ändå inget han varit särskilt inne på.
"På tal om det så borde jag nog berätta en sak innan vi kommer in i D.C.." Började han försiktigt. Virginas storstad närmade sig i fjärran, höga hus och skyskrapor kom allt närmare medan de fortsatte köra.
"Jag är gift.. och min.. fru.. är lite … speciell.." Han hade svårt att förklara vad han menade, Liv fick helt enkelt se för sig själv när de nått fram. "Hon är mer som en vän. Jag gifte mig med henne för att rädda henne. Det kanske låter konstigt, men.. ja."

~ Liv ~

Liv vände sig snabbt mot Chris och kollade på honom. Gift? Hon kunde inte se honom som gift.

- "Jaha" va hennes enda svar och hon vände sig sedan om mot fönstret igen. Nu fick hon lite ont i magen. Skulle hon följa med Chris hem och tränga sig på när han han har en fru… Well, hon kommer ju knappast stanna där länge. Liv är en äventyrare och skulle verkligen inte trivas med att vara på ett och samma ställe för länge.

~ Chris ~

Chris såg att Liv blev en aning obekväm, men han visste inte hur han skulle tolka det. Han förblev tyst och fortsatte köra. De åkte in i storstaden och det var ingen jättestor stad egentligen, det var inget jämfört med D.C's skyskrapor. Men det var helt klart annorlunda från ute i öknen. Det var blåvitt över hela stället, och det var väl planerat av regimen. Det var för att färgerna skulle fastna i ens huvud och för att man skulle koppla färgerna till trygghet. Vilseledd trygghet..

Här och var syntes presidentfamiljens namn och det syntes även bilder på presidenten. 
"Åker man genom frizonen så hittar man bara folk som hyllar presidenten. Så fort man åker utanför en frizon och kollar noga omkring sig i de civilisationer som finns så märker man hur mycket folk faktiskt hatar den mannen." Chris förstod varför. Han såg det inte för några år sedan, men på senare tid hade han börjat se. Han ville vara trogen mot sin far, men det var svårt att inte tänka på hur saker skulle sett ut om saker hade hanterats annorlunda.

~ Liv ~

- "Men berätta mer om frizonen. Vad händer här? Och varför heter det frizonen? Presidenten är inte direkt speciellt hyllad i väst heller" vräkte Liv buttert ur sig.

~ Chris ~

"Har förstått det som att väst inte ens ser honom som en president." Chris funderade en stund på hur han skulle förklara frizonen.
"Ungefär 100 år efter att muren byggdes så träffades ledarna för varje delstat i öst och började planera hur de skulle göra för att skydda folket. Det fanns inga murar, utöver den stora muren. De kom fram till att de skulle låta alla med tillräckligt mycket pengar få en plats i de såkallade frizonerna. De byggde murarna och började samla folk. Det finns totalt Fem frizoner i öst. Virginia, D.C, Florida, Maine och Wisconsin. D.C är dyrast att bo i. Virginia är näst dyrast. Har man tillräckligt med pengar så får man helt enkelt bo där. Det är inte särskilt enkelt att komma in. Man måste ha kontakter på insidan och oftast vara släkt med någon genom blod." Han sneglade mot Liv. "Så länge man inte kommer in som fånge, då. Men så länge jag uppdaterar att du är med mig så kommer ingen bry sig om vad du gör i D.C. Tekniskt sett så skulle man alltså kunna komma in som fånge i D.C, och stanna för alltid. Så länge man har någon med makt som uppdaterar vad man gör till regimen. Det bor fler utanför frizonerna än inne. Det kan tyckas se ut att bo hur många som helst till exempel här i Virginia, men sanningen är att ett sådant höghus." Sa han och pekade upp mot en av skyskraporna. "Brukar oftast ägas av en familj, som i sin tur hyr ut i andra hand. Och man tar inte in vem som helst." Han stannade för ett rödljus och satte sig till rätta i sätet.
"Är man här inne, så är man skyddad från de infekterade. Många som växer upp inne i en frizon har ingen aning om hur folk bor i övriga öst. Många där ute bor inte helt olikt er i väst."

~ Liv ~

- "Jaha! Vi har också dessa frizoner men vi har inte direkt ett namn för dem. Distrikt 1 - Kalifornien, distrikt 7 - Colorado, distrikt 16 - Montana och distrikt 17 - Washington. Det är områden som är lite mer bevakade och där folk som har mycket pengar hör till. Kan knappast tänka mig att de som anses vara rika i väst ens är i närheten av "normala" människor i öst men ja… Utöver murarna kring distrikten och det faktum att de människorna lever ett relativt normalt liv så är det inte skillnad på lagar och regler. Det är fortfarande varje person för sig själv mer eller mindre."

Liv tittar fascinerat på de enorma skyskraporna. Det är inte varje dag man ser sånt här.

~ Chris ~

Chris blev en aning förvånad över det Liv sa. Han trodde inte att folk som hade pengar fick det bättre i väst. Men man lärde sig något nytt varje dag.

De hade snart kört hela vägen fram till nordöstra porten som skulle ta dem vidare till D.C. Det var inte förrän Chris började se muren som han insåg att han glömde kyrkan.
"Fan." Mumlade han och drog handen över munnen i en reflexmässig gest över att han svor. Han ökade farten lite så de skulle komma snabbare fram till muren.
"Säg inget. Även om de säger åt dig att prata." Sa han beordrande.

~ Liv ~

Liv fnissade åt Chris. Hon hade inte hört honom svära innan. Hon nickade sedan bestämt åt det Chris sa åt henne. Liv tittade fascinerat på muren som uppenbarade sig framför dem. Hon hade tagit sig hela vägen till D.C… Det var verkligen inte dåligt. Liv kunde inte undgå att fundera över hur hennes vänner i väst hade det. De måste tro att hon har gått och dött. I och för sig så kände de Liv väl och borde inte bli jätteförvånade över att hon är försvunnen.

~ Chris ~

Chris saktade ner och vevade ner rutan för att kolla bort mot militärerna som började gå emot dem.  En man i 40-årsåldern med orange hår kom fram till dem med blicken fäst på surfplattan.
"Påväg till D.C, Mr Peters?" Frågade han myndigt och lyfte blicken för att möta Chris. Han nickade. Militären pekade mot porten och såg en aning bedrövad ut.
"Det är kaos där ute. Jag rekommenderar att du låter oss följa er med en bil fram till D.C." Chris rynkade pannan. "Vad för kaos?" Militären ryckte på axlarna.
"Arga människor som demonstrerar och kastar stenar på de som lämnar virginia. Vi inväntar order från regimen om de anser att vi borde skjuta ner dem." Chris suckade. "För det hade ju säkert gjort saker lugnare." Mumlade han och skakade på huvudet. Militären skrattade. "Vill ni bli eskorterade, sir?" Chris skakade på huvudet. Militären kollade mot Liv. "Är det här fången?" Chris nickade. Han ville mest därifrån.  "Varsågoda." Sa militären och vinkade åt porten att de skulle öppna. Flera militärer ställde sig redo med vapen riktade mot utsidan porten. Chris körde försiktigt förbi dem och fortsatte köra sakta ut i öknen. Det var tält överallt, men han såg inga människor. "Kaos.." Sa Chris och skrattade till. Bara några sekunder efter han uttalat ordet kastades något in genom hans bilruta. Han hann inte reagera mer än att han såg att det rykte från den när den flög förbi hans ansikte.  En kvinna iklädd bandana och smutsiga, gröna kläder kutade från bilen, bort mot muren.

~ Liv ~

Liv håller andan medan Chris pratar med militären. När de sedan åkte iväg kunde hon åter igen andas. Han tilltalade henne inte. Porten öppnades men de kunde inte se en enda människa där. 
Helt plötsligt så kom något farande genom rutan. Liv reagerade instinktivt med att kasta sig ut ur bilen. Hon såg en kvinnlig gestalt springa bort från bilen och hon började springa efter. Hon kom närmare och närmare och tillslut så hoppade hon på kvinnan och fick stopp på henne.

~ Chris ~

Det tog Chris alldeles för lång tid att reagera på bomben. Gasen gjorde honom snurrig och han såg inte ens att Liv tog sig ut ur bilen. Han tog upp bomben och kastade ut den genom den öppna dörren Liv hoppat ut från. 

Hans andetag kändes tunga och han insåg att han helt plötsligt stod stilla med bilen. Det tjöt till i hans öron och han kunde känna blodsmaken i munnen. Håll dig vaken, håll dig vaken. Han drog upp bildörren och föll pladask ner i sanden nedanför bilen. Muren såg ut att vara så himla långt bort, och all militär höll sig på insidan eller ovanpå muren. Ingen brydde sig vad som hände här ute så länge själva muren inte blev skadad. Chris låg på sidan och fortsatte lyssna på tjutet. Håll dig vaken…

Det small till högt några meter ifrån honom och marken skakade under honom. Bomben var inte så stark, men han hade förlorat armar och ben om den var kvar i bilen med honom. Han försökte dra sig upp, men det var som att hans hjärna inte hade någon som helst kontakt med hans kropp.

~ Liv ~

Liv hörde en explosion och såg Chris ligga på marken utanför bilen. Hon släppte motvilligt taget om kvinnan och sprang tillbaks till Chris. Sanden yrde runt omkring dem. Hon slängde sig ner på marken bredvid Chris.

- "Chris! Är du okej? Kan du svara mig?" Hon såg att han levde. 

Liv reste sig åter igen och sprang bort mot porten. Hon började banka på den.

- "Hey!! Chris är skadad! Vi behöver hjälp här!"

~ Yddsa ~

Yddsa tog några steg närmare den främmande kvinnan och höjde pistolen mot hennes huvud. "Sluta banka. Vänd dig om." Hon hade sett hur Sarah kastat bomben in i bilen, och det tog inte lång tid för dem att inse att det var en av preseidentpojkarna de nästan sprängde upp.
"Vem är du?" Väste hon under bandanan som var uppdragen över munnen. Hennes blick var intensiv och borrade in i främlingen.

~ Liv ~

Liv stannade till när hon hörde kvinnans röst innan hon långsamt vände sig om. 

- "Jag är Liv… och du är?" sa Liv aggressivt. Liv kramade om pistolkolven bakom sig så hon snabbt kunde dra pistolen om hon behövde.

~ Yddsa ~

"Varför är du ute och kör med presidentpojken? Vart är ni påväg? Vart åkte ni ifrån? Vad är erat mål?" Hon ställde många frågor för hon ville inte skjuta en oskyldig kvinna. Hon hade inte sett att det satt en kvinna i bilen förrän hon hoppade ur.

~ Liv ~

Liv tänkte en stund innan hon gav något svar.

- "Jag kommer inte här ifrån. Jag… är en fånge från väststaterna. Jag vet heller inte vart Chris är på väg att ta mig men jag vet att han inte är ond och jag tänker inte låta er skada varken mig eller honom" sa Liv argt. Liv ljög. Hon visste ju visst vart de skulle men hon hade inga planer på att tala om det för en främling som uppenbarligen inte var så förtjusta i dem.

~ Yddsa ~

Yddsa kollade storögt på Liv. 
"Väst?" Viskade hon och var nära på att sänka pistolen, men hon höll den uppe. Hon kunde lika gärna ljuga. Hon drog ner bandanan för att visa sin mun. "Du knockade ner Sarah ganska hårt.. Och du har uppenbarligen vapen på dig med tanke på vart du håller dina händer. Varför skulle en fånge ha ett vapen? Och varför skulle du bry dig om vad vi gör med Chris om du är fånge?" Yddsa tog ett steg närmare Liv och tryckte nästan pistolen mot hennes ansikte.
"Berätta sanningen om du och idioten ska leva."

~ Liv ~

Främlingen gjorde Liv minst sagt förbannad. 

- "Okej. Fine. Jag kommer från väst och jag stötte på Chris vid huvudporten. Kort och gott så ville jag ville över till öst för att komma bort från väst och Chris gick med på att ta med mig hit som fånge. Hade han inte gjort det så hade jag inte kommit långt. Jag vet inte mycket om honom och han vet inte mycket om mig men en sak vet jag och det är att om han dör så dör jag och jag tänker inte låta det hända!"
Det tog emot att ge Chris så mycket beröm men vad skulle hon göra? Hon var inte speciellt rädd för främlingen som riktade sitt vapen mot henne. Liv var inte rädd för döden. "Vad är det ni vill? Vad gör ni här?"

