Liv är endast 24 år gammal men är utbildad inom paleontologi. Hennes inriktning var träning av dinosaurier och det som fascinerade henne allra mest var T-rexen. Trots hennes unga ålder hade hon fått sitt första jobb i Jurassic World. 

Hon stod i fören på båten och såg hur den stora ön sakta men säkert närmade sig. Efter en kort stund vände hon om för att bege sig till sin hytt där hon hade sin packning. Det var tre stora väskor fulla av kläder och nödvändig utrustning. Efter ca 15 minuter la båten till och det var fritt fram att kliva av. När hon klev av fick hon syn på parkens VD, Claire. Det var svårt att missa henne då hon hade kort kopparfärgat hår och bar gärna vita kläder. "Hej, det är jag som är Liv" sa Liv trött efter att ha släpat sina tunga väskor av båten.

Ibland kändes det som att Claire gjorde allt på ön. Hon ville gärna tro att det var sant. När den nya t-Rex-tränaren kom så stod Claire snällt och väntade på båten som skulle lägga till vid kajen. Det var inte så mycket folk på båten, och knappt någon som stod vid Claire, så att se den nya tjejen var inte svårt. Claire synade främlingen uppifrån och ner och tyckte hon såg väldigt ung ut för att kunna hantera en t-Rex. Med ett påklistrat leende sträckte hon fram handen mot Liv. "Hej, Liv. Mitt namn är Claire. Välkommen till Jurassic world". Sa hon och släppte kvinnans hand för att gestikulera med handen mot ön. De hade ännu inte gått innanför grindarna. "Har du varit här tidigare? Vi måste ta helikoptern in. Besökarna tar tåget. Vi har byggt tåget av säkerhetsskäl. Trots våran höga säkerhet så måste vi göra allt för att djuren inte ska kunna fly." Varje ord Claire sa lät inprogrammerat. Just för att det var det. Utan att erbjuda om hon skulle ta någon av väskorna gick hon med bestämda steg mot helikopterplattformen. Där stod piloten och väntade snällt. Claire vred sig mot Liv och hade sitt svårtolkade ansiktsuttryck. En man öppnade dörren till helikoptern så Claire kunde sätta sig längst in. Det fanns utrymme för livs väskor också, även om det skulle bli trångt.

Claires handslag var fast och bestämt precis som Claire själv framstod. "Ja, jag var här på ett studiebesök för…" Liv han inte prata klart innan Claire fortsatte. Hon hade aldrig åkt helikopter innan och i ärlighetens namn var Liv inte det minsta förtjust i att flyga. Hon brukade undvika det till varje pris men nu verkade det vara dags att övervinna sin rädsla. 

Liv halvsprang efter när Claire vände på klacken och gick mot helikoptern. Hon hade inga förhoppningar om att få hjälp med väskorna av sin chef men hon blev ändå lite småsur när Claire bekymmerslöst med rask takt gick mot helikoptern som stod på plattformen redo att lyfta. Piloten hjälpte som tur var Liv med väskorna och hon satt snart inne i den lilla helikoptern med en klump i magen. Hur skulle detta gå? Som om höjden inte skulle vara illa nog så fick Liv knappt plats med alla väskor.

Claire sträckte fram ett par hörlurar till Liv så de kunde höra varandra under turen. Det var en 5-minuters tur, och Claire hade väl hellre inte pratat alls. Trots det satte hon på hörlurarna och gjorde klartecken till piloten att lyfta. "Du vill nog hålla i dig lite, Robin kan vara lite svajig som pilot". Sa hon menat till liv utan att sluta kolla ut genom fönstet. Propellerna körde igång och de lyfte tillslut från marken. Väl framme vid forskningsanläggningen tog Claire av sig hörlurarna för att rätta till sitt hår. När helikoptern stängts av öppnade hon dörren för att gå ut på andra sidan. Det var stor ökenområde med vägar bort mot parken. Några meter ifrån dem var forskningsanläggningen och ett par olika bilar. Hon väntade på att Liv skulle få med alla sina saker. Claires idé var att visa forskningsanläggningen först, men när hon vred på sig mot Liv så insåg hon att hon hade massa packning med sig. "Du vill säkert bli av med allt det där först. Jag har ändå ett möte att ta mig till." Hon fiskade upp sin mobil för att skicka iväg ett snabbt sms. Hon höjde sedan blicken mot Liv och gav henne ett snabbt leende. "Jag bad Mia komma hit och möta dig. Hon kommer ta dig till din bungalow. Stanna här." Utan att säga hejdå vände Claire på klacken och tog upp mobilen för att ringa ett samtal.

Liv tog halvskakigt emot hörlurarna och satte på sig det. Liv spände upp ögonen när Claire berättade om piloten. Hon greppade tag om handtaget som fanns i dörren och pep till lite när de lyfte. Liv ansåg sig egentligen vara tuff och lugn så hon skämdes lite över sin reaktion även om hon just nu kände att hon va för rädd för att bry sig. Även om resan endast tog 5 minuter kändes det som att de hade suttit i helikoptern i en evighet när de sedan landade. Liv drog av sig sina hörlurar och hoppade ur helikoptern medan Claire pratade. Hon började plocka ut väskorna en efter en. Det hade verkligen varit skönt att bli av med de en gång för alla. Med tanke på att Claire precis SMSade Mia skulle det nog dröja en stund innan hon var framme.

När Liv väl lugnat sig efter den fruktansvärda flygturen kunde hon börja ta in omgivningen. De vackra, höga, gröna träden som praktfullt bredde ut sig på marken nedanför dem. Hon kunde höra ljudet av en pratade folkmassa en bit bort samt ett och annat rytande från dinosaurierna. Det var en magisk känsla. Liv kände sig så privilegierad att ha fått tjänsten men av vad hon senare förstått var det inte så många som sökte jobbet som T-Rex-tränare.

Mia gillade inte Claire. Men eftersom hon var hennes boss, så måste Mia göra allt hon säger. Vad gjorde Mia på jurassic world? Ja, sprang fram och tillbaka och gjorde ärenden. Inget maffigt jobb, men lönen var helt ok med tanke på att risken att bli uppäten var högre än vad de sa. Okej, ingen hade blivit uppäten på jurassic world. Men Mia bara väntade på att det skulle ske. Tyvärr så tog ingen hennes erbjudande att slå vad om när.. Mia slirade aggressivt in vid forskningsanläggningen och kunde höra en byggarbetare skrika något argt till henne genom det öppna fönstret. Hon ignorerade honom och öppnade dörren för att kolla efter den nya tjejen. Hon antog att det var främlingen med väskor som såg lite lost ut. Hon vinkade till sig främlingen och öppnade bagageluckan för att gestikulera att hon skulle slänga i väskorna. Mia hade en utstrålning som skrek att hon var nonchalant, brydde sig inte. Hon var iklädd svarta militärgrönt byxor och en vit tanktop. Hennes bruna här var uppsatt i en tofs och hon hade solglasögon på sig. Hon släppte inte blicken från Liv. "Liv, va? Välkommen till Mexiko." Sa hon med sin spanska brytning. Hon lät självsäker på sin röst , men mer mänsklig än Claire någonsin gjort.

En kort stund senare såg hon personen som förmodligen var Mia. "Ja det stämmer. Tack"sa Liv och fick fram ett kort leende medan hon slängde in väskorna i bagaget. Det var fortfarande mycket för Liv att ta in. Hon lev lite halvsnurrig av alla intryck vilket kanske fick henne att framstå som något dryg även om det inte alls var meningen.

Liv hoppade in i framsätet på bilen och knäppte fast säkerhetsbältet av ren vana. "Hur länge har du jobbat här då?" frågade Liv sedan för att få igång ett samtal. Hon skulle bo på en ö mitt ute i ingenstans. Hon behövde absolut lära känna lite folk om hon inte skulle bli galen.