~ Yddsa ~

Yddsa kollade misstroget mot Liv. En del av henne trodde henne, men hon hade rätt att vara skeptisk. Hon sänkte vapnet för att ge ifrån sig ett högt fågelliknande läte som ekade ut över den tomma öknen. Bara inom några meters avstånd började sanden röra på sig, och människor iklädd sandfärgade kläder drog sig upp från deras kamouflerade gömställen. Runt 10 tjejer stod i en ring runt dem med sina bandanas över munnen, stirrandes mot främlingen och Yddsa. 
Hon höjde pistolen mot Liv igen och nickade mot bilen. "Sätt dig i baksätet." Hon vände sig mot några av kvinnorna som stod bakom henne och nickade mot mannen på marken. De sprang fram mot bilen för att mer eller mindre slita upp honom från marken och osmidigt putta in honom så han satt i baksätet. 
"Vi låter er leva om ni gör som vi säger." Sa hon och började vandra bort mot bilen.

~ Liv ~

Liv såg sig förvånat omkring när människorna runt omkring reste sig från sanden. Hon gjorde som främlingen sa och satte sig i baksätet bredvid Chris. Liv kollade på honom men han var helt borta. Nu var hon rädd på riktigt.

~ Yddsa ~

Yddsa satte sig bakom ratten samtidigt som Sarah satte sig i passagerarsätet. Sarah drog ner sin bandana och kollade leendes bak mot Liv.
"Ursäkta för bomben. Vi såg bara honom och vi ville inte skada dig, egentligen." Hennes röst var lika mjuk som hennes utseende. Stora, gröna ögon och ett fräknigt ansikte. Yddsa backade bilen så fort och våldsamt att mannen nästan slog i huvudet i rutan. Sarah satte upp fötterna på mot bilens framruta och gäspade högt. Hon sneglade bak mot den sovande mannen och log lite för sig själv. "Han är snygg, är han inte?" Sa hon och flinade mot Yddsa. Yddsa himlade med ögonen och körde längst muren för att ta sig mot lägret. Sarah kollade mot Liv igen. "Hon är också ganska söt. Lite för söt, nästan. Syns att hon är från väst. Hade hon varit från öst hade hon gjort något åt den där näsan."

~ Liv ~

Liv blev chockad över vad som precis hade hänt och hon blev dessutom extremt förnärmad av deras kommentarer men hon ville inte spä på det. Hon satt helt tyst och bara kollade och lyssnade på det som främlingarna sa. Hon sneglade åter snabbt mot Chris men han var fortfarande helt borta. Hon sparkade till honom på smalbenet för att se om hon kunde få någon reaktion från honom. De var tvungna att jobba tillsammans om de skulle komma där ifrån. Hon skulle inte klara av att ta de två på egen hand när det var så mycket folk på deras sida där.

~ Yddsa ~

"Åh älskling det är ingen idé, han är avtuppad i flera timmar till om vi inte hjälper honom." Sa Sarah och pekade bort mot Chris. Yddsa började sakta av när de närmade sig lägret. Det såg ut som ett militärläger med tält, det var inte så stort och såg ut att ha rum för ungefär 30 personer. Ett stort tält omringades av flera mindre. 
"mi casa es su casa" Sa Sarah och slog ut med armarna medan de stannade bilen helt. Hon hoppade ut ur bilen och gick runt för att öppna dörren till där Chris satt.
"Såja lilla vän." Sa hon, som att hon pratade till ett barn. Yddsa stängde av motorn och sneglade över för att kolla på medan Sarah satte handklovar på Chris. 
"Tror du han någonsin haft såna?" Sa Sarah roat och slog lite på hans kind. Yddsa flinade och skakade på huvudet.
"Född med silverskeden i munnen." Sa hon och kollade mot Liv. "Om du får för dig att höja ett vapen mot någon i lägret, så kommer du bli dödad direkt. Vi tillhör eliten av kvinnor inom vapenhantering." Utan att vänta på något speciellt svar så hoppade Yddsa ut ur bilen och gick runt för att ställa sig på Livs sida bilen. 

Sarah höjde en burk med luktsalt under Chris näsa, vilket fick honom att hoppa till som en rädd hare. "Vad i helvete" Utbrast han och kollade förvirrat mellan Liv och Sarah. "Godmorgon. Ut ur bilen," Sa Sarah och backade undan. Mannen började rycka i sina händer men gav ifrån sig ett argt "aj" när han insåg att han var fastbunden.

~ Liv ~

Liv kollade sig omkring. Det var massor av folk runt kring tältet. Hon svarade inte på främlingens kommentar utan gav henne bara en blick av avsky. Liv hoppade till när Chris vaknade. 

- "Är du okej?" frågade hon hastigt. Hon hade ingen aning om vad som hade hänt honom.

~ Chris ~

Chris kollade yrvaket på Liv som talat. "Jag vet inte." Svarade han. Han fattade inte vad som hade hänt. Det sista han kom ihåg var att han körde bil. Vilka var alla dessa kvinnor?

"Ut ur bilen." Beodrade den rödhåriga flickan honom åter igen. Han kollade surt på henne. En kvinna som beodrade honom. Han kände dock att han inte hade så mycket till val, och klev ut ur bilen för att kisa mot den gassande solen. Allas blickar var vända mot honom. Och.. alla var kvinnor. Den rödhåriga flickan tog tag om Chris och ledde honom som en fånge mot det stora tältet. Han kastade en blick över axeln för att se om Liv hängde med. Varför var inte hon ledd som en fånge också? Han kände sig så förvirrad, så irriterad.

Han blev ledd in i det stora tältet och innan han visste ordet av hade någon slagit honom hårt i ryggen med ett gevär. Det tvingade ner honom på knä med ett stön. "Titta vad vi hittade ute vid porten." Sa den rödhåriga med ett leende. En kvinna i 50-årsåldern tog några steg närmare dem. Hon hade ett utseende Chris aldrig sett i verkligheten, han hade bara sett såna människor på TV. Olivfärgad hy och små ögon som skvallrade om ursprung från asiatiska länder. Hennes hår var långt och uppsatt i en hög tofs. Hon kollade på honom som att han vore smuts, en inkräktare som trängt sig in i tältet, trots att de tvingade in honom hit. 

"Och vem är det här?" Frågade kvinnan och pekade mot Liv. Den rödhåriga flickan sträckte en aning på sig innan hon svarade. "Hon påstår sig komma från väst. Hon är vältränad och springer nästan lika fort som mig." Chris sneglade bak mot Liv, men den rödhåriga tjejen greppade tag om hans huvud och tvingade honom att kolla ner i marken igen. 

Den äldre kvinnan som verkade vara någon slags ledare tog sig närmare Liv. 

"Är detta sant?"

~ Liv ~

Liv följde efter Chris och den rödhåriga kvinnan in i tältet. Liv var förvirrad. Vilka var dessa människor och vad ville de? Varför kunde de inte bara låta dem gå? Den äldre kvinnan närmade sig Liv. Hon visste inte hur hon skulle agera. Ilskan växte inom henne men hon ville inte riskera sitt liv. 

- "Ja, det är sant" svara Liv och gav den äldre kvinnan en hård blick.

~ Chris ~

"Hon säger att hon är en fånge från väst och blir ledd av Chris någonstans." Tjejen som satt bakom ratten talade. Ledaren såg konfunderad ut. 
"Så vi dödar honom?" Sa hon lugnt och tog några steg närmare Chris. Han kände hur hans hjärta började slå. Skulle han dö såhär? Dödad av rebelliska feministkvinnor utanför frizonen? 
"Jag hjälper he…" Chris hann inte långt innan den rödhåriga tjejen dunkade till honom hårt med sitt gevär mot hans axel. Hon lutade sig ner mot honom.
"Här är det vi som säger när du ska tala. Du talar inte utan våran tillåtelse. Du rör dig inte utan våran tillåtelse. Du andas inte utan våran tillåtelse. Uppfattat?" Chris kollade irriterat upp mot tjejen. Det fick henne att lyfta geväret och dunka till honom i bakhuvudet. Han gav ifrån sig ett irriterat stön.
"Ja, ja det är uppfattat." Svarade han uppgivet.

~ Liv ~

- "Jag blev lovad att vi skulle få leva om vi gjorde som ni sa och det har vi gjort. Vi vill ha lika lite att göra med er som ni vill ha med oss så släpp oss" sa Liv argt och kollade på den äldre kvinnan. Liv njöt faktiskt lite av att se Chris få spö av ett gäng tjejer även om hon önskade att det var hon som hade fått ge honom stryk.

~ Chris ~

Ledaren kollade fundersamt mot Liv. "Ett löfte mellan systrar ska inte brytas, men det här är presidentpojken. Med han som fånge kan vi komma längre än vad vi någonsin gjort i kampen mot regimen." Chris fnös till och blundade medan han skakade på huvudet.
"Fel presidentpojke. Ni kan lika gärna döda mig, ingen hade brytt sig. De hade låtsas som att jag blev dödad av infekterade istället för er haggor." Chris ryckte till när han såg den rödhåriga lyfta vapnet för att slå till honom rätt i huvudet, men ledaren lyfte handen för att stoppa henne. Han sneglade upp mot den rödhåriga.
"Får jag fortsätta prata?" Sa han irriterat. "Kalla oss inte saker så får du prata." Svarade hon och sänkte vapnet. Chris lyfte blicken mot ledaren och sträckte på sig en aning där han stod på knä. 
"Jag vill nog störta regimen minst lika mycket som er." Han pratade lågt, som att han var rädd att någon utomstående skulle höra. Ledaren rynkade pannan åt honom och öppnade munnen för att säga något, men Chris hann före.
"Ni hade nog vunnit mer på att ha mig på eran sida, levande, än på motståndarens sida, död." Kvinnan funderade en stund på det han sa. Alldeles för länge tydligen, för den rödhåriga blev irriterad. "Du fattar väl att han bara ljuger. Han är en man, det är det enda dom gör." Chris kunde känna hur något rann ner för hans läpp. Näsblod, antagligen från röken och luktsaltet förut. 
"Kom ihåg att han räddade Ylva." Det var en ny röst som talade, Chris vred blicken mot tjejen som talat. En tjej som inte var helt olik föraren från tidigare. Bara annorlunda hår.

Chris bet sig i kinden och kollade ner i marken igen. 
"Räddade och räddade." Sa den rödhåriga hånfullt. "Det var det han gjorde." Svarade den mörka tjejen som nämnt Ylva. Ledaren gjorde en gest med handen att Chris skulle resa sig upp, vilket han lydde. "Ni stannar här tills vi avgör vad vi ska göra med er." Sa hon och vände på klacken för att visa att hon pratat klart. Den rödhåriga petade med geväret i Chris rygg. "Seså, ut ur tältet." Chris vände sig om och gav Liv en snabb blick innan han gick ut från tältet. När de väl var ute så lyfte han händerna för att visa upp sina handklovar för den rödhåriga. 
"Ska ni ta bort dom här nu eller?" Ett hånskratt lämnade den rödhåriga. Hon grävde i fickan och kastade en liten nyckel till Liv. "Du bestämmer när han ska loss. Men jag föredrar att du låter honom vara kedjad så länge du kan." Sa hon med ett sockersött leende. Hon pekade med geväret mot Chris. "Försök inte ta dig härifrån. Vi tvekar faktiskt inte att skjuta dig direkt om du försöker fly." Hon tog några steg närmare Chris och synade honom uppifrån och ner.
"Du vet att män är minst lika bra, om inte bättre, sexslavar än kvinnor?" Sa hon lågt och klappade honom på axeln innan hon gick mot mitten av lägret. Chris kastade en blick över axeln för att kolla efter henne, men vände sig snabbt mot Liv för att sträcka fram händerna.

~ Liv ~

Liv skrattade retligt när Chris sträckte fram händerna. 

- "Och vad får dig att tro att jag skulle låsa upp de där? Jag skulle nog själv föredra om du var kedjad." Liv vände sig om och började gå mot ett tält som stod tomt. Hon slängde en blick bakåt för att se om Chris följde efter henne. Detta var ju så kul!