Mia stängde bagageluckan efter Liv och hoppade sedan in bakom ratten för att köra igång jeepen. Till skillnad från Liv så sket hon i bältet och bara körde iväg med full gas, kanske lite oväntat fort. 

Mia sneglade lite mot Liv när de väl kommit ut på vägen. "Ett halvår. Flyttade från puerto rico för ett år sedan och sökte jobb lite här och var i mexiko, hittade tillslut detta av en slump. Det är ganska chill, om man bortsker från dom stora ödlorna som stör en lite då och då." Mia kunde inget om dinosaurier. Hon hade ingen aning om att de inte ens var nära släkt med ödlor, utan snarare fåglar. Sådan info hon hört i sitt liv men det helt gått över hennes huvud.

"Så du ska träna en T-rex? Låter farligt." Sa hon skämtsamt och rättade till backspegeln medan de fortsatte längre ut mot öns kust.

Liv skrattade lite för sig själv. Ja jo, om dinosaurier ändå vore ödlor. "Ja" började Liv med ett skratt. "Helt riskfritt är det väl inte men det är ju en unge så förhoppningsvis ska det gå bra. Vi får väl se om jag slutar som t-rex-mat" fortsatte Liv sedan skämtsamt. Hennes egen kommentar fick henne dock att tänka till. Dinosaurier var i många fall farliga. Speciellt t-rexar men hon hade aldrig ens tänkt tanken på att hon kunde bli uppäten. Hon skakade bort tanken. Visst var hon nervös men verkligen inte rädd. "Vad jobbar du som då?" frågade Liv sedan medan hon tittade ut genom fönstret för. Hon kunde inte riktigt släppa tanken på att hon faktiskt var i Jurassic World. Det va otroligt! De passerade hagar av dinosaurier - både stora och små. Det var verkligen magiskt.

Mia ökade farten lite och ganska snart körde de närmare bostadsområdet där folk som jobbade bodde. Det var flera kilometer med bara massa bungalows längst kusten, långt ifrån närmaste dinosaurie. Trots det så kunde man ibland höra ljudet från bestarna.

"Jag jobbar som assistent för Claire. Jag började som sopplockare men blev befordrad, kan man säga. Men jag hade nog hellre plockat matrester just nu än att slava för fröken för-många-pinnar-i-röven." Hon sa de sista orden väldigt bittert. Hon kastade en snabb blick mot Liv. "Då menar jag rödtotten, inte dig." Sa hon och skrattade till medan hon behöll blicken på vägen igen. 

De fortsatte köra någon kilometer och tillslut nådde de fram till Livs bungalow. Det var ett mysigt litet trähus med en våning. En tvåa med kök och badrum. Ett sovrum och ett vardagsrum. Det var redan helt inrett med tv , fotölj, säng och allt annat som kan tänkas behövas. Mia parkerade bredvid huset och gjorde en gest mot byggnaden. 
"Droppa av dina saker, så kommer jag tillbaka om någon halvtimme och tar dig tillbaka till Mrs Dearing." Att höra Mia säga Claires efternamn var inte vanligt, men det hände när hon försökte vara professionell. "Känn dig som hemma. Såna här villor är värda mer än vad man tror." Sa hon och nickade mot huset.

Liv skrattade högt. Jo visst, Claire var allt speciell. Det kunde Liv verkligen avgöra på den korta stunden hon spenderade med henne. 

När de väl kom fram stannade Liv till utanför bildörren och beskådade det lilla trähuset som stod framför henne. Här skulle hon alltså bo på obestämd tid. Hon gick till bagaget och tog ut sina väskor. "Tack för skjutsen, Mia" sa Liv och log. 

När Mia sedan åkt iväg öppnade hon dörren in till bungalowen. Det var faktiskt väldigt fint där inne. Mycket finare än hon trodde. Efter att ha vandra runt i rummen gick hon åter igen ut för att börja bära in sina väskor. Väskorna kändes ännu tyngre nu. Förmodligen för att hennes muskler verkligen sa ifrån nu. Hon hade släpat på väskorna hela vägen från norra USA där hon kom ifrån. Från Montana närmare bestämt. Musklerna var lite ömma nu.

Mia var mycket för att festa. Det var amazing att festa på Jurassic world, och hon ville att Liv skulle ta del av det. De satt i bilen till forskningsanläggningen. Det blev svalare eftersom det började närma sig eftermiddagen.

"När börjar du jobba? Tänkte fråga om du ville hänga med mig och tjejerna på en nattklubb som finns här på ön. Det är tjugoårsgräns och oftast nice folk där. Du borde hänga med. För du är över 20 va?" Sa hon exhalterat och sneglade mot Liv.

Liv uppskattade verkligen att Mia frågade om hon ville hänga på. Givetvis ville hon det! Liv skulle ändå inte börja jobba förrän på måndag så att bryta isen genom en fest hade inte varit det minste fel. 

--- 

Liv vaknade med ett stön. Det kändes som att någon hade ett trumsolo inne i hennes huvud och att hennes hjärna var baskaggen. Hon gnuggade ögonen lite innan hon öppnade de. De var alldeles mörkt. Vart va hon? Hon vände sig om i sängen och hoppade till när hon insåg att det var någon bredvid henne. Hon kollade sig omkring. Hon måste vara i närheten av sin bungalow då denna såg näst intill identisk ut. Liv tog av sig täcket och gick runt på golvet för att samla ihop sina kläder. När hon fått ihop allt klädde hon snabbt på sig men innan hon klev ut genom dörren vände hon sig snabbt om för att se om hon kunde få en bättre skymt av honom. Yes, han såg i alla fall bra ut tänkte Liv innan hon smög tillbaka till sin bungalow som som tur var inte låg långt bort. 

Det första Liv gjorde när hon kom innanför dörren var att dricka 2 stora glas vatten och ta en lång dusch för att vakna till. Hennes huvud slutade inte dunka och hon var alldeles snurrig. Så mycket hade hon aldrig druckit innan. Hon hade i alla fall aldrig blivit så full.

Owen var inte för att festa så mycket, men när han blev bjuden på alkohol och inte hade något viktigt dagen efter, varför inte?

Visst, han skulle möta Claire vid forskningsanläggningen för att kolla på T-rexägget, men det behövde han inte vara helt närvarande psykiskt för. Dessutom så var han inte riktigt personen som blev bakis. Han vaknade faktiskt ganska pigg den morgonen. Eller ja, förmiddagen. Han hade en halvtimme på sig att slänga på kläder och ta sig till forskningsanläggningen. Han visste att han inte skulle hinna, men Claire var van vid att han kom försent.

Owen kom ihåg det mesta från gårdagen, men det var lite minnesluckor här och var. Han tog med sig en tjej hem. En tjej som babblade på i en evighet om hur hon älskade Jurassic World och att hon var så kär i ön. Det var ganska skönt att få tyst på hennes babbel genom att hångla med henne, och att få henne i säng var väl ett stort plus.

~~~
Claire var alltid i tid. Minst en halvtimme innan satt tid, fast det berodde på vad det handlade om. Hon hatade när folk kom försent, och tack och lov så var Liv en punktlig människa, i alla fall av att bedöma hur det såg ut idag.
Claire hade på sig sin vita blus och vita kjol. Hennes Garderob var inte särskilt stor, men hon trivdes i sina kläder. När Liv klev innanför dörren till labbet så log Claire sitt forcerade leende. 
"Välkommen Ms Noréen." Sa hon och vred sig mot Dr Wu som nickade mot Liv som hälsning. De stod utanför ett liten järndörr som behövde kod för att ta sig genom. Väggarna in mot rummet var täckta av stål, men det var väggar som kunde justeras så man kunde kolla in genom glasväggar, men inte ut. Dr Wu log sitt robotleende mot Liv och kollade upp mot klockan. "Vi har en halvtimme till godo. Jag måste kolla till en sak i några rum bort, ni kan nå mig på mobilen om ni behöver mig." Sa han med sin mjuka röst och försvann sedan ur rummet. Claire kände sig obekväm med att stå ensam kvar med Liv, en person hon inte riktigt klickar med. Trots det så vände hon blicken till henne för att åter igen le.
"Du kommer få se ägget idag och även röra vid det och saker i dess omgivning. Det kommer få dinosaurien att känna din doft det första den gör och därmed känna sig säker.  Detta är förutsatt om du inte är på plats när det kläcks, vilket vi hoppas. Om du inte är på plats så kommer ungen ändå koppla dig som sin.. ja, mamma." Hon sa de sista orden med en viss misstro. Hon visste inte särskilt mycket om dinosaurier själv. Hon var bara VD för företaget bakom.

"Har du några frågor så får du ta det med Dr Wu."

Liv hade hyrt en Jeep som hon använde sig av när hon skulle ta sig runt på ön. Hennes huvud dunkade fortfarande men inte i närheten av lika mycket. Liv var något tidig men inte många minuter efter hennes ankomst klev hennes chef innanför dörrarna. Liv nickade som tack för välkomnandet och som hälsning till Dr Wu. Hon gick efter Claire och de stannade framför en vägg av glas. Det började pirra lite i magen när hon fick höra att hon skulle få se ägget idag. Det blev liksom "på riktigt". Liv hade inga frågor. I alla fall inte än och dessutom var Dr Wu inte här ännu så hon nickade mot Claire som en bekräftelse på att hon mottagit informationen. 

Tiden gick oerhört långsamt när hon stod där med Claire. De va alldeles för olika för att de skulle kunna få ut någonting av ett samtal. Det enda de utbytte var små enstaka ord om ingenting mest för att döda den pinsamma tystnaden. Claire hade dock sin telefon. Liv hade fått en jobbtelefon men den ringde väl egentligen inte så länge inte Claire ville få tag på henne.

Klockan var kvart över ett när Owen gled in på forskninganläggningens parkering. Inte allt för sen, det vill säga. Det kunde varit värre.

Ansiktsuttrycket på Dr Wu och Claires ansikten var makalöst svåra att tolka när de såg honom komma in genom dörren. Owen hade på sig sin vanliga blå tröja och sin bruna väst och såg så alldaglig en dinosaurietränare kunde göra.

"Du är sen, Mr Grady." var det första Claire sa när hon såg honom. Owen stannade en bit efter dörröppningen och slog ut med armarna i en "Shit happends"-gest. 
"Jag är här nu, Claire. Det är allt som spelar någon roll."
"Ms Dearing." Rättade Claire honom irriterat. Hon hatade när han kallade henne hennes förnamn. Owens flinade och lät blicken falla över personerna i rummet. Hans blick fastnade på kvinnan som stod tillsammans med Dr Wu och Claire. En ung tjej som han ganska direkt kopplade vem det var. Ett snett leende letade sig fram på Owens läppar medan han la armarna i kors och fokuserade blicken på Claire. "Var är bebisen, då?" 

Claire himlade med ögonen och vinkade med handen mot kvinnan. "Det här är Ms Noréen. Det är hon som kommer träna.. bebisen." Claire la en misstrogen ton på sista orden. Hon såg inte dinosaurier som barn direkt. Dom var monster. Owen rynkade på ögonbrynen av vad han fick höra. Skulle den här tjejen träna en T-rex? Det var inte så att Owen var sexistisk och inte trodde att en kvinna skulle klara det, vem det än handlade om. Det var mer att hon inte såg ut att ens vara intresserad av dinosaurier. Han hade svårt att koppla det. Allt han kunde tänka på när han såg henne var deras vilda natt ihop. 

"Trevligt att träffas." Sa han och försökte möta Ms Noréens blick, som han inte ens kom ihåg förnamnet på. Han försökte hålla tillbaka ett flin.

Liv kollade otåligt på klockan. De väntade på ytterligare en person som skulle göra dem sällskap till ägget. Hon klarade inte av när folk var sena. I alla fall inte när det resulterade i en awkward tystnad med ens chef. När klockan var ca kvart över ett klev en man in genom dörrarna. Liv kände verkligen igen honom men hur kunde det vara? Hon kände ju ingen här tänkte hon innan det snart gick upp för henne vem det var. Liv slöt sina ögon och la sin hand diskret över pannan medan hon suckade. Det här kunde inte vara sant. Inte han av alla människor. Liv hade ingen aning om vad han kom ihåg och inte men av hans min att döma kom han ihåg henne. När Ms Dearing presenterade Liv vinkade hon snabbt och gav honom en snabb blick. Hon kunde verkligen inte med att ta ögonkontakt med honom. Det hela var för obekvämt. Liv ville bara få denna dag överstökad och hon hoppades verkligen på att de inte skulle behöva ha så mycket med varandra att göra efter detta.

Owen noterade hur obekväm kvinnan var och fann inget mer att säga. Claire kollade en aning förvirrat mot kvinnan men vred sig sedan mot Dr Wu. "Ska vi börja?" Sa hon med sin bestämda, mjuka röst. Dr Wu nickade och gick fram till en dator för att knappa in något som gjorde så att metallen över glaset åkte upp. Det var ett litet upplyst rum med ett ägg i mitten under en stor lampa. Ägget var lite större än en brödlimpa och ovalt formad. Owen tog några steg närmare glaset för att få en bättre koll på ägget. Man såg hur fascinerad han var av det eftersom hans ögon nästan tindrade. 

"Hur likt är det den riktiga dinosaurien?" Frågade han Dr Wu utan att släppa blicken från ägget.
"Det beror på hur man räknar, Mr Grady. Ingen dinosaurie är egentligen mer än tio procent som den riktiga dinosaurien, men vi hoppas på att denna kommer vara tillräckligt lik för att tillfredställa parkens behov." Dr Wu knappade lite på datorn och läste vad som stod på skärmen.

"Ägget borde kläckas inom 7 dagar. Max 14 dagar." Dr Wu vände sig mot kvinnan.
"Varsågod. Använd din personliga kod du fick igår för att ta dig in i rummet. Jag antar att du tvättat händerna noga och att du inte använder några parfymer." Dr Wus röst lät snäll men sträng, han menade allvar. Owen följde kvinnan med blicken. Han förstod inte riktigt hur någon skulle kunna träna en T-rex. Men han hoppades för hennes skull att hon inte skulle bli uppäten alldeles för fort i alla fall.

"Rör försiktigt på ägget och på halmen runt omkring det." Fortsatte Dr Wu med blicken fäst på skärmen.