~ Chris ~

Chris stod med händerna och kollade storögt efter Liv. "Skojar du med mig?" Väste han och sprang efter henne med händerna obekvämt fastbundna framför sig. Jävla kvinna. Jävla kvinnor. Han ville inte skada någon här. Men om de kommer fram till att ha honom som fånge, så kommer han dö. För ingen kommer bry sig om att de har honom. Chris satte sig ned framför tältet Liv gått emot. Det var riktigt varmt. Solen stod som högst. Vad skulle de göra här? Hur länge skulle de ens behöva stanna här? Han saknade genast sin säng. Och att kunna göra vad han ville med händerna. 
"Du måste övertala dem att släppa mig. Det är större chans att regimen dödar mig än dom. För de ser mig hellre död än låter folk få reda på att presidentens son blivit kidnappad av kvinnor." Chris lät genuint sorgsen. Men det var lite det man blev när man inser att ingen riktigt bryr sig om en.

~ Liv ~

Liv blev genast mer allvarlig och såg att Chris menade allvar. Hon låste upp kedjorna och satte sig sedan på en pall i tältet. 

- "Jag vet inte vad jag ska göra. De har lovat att släppa oss… Jag har inte så mycket mer att gå på. Att döda ett 20-tal infekterade var lätt men så fort jag drar mitt vapen här så är jag död. Ge mig något förslag!" sa Liv. Hon suckade och vilade huvudet i sina händer. Liv hade visserligen inte så mycket att förlora men hon kände verkligen med Chris. Att se honom.. honom.. nedstämd påverkade henne mer än hon ville erkänna. 

- "Är Ylva din fru?" fråga Liv. Frågan slank bara ur henne och hon blev själv förvånad.

Chris suckade. "Vi får komma på en plan.." Mumlade han och kollade ut över fältet. Att se så många kvinnor på ett och samma ställe, som beter sig som män, det var konstigt.. Chris gned handlederna som skavde efter handbojorna. "Ja. Ylva är min fru. Hon.. Gjorde saker som man inte får göra i öst. Och hon var min bästa vän. Hon skulle hängts i live-tv om jag inte gift mig med henne." Han hade ingen lust att fortsätta prata om det nu. "får jag komma in, prinsessan?" sa han och gestikulerade mot tältet hon satt i. Hettan var verkligen hemsk.

~ Liv ~

- "Om du slutar kalla mig prinsessan så…" sa hon surt. "Lovar du att du är okej? Det var läskigt att se dig sån…" sa Liv ynkligt. Hennes känslor var överallt. Hon var rädd, arg, ledsen och allt på en och samma gång. Hon har aldrig känt såhär innan. Liv brukade alltid vara den tuffa men nu så kände hon sig så liten och ynklig.

Chris gick in i tältet och sjönk ner på marken med en suck. Han förstod inte riktigt varför Liv brydde sig så mycket. "Jag mår bra. Jag skulle nog mest vilja sova nu." Klockan var närmare 13 bara, men att sova bort dagen och invänta den svala natten lät som en underbar idé. Chris drog handen under näsan och insåg att han hade massa torkat blod. "Det där sömnmedlet var fan inte skonsamt.." Han la sig ner med en suck när han insåg att han råkade svära. "Förlåt". Mumlade han, menat till Gud, egentligen. Han lutade sig bakåt och la sig ner på rygg med ett stön.

~ Liv ~

- "Har inte du sovit nog?" sa Liv surt och la sig ner i tältets ena hörn och vände sig från Chris. Hon slöt ögonen och tänkte tillbaks på väst och hennes vänner där. Hon längtade faktiskt tillbaks lite. Även om detta va det mest äventyrliga hon varit med om så var detta ändå inte riktigt vad hon räknat med. För det första så reste hon med östs presidents buttre son och för det andra så var hon för närvarande tillfångatagen av ett gäng tjejer. Liv hatade att lyssna till andra tjejer minst lika mycket som Chris gjorde.

Chris lyfte handen för att retfullt slå till Liv på huvudet där hon låg. Han kunde inte motstå att flina , men det blev ganska snart till en gäspning som fick honom att blunda. "Jag kommer upp med en plan sen.." Mumlade han.

~ Liv ~

Liv slog tillbaka och skrattade lite tyst för sig själv.

- "Det gör du rätt i sa hon" och slöt åter ögonen. Det dröjde inte länge innan hon somnade.

Chris vaknade av att han drunknade. Eller det kändes som det i alla fall. Någon hade hällt iskallt vatten över honom där han låg i tältet. Han flög upp och drog efter andan. Han ville slå till vem det nu var som störde honom, men kom tillslut på vart han var. Den rödhåriga tjejen gick gapskrattandes från tältet. Det var mörkt ute. Nästan natt. "Matdags!" Kvittrade den rödhåriga och skuttade iväg med hinken i handen. Chris satt stilla och bara stirrade ut. Han var i helvetet.

~ Liv ~

Liv satt åter igen på pallen och skrattade när hon såg Chris reaktion. 

- "Jag tror nog att jag gärna stannar här ett tag till" sa hon skrattandes medan hon reste sig upp och gick efter den rödhåriga tjejen.

Chris kollade surt efter Liv. Han hade inget annat val än att ta sig ur tältet och vandra efter dem. En stor eld hade tänts mitt i lägret. Chris första tanke var att det var perfekt till att locka till sig infekterade. Kvinnor var så dumma. Alla kollade på honom. Han ställde sig som den blöta hund han var, bredvid Liv, som verkade leva livet. "vilken tur att du har en vit tröja, perfekt att hälla vatten över." Sa den rödhåriga och försökte dra sin hand mot Chris bröstkorg. Han hoppade ett steg tillbaka och drog ut tröjan lite så det inte skulle vara lika.. Avslöjande… Den rödhåriga fnissade och vände sig mot Liv. Hon gestikulerade mot ett litet bord med mat, mestadels kött. "Bara att ta för dig, kära syster." Sa hon med ett leende. Chris var hungrig. Men han fattade att han inte kunde gå och ta mat bara sådär.

~ Liv ~

Liv skrattade åt den rödhårigas kommentar. 

- "Hur känns det att vara kvinna?" sa Liv med ett skratt.
Hon tackade den rödhåriga kvinnan med en nick och gick bort mot bordet och tog mat. Hon fyllde sin tallrik och satte sig vid elden och började äta.

Chris visste inte vad han skulle svara. Han kände sig oerhört illa till mods. Kvinnan från tältet som hade nämnt Ylva dök upp bredvid honom oxh sträckte fram en talrik till honom. "Vi har tyvärr inga bestick." Sa hon beklagande med ett leende. Chris tog emot med ett tack och gick bort till Liv för att slå sig ner bredvid henne. värmen från elden hjälpte hans blöta kläder. Chris hoppade till när den rödhåriga sjönk ner bredvid honom, obehagligt nära. Han hoppade lite mot Liv. Rödhårigen sträckte fram handen. "Sarah." Sa hon och log mot Chris. Han kollade misstroget mot handen men tog tillslut emot den för att hälsa. "Chris." Sa han torrt och fokuserade på maten. "Varför skulle någon som växt upp med presidenten vilja vara rebell? Förklara." Sa hon med blicken inborrad i Chris. Han behöll blicken på maten. "Att växa upp med presidenten ger dig anledning nog. Tro mig." Mumlade han. Sarah blev tyst en stund. "Dom har redan bestämt att ni är fria att gå." Chris kollade hastigt upp mot Sarah som talat. Hon log mot honom och klappade honom på axeln. "Du sov bort hela dagen. Då missar man mycket. " Chris sneglade mot Liv. "Ska du stanna?"

~ Liv ~

Liv log åt hela situationen. Hon tog en stor tugga av ett köttben innan hon svarade.

- "Nope. Så lätt blir du inte av med mig" skrattade hon med munnen full av mat. "När vill du ge dig av?" fortsatte hon sedan.

Chris visste inte om han skulle vara arg eller lättad över att Liv fortfarande ville med. Han tyckte hon var påfrestande, men han hade fäst sig vid henne på något sätt. Han förstod knappt själv. "Jag sitter hellre i en bil och kör förbi infekterade än ligger i ett tält och väntar på att bli attackerad. Det vill säga, drar gärna så fort vi ätit upp."

~ Liv ~

Hon skrattade och det dröjde inte länge innan de satt i bilen. Det var mörkt ute. Det enda som lös upp marken utanför Livs fönster var den enorma fullmånen. Hon suckade djupt och slöt ögonen,

- "Hur långt har vi kvar till D.C?" frågade hon trött.

Det kändes konstigt att kvinnorna bara släppte honom, men tillslut satt han där i bilen. de lät liv behålla alla sina vapen, men hans vapen snodde de. De hade kört en bit och Chris började känna igen sig. "Någon halvtimme." Mumlade han trött och började gäspa. Varför blev han sä trött igen? Han hade inte sett någon infekterad på ett tag, vilket kändes skönt.

~ Liv ~

Liv vilade huvudet mot fönstret och tittade trött ut. Hon såg någonting röra sig där ute.

- "Du Chris… Ser du det där?" hon pekade ut genom sitt fönster. Det såg ut som en människa i stort behov av hjälp.

Chris kisade ut i mörkret och saktade av med bilen. Det var någon där ute. "Menar du att vi ska stanna?" Han lät en aning irriterad. Men ville Liv stanna så skulle han.

~ Liv ~

Chris hade saktat ner tillräckligt mycket för att Liv skulle kunna hoppa ut utan några problem. Utan att svara Chris så öppnade hon dörren och greppade taget om sin pistol. Liv smög bort. Personen hade satt sig ner på knä och hon kunde höra hur hen grät.  Liv smög sig långsamt fram. Hon gestikulerade med handen att Chris skulle skynda sig ikapp. 

- "Är du okej?" frågade hon tyst men hon fick inget svar.

~ Chris ~

Chris stannade bilen och kollade skeptiskt bort mot Liv i mörkret. Han började fimla i baksätet efter något av Livs vapen, för han hade ju inte kvar sina, och fick tag på en kniv. Han tog även en av ficklamporna och lös ner på marken bakom honom, för att inte lysa rätt i någons ögon. Kniven höll han stadigt i handen. Han stod några meter ifrån dem medan Liv pratade med personen.
"Det kan vara en infekterad. Akta dig." Sa Chris varnande.

~ Liv ~

Liv stod fortfarande några meter ifrån personen. När ljus från Chris ficklampa vidrörde personen såg Liv hur ögonen lös upp. Hon han precis inse att det var en infekterad innan den reste sig upp och började springa mot henne.

~ Chris ~

Chris kände sig hjälplös utan sitt vapen.

"Skjut den!" Vrålade han och backade undan med sin kniv och ficklampa riktade mot monstret.

~ Liv ~

Liv riktade sitt vapen mot den infekterade men missade. Hon vände sig om och sprang innan hon åter igen vände sig mot den infekterade och tryckte av. Hon träffade den infekterade mitt i pannan. Liv stod helt stilla och andades häftigt när den infekterade föll till marken. Efter några sekunder, som kändes som en evighet, kom Liv tillbaks till jorden och vände sig om och sprang mot Chris och bilen. Hon hoppade in direkt.

- "Finns det en finns det säkert flera. Vi sticker" sa hon och stängde dörren.

~ Chris ~

Chris stod och kollade mot den infekterade ett tag innan även han reagerade och hoppade in bakom ratten för att köra iväg.
"Inga fler stopp för gråtande personer." Sa han bittert och gasade på för att ta sig fortare till D.C. Radioklockan visade att klockan var närmare 2 på morgonen. Han kunde se varelser röra sig omkring i öknen runt dem. Antagligen infekterade. När det var infekterade såhär nära D.C. så brukade militären skickas ut för att skjuta ner alla de såg.

~ Liv ~

Liv skakade medhållande på huvudet. 

- "Här. Ta min pistol tills vi är framme. Jag tar mitt gevär. Jag föredrar pistolen men jag tror inte att du kan hantera mitt gevär" sa Liv retsamt och sträckte över pistolen till Chris. Hennes hagelgevär var så gammalt att man behövde hanterade det på ett visst sätt. Chris var ju bara van vid nya grejer, i alla fall av vad hon hade sett.

~ Chris ~

Chris fnös till åt Livs uttalande, men tog emot pistolen för att lägga den i facket under fönstret. 
"Reglerna för vapenhantering är annorlunda i D.C. Du får inte visa att vapnena är dina. Dom är mina nu." Det var mörkt ute, men man kunde se muren torna upp i horisonten. Chris pekade fram mot muren som var en bra bit bort. "Välkommen till D.C."

~ Liv ~

- "Vadå dina? Du får inte mina vapen fattar du väl?" sa Liv argt.

Hon kollade bort mot horisonten där Chris pekade. Muren syntes inte tydligt men hon kunde se den. Hon hoppade fram i sätet så långt hon kunde och beskådade det lilla hon kunde se. D.C… Hon hade tagit sig till D.C! Det är stort.

~ Chris ~

"Bara så länge vi är i D.C." Sa han lugnt och gasade på lite extra. Att komma till muren vid denna tid brukade inte vara särskilt populärt, men de bittra militärerna fick helt enkelt stå ut.

När de närmade sig muren saktade Chris ner lite och riktade sin blick mot Liv. "Ta av dig alla vapen och lägg dem i baksätet. Allt som egentligen är vasst och skulle kunna skada någon samt allt av metall." 

~ Liv ~

Liv gjorde som Chris sa och plockade av sig de få vapen hon hade på sig. Det var mest knivar och små, vassa redskap av metall. Resten låg redan i baksätet. Hon satte sig ordentligt i sätet igen. Hon kunde se muren väldigt tydligt nu.

~ Chris ~

Militärförsvaret vid Virginia var inget jämfört med här. Pansarvagnar, helikoptrar, män med maskingevär överallt. Chris stannade vid den angivna linjen och inväntade att någon skulle komma fram till bilen. En mörk man med mustach dök upp vid hans fönster och knackade. Han nickade som en hälsning till Chris och kollade skeptiskt mot Liv.
"Sir, kan ni båda kliva ur bilen, tack?" Chris stängde av motorn och klev ur bilen. Han öppnade dörren till baksätet och började ta av sig allt av metall. Skärp, halsband. Han nickade åt Liv att de skulle gå mot porten. Han ställde sig med ryggen mot muren och sträckte ut armarna för att låta en av militärerna använda sin maskin för att leta efter metallföremål. En militär puttade till Liv för att hon skulle gå snabbare och ställa sig bredvid Chris. "Sträck ut armarna." Sa militären beodrande.

~ Liv ~

Liv klev ur bilen. Hon uppskattade inte att bli puttad men hon ökade tempot och ställde sig bredvid Chris. Liv sträckte ut armarna som militären sa åt henne att göra. Hennes hjärta slog fortare. Sådant här var hon inte van vid. Hon slängde en lite halvt rädd blick mot Chris.

~ Chris ~

Både Liv och Chris verkade rena, så militären som undersökte Chris pekade mot porten för att de skulle ställa sig där och vänta tills deras bil undersöktes. Chris ställde sig lydigt med händerna knäppta bakom ryggen. Flera av männen stirrade ut Liv. Chris höll blicken fäst på deras bil. Tre män genomsökte framsätet, baksätet, bakluckan. 

"Det dom egentligen kollar efter är droger. Vapen bryr de sig inte så mycket om." Sa Chris lågt till Liv.

En av männen vid bilen visade klartecken att bilen var ren. Chris vandrade tillbaka till den och satte sig bakom ratten.

~ Liv ~

Liv följde efter Chris till bilen. Hon hatade alla blickar hon fick från de äckliga militärerna. Hon ryste av obehag när hon hade dragit igen bildörren efter sig och kollade surt på Chris precis som att det var hans fel alltihop som inte sa något. Han var ju ändå presidentens son. Hon satte armarna i kors och la upp fötterna på panelen framför henne.

~ Chris ~

Chris körde försiktigt in förbi porten. Det var som att komma in i en helt annan värld jämfört med öknen utanför. Man möts direkt utav gröna träd och gräsmattor. Efter att ha kört i tio minuter kom man in i själva staden. En blandning av skyskrapor och vackra parker. Chris pekade upp mot en hög, vit pelare.
"Washingtonmonumentet. Det har stått där sen 1800-talet. Vita huset är bara en bit ifrån."

~ Liv ~

Liv tappade nästan hakan. Att komma in till D.C var som att komma till en helt ny värld. Hon hade inte sett gröna träd och grönt gräs på evigheter. Det var fortfarande för mörkt för att kunna göra en rättvis bedömningen men av vad om kunde se så älskade hon det.

Liv kollade mot pelaren som Chris pekade på. Den var belyst med gula lampor. Så otroligt vackert!

~ Chris ~

Chris kunde inte motstå att le åt Livs reaktion. Han bara väntade till hon skulle se insidan av vita huset. Hans leende dog ut rätt fort när han kom att tänka på lögnerna han måste dra för att få Liv att sova där. Hon kan inte ses som en fånge. 

Det var som att han fick en idé på två sekunder. Han saktade ner bilen på vägkanten vid parken med monumentet. Han satte i handbromsen och hoppade ut för att börja rota i bakluckan. Tillslut hittade han det han sökte efter, hans mobil han skulle använda vid nödsituation. Kvinnorna i öknen hade inte hittat den, tack och lov.

Han letade snabbt upp Ylvas nummer i kontakterna och skrev ett krypterat sms och skickade. Alla sms och samtal inom D.C. spårades. Man var tvungen att vara diskret.
Han satte sig bakom ratten igen och inväntade svar från Ylva under tystnad. Han nästan glömde bort att Liv satt bredvid.

~ Liv ~

- "Vad gjorde du där bak?" frågade Liv undrande och kollade på mobilen han plockat fram. Hon hade bara hört talas om all den där typen av elektronik men aldrig sett något. Förutom surfplattan som Chris visade henne igår. 

Liv började bli lite rastlös. Hon drog upp benen i sätet och satte sig i lotus. Det dröjde dock inte länge innan hon satte ner benen igen och la de i kors. Hon suckade och vände blicken ut igen för att komma på andra tankar. Hon hade åkt så mycket bil det senaste att hon verkligen tröttnat.

~ Chris ~

Chris visste att Ylva var vaken nu. Det var hon alltid vid denna tid. 
"Du får inte komma in i vita huset som en fånge. Vi måste hitta någon som kan låtsas vara fången, medan du låtsas vara någon som har rätt att komma in i huset. Till exempel en släkting till någon som redan bor i vita huset.." Svarade han med blicken fäst på mobilen. Helt plötsligt darrade den till och han la ner mobilen så fort han såg vad Ylva svarade. Han startade motorn och började köra mot deras mål.
"Du är Ylvas syster nu. Inte genom blod, du är adopterad in i hennes familj. Dina föräldrar heter Hans och Maya. Du växte upp i östra delen av D.C. Det är väl det enda du behöver komma ihåg nu." Han tog en paus och kollade lite omkring sig. Det var inte särskilt livat på gatorna vid denna tid.
"Det finns folk som låtsas vara andra mot betalning. Ylva känner många sådana. Hon kommer hitta någon kvinna som låtsas vara dig. Hon kommer inte skadas, oroa dig inte. Jag tar din bricka och ger den till Ylva."

~ Liv ~

Liv kollade med stora ögon på Chris. Detta blev mer komplicerat än hon kunde ana. Hon nickade som svar på det Chris sa och gav honom brickan. Liv hade ett otroligt bra minne så det skulle inte bli svårt att memorera det Chris sa även om hon tyckte att det var obehagligt att behöva ljuga mer än vad hon redan gjort. Hon skulle bli slaktad om någon fick reda på vart hon egentligen kom ifrån.

~ Chris ~

Vita huset kom närmare och närmare framför dem. Den stora byggnaden var omringad av en stor mur som byggts högre efter kriget började. Chris körde fram till porten och väntade. Vanligtvis behövde man ringa på, men vakten som kollade i övervakningskameran borde känna igen honom snart.

Mycket riktigt så öppnades grindarna och han kunde köra in i det stora trädgårdslandet. Fullt med träd och blommor. Han gömde fångebrickan i fickan och körde mot garaget. Garagedörren öppnades automatiskt och han kunde köra in den smutsiga jeepen bland 5 andra jeepar, en limousin och flera andra snygga bilar som aldrig användes. De var mest där för syns skull.

Garaget var som ett mindre parkeringshus. Deras jeep passade inte riktigt in, men den skulle vara ren och fin imorgon.
Chris parkerade och stängde av motorn. Han sneglade mot Liv. "Hur är det?"

~ Liv ~

Livs ögon blev stora när hon såg hur grindarna öppnade sig framför dem. De körde in i en enorm trädgård full av blommor, träd, buskar och vackert grönt gräs. Hon tittade sig storögt omkring men satte sig sedan tillbaks i sätet när de kom in i garaget.

Hon blev förvånad över att Chris brydde sig om att fråga hur det var med henne.

- "Bra" sa hon och gav honom en snabb blick. Hon vågade egentligen inte gå ur bilen men hon trotsade sin rädsla och öppnade dörren.

~ Chris ~

Chris öppnade sin dörr och stängde den efter sig. Han började vandra mot dörren som ledde direkt in i huset. Han hade hämtat sin ID-bricka medan han hämtade mobilen, och blippade den vid dörren så den öppnades automatiskt. Han kastade en blick över axeln mot Liv. "Sträck på dig och kom in hit." Det var som en liten sluss mellan garaget och huset och dörren skulle stängas när Liv kommit in. "Du måste skannas innan du kommer in."

~ Liv ~

Liv gjorde som han sa. Hon vandrade bort mot apparaten som skulle skanna henne. Hon ställde sig framför henne och inte många sekunder senare var hon klar. Hon tittade frågande på Chris. Allt hon gjorde var egentligen bara att följa efter honom. Det hade dessvärre blivit lite av en vana de senaste dagarna.

~ Chris ~

Chris lät sig bli avskannad av den röda strålen. En liten grön lampa lyste vid dörren på andra sidan och de kunde kliva in i något som såg ut som en källare. Överallt låg det vapen av olika slag. Hängandes på väggen och liggandes på bord och i låsta skåp. Alla vapen man kunde tänka sig. Allt från UZI's till shotguns till en stor rocket launcher som var i säkert förvar i ett skottsäkert skåp.

Chris gick direkt mot trappan som ledde upp i huset. Försiktigt öppnade han dörren och klev in i hallen. De möttes direkt av en betjänt som bugade åt dem.
"Välkommen hem, Sir." Sa mannen och pekade in i huset. Chris sparkade av sig skorna och nickade ner mot Liv för att visa att hon skulle ta av sig sina med. Betjänten tog upp Chris skor och sträckte fram handen för att ta emot även Livs skor.

~ Liv ~

Liv följde bara efter Chris. Hon tog av sina skor och gav de till betjänten som stod redo att ta emot de. Hon vandrade sedan in i huset och kollade sig omkring. Det var enormt… Verkligen enormt! Hon såg tjänstefolk överallt och sakerna där inne måste vara värda miljoner. Eller till och med biljoner! Hon stannade bredvid Chris men fortsatte kolla sig omkring. Hon vågade knappt röra en fena.

~ Chris ~

"Kom, vi går upp innan någon lägger större notis till oss." Tjänstefolket log mot Chris och önskade han välkommen hem. Han tog tag i Livs handled och började gå mot en av hissarna och tryckte uppåt. Han släppte Livs hand när han insåg att det var lite konstigt att bara greppa tag i henne sådär. Hissen plingade till och han steg in och såg sig själv i spegeln. "Herre.." Sa han och drog handen över ansiktet. Blodig och smutsig. Han var dessutom oerhört öm efter behandlingen ute i öknen..

Hissen plingade till när de kom till våning 4. Chris steg ut och gick med långa steg bort till sitt rum. Ylva satt i underkläder på sängen och hoppade upp när dörren öppnades.
"Shit försöker du ge mig en hjärtattack?!" Utbrast hon och hoppade lite på golvet för att skaka av sig kicken. 
"Klä på dig.." Sa Chris lite irriterat och gick bort till toaletten. Han hann dock inte särskilt långt innan en helt naken kvinna kom ut genom dörren och började svepa in sig i en handduk. Hon log ursäktade mot honom och tippade bort till sängen för att plocka upp sina underkläder.

Chris tog ett djupt andetag och pekade mot Liv.
"Det här är din syster." Sa han till Ylva. Ylva gav ifrån sig ett "ooh"-ljud och gick fram mot Liv, fortfarande bara iklädd sina underkläder. Hon sträckte fram handen artigt.

~ Liv ~

Liv flög efter när Chris greppade tag i hennes handled. Hon sa ingenting när han släppte utan skrattade lite tyst när hon såg hans reaktion. Hon tittade på Chris i spegeln. Han hade fått en del stryk. Hon skrattade åter igen lite tyst när hon tänkte på att det var tjejer som klått upp stackarn'. 