Liv tappade nästan hakan när hon såg ägget. Det var så fint. Eller fint och fint, det var ett ägg… Men det var något förtrollande med det. Liv nickade som svar på det Dr Wu sa. Visst hade hon tvättat händerna och efter den långa duschen hon hade tagit fanns knappast någon chans av parfym. Liv la försiktigt sina händer på ägget. Hon smekte över det och log. Om några dagar skulle det kläckas och hon skulle träna en t-rex. Hon kunde knappt förstå det själv. Liv var dock betydligt mer hårdhudad än hon kanske framstod som. Liv av någon skulle klara av uppgiften. Det var hon stensäker på. 

Hon började pilla lite på halmen för att sedan lägga sin hand på ägget igen. Det var en magisk upplevelse och hon kunde verkligen inte sluta le.

När dörren stängdes efter kvinnan så stod Claire, Owen och Dr Wu och bara kollade under tystnad medan hon rörde på ägget. Owen var livrädd att hon skulle råka ha sönder det, av någon anledning. Men han förstod att hon blev vald av någon anledning. Så dålig kunde hon inte vara. Allt han visste om henne var att hon var bra i sängen och tydligen generad idag.

Dr Wu tryckte på en knapp som satte igång en mikrofon inne i rummet kvinnan var i. "När du är redo är det bara att komma ut igen." Sa han och släppte knappen till micken. Claire vred sig mot Owen.

"Mr Grady, Jag ville ha hit dig för att jag tänkte att du skulle visa Ms Noréen dina djur." Owen rynkade ögonbrynen medan han mötte Claires blick.
"Mina djur?" Sa han och log snett. Claire himlade med ögonen.
"Raptorerna." Owen ryckte på axlarna och gav ifrån sig en suck. Han såg inte riktigt fram emot att spendera eftermiddagen med kvinnan, han hade hellre varit ensam med sina .. djur.
"Om du insisterar, Claire." Claire kollade vasst mot honom.
"Ms Dearing!" Väste hon mer än vad hon säkert hade menat och harklade sig direkt efter.

Liv stod kvar en stund till och bara njöt av stunden. Hon hade kunnat stå där resten av dagen men det var nog bäst att gå ut. Mr Dearling, Dr Wu och… "mannen" väntade ju trots allt på henne. Hon kunde verkligen inte minnas vad mannen hon spenderat natten med hette.

Hon klev ur rummet och hennes stora leende försvann spårlöst så snart hon fick syn på honom men denna gång vände hon inte bort sin blick när hon mötte hans. Hennes självkänsla hade växt betydligt under tiden inne hos ägget. Liv skulle träna en t-rex, nog kunde hon väl möta en mans blick. Hennes ordlösa försök att framstå som självsäker fick henne kanske snarare att framstå som dryg vilket såklart heller inte var meningen. Liv vände sig mot Ms Dearling i väntan på en ny uppgift.

Claire knöt händerna framför sig och log mot kvinnan. "Jag tänkte att Mr Grady skulle visa dig hur han tar hand om sina djur, Ms Noréen. Han är en av de bästa tränarna vi har på ön." Det hördes tydligt att Claire sa det sista väldigt motvilligt, och Owen kunde inte motstå att flina, men vred bort huvudet mot dörren för att det inte skulle synas. Dr Wu nickade instämmande.
"Ms Dearing kommer meddela dig så fort ägget är på väg att kläckas, Ms Noréen. Tänk på att alltid vara tillgänglig, det kan hända när som helst." Sa han mjukt och försvann ut genom dörren med ett leende. Owen rynkade ögonbrynen efter mannen. Han hade alltid tyckt att Dr Wu var en aning.. läskig. Om Claire var en robot, så var Dr Wu roboten som alla robotar kom ifrån. Jesus, varför var han så stel? Det kändes onaturligt.

Han vred sig mot Claire och kollade på metallen som sjönk ner över glasen in till ägget igen. 
"Jag skulle inte påstå att jag tränar raptorerna. Dom har sin egen vilja och följer Alpha-hanen. Simpel överlevnad." Sa han och lät blicken falla på kvinnan igen. 
"Man måste helt enkelt visa vem som bestämmer i alla situationer, utan att förlora respekt för varelsen." Sa han utan att släppa blicken från henne.

När han talat klart så vred han på sig för att ta sig ut från labbet. Claire vinkade mot Owen för att visa att Liv skulle gå efter honom ut till Jeepen.

Livs mun blev till ett streck när hon hörde var Claire sa men hon kunde ju knappast protestera. Hon nickade instämmande på det Dr Wu sa. Givetvis skulle hon vara lättillgänglig. Inte ville hon missa när ägget kläcktes. Liv försvann iväg med tankarna lite men kom snabbt tillbaks när hon hörde mannen, som tydligen hette Mr Grady, började prata. Han blick var genomträngande vilket Liv tyckte var lite obehagligt. Det var som att han såg rak igenom henne. Hon fnös till och himlade snabbt med ögonen när han pratat klart. Givetvis förstod hon vad han antydde på. 

När Mr Grady gick ut mot bilen följde Liv motvilligt efter. Hon hoppade in i Jeepen som stod parkerad på utsidan och så påbörjades den obekväma bilresan.

Owen hade ett flin på läpparna under hela bilresan. Det tog 15 minuter att ta sig bort till raptorerna, och han kände sig inte ett dugg obekväm att sitta bredvid kvinnan. Han visste bara inte om det var lämpligt att nämna något. Alls. Owen var inte den mest.. professionella när det kom till hans arbetskamrater. Han tog sitt jobb seriöst med sina raptorer, men längre än så sträckte sig inte hans respekt för andra levande varelser. Förutom andra dinosaurier, då.

"Älskar du fortfarande ön?" Han bröt tystnaden när de hade kört i tio minuter. Han refererade till hennes babbel om att Jurassic World var det bästa som fanns under gårdagens fest. Han slängde en snabb blick mot kvinnan för att se hennes reaktion.

Liv kollade frågande på honom efter hans fråga men kom till insikt ganska snabbt. "Jag tror jag överskattade den lite" sa hon som en pik och vände blicken ut mot fönstret. Hon kunde givetvis inte påstå att hon ogillade Mr Grady men hon tyckte verkligen inte om honom heller men ja, han var väldigt bra i sängen men det tänkte hon givetvis inte framföra på något sätt. Det var dessutom någonting med honom som irriterade henne men hon kunde inte sätta fingret på vad. Kanske det faktum att han inte framstod som det minsta professionell. Till och med Liv som förmodligen tog mer stryk efter gårdagen var i tid men å andra sidan hade det varit mycket på en gång. En lång resa, ett helt nytt ställe och nya människor. Hon kände sig väldigt snurrig och trött i huvudet och det var inte bara alkoholens fel.

Owen fortsatte flina och pekade mot en inhägnad som började uppenbara sig en bit ifrån dem. De var ute på öppen mark och långt ifrån parken där besökare fick vara.
"Vi är inte långt ifrån, håll ut." Sa han retfullt och gasade på lite. 
"Du får följa med mig upp på plattformen över inhägnaden, men försök att inte vara för högljudd. Tänk dig som att du smyger fram." Sa han och kollade i backspegeln för att kolla på en bil som var en bit ifrån dem.
"Men du är väldigt bra på att smyga har jag förstått det som, så det ska nog inte vara några problem." Sa han retfullt och bet sig i insidan av kinden.
"Även fast du kan vara lite högljudd.."

Liv såg faktiskt fram emot att få se honom jobba med sina dinosaurier även om hon nu inte uppskattade honom.  Det var skönt att de började närma sig. Hon lyssnade när han började prata men vände sedan blicken häftigt mot honom innan slog till honom på överarmen. "Svin" sa hon argt medan knäppte av sig bältet och gjorde sig redo för att snabbt ta sig ut ur bilen när den stod still. Hon ville bara ut ur bilen så fort som möjligt och slippa vara fast med honom. Liv var verkligen uppretad och arg. Hon hade ett ganska häftigt temperament och var inte direkt den man ville reta upp. Fast var det en reaktion man ville ha så var hon förmodligen absolut den man ville reta upp. När bilen sedan stannat flög hon mer eller mindre ut ur bilen men stannade tvärt till när hon kom ut. Framför henne uppenbarade sig en hög vägg bakom vilken hon antog att Mr Gradys dinosaurier befann sig. Hon drämde igen bildörren utan att släppa blicken från väggen.