De klev gemensamt ur hissen och hon följde efter Chris som gick mot en stor vit dörr. Liv hoppade till av rädsla när kvinnan inne i rummet flög upp ur sängen. Hon vände bort blicken lite försynt. Kvinnan framför henne verkade inte direkt vara blyg. Kvinnan kom gående mot henne när Chris presenterade Liv som hennes syster. Liv mötte hennes hand.

- "Liv" sa hon. Hon förstod ju direkt att det där var Ylva. Hennes "syster". Liv kollade lite besvärat på Chris. Två mer eller mindre nakna kvinnor stod framför dem.

~ Chris ~

Ylva vred sig mot den nakna tjejen som nu hade underkläder på sig. Hon viftade bort henne med handen. "Ut och jobba nu." Kvinnan greppade tag om sina kläder och tassade ut ur rummet. Chris kollade motvilligt efter henne, men fäste sedan blicken på Ylva.
"Är hon ens myndig?" Frågade han bittert innan han gick in till toaletten för att slå på handfatet. Ylva skrattade och satte sig ner på sängen för att granska sina naglar.
"Hon fyllde 18 idag. Jag ville ge henne en födelsedagspresent." Sa hon med en lekfull röst. Chris himlade med ögonen och böjde sig ner för att börja tvätta av ansiktet. Ylva synade Liv uppifrån och ner.
"Är HON ens myndig?" Sa hon retfullt och nickade mot Liv. Chris slog upp med huvudet och torkade ansiktet med en handduk innan han gav Ylva en arg blick. Han tänkte svara, men han insåg att han faktiskt inte visste hur gammal Liv var..

Ylva hoppade upp och snurrade runt lite lekfullt. Hon gick fram till nattduksbordet för att ta upp ett kreditkort och dra det över bordet. Det tog Chris ett tag att inse att det var amfetamin hon började dela upp.
Han pekade in till badrummet och kollade på Liv. "Ta en dusch så letar jag fram kläder till dig. Du kan nog få ett eget rum, jag måste bara prata med vakterna först. Hadduk finns i skåpet bredvid duschen." 

~ Liv ~

Liv svarade inte på Ylvas kommentar om hennes ålder. Hon hade heller ingen aning om hur gammal Chris var. Inte för att det intresserade henne något. Hon reagerade på hur Chris beordrande henne att ta en dusch men hon gjorde inget mer än att ge honom en sur blick. Hon  gick in i badrummet som Chris hänvisade henne till och stängde dörren. Liv tog snabbt av sina kläder innan hon hoppade in i den varma duschen. Det var underbart!

~ Chris ~

Chris lyckades få på Ylva kläder under tiden Liv duschade. Han övertalade henne också att leta upp kläder som kunde passa Liv. Ett par tighta, svarta jeans och en vit blus fick duga. De rotade även fram ett nattlinne åt henne, om hon kände att hon behövde det. Chris hade hoppat snabbt in i duschen i rummet  bredvid och hade sedan gått tillbaka till rummet Liv duschade i. Han var iklädd en t-shirt och lite finare jeans än tidigare. Han satt ute på balkongen kopplad till rummet och beslöt sig för att röka, något han inte hade gjort på dagar. Han satt med mobilen och läste igenom nyheterna och njöt av nattluften och nikotinet. Ylva hade gått till ett annat rum med sina droger, och antagligen någon ny tjej.. Eller samma.

~ Liv ~

Liv klev ut ur duschen efter ett bra tag. Hon hade ingen aning om hur länge hon hade duschat men det var länge.  Hon snurrade in sig i handduken och gick ut ur badrummet. Liv såg ett par byxor och en blus ligga framme. Hon tog med dem in på toan och bytte om. Hon satte upp sitt hår i en stor boll på huvudet och gick sedan ut till Chris som hon såg sitta på balkongen. Hon satte sig på stolen mitt emot och tittade ut över trädgården.

~ Chris ~

Chris kollade upp mot Liv och tog ett bloss av sin cigarett. 
"Man blir alltid lika förvånad när man ser dig ren. Förvånad över att det finns en kvinna under all lera." Sa han retfull och lät lite aska från cigaretten åka ner över balkongräcket.

~ Liv ~

Liv skrattade.

- "Ja jag är ju så manlig so I don't blame you" sa hon. "Kan jag få en cigg? Jag har inte rökt på evigheter"fortsatte hon och kollade trånande på cigaretten i Chris hand.

~ Chris ~

Chris rynkade ögonbrynen åt Livs förfrågan. "Jag visste inte ens att ni hade tobak i väst." Sa han och sträckte fram paketet och tändaren. Han tog ett sista bloss av cigaretten och fimpade den i askkoppen. 
"Jag varnade dig för att Ylva är lite.. konstig. Men vill ändå be om ursäkt, för hennes beteende."

~ Liv ~

- "Klart vi har tobak" skrattade Liv samtidigt som hon tog emot tändaren och tog en cigarett ur paketet. Hon tog ett bloss och kunde sedan slappna av. Hon lutade sig tillbaks i stolen och sjönk ner i den.

Liv skrattade.

- "Nog var hon speciell allt. Så det är din fru…" sa hon lite halvt dömande och tog ett bloss till.

~ Chris ~

Chris ryckte på axlarna. För honom var det inte så självklart. Han visste inte alls vad han skulle tro om väst längre. Han vet bara att mycket han trodde, inte stämmer.

Chris gav ifrån sig en suck och sjönk ner lite i stolen. Han funderade på om han skulle berätta, och isåfall hur. Väggarna hade öron i detta hus, man måste vara försiktig med hur högt man talade. Han flyttade stolen lite närmare Liv och drog handen genom sitt nytvättade hår.
"Ylva har varit min bästa vän så länge jag kan minnas. För ett halvår sedan hittade dom henne tillsammans med en tjej, vilket är olagligt i öst. Hon skulle hängas i tv om hon inte räddades. Att gifta sig med henne fick folk att tro att hon inte var homosexuell, trots allt." Han tog en paus och sneglade ut över balkongräcket. "Jag har inga känslor för henne förutom vänskapen. Jag är bara glad att hon lever. Och hon trivs alldeles utmärkt i vita huset. Undrar om det är någon tjänsteflicka hon INTE varit med.." Han mumlade de sista orden lite skamset.

~ Liv ~

Liv lyssnade på vad Chris sa. 

- "Var du vän med henne innan allt hände eller varför räddade du henne?" frågade hon. 
I väst var homosexualitet ingen big deal alls. Flera av Livs vänner var homosexuella och där gjorde man precis som man ville. Hon visste dock att Öst var extremt hårda på den fronten.

~ Chris ~

"Ja." Svarade han kort och kollade ner för balkongen. "Jag är ändå inte särskilt intresserad av att gifta mig. Så varför inte gifta sig med en vän och samtidigt rädda hennes liv."

~ Liv ~

- "Jasså? Är sånt inte viktigt för er religiösa?" sa Liv retfullt. Hon tog ett sista bloss och fimpade cigaretten i askkoppen. Hon ställde sig upp och hängde över räcket. Liv tittade ner över trädgården och alla blommor och fontäner. 

- "Fan va bra du har det" sa hon sedan.

~ Chris ~

Chris insåg att han inte hade bett eller ens pratat till Gud på snart 24 timmar. Han fick gå till kyrkan i huset sen. Han suckade djupt åt Livs fråga.

"Ska jag gifta mig så är det med någon äkta. Det är svårt att hitta äkta kvinnor i den här staden." Han reste sig upp bredvid Liv för att även han luta sig mot räcket. Han ryckte till en aning av hennes svordom.

"Försiktig med svordomar här inne. Framför allt de som är kopplade till djävulens namn." Sa han lågt och lutade sig ner lite över räcket för att kolla ner. 

"Jag kan visa dig runt, om du vill." Sa han och slog lite med händerna mot räcket. Han kastade en blick över axeln.

"Har du tagit tjack någon gång?"

~ Liv ~

- "Men du kan väl inte skilja dig?" började hon. "Förlåt ers höghet. Jag ska tänka på det." Liv neg och skrattade. "Ja det får du gärna göra och nej, droger är inget vi i väst håller på med" sa hon hårt.

~ Chris ~

Chris skakade på huvudet. "Jag är fast så länge hon lever. Och mitt mål är väl att hålla henne levande." Chris gick in på rummet och ställde sig bredvid sängen, där han vred sig mot Liv. "Jag vill bara ge dig riktiga östupplevelsen. Amfetamin är något alla tar här för att orka sig igenom. Trots att det är olagligt. Grejen är att första gången man tar det är bästa gången. Därför jag frågar om du vill testa." Han flinade mot Liv. "Du kommer inte dö."

~ Liv ~

Liv skrattade.

- "Fine" sa hon. Du får visa mig hur man gör. Hon gick in i rummet och ställde sig mitt emot Chris. Hon sträckte på sig men var ändå ett helt huvud kortare en honom.

~ Chris ~

Chris satte sig på sängkanten och drog ut lådan till nattduksbordet för att rota fram en av påsarna med det vita pulvret. Försiktigt hällde han upp en del av innehållet på bordet och letade upp ett av sina bankkort för att separera pulvret upp i två linor.  Han tog fram en 100 dollar-sedel och rullade den hårt. "Du bara stoppar in den här i näsan och håller andan så du inte blåser bort allting, det är ett vanligt nybörjarmisstag. Sen andas du in hårt men inte så hårt att det kommer ner i luftstrupen." Han stoppade in den rullade sedeln i näsan och lutade sig fram för att dra upp linan som hade lite mer i sig. Han drog handen under näsan och drog in lite snor under tiden. Han sneglade mot Liv medan han räckte henne den rullade sedeln.
"Du kommer känna effekt efter fem minuter. Du kommer känna dig jättepigg. Du såg hur Ylva var, hon hoppade runt och höll på. Så blir det när man tar mycket. Du kommer bli alert och tycka att saker omkring dig är extra fina. Och framför allt, du kommer antagligen börja prata mycket."

~ Liv ~

Liv skrattade och tog emot den hoprullade sedeln. Hon satte sig framför bordet bredvid Chris och stoppade sedeln i ena näsborren. Hon andades in.

- "Gjorde jag rätt?" sa hon och hostade lite. Det dröjde inte länge innan hon kände sig lite konstigt. Hon började skratta - mycket.

~ Chris ~

Chris reste sig upp och försökte bli av med den stickande känslan i näsan. Han nickade mot Livs fråga. "Kom nu." Sa han och öppnade dörren. Han höll fingret för munnen för att Liv skulle sluta skratta så mycket, innan han gick ut till korridoren.

~ Liv ~

Liv blev tyst när Chris gestikulerar att hon ska vara tyst. Hon rätar på sig och går efter Chris ut ur rummet. Hon börjar känna sig mer modig och stark igen. Hon kände lite att hon tappade det där ett tag.

~ Chris ~

Chris ställde sig vid hissen och tryckte ner. "När tjänstefolket går förbi, kolla dem inte i ögonen." Mumlade han medan dörren öppnades.  Han klev in och sträckte ut armarna framför sig lite rastlöst. "Välkommen till öst.." Mumlade han.

Dörren gick upp och de kunde kliva ut i hallen längst ner i byggnaden. Det var inte mycket folk som rörde sig här, klockan var över 3 på morgonen. De enda som rörde sig runt nu var de som passade på att städa på natten. Chris tippade över golvet för att ta sig bort till terassdörren. Han öppnade försiktigt och gick ut barfota på gräsmattan. Det var mörkt, men små lampor lyste upp vägen. En gigantisk gräsmatta var framför dem, omringad av en grusväg. Chris gick ut på gräset och vände sig om mot Liv och log.
"Visst är det skönt att kunna vara utomhus och veta att man är säker? Man behöver inte oroa sig för infekterade." Muren runt staden skulle hålla dem säkra från infekterade. Muren runt vita huset skulle hålla dem säkra från befolkningen i staden.

~ Liv ~

Liv gjorde som Chris sa men hon såg inte skymten av någon. Hon följde efter Chris ut från hissen och sedan vidare ut i trädgården. Hon gick barfota ut i gräset och njöt av att vara utomhus men samtidigt fri från infekterade. 

- "Otroligt skönt" sa Liv tyst och la sig ner i gräset. Hon kollade upp mot stjärnorna. De var inte lika tydliga här som i väst. Troligtvis på grund av alla lampor i som lös upp D.C.

~ Chris ~

Chris stod upp och kollade ner på Liv som lagt sig ner på gräset. Han visste inte om det var för att han själv var hög men han tyckte att tjacket hade börjat synas på henne, framför allt i ögonen. Han sträckte fram handen för att hjälpa henne upp.
"Vi kan inte vila nu. Jag har så mycket att visa."

Liv tog tag i Chris hand och drog sig upp med ett surt suckande. Hon ville bara ligga där och njuta av att vara i trygghet och stjärnorna. Hon borstade av sig på rumpan och benen innan hon började hoppa runt lite rastlöst. - "Kom igen då!" Sa hon glatt.

~ Chris ~

Chris himlade med ögonen och började känna hur amfetaminet kickade igång på riktigt för honom. Han såg himlen helt klart och började gå runt hörnet för att visa upp den stängslade tennisbanan. "Tennis är det ingen som spelar längre. Kan se pappa ute här då och då men ingen orkar." Han kom på sig själv att ha sagt pappa. "Presidenten." Rättade han sig själv och vandrade längst staketet.

Liv tyckte att rättelsen var lite sorglig. - "Kan du spela?" frågade hon medan hon gick bredvid Chris. Liv hade spelat ganska mycket tennis under perioden då hon bodde hos James. Han bodde i Kalifornien som var västs rikaste område. Där hade de en tennisbana som Liv hade spelat en hel del på.

~ Chris ~

Chris skakade på huvudet. "Alltså jag Kan väl. Men kan inte påstå att jag tycker det är så kul. Värdelös sport." Han sträckte ut armarna lite och drar ena handen längst stängslet. "Öst höll på med massa sporter på elitnivå ett tag. Framför allt amerikansk fotboll och basket. Vet inte varför vi slutade. Det kostade för mycket, tror jag."

Liv blev något förnärmad av hans kommentar. Tennis är ingen värdelös sport! - "Jo jag har hört talas om det" sa hon buttert. Liv fortsatte vandra längs Chris sida. Väst har aldrig tävlat på någon hög nivå i sport. Det har inte funnits pengar till det. Liv började verkligen känna av amfetaminet nu. Hon kunde inte sätta fingret på vad det va för känslor som dök upp men hon kände sig annorlunda.

~ Chris ~

"Kicken håller bara i en halvtimme ungefär, och jag tänker inte låta dig ta mer. Det blir lätt att man hamnar i en evig cirkel av snortande och är uppe flera dygn på raken. Det är den cirkeln Ylva kan bli fast vid. Tror hennes rekord är fem dygn. Man brukar vara död efter fem dygn." Chris höll på att snubbla på en sten men fick upp balansen igen. Han pekade fram mot ett annat stängslat område. "Där är poolen. Och två jacuzzis."

~ Liv ~

Liv sa inte så mycket men nickade. Hon tyckte inte riktigt om känslorna hon hade. Hon hade ingen aning om vad som hände med henne. Hon såg poolen som Chris pratade om och började glatt springa mot den. 

- "Kom igen! Vi badar!" ropade hon bakåt mot Chris medan hon fortsatte springa.

~ Chris ~

Chris kollade störögt efter Liv. Bada? Nu? Strålkastarna runt poolen slogs på så fort de närmade sig. Chris småsprang efter Liv och stannade vid dörren som krävde fingeravtryck för att komma in. Han visade sin tumme för avläsaren och dörren gick upp med ett klick. Han klev in på området och även lamporna i poolen lös upp.
"Vi skulle tagit med oss badkläder."

~ Liv ~

Liv skrattade. 

- "Underkläder är ju precis som badkläder" sa hon och slängde av sig sin tröja och hoppade ur sina byxor. Hon trycker på "ON"-knappen och hoppar sedan ner i jacuzzin som snabbt blir varm. Hon gav ifrån sig ett stön och sjönk ner djupare i jacuzzin. 

- "Vad väntar du på?" sa Liv och skrattade.

~ Chris ~

Chris vände bort blicken när Liv började klä av sig. Han kom på sig själv med att rodna. Han vände tillbaka blicken och började dra av sig tröjan och knäppa av sig byxorna. Han slängde en lite orolig blick över axeln. Att tjänstefolket såg dem gjorde inget. De flesta av dem visste om att Chirs och Ylvas giftemål var fejk. Men han kunde ändå inte sluta känna sig en aning nervös.

När Chris var strippad ner till sina kalsonger klev han försiktigt ner i jacuzzin. Det var faktiskt oerhört skönt. Extra skönt på grund utav tjacket. Han satt mitt emot Liv och lutade tillbaka huvudet för att kolla upp i rymden. Han sträckte upp handen mot himlen.
"Kolla. En satellit." 

~ Liv ~

Liv visslade skämtsamt när Chris klädde av sig. Hon skrattade och lutade sedan huvudet bakåt och kollade upp mot himlen som Chris gjorde. Hon såg satelliten. Den såg ut som en stjärna men blinkade och rörde sig framåt. 

- "Jag undrar vad den satelliten fyller för funktion. Har ni kontakt med den?" Liv sjönk ännu djupare ner i jacuzzin. Hennes mun var nu under vattnet. Hon slöt sina ögon och bara njöt av det varma, bubblande vattnet.

~ Chris ~

Chris himlade med ögonen åt Livs vissel. Att hon kunde vara jobbigare än när hon inte var nykter.. Galet.

Chris ryckte på axlarna. "Jag har förstått det som att så länge de blinkar så har vi kontakt med dem, men jag kan ha jättefel. Är ingen vetenskapsman."Chris fäste sin blick på Liv. Det var så konstigt, de hade bara känt varandra i tre-fyra dagar. Och hon var från väst. Och även fast hon var jobbig, så var han tvungen att erkänna för sig själv att han hade klickat väldigt bra med henne. Han sa saker till henne som han inte vågat säga till andra. Det gjorde honom nästan lite arg.

~ Liv ~

- "Hm.. Okej" sa Liv fundersamt och fortsatte ha ögonen stängda. Hon kunde knappt förstå att hon var här. Hon… Hon va i Vita Huset. Presidenten över östs hem med hans son. Hon kunde inte riktigt förstå varför Chris hade hjälpt henne hela vägen hit och nu öppnat sitt hem för henne. Hon var från väst och alla visste hur mycket östare hatade folk från väst. Hon var tacksam men ändå lite fundersam. På något sätt litade honom på honom. Om han hade tagit henne hela vägen hit utan att skada henne så borde hon ju vara säker. Eller? Hon öppnade ögonen och kollade på Chris men vände snabbt bort blicken så deras blickar inte skulle mötas.

~ Chris ~

"Hur gammal är du?" Han insåg att han inte frågat det innan. Det hade liksom inte känts så viktigt.

~ Liv ~

- "21" svarade hon. "Dudå?"

~ Chris ~

"Jag är 23.  Eller jag fyller 23 nästa vecka." Chris drog armarna över vattnet och blev överdrivet fascinerad av bubblorna omkring honom. Det började nästan bli lite för varmt.

"Jag hoppar i poolen istället." Sa han och drog sig ur för att vandra mot poolen. Att bada i kalsonger var ingen superbra idé, de stramade åt som tusan och det kändes inte bekvämt. Men nu fanns det ingen återvändo direkt.

Chris dök rätt ner i poolen och simmade en bit fram innan han kom upp mot ytan. Det var kallt efter jacuzzin, men väldigt avslappnande.

~ Liv ~

Liv nickade och kollade efter Chris som hoppade i den stora poolen. Hon tog ett simtag över till andra sidan i jacuzzin och la armarna på kanten och fortsatte kolla på Chris.

- "Det måste ha varit underbart att växa upp här. Du har verkligen haft allt du kunnat drömma om" sa hon och blåste bort lite hår som hade hamnat i ansiktet.

~ Chris ~

Chris simmade närmare kanten av bassängen för att möta Livs blick. Han började känna att tjacket började avta.
"Vad är det jag drömmer om, då?" Frågade han och döljde munnen under vattnet efter att ha talat, utan att släppa blicken från Liv. Skulle hon tala som att hon kände honom så skulle hon fortsätta.

~ Liv ~

- "Jag sa fel..Jag menar allt man kunnat drömma om" sa Liv kort. Även hon kunde känna att hon blev mer och mer sig själv igen. "Jag vet inte vad du drömmer om men att ha växt upp här borde inte vara något man klagar över" sa hon höll kvar blicken. Hon tänkte inte vara den som vek undan.

~ Chris ~

Chris gav ifrån sig ett gapskratt åt Livs påstående. Han visste inte ens vart han skulle börja. 
"När min mamma dog så fick jag sådan panik att jag grät och ville inte göra något. Presidenten blev så arg på mig att han skickade iväg mig till ett ställe man skickar folk som är psykiskt sjuka. Jag fick elchockar och de dränkte mig i kallt vatten för att jag skulle bli lugnare. För att chocken av det skulle bli starkare än chocken av att se min mamma skjutas till döds. För jag kunde inte gå runt och vara rädd för krig, för då kunde jag inte bli en man." Han tog en paus när han insåg hur mycket han babblat. "Så fort jag kom hem från det där stället så brukade mina bröder slå mig gul och blå för att jag skulle få mer energi till att ge tillbaka. Bli motiverad till att slå tillbaka på folk som attackerar mig." 

~ Liv ~

Liv satt helt tyst och bara kollade på honom. Hon visste inte riktig vad hon skulle säga.

- "Vi är nog inte allt för olika. Jag såg mina föräldrar och bröder bli uppätna av infekterade. De slets i stycken och jag kunde inte göra något än att se på. Jag hade gömt mig i en garderob i mammas och pappas rum. Efter det så… Blev jag en annan människa. Jag blev kall och hamnade i mycket slagsmål med killarna i mitt distrikt. Jag tror att det var för att jag ville känna något…" sa hon och suckade. "Jag beklagar det du råkat ut för. Jag hade ingen aning.."

~ Chris ~

"Jag behöver inte dig att tycka synd om mig." Västa Chris. Han hatade när folk tyckte synd om honom.  Det fick honom att känna sig så mesig. Han ångrade dock ganska fort att ha väst till åt Liv. "Förlåt." Sa han försiktigt och lutade händerna mot bassängens kant för att hålla sig uppe.

~ Liv ~

Liv rykte till. Hon visade sällan sig känslomässig men när hon väl gjorde det så hatade hon att bli snäst åt. Hon simmade tillbaks till andra sidan av jacuzzin. Hon lutade huvudet tillbaks mot kanten och tittade upp mot stjärnhimlen som hon älskade att titta på.

~ Chris ~

Chris kollade lite vemodigt mot Liv. Han hoppade upp från poolen och vandrade iväg mot jacuzzin. Han lät handen slinka ner i vattnet, som var kokhett efter att ha varit i den svala poolen. Utan någon förvarning drog han armen hårt över vattnet så det kom en stor våg mot Liv.

~ Liv ~

Liv skrek till när hon helt plötsligt fick vatten över hela sig. Hon gav Chris en skämtsamt arg blick innan hon gjorde samma sak tillbaks så en enorm våg välde över honom. Hon skrattade och backade så nära kanten hon kunde.

~ Chris ~

Chris försökte hoppa undan vågen men det gick sådär. "Jävlas inte med mig, hörru. Jag lyfter vikter som väger din dubbla vikt." Sa han skämtsamt.

~ Liv ~

- "Försök du bara!" sa Liv och skrattade samtidigt som hon drog armen i vattnet och skapade en ny våg som flög över Chris.

~ Chris ~

Chris kisade mot Liv och slängde en blick bort mot byggnaden, vars belysning nästan var helt släckt.
Han gick runt jacuzzin och ställde sig bakom Liv för att utan förvarning greppa tag om hennes höfter och lyfta henne rätt upp. Han höll armarna stadigt runt hennes mage, en bit över marken, och flinade för sig själv. "Vad sa du?"

~ Liv ~

Liv flög plötsligt rakt upp ur vattnet. Hon skrek till och skrattade samtidigt som hon försökte sprattla sig loss. Hon kunde inte nudda marken och även om Chris såg extremt muskulös blev hon förvånad över hur han lyckades hålla henne så stadigt stilla när hon sprattlade som hon gjorde.

- "Passa dig! Jag är starkare än du tror!" sa hon samtidigt som hon fortsatte skratta.