Owen gav ifrån sig ett "Ow"-ljud när kvinnan slog till henne. När han blev kallad för svin gav han ifrån sig ett kort skratt. Att vara "svinig" var inte något han vanligtvis var, men han tyckte att hon faktiskt gav sig in i situationen och fick skylla sig själv lite.

Han stannade bilen och klev ut för att vandra upp mot dörren som ledde upp till trappan över inhägnaden. Han knappade in koden och höll dörren öppen med ena handen utsträckt mot trappan för att visa kvinnan vägen upp. 

Trappan ledde upp till en metallbro som var rätt över inhägnaden. Owen tog upp en hink med förberedda råttor som låg nedanför trappan och gick upp försiktigt för att gå ut på bron.

Det var helt tyst i inhägnaden. Inte ett djur i sikte. Han sträckte fram handen mot kvinnan för att visa att hon skulle stanna på bron nedanför den han skulle upp på, innan han tog sig upp ännu en våning för att stå mitt i arenan. Bron kvinnan stod på gick längst kanten, inte rätt ut över arenan. Det skulle förvirra raptorerna att se två personer stå där uppe samtidigt, därför fick hon hålla sig på bron nära väggen.

Owen lyssnade och synade fältet. De syntes inte till någonstans. Han gav ifrån sig ett högt visslande ljud, och ganska snart började det rassla i en av buskarna. En av raptorerna uppenbarade sig ensam och stod nedanför Owen med huvudet på sne.
"Hej, Delta." Sa Owen. När han sa raptorns namn höjde djuret på huvudet intresserat. "Vart är dina syskon?" Sa Owen utan att släppa blicken från raptorn. Djuret gav ifrån sig ett lågt kurrande och kollade omkring sig, det såg nästan ut som att hon letade efter sina syskon, men egentligen visste hon exakt vart de var och bara kommunicerade med dem.

Liv gick raskt efter Mr Grady. Hon tittade sig fascinerat omkring. När hon kom upp på bron och mannen bad henne att stanna stannade hon hastigt upp. Även om hon inte var rädd för några dinosaurier hade hon fortfarande stor respekt för dem vilket var anledningen till hennes hastiga reaktion. Hon hade dock inte fått reda på vad för dinosaurier Mr Grady tränade men hon tvivlade på att det var något i stil med Animantraxer. När han sedan kallade på en av dem fick hon syn på en liten men kvick dinosaurie. En raptor! Tränade han rapotrer? Hon tappade nästan hakan. Liv vände sin blick upp mot Mr Grady för att se hur han agerade gentemot dem. Hon ville verkligen ta tillfället i akt att samla på sig så mycket kunskap som möjligt. Visst var hon utbildad men utbildningen skilde sig nog ganska mycket från "the real deal".

Owen ställde ner hinken och tog upp en av de döda, halvfrusna råttorna i sin hand för att hålla den framför sig. Han grävde i fickan efter sin klicker och tog några steg längst bron utan att bryta ögonkontakt med djuret. Delta följde nyfiket efter honom och fortsatte ge ifrån sig purrande ljud för att kommunicera med sina syskon.
"Den största skillanden mellan en T-rex och en raptor, utöver storleken såklart, är att raptorer är flockdjur. En ensam raptor överlever inte länge. Beteendet som vi skådar just nu är ett beteende vi kan anta var normalt för raptorer 65 miljoner år sedan. En ensam raptor visar sig för att kolla läget, oftast djuret som har lägst rang i flocken. Djuret offrar sig själv för den eventuella faran medan de andra djuren gömmer sig i närheten för att vara redo att attackera om det skulle behövas." Owen sa allting med en hög, stadig röst riktat till Liv, utan att släppa ögonkontakten med Delta.

"Delta vet att jag är ofarlig. Det är dig hon är osäker på." Med dom orden stannade Owen för att slänga ner råttan mot Delta. Raptorn hoppade bakåt och innan en vanlig människas ögon hann reagera stod det helt plötsligt fyra till raptorer under Owen. Ingen rörde råttan. Allas fokus var helt plötsligt på den främmande kvinnan. Blue gav ifrån sig ett klickande varningsljud mot henne medan Charlie, Echo och Delta tog sig fram till råttan för att avgöra vem som skulle äta den. Tillslut nafsade Blue åt sig den och försvann in i skogen. Ganska snabbt följde dom andra djuren efter henne. 

Owen sträckte på sig och rynkade pannan. Raptorerna var alltid osäkra på nya människor, men detta var annorlunda.
"Dom tycker inte om dig." Sa han och sneglade mot kvinnan med ett flin.

Liv hade mer eller mindre släppt alla tankar på vad som hänt och lyssnade på vad Mr Grady berättade. Innan Liv han reagera stod det fyra raptorer nedanför dem. Hon kunde se att de va osäkra och rörde sig därför inte ur fläcken. Liv ville verkligen inte skrämma dem. Hon fan de oerhört fascinerande. Plötsligt sprang alla fyra åter igen in i buskarna igen. 

Liv vände blicken mot Mr Grady som åter igen talade till henne men denna gången reagerade hon starkare på hans ord. Hon himlade med ögonen och släppte räcket som höll tag om innan hon vände sig om och gick ner för trappen. De va flera människor där som såg ut att vara i full gång. Vad de gjorde hade Liv ingen aning om och hon brydde sig inte heller vidare mycket. Hon öppnade dörren till Jeepen och satte sig i den med benen fortfarande i marken på utsidan. Hon lutade sig framåt och tog med en suck ut flätan ur sitt långa bloda hår och satte upp det i en knut på huvudet innan hon sedan satte sig ordentligt och lutade sig mot ryggstödet med en suck.

Owen kunde inte avgöra om kvinnan blev upprörd eller bara var allmänt trött. Han skippade att slänga ner resten av råttorna, för de förtjänade det inte. Han tog istället med sig hinken ner för att ställa sig framför kvinnan i bilen. "Din dinosaurie har inte samma instinkt att följa en ledare. Jag vet inte vad för varelse de kokat ihop i det där labbet, men så länge de inte lägger in någon flockgen i hennes system så kommer du ha svårt att kontrollera henne som vuxen. Men det är det jag vill råda dig från att göra. Jag tror säkert hon kommer svansa efter dig första året, hon tror du är hennes mamma. Men en fullvuxen t-Rex kan med största sannolikhet bita av sin egen mammas huvud när som helst om den bara vill det." Owen tog en paus och kollade bort mot väggen till inhägnaden. "Människorna på Det här stället har redan föröskt leka Gud otaligt många gånger. Gör inte samma misstag som dom. Kom ihåg att hon är ett rovdjur." Med dom orden gick owen runt bilen för att sätta sig bakom ratten. Han höll ena handen på ratten och stirrade framåt i några sekunder medan de stod stilla. "Jag försöker komma ihåg ditt förnamn. Ditt efternamn är för konstigt att uttala."

Liv vände sin tomma blick mot Mr Grady. Han hade helt rätt i det han sa. Hon hade ingen aning om vad målet med hennes träning va men den skulle tränas. Det va t-rex hon hade som huvudämne under sin utbildning. Hon visste att de inte var flockdjur men samtidigt, som Dr Wu sa, så är dinosaurierna här endast runt 10% som de va under deras tid på jorden. Det skrämde henne en hel del. Vad hade hon egentligen gett sig in på? Oavsett vad så skulle hon fullfölja uppgiften. "Jag har respekt för alla varelser. Det skulle aldrig falla mig in att leka Gud på något sätt. Det är en t-rex jag förväntas träna och jag tänker fullfölja min uppgift" sa Liv med en djup suck. Hon lutade sitt huvud mot ryggstödet. Hennes eufori hade utan tvekan lagt sig. Nu började hon istället bli orolig.

"Liv" började hon. "Det är svenskt. Mina föräldrar kommer ursprungligen från Sverige" berättade hon sedan. "Och du hette..?" frågade hon och mötte hans blick. Det var på något sätt skönt att han inte mindes hennes namn. Då slapp hon känna sig skyldig över att hon helt glömt bort hans. Motvilligt var hon tvungen att erkänna för sig själv att såg väldigt bra ut. Väldigt bra. Hon skakade på huvudet när hon insåg att hon hade fastnat med sin blick lite för länge. Hon stängde bildörren och knäppte fast bältet. Med tanke på hur Mr Grady låg på gasen kändes det tryggast med det på.

Owen kände mycket folk från alla länder här. Hans närmaste arbetskamrat (Som var den enda han ens tyckte om) var från Frankrike. 
"Så.. du är från Sverige?" Frågade han medan han körde igång bilen för att åka iväg. Visst, hon kunde bara ha ursprung från något annat land. Hennes dialekt skvallrade om att hon var från USA, men man visste ju aldrig. Owen kunde inte påstå att han ens snackat med någon från Sverige.
"Owen." Svarade han på hennes fråga, med blicken fäst på vägen.

De körde en bit och Owen slängde då och då en diskret blick mot Liv. Han kunde inte läsa hennes personlighet, alls. Han hade sett så många sidor av henne. Bokstavligt talat.

"Så.. Din taktik är att inte tänka eller prata alls om vad som hände inatt, antar jag?" Sa han retfullt och sneglade mot kvinnan.

"Ja, jag är från Sverige" sa Liv med ett skratt. "Min familj flyttade till Montana när jag var 5 så jag är väl egentligen uppvuxen där" fortsatte hon och blickade ut genom fönstret på hennes högra sida. "Du då? Vart är du ifrån?" frågade hon utan att ge Owen en blick.

Liv kunde inte låta bli att flina åt hans fråga. "Något i den stilen. Eller har du ett bättre förslag?" frågade hon och sneglade på den mörkhårige mannen bredvid henne. Hon synade honom nedifrån och upp men vände bort blicken när de fick ögonkontakt. Även om stämningen var lite lättare var hon fortfarande något obekväm.

Owen lyssnade halft intresserad men fokuserade mest på vägen. "Jag har inget hem, min pappa var överbefäl i militären och behövde resa till en ny delstat varje halvår. så fort jag blev 18 gick jag med i marinkåren och var väl inte riktigt bosatt någonstans heller." När han pratat klart sänkte han takten med bilen lite och sneglade mot Liv. "Ska du hem eller någon annanstans? Antar att du ska till din bil vid forskningnsanläggningen?" Han skrattade åt kvinnans ord. "Det är en natt svår att glömma. Men jag ska försöka för din skull."

Liv lyssnade men återgick till att blicka ut över det gröna landskapet utanför fönstret. Marinkåren? Inte illa. Men hon var väl inte helt förvånad. Hon kunde absolut tänka sig Owen inom det militära. 

"Jag behöver hämta jeepen så släpp gärna av mig där" sa Liv och gav Owen ett snabbt leende även om han blickade rakt fram och inte såg det. Hon skulle visserligen hem men nog behövde hon bilen allt. Hon skulle knappast ge sig ut och gå mellan bungalowerna och forskningsanläggningen.

Liv skrattade till. "Ja, jo" sa hon med ett flin. Hon hade börjat komma ihåg lite mer från natten som varit. Allt var inte längre blurrigt men hon visste inte om hon ansåg det vara en bra sak eller inte.

De nådde fram till forskningsanläggningen och Owen funderade på vart han själv skulle ta vägen. Liv hade rusat iväg så fort att han knappt var klar borta vid sina flickor, så han skulle nog återvända dit. När han dragit till parkeringsbromsen sneglade han mot Liv.

"Om du är intresserad av att få tillbaka din BH så får du komma förbi mitt hus och hämta den. Gärna så fort som möjligt så man slipper förklara vems det är om någon råkar se den. Jag är inte heller så pepp på att bära runt på den för att lämna den till dig här." Sa han och flinade åt henne.

Liv knäppte av sig säkerhetsbältet och gjorde sig redo för att kliva ur bilen när Owens röst drog henne tillbaks. Hennes BH, ja juste… Det var ganska naturligt för Liv att inte använda BH så det var verkligen inte orimligt att hon hade glömt den där i all hast att komma iväg. Liv skrattade lite genant. "Jag kommer över under eftermiddagen" sa Liv. Klockan var inte så mycket än. De var ju inte hos raptorerna i mer än 15 minuter. Hon behövde i alla fall komma hem och få i sig lite mat. Nerverna hade gjort henne hungrig. "Eller är du upptagen då?" frågade hon efter att hon klivit ut ur bilen. Hon väntade inte på svar utan stängde igen dörren vars fönster var helt nervevat och rotade fram sina bilnycklar som låg i hennes högra jeansficka. Precis när hon fick fram nycklarna insåg hon att hon inte hade sin telefon på sig. Hon måste lämnat den i anläggningen. 

I panik vände Liv på klacken och sprang in i byggnaden. Tänk så hade Claire försökt nå henne? Hon hittade sin telefon ganska snabbt och hon pustade ut när hon såg att hon inte hade några missade samtal.

Owen tänkte besvara Liv, men hon försvann innan han hann säga något. Han kollade en aning förvirrat efter henne och rynkade pannan. Åter igen kunde han inte motstå att flina.  Han körde iväg med ilande fart, tillbaka till sina raptorer. 

~ 
Mia var uttråkad. Hon hade suttit och kollat på videos på sin mobil i snart en timme, utan att ha något att göra. Claire satt i möte och Mia satt utanför i en soffa och sneglade då och då in på bordet bakom glasväggarna. Hon visste vad de diskuterade, hon hade hört Claire snacka om det. Hon kunde inte påstå att det skrämde henne, men det var något med allting som inte stod rätt till..
Mia hörde fotsteg genom korridoren och såg Liv komma gåendes en bit ifrån henne. Hon satte sig upp i soffan och lyfte handen för att vinka till henne med ett leende. 
"Jag har inte sett dig sen igår, du bara försvann? Eller jag ska väl erkänna att jag försvann innan dig, jag fastnade med någon tjej i baren. Sen var du borta."

Liv hoppade till när hon hörde en röst tala till henne. Hon harklade sig lite medan hon försökte tänka ut vad hon skulle svara. "Eh åh, ja, jag… Jag gick hem ganska tidigt… La mig… Lång resa" sa Liv med ett kort skratt. Hon visste inte om lögnen gick hem. Liv var dessvärre ganska dålig på att ljuga så snabbt bytte hon samtalsämne. "Du väntar på Claire eller?" frågade Liv och gjorde en gest mot glasfönstret. Hon uppskattade det Mia gjorde. Personligen hade Liv aldrig klarat av att vara någons assistent på det viset. Liv slog sig ner bredvid Mia i soffan. Hon hade ju knappast bråttom hem.

Mia kisade mot Liv. Hon trodde inte riktigt på henne, men orkade inte ifrågasätta det nu. Hon ryckte på axlarna åt kvinnans fråga.
"Jodå.. Måste svansa efter henne så gott det går. Tydligen så ska hon skaffa en till assistent. Hon insisteeeraaar att det iiiinte har något med hur bra jag är på mitt jobb att göra, utan hon behöver bara extra hjälp med saker.  Mia fnös till och la armarna i kors medan hon kollade in mot Claire. "Två assistenter. Till en person.." Claire kollade upp och mötte hennes blick, som att hon hade hört henne genom den solida glasväggen.

Mia kollade mot Liv med ett leende, fortfarande med armarna i kors. Hon synade henne uppifrån och ner. "Hur var det att .. träffa ägget, då? Kläcks det snart eller? Är du nervös?"