~ Chris ~

Chris suckade och tog några steg närmare poolen för att med all sin kraft hoppa i och i lufte släppa Liv, så de båda flög ner i det svala vattnet. Han kände hur huvudet hamnade under vattnet och lät sina fötter nå poolens botten innan han simmade upp till ytan igen.

~ Liv ~

Liv skrek till innan hon hamnade i vattnet. Poolen var lite i kyligaste laget efter att ha suttit i jacuzzin så länge. Hon kom upp till ytan och tog ett djupt andetag. Hon skvätte åter igen vatten på Chris som straff för vad han gjort mot henne. Hon skrattade. Vattnet var djupt nog för att hon inte skulle bottna.

~ Chris ~

Chris behöll blicken på Liv och försökte att hålla tillbaka sitt flin samtidigt som han försökte hålla sig över ytan. "Är effekten borta nu?" Han glömde fråga hur hon hade mått.

- "Ja, jo, den är nog borta" sa Liv och trampade vatten för att hålla sig över ytan. Hon hade börjat känna sig lite mer som sig själv nu.

~ Chris ~

Chris log mot Liv. Det kändes oerhört intimt att simma runt där i en bassäng med henne såhär sent på natten. Men han kunde inte påstå att han ogillade det. Han kände sig avslappnad. Extra avslappnad efter att tjacket avtagit. Han försökte komma på något att säga, men det var svårt. "Det kanske är dags att sova snart."

~ Liv ~

Liv nickade. 

- "Ja, jag börjar faktiskt bli rätt så trött" svarade hon. Hon dök ner under vattnet en sista gång och simmade bort till poolens ena kortsida där det var en sluttning. Hon gick upp ur poolen och klämde ut vattnet ur hennes hår. Bollen hon hade på huvudet hade lossnat och tofsen var borta. Hon samlade ihop sina kläder.

- "Kommer du?" frågade hon.

~ Chris ~

Chris hoppade upp från poolen och plockade upp även sina kläder. Tanken på att gå in i huset i blöta underkläder var inte särskilt lockande. Han höll sina torra kläder framför sitt skrev medan han tippade bort till bakgårdens ingång. 

Tack och lov så var det inget tjänstfolk i hallen så de kunde smita in i hissen och åka upp mot fjärde våningen utan problem. Chris sneglade mot Liv i hissen. Han försökte förstå hur det kunde kännas som att de känt varandra så mycket längre. Han hatade henne här om dagen. Nu badade han mitt i natten med henne i presidentens pool. 

Hissen plingade till och Chris klev ut för att skynda sig till sitt rum. "Gå in i duschen om du vill skölja av dig snabbt. Klor är inte så trevligt att ha kvar på kroppen. Min dusch är bäst på denna våning". Sa han och nickade in till rummet.

~ Liv ~

Liv fnissade åt hur Chris tippade bort till dörren. Hon kände sig inte alls speciellt obekväm med att gå i underkläder. Hon kunde inte låta bli att snegla lite på honom i spegeln inne i hissen. Han var oerhört vältränad. 
Liv hoppade in i duschen som Chris hänvisade henne till. Hon hade varit i vatten så länge att hon bara duschade av sig snabbt. Hon virade in sig i handduken som hängde på väggen bredvid duschkaminen och gick sedan ut i rummet.

- "Fanns det något jag kunde sova i eller?" sa hon medan hon torkade håret med en annan handduk.

~ Chris ~

Chris låg på sängen med ryggen mot väggen och läste nyheterna på sin mobil. All datatrafik spårades i D.C. Det syntes om man var inne på de såkallade "rebellsidorna", sidor som styrdes av rebeller istället för regimen. Men ingen ifrågasatte om presidentens son kollade igenom sådant. Han kunde hur enkelt som helst skylla på att han bara ville kolla om det stod några viktiga saker som presidenten borde veta om. Sanningen var att han ville läsa för att se hur det gick för rebellerna. 

Chris kikade upp och mötte Livs blick. Han nickade.
"Rummet mitt emot detta. Det är öppet. Går att låsa inifrån om du känner för det." Han fokuserade blicken på mobilen igen. 
"Rebellstyrkan blir större. Folk snackar om att ta kontakt med folk i väst för att göra någon slags armé. Fattar inte folk att det kommer sluta i kärnvapenkrig och ta kål på oss alla?" Sa han med blicken fäst på mobilen.

~ Liv ~

Liv skrattade till. 

- "Ha! Som om väst skulle gå med på det? De är alldeles för rädda för krig. Vi har inte resurserna." Liv gick iväg och in i rummet mitt emot för att byta om. Det tog inte många minuter. Nattlinnet låg redan på sängen så det var bara till att hoppa i det. Hon gick sedan tillbaka in i Chris rum för att fortsätta diskussionen. "Även om väst gärna skulle vilja så är de inte dumma nog att gå emot er. De vet att vi kommer råka rejält illa ut" fortsatte hon och la sig bekymmerslöst i Chris säng.

~ Chris ~

Chris fortsätta läsa igenom rebellernas bloggar och nyheter. Det var en aning läskigt, trots att han var så säker innanför de här murarna. Chris sneglade mot Liv som la sig bredvid honom i sängen. "Desperata människor gör det mesta för att överleva. Om rebellerna lurar i dem att de kommer få en tillräckligt stor armé så finns det risk att de tror på det." Han kollade tillbaka mot mobilen. "Men jag ska kanske inte ifrågasätta västs intelligens. Jag har bara pratat med en från väst, och hon är inte särskilt klipsk." Han kunde inte motstå att flina åt sitt eget uttalande.

~ Liv ~

Liv slog till Chris på armen.

- "När det kommer till intelligens kommer du aldrig klå mig" sa hon och skrattade. "Jag tror inte att väst kommer göra något. De vet att öst kan klå oss på alla sätt. Men vad vet jag… Jag hoppas i alla fall att de inte faller för frestelsen. Det hade ju faktiskt varit rätt härligt att klå upp dig" sa Liv och kollade retsamt på Chris.

~ Chris ~

"Jag slår dig i styrka och utseende. Vill du ha intelligens kan du få det". Sa Chris retfullt och skrattade. Han visade inte att det faktiskt gjorde lite ont när hon slog honom. Chris fnös till och la mobilen i sitt knä. Han blundade där han satt upp mot väggen och gav ifrån sig en suck. "Vi får väl gå ner till gymmet imorgon och slåss med svärd. Eller gå i boxningsringen. Så får du försöka spöa mig." 

~ Liv ~

Liv skrattade.

- "Jag antar utmaningen" sa hon och gäspade. Hon la sig på sidan och slöt ögonen. "Kom ihåg att jag växt upp med mitt distrikts killar. Jag må se liten och ofarlig ut…" Liv gäspade. "Men.. Jag är starkare än du tror" sa Liv. Inte många sekunder senare somnade hon.

~ Chris ~

Chris bara skrattade lågt åt hennes uttalande. Han orkade inte riktigt öppna sina ögon. Han visste att han skulle somna såhär om han satt kvar. Därför tvingade han upp ögonen och sneglade ner på Liv. Hon hade somnat. I hans säng. Helvete. Han skulle kunna gå till ett annat rum, men hans kropp orkade inte riktigt tack vare hur seg han kände sig av tjacket. Därför la han sig istället ner på rygg och andades ut. Att krypa under täcket kändes onödigt. Det tog några minuter för honom att somna.

Chris drömde om sin mamma den natten. Han drömde att de satt ute i trädgården och kastade en boll mellan dem. Det var något de gjorde ofta när han växte upp. Det kändes så fridfullt, men drömmen blev ganska snart mörk. Han kom inte ihåg vad som hände, men det fick honom att vakna med ett ryck. 

Det var ljust ute, väldigt ljust. gardinerna drogs inte ner till natten så Chris fick solljuset rätt i ansiktet. Det var dock inte solljuset som störde honom mest, utan känslan av en annan människas kropp emot hans. Först tänkte han att det var Ylva, för de sov bredvid varandra ibland och Chris hade en tendens att hålla om henne, vilket hon inte hade något emot.

Men det var inte Ylva. Personen som låg i Chris armar luktade annorlunda. Han hade sitt ansikte i hennes hår. Liv. Chris låg blixtstilla och stirrade in i Livs hår. Han borde släppa tag om henne direkt, men istället låg han bara kvar. Det var.. mysigt? Att bara ligga där. Försöka vakna. Han hade ingen aning om hon vaknat eller inte. Antagligen inte, eftersom hon inte reagerar på att hans arm är runt henne.

~ Liv ~

Solljuset lös upp hela rummet. Klockan var nog ganska mycket. Liv vaknade till och öppnade långsamt ögonen. Hon började sträcka lite på sig men kände en tyngd över hennes arm. När hon kikade ner såg hon Chris arm. Hon hade råkat somna i hans säng. Hon tänkte att hon skulle säga något men hon visste inte om Chris var vaken. Det var dock ganska mysigt att ligga sådär. Hon kände sig trygg på något vis. Kanske trodde Chris att det var Ylva som låg bredvid honom? Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. 

- "Jag måste tyvärr berätta att det inte är din fru som ligger bredvid dig" sa hon och sträckte på sig. Hon visste fortfarande inte om han var vaken så hon sa det lite tyst.

~ Chris ~

Chris drog till sig sin arm och la sig på rygg så fort Liv pratade. "Förlåt". Sa han ärligt och sträckte upp armarna över sig för att gäspa.

~ Liv ~

- "Ingen fara" sa Liv och fnissade. "Förlåt för att jag somnade här. Det var inte direkt meningen…" sa hon och vände sig mot Chris. Hon blåste bort lite hår som hamnade i ansiktet. Det var fortfarande lite blött. Liv hade väldigt långt hår och hon ansåg ofta att det var i vägen. Därför hade hon gärna håret i en fläta eller i en boll på huvudet. Hon satte sig upp i sängen och flätade vant håret.

~ Chris ~

Chris satte sig upp mot väggen och insåg att mobilen låg i sängen. Han plockade upp den och kollade om något speciellt hänt. Ett sms från Ylva. Klockan var dessutom närmare 12. 
"Sugen på sen frukost, president style?" Sa han och sneglade mot Liv. Han nickade mot hennes kläder hon hade på sig igår. "Ta på dig kläderna först och främst."

~ Liv ~

- "Gladeligen!" sa Liv och reste sig upp ur sängen. Hon tog kläderna som låg på en stol vid dörren och gick in i badrummet. Hon drog igen dörren men låste inte. Hon visste ju att han inte skulle gå in där. När hon fått på sig sina kläder gick hon åter igen ut i rummet. 

- "Du får visa mig till köket. Har ingen aning om vart vi ska äta någonstans" sa hon glatt. Liv var väldigt morgonpigg. Något som inte alltid var så uppskattat.

~ Chris ~

Chris fnissade till. "Köket? Här går ingen annan än tjänstefolket in i köket." Sa han och reste sig upp ur sängen för att öppna en garderob och dra fram en vit t-shirt och ett par svarta  jeans. Han ställde sig framför spegeln som hängde på väggen vid sängen för att rätta till morgonfrisyren. Han drog även handen över hakan. Han behövde raka sig. 

Restaurangen var på andra våningen, så de skulle ta hissen ner. Chris kollade sig själv lite i spegeln i hissen också. Nyvaken och jävlig. Hissen plingade och de klev in i en korridor som inte var helt olik den på våning fyra. Några meter från ingången var en stor dörr som Chris puttade upp. Ett gigantiskt bord prydde rummet. Längst ut på kanterna var extra fina stolar, menade åt presidenten och presidentfrun. 

Så fort Chris och Liv klev innanför dörren sprang en butler fram till en av stolarna vid det långa bordet för att dra ut den åt Liv, men Chris höjde handen. "Vi sitter på balkongen." Sa han och nickade mot en balkongdörr som stod på glänt. Butlern nickade och gick i förväg för att öppna dörren åt dem. 

Utsikten från balkongen var inte lika vacker som på våning fyra, men tillräckligt för att se ut över hela D.C. Man såg bilar fara omkring, människor som gick på gatorna. Det riktiga stadslivet. 
"Man ska egentligen inte sitta här ute för mycket. Risken att någon lurar i buskarna med en sniper är ganska hög. Men folk brukar inte hinna fram så långt. Dessutom så brukar ingen vara ute efter mig. Det är mer presidenten." Butlern drog ut stolen åt Liv. Det var en vit trädgårdsstol som matchade det vita bordet. Chris satte sig mitt emot henne.