Liv skrattade till. "Två assistenter? Ska en människa verkligen behöva det?" frågade Liv med ett kort skratt. Hon sneglade bort mot Claire som precis bytt blick med Mia. Liv suckade djupt när Mia ställt sin fråga. "Det var verkligen magiskt. De säger att ägget lär kläckas i nästa vecka någon gång. Jag är oerhört nervös men exalterad på samma gång" sa Liv och gav Mia ett genuint leende. I själva verket hade Liv blivit livrädd men det kunde hon ju inte berätta. Det Owen sa om att t-rexar inte är flockdjur stämmer. Hon vet inte exakt vad för typ av träning de vill att Liv ska utföra och heller inte hur länge. Liv försöker dock intala sig att hon oroar sig i onödan. "Jag följde ju med Owen en sväng till raptorerna för att se hur han tränade dem. Vi var inte där länge men det var både intressant och lärorikt att se" sa Liv och försökte dölja osäkerheten. Men det kommer gå fint. Det är en bebis-t-rex. Hur illa kan de vara? Liv svalde hårt.

Mia slog ut med armarna i en "Jag vettefan"-gest. 
"Det kommer nog gå finfint. Känslan av att bli mamma är nog magisk!" Sa Mia skämtsamt och la ena handen på Livs axel uppmuntrande.

Hon släppte taget och Liv och höjde ena ögonbrynet när hon hörde om Owen. "Owen Grady?" Frågade hon och sneglade bort över korridoren för att se så ingen var där. "Antar att du varit i samma rum som Claire och Owen samtidigt, då. Det är alltid lika kul att se dem bråka som ett gift par."

Liv skrattade. "Jo man kan ju hoppas" sa hon skämtsamt. Hon hoppades verkligen att allt skulle gå vägen och att Claire och Dr Wu visste vad de höll på med.

Hon satte sig till rätta i soffan och la benen i kors. "Ja nog var det lite småjobbig stämning allt. Har de arbetat tillsammans länge?" frågade Liv och log. Att bråka som ett gift par gör man väl kanske inte med vem som helst, därav Livs fråga.

Mia ryckte på axlarna. "Owen har jobbat här i två år, lika länge som raptorerna varit här. Vad jag förstått det som så används raptorerna bara i experiment, de är inte till för allmänheten än.. Men ja, Claire har väl jobbat här så länge parken byggts upp. Några år sådär." Mia bet sig i läppen och sneglade in mot Claire. Hon lutade sig fram mot Liv, som att de på något vis skulle kunna höra in i rummet bredvid.

"Vad jag vet så har de dejtat i några månader nu. Owen och Claire, alltså. Det är Owen som berättat om det, Claire är inte så öppen om det, nästan som att hon skäms lite. Owen har snackat om hur de legat med varandra då och då. Tydligen så är roboten Claire ganska vild i sängen." Sa hon och flinade nöjt åt sitt uttalande.

Hon satte sig bak i soffan med en suck. "Hon kanske tar ut all sin ilska och frustration på stackars Owen. Fast jag tror inte han klagar.." Sa hon och la till ett skratt.

Liv fick en klump i magen. Vad sa hon precis? "Dejtar de? Owen och Claire?" Liv va chockad och hon kom på sig själv låta lite för chockad för någon som bara varit här i två dagar. "Jag menar… Av vad jag upplevt så är de som dag och natt" sa Liv med ett framtvingat skratt. 

Liv kände hur det började koka inom henne. Hur kunde Owen ligga med henne om han dejtade Claire? Och hur kunde han dejta Claire?! Många tankar snurrade i huvudet och hon kände att hon var tvungen att ventilera på något sätt. 

"Jag måste iväg och käka lite. Missade frukosten i morse. Vi ses imorgon" sa Liv medan hon halvsprang ut till sin jeep som stod ute på parkering. Hon hoppade in i bilen och stampade på gasen.

Mia rynkade pannan åt Liv. "Ja, de dejtar. Det är vad Owen påstod i alla fall, och med tanke på att Claire blir så extra stel runt honom så syns det väl. Ja, de är motsatser, men olika barn leka bäst, antar jag." Sa hon och skrattade.

Mia kollade förvirrad efter Liv. "Öh, hejdå." Sa hon, men Liv hörde henne knappast. Vilken underlig reaktion..

~ 
Owen hade stannat hos raptorerna ett tag. De betedde sig normalt när han kom tillbaka, utan Liv. Han parkade sin jeep utanför sitt hus och klev ut med en suck. Han såg fram emot att greja med motorcykeln resten av kvällen. Han låste upp dörren till huset och kollade sig omkring innan han hämtade verktygslådan och begav sig ut till sitt älskade fordon.

Han hade haft motorcykeln i snart 10 år, så den betydde mycket för honom. Han såg efter den med stor omsorg. Han satte sig på en pall framför den och började pilla med motorn. Den hade gett ifrån sig konstiga ljud häromdagen, så den behövde nog ses efter.

Liv satt i soffan och läste en tidning när hon hörde hur en bil körde in på uppfarten mellan bungalowsen. Hon kollade ut genom fönstret och mycket riktigt, det var Owens bil som rullade in. Liv kände ilskan åter igen bubbla upp till ytan och hon reste sig hastigt och gick med raska steg ut genom ytterdörren och bort mot Owen. "Du är värre än jag trodde" röt hon tyst så att ingen annan skulle höra förutom han. "Hur kunde du!" När Liv väl var framme klappade hon till honom på bröstet med tidningen hon hade i handen. "Hur kunde du?!" frågade hon igen och klappade upprepade gånger till honom på bröstet och överarmen med tidningen. Owen hade tur, Liv var inte så stark. Liv kände sig dock inte bara oerhört arg utan även.. Sviken. Var hon… svartsjuk? Liv lugnade ner sig och och ett djupt andetag medan hon sänkte handen som greppade tag om tidningen. Hon hade fått ur sig mesta delen av sin ilska och i ärlighetens namn försvann mycket av den när skräcken att hon faktiskt var svartsjuk slog henne. Hon hade bara varit här i två dagar och redan hade dramat börjat.

Owen reste sig upp när han såg Liv komma i ögonvrån och kisade mot henne eftersom solen kom honom rätt i ögonen. När orden flög ur Livs mun höjde han på ögonbrynen för att fråga vad hon snackar om, men hann inte så långt innan hon utan förvarning började slå på honom.
"Hey, hey, vad är det med dig?" Sa han och skyddade sig från attackerna med sina armar. Han greppade tag om hennes handleder i ett fast grepp för att slippa fler slag.

Han ville mest skratta, för det var så konstigt att se henne komma stormandes ut såhär. Vad hade han gjort? Han förstod inte.
"Vad har jag gjort nu?" Sa han och släppte taget om hennes handleder för att ta ett steg bakåt.

Liv andades fortfarande häftigt. "Du och Claire…" började hon. "Du och Claire! Mia sa att ni dejtar. Hur kunde du?!" röt Liv tyst innan knuffade till Owen i bröstet. Hon ville både gråta och skrika på honom samtidigt. Innan Owen han svara gick hon med raska steg in i bungalown för att leta efter sin BH. Argt gick hon runt och kollade på sängen, under sängen, under högar av grejer. Hon ville bara hämta den och gå hem. Vart låg den?

Owen kollade en aning förskräckt på Liv medan hon sa orden. "Claire? Va?" Han hann inte fråga mer innan Liv försvann in i hans hus. Han kollade efter henne, stod stilla och bara stirrade. 

Efter ett tag reagerade han och gick in efter henne för att stå i dörröppningen till sovrummet. Tillslut gick han fram till sin byrå och drog ut översta lådan för att hålla upp hennes BH så hon kunde ta den. Innan hon fick tag på den så höll han den högt över sitt huvud och kollade ner på henne. "Förklara gärna vad som gjort dig så upprörd, och försök att sluta låta som en arg 14-åring."

Liv blev ännu mer uppretad av han höll upp hennes BH. Hon var ganska kort vilket gjorde att hon såklart inte nådde den. Det faktum att han kallade henne för en arg 14-åring fick henne verkligen att koka men hon ville inte ge honom nöjet. "Vad tror du jag menar?" började hon när hon lugnat sig. "Du dejtar Claire… Mia berättade det. Du ligger med henne" fortsatte hon sedan. Hennes röst lät nu mer uppgiven. Hon fick tillslut tag på sin BH och vände sig om med en suck för att sedan långsamt börja vandra ut ur Owens bungalow. Med en suck sparkade hon nedstämt undan en sten som låg på trappsteget ner från bungalown innan hon sedan fortsatte vidare mot sin egen.