~ Liv ~

Liv reagerade starkt på den otroliga servicen.

- "Tack" sa hon till Butlern och satte sig ner. Hon kunde inte sluta förvånas över hur vackert det var. Liv rykte till lite när Chris började prata om folk i buskarna med sniper men vem skulle vilja döda Liv? Ingen visste ju vem hon var. Liv var väldigt hungrig. Hon hade inte ätit på länge nu.

~ Chris ~

Butlern stod kvar och kollade mot Chris under tystnad. Chris kollade mot Liv. "Vad vill du ha? Vi har bokstavligt talat allt här. Och har vi det inte, så löser dom det. Så fundera på vad du vill ha. Kanske något du inte testat innan." Han log mot Liv innan han fokuserade blicken på butlern.
"Det räcker med en omelett och rostat bröd med avokado. Apelsinjuice också." Sa han, varpå Butlern nickade och kollade mot Liv.

~ Liv ~

Liv tänkte efter.

- "Omelett låter faktiskt rätt gott så kör på det. Gärna lite yoghurt om ni har och ett glas kall mjölk tack" sa Liv och log. Hon tyckte detta var extremt häftigt. Hon kunde inte sluta le.

~ Chris ~

Chris sneglade upp mot Liv och log åt hennes reaktion. Hans blick vandrade ut över staden. Han gjorde en gest med handen ut över bakgården och staden.
"Det här är D.C. på dagen. Jag brukar inte gå ut så mycket, inte på senare tid i alla fall. Man drar tyvärr till sig onödig uppmärksamhet." Han fokuserade blicken på Liv igen. "Skulle du spöa mig idag?"

~ Liv ~

Hon tittade ut över D.C. Det var mycket folk och bilar som vandrade utanför Vita Husets gränser. Hon kunde se hur folk vände sig om och kollade mot dem. 

- "Ja just det ja! Är du redo att bli spöad av en tjej?" sa hon och gav Chris en retfull blick.

~ Chris ~

Chris hånskrattade. "Jo men visst. Vad ska du spöa mig i, då?" Han trodde Liv kunde vara hur bra som helst, men knappast bättre än honom. Inte med den lilla kroppen.

~ Liv ~

==========

- "Vad säger du om MMA?" sa hon och kollade med en kaxig blick på Chris. Hon var helt ärligt lite rädd men hon hade klått upp män större än Chris förut så nog skulle hon väl klara det en gång till. Hoppades hon på…

~ Chris ~

Chris kisade mot Liv. "Vågar prinsessan verkligen det?" Sa han retfullt. Chris var inget profs på MMA, han kunde grunderna. Hans bröder däremot var riktigt duktiga. Framför allt den äldsta. "Men visst. Vi kör. Jag ska visa dig runt lite mer medan maten smälter bara." Bara några sekunder efter att han nämnt maten kom butlern ut med den. Det luktade gudomligt och det började vattnas i munnen på Chris. "Ta gärna hit kaffe också. Till oss båda." Sa han till butlern som precis ställt ner allt. Han nickade som svar och försvann in i rummet. För Chris var det här en helt vanlig frukost, men han visste att upplägget och de dyra ingredienserna gjorde denna frukost till något riktigt lyxigt.

~ Liv ~

Liv skrattade.

- "Åh ja" sa hon surt. Hon hatade när Chris kallade henne för prinsessa. Liv började genast hugga in i maten. Liv hade aldrig ätit något så gott innan. I väst fick man jaga och så sin egen mat och på de ställen där du kunde utbyta mat mot tjänster var det knappast så här lyxigt. Inte ens i närheten.

~ Chris ~

Chris ät maten lite lugnare än Liv. Han kollade ut över balkongen och njöt av luften. Det var helt klart annat än i öknen. "Visste du om att innan infektionen spreds så brukade människan göra tv-serier och filmer med såkallade zombies. De roade sig med att låtsas att det var något som fanns på riktigt. Det är därför några kallar de infekterade för zombies också, för att det påminner om populärkulturen som fanns förr i tiden." Chris skrattade till och skakade på huvudet. "Det fanns till och med folk i början av 2000-talet som påstod sig veta att detta skulle ske, att ett sådant här virus skulle spridas. Men man ansågs vara galen om man trodde det."

~ Liv ~

- "Zombies har jag hört talas om men jag hade ingen aning om att det kom ifrån filmer och tv-serier. Tänk att de fanns folk som kunde förutspå det… Jag undrar hur världen såg ut förr i tiden innan smittan brutit ut" sa Liv och suckade. Hon la ifrån sig besticken och lutade sig tillbaka i stolen och kollade sig omkring. Hon tog ett djupt andetag. Det var verkligen annat än att vara fast ute i öknen med sand innanför kläder och i luftvägar.  Den friska luften gjorde sig verkligen bra.

~ Chris ~

Chris log svagt. "Påminn mig så kan jag visa gamla dokumentärer från vilket årtionde du vill, innan smittan bröt ut, då." Chris lyfte upp mackan och tog en tugga av den. Butlern kom in ställde ner ett fat med en kaffekanna och två koppar. Han började hälla upp den varma sörjan i dem. Chris behöll blicken på butlerns händer.
"Det som fascinerar mig mest från förr i tiden var deras definition på kändisskap. Idag så mäter vi vilka som är kändisar efter hur rika de är och hur mycket mark de äger. Regimen äger ju all mark egentligen, men vissa familjer kan äga byggnader och sådär. Som jag nämnde här om dagen." Han tog en paus och lyfte koppen mot munnen för att blåsa lite på det. "Förut fanns det folk som livnärde sig på att vara med i filmer, serier och att sjunga. De höll stora konserter där det dök upp tusentals folk som såg upp till artisterna. Jag har sett flera såna konserter på inspelning. Man önskar verkligen att man upplevt det."

~ Liv ~

- "Jag vill gärna se några dokumentärer!" sa Liv glatt. Hon tog kaffekoppen och blåste på kaffet precis som Chris. Hon tyckte ju inte att kaffe var så gott men det gjorde henne pigg. "Är du allvarlig? Jag har bara sett ett fåtal filmer i mitt liv. Det måste varit väldigt glamoröst. Min bästa vän Sofi är helt fantastiskt duktig på att sjunga. Synd att vi inte levde för 500 år sedan" sa Liv och skrattade innan hon drack lite av kaffet.

Hon kände sig som en annan människa med Chris. Hon kände sig glad och inte alls lika… kall. Det skrämde henne lite men hon älskade känslan. Hon kände sig trygg med honom.

~ Chris ~

Chris kollade efter Butlern som gick in igen. Han riktade sedan blicken mot Liv. 
"Man kan hitta allt på internet. Det finns stora databaser som anses vara illegala i öst, men de är väldigt lätta att nå ändå. Dessutom så finns det biografer som visar filmer då och då här i öst. Oftast så har dom tema-veckor. 80-tal, 2000-tal, ibland så långt bak som början av 1900-talet. Svartvita filmer utan ljud. Det är ganska häftigt. " Chris åt upp det sista av sin macka och började även äta på omeletten. "Varje gång jag sa till min mamma att jag önskade jag levde för 600 år sedan, så säger hon att folk som levde då tänkte exakt samma sak."

~ Liv ~

Liv lyssnar intresserat på vad Chris säger.

- "Åh jag skulle vilja se filmer från alla årtal. Kan du inte visa mig vart dessa biografer finns?" frågade hon. Hon hade bara hört talas om biografer och hon kunde bara anta att det bara fanns ett fåtal biografer i väst. "Jo, så är det nog men att leva under smittan är inte roligt. Att ständigt vara på vakt… Det är ju visserligen lite annorlunda här" sa Liv med ett skratt. Hon skrapade upp den sista yoghurten på tallriken och tog tag i kaffekoppen och lutade sig tillbaka för att åter kolla ut mot staden.

~ Chris ~

Chris log och nickade. Det var nog bara han som gillade att visa saker, men att visa Liv saker i öst gjorde honom glad. Kaffet var inte kokhett, vilket gjorde det väldigt lätt att få ner. Chris lyfte handen för att vinka till sin butlern som stod en bit bort i rummet. Mannen kom genast emot dem. "Kan du leta upp träningskläder som skulle kunna passa Liv?" Sa han och nickade mot henne. Butler nickade som svar och försvann in lika snabbt som han kom ut. Chris drack den sista droppen av sitt kaffe och kände sig mycket piggare. "Hur fan ska jag kunna slåss mot dig.." Mumlade han.

~ Liv ~

- "Vadå? Är du så rädd för att få stryk?" sa Liv och skrattade. Hon drack upp kaffet och satte ner koppen på bordet. "Du kan ta det lugnt. Jag kommer inte spöa dig allt för hårt." Liv log retfullt mot Chris.

~ Chris ~

Chris himlade med ögonen och skakade på huvudet. "Känns bara fel att slåss mot en tjej." Ja, han hade sett hur bra hon var. Men känslan av att slå en tjej var fortfarande konstig.

~ Liv ~

- "Oroa dig inte. Jag är inte direkt som tjejerna ni har här i öst" sa hon och skrattade.

~ Chris ~

Chris skrattade till och skakade på huvudet. Han drack det sista ur sin apelsinjuice innan han reste sig upp för att direkt vandra in i huset igen. "De lär ha plockat fram kläder åt dig nu. Ylva har nog sagt vilket rum du stannar i, så det är bara att gå dit och kolla. Rummet mitt emot mitt, alltså." Han höll dörren till restaurangen öppen för Liv innan han gick bort till hissen för att kliva in.

Dörren höll på att stängas men någon hann stoppa in en hand mellan. Chris gav Ylva en skeptisk blick medan hon gick in i hissen och log mot dem båda.
"Kommer du ihåg vad det är för dag idag?" Sa Ylva leendes medan hon placerade sin hand på Chris bröstkorg. Dörrarna till hissen stängdes och Chris tryckte på att åka upp till våning fyra. Han suckade och skakade på huvudet åt Ylvas fråga. Hon bankade lite med handen mot hans bröstkorg och vände blicken mot Liv.
"Det är presidentfruns födelsedag, och satan i helvete vilken fest det kommer bli!" Hon nästan hoppade på stället av exhaltering. Chris blundade och gav ifrån sig en djup suck. Styvmammans födelsedag. Festen. Han hade helt glömt bort.

~ Liv ~

Liv log ett besvärat leende mot Ylva som kom in i hissen och klängde på Chris. Liv hade verkligen emot Ylva men hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig kring Chris fru… För det första så var hon fortfarande hans fru och för det andra så fick hon Liv att känna sig oerhört obekväm.

Chris vände sin blick mot liv och log. "Jag måste dit. Annars blir presidenten arg. Om du vill vara på rummet under tiden så är det okej. Men du kan nog gå på festen också, om du vill. Det är inte förrän ikväll." Hissen plingande och Chris började vandra mot sitt rum. "Ses om 10 minuter." Sa han och försvann in. Ylva satte handen för hissdörren så Liv inte skulle gå iväg. Hon kollade på henne med en fundersam blick. "Du vet.. Sättet han kollar på dig. sättet han rör sig runt dig. Jag har inte sett han såhär sen han träffade en tjej i tonåren.." Hon skakade på huvudet. "gå inte och krossa hans hjärta bara. Han är värd mer än så." Hon gav Liv ett leende innan hon lämnade hissen och skuttade bort till sitt rum.

~ Liv ~

Liv hade inga planer på att gå på festen. Hon vågade inte ta några fler risker än hon redan gjort. Hon skulle precis gå ur hissen när Ylva blockerade vägen. Liv lyssnade på vad Ylva sa och stod chockat kvar när Ylva skuttade iväg. Det var först när dörrarna började stängas som hon åter igen vaknade till liv och hoppade ut ur hissen. Hon hade lite svårt för att ta in vad Ylva just sa. Kunde Chris verkligen tycka om henne? För ett par dagar sedan så hatade de varandra men nu… Liv kunde själv känna hur något hade förändrats. 

Hon vandrade fundersamt in på rummet och började klä av sig. Hon kunde verkligen inte komma på andra tankar. Kanske hittade Ylva bara på?

Chris hade dragit på sig ett par simpla mjukisbyxor och en tanktopp och stod utanför sin dörr och väntade på Liv. Han var inställd på att ta det lugnt med henne. Hon vägde så himla lite, det kändes som att han skulle knäcka revbenen av henne bara av att peta på henne.