Owen kollade efter Liv och hann åter igen inte säga något innan hon bara försvann. Han småsprang efter henne ner för trappan och gick en bit bakom henne påväg mot hennes hus.
"Om du vill vara vuxen i några sekunder så stannar du och låter mig prata innan du bara rusar ut som en arg tonåring." Man hörde att han var lite irriterad på rösten, han gillade inte riktigt det här beteendet. Han tyckte inte om att man bara stormade ut utan att lyssna på vad andra hade att säga.

Liv vände sig om med en suck. Hon stod still och la armarna i kors och väntade på att Owen skulle börja prata. Hon va arg. Det sista Liv egentligen ville vara prata med eller ens se på honom. Liv avskydde att Owen fick henne att känna så mycket känslor hon inte tyckte om och bara det gjorde henne arg. Va han tvungen att förstöra allting? Liv synade Owen som stod framför henne i väntan på att han skulle börja förklara. Han var oerhört attraktiv. Hans mörka hår och muskulösa kropp fick Liv att verkligen nästan kippa efter andan ännu mer efter hennes ventilation.

Owen ställde sig framför Liv och var tyst i några sekunder. Han kollade omkring sig och slog ut i armarna i en "Jag vet inte vad jag ska säga"-gest. Han mötte Livs blick igen innan han började prata.
"Mia hakar alltid upp sig på saker. För jag antar att du menar Mia Rios. Jag sa till henne En gång att jag och Claire legat med varandra och att vi dejtat i några veckor. Jag har inte dejtat Claire på snart ett halvår, vi är inte ens särskilt intresserade av varandra. Jag är inte intresserad av henne, i alla fall." Han kände sig konstig som stod där och skyddade sina förhållanden, därför gjorde han en stödd grimas och tog ett steg tillbaka.

"Varför bryr du dig ens vem jag dejtar?" Han la huvudet på sne utan att släppa blicken från kvinnan ."Är du svartsjuk?"

Liv skrattade misstroende till. Hon visste inte vad hon skulle tro. Liv hade erfarenhet av oärliga män men hon ville verkligen tro på honom. Hon visste inte vad hon skulle svara när Owen pratat klart. 

"Svartsjuk?" sa Liv med ett skratt. "Jag bryr mig inte det minsta om vem du dejtar…" ljög Liv. "…men bland det värsta jag vet är otrogna män" fortsatte hon sedan. Hon fäste sin blick djupt i Owens ögon och gav honom en misstroende blick. Hon var fortfarande arg men hon försökte verkligen att lugna sig. Han kanske talade sanning. Liv suckade och riktade blicken ner i marken. "Skit samma" sa hon sedan och vände sig om och började vandra mot sin bungalow. "Godnatt" mumlade hon på vägen in.

Owen stod kvar som ett frågetecken när Liv försvann bort till sitt hus.
"Godnatt, Ms Noreen". Sa han innan han gjorde en grimas för sig själv och vred på sig för att återgå till sin motorcykel. När han suttit sig ner vid pallen vid motorcykeln så kastade han då och då upp en blick mot Livs hus. Han fnös till och mumlade något om att han inte förstod vad han gjort för att förtjäna hennes misstro. Även fast de känt varandra i mindre än 24 timmar.

~
Claire stod och väntade in Liv vid forskningsanläggningen. Klockan var 3 på natten till Onsdagen, och Dr Wu hade larmat om att ägget hade börjat röra sig. Hon kollade på klockan upprepande och kände sig stressad. Vart var hon? Hon borde vara här nu! Claire såg ut som att det var vilken dag som helst på jobbet, inga som helst tecken på att det var mitt i natten.

Den svarta jeepen sladdade in på parkeringen och Liv mer eller mindre kastade sig ut ur den. Hon knäppte sin blus och satte upp håret i en boll medan hon sprang in i genom anläggningens dörrar. 

"Hur går det? Har det kläckts? Är jag i tid?" sa en andfådd och nyvaken Liv. Hon vände sig mot glasburen och såg hur ägget fortfarande rörde på sig men ingen T-rex syntes till än. "Ska jag gå in?" frågade Liv exalterat medan andan i halsen utan att släppa blicken från det vackra ägget.

Dr Wu och Claire vred på sig i takt när Liv kom inrusandes i rummet. "Scchh…" Sa Claire och höjde handen menande mot Liv. Hon gillade inte hysteri.

Dr Wu log mot Liv och vred sedan huvudet mot ägget. "Det har rört sig i snart en timme, vi har ingen aning. Det är nog bäst om du sitter där inne. Det kan ta flera timmar, men bara du är där inne när det sker så löser det sig." Sa han med sin mjuka röst.

Claire gjorde en gest mot dörren in till inhägnaden för att visa Liv att hon skulle gå in.
"Var försiktig, låt bebisen nosa på dig och var inte rädd om den nafsar efter dig. Det är ett vanligt beteende." Fortsatte Dr Wu utan att släppa blicken från ägget.

Liv gestikulerade att hon skulle vara tystare. Hon gick försiktigt in genom dörren och ställde sig bredvid ägget. Hon la sina händer på halmen och 25 minuter senare kläcktes ägget. T-rexen var ungefär lika stor som en Pug om man tänker sig att puggen stod på bakbenen och den var mörkt gråbrun. Hon lät sina händer ligga kvar på halmen och bebisen nosade försiktigt på dem. Tillslut nafsade den på hennes händer. Liv blev förvånad över hur löst den faktiskt nafsade på henne. 

Liv kunde omöjligt sluta le. Framför henne stod hennes lilla t-rex som hon så länge sett fram emot att få jobba med. Hon kunde inte tro det var sant. Liv klappade den försiktigt över huvudet vilket resulterade i att t-rexen gjorde i från sig någon form av kurrande och väsande ljud. Hon satte sig ner och snart gick t-rexen runt henne och satte sig i hennes knä. Hon kunde stanna där för alltid.

Owen hade inte sett T-rexbebisen. Den hade hållits instängd i forskningsanläggningen i en vecka men blivit presenterad för nya element dagligen. Växter, mat och så vidare. Idag var dagen den skulle släppas ut i inhägnaden. Han var motvilligt väldigt exhalterad över att se hur stor den lilla varelsen faktiskt var vid detta lag. Han visste att de växte oerhört fort.

Owen stod vid porten in till T-rexens inhägnad. Det var en gigantisk inhägnad som var en av de största. En stor skog med en liten damm och rätt över inhägnaden var det en gång som besökare senare skulle kunna gå upp på för att se ner på t-rexen. Den var stängd just nu eftersom de inte ville stressa upp bebisen när den lärde känna sin omgivning.

Owen stod med armarna i kors lutade mot väggen bredvid den stora porten. Porten var stor nog så att en fullvuxen t-rex kunde ta sig igenom, vilket han förstod om de behövde flytta henne, men en del av honom tyckte att det var ändå lite konstigt. Det gav bara mer chans för djuret att rymma. Owen gäspade och kollade på sin klocka. För en gångs skull var han inte sen. Men han skulle inte ens vara här, han ville mest se hur det skulle gå.

Idag var en stor dag för Liv och bebisen som hade fått namnet Nova. Nova hade vuxit rejält och vägde nu hela 25kg. Det var visserligen ingenting emot alla de ton hon skulle väga när hon var fullvuxen.

Liv körde bilen som hade buren med t-rexen bakom. Hon körde oerhört försiktigt. Liv och Nova hade på kort tid fått ett starkt band och hon brydde sig oerhört mycket om den snabbt växande varelsen. Porten stod öppen när Liv kom fram och hon körde bilen i inhägnaden som skulle vara Novas nya hem. Hon klev ur bilen och rättade till sin lila blus innan hon vandrade bakåt mot buren. Hela bilen gungade när Nova rörde sig. 

Liv kikade runt omkring sig. Det var mängder av människor runt inhägnaden som skulle hjälpa till och nu var Liv in charge. Hon kunde tillslut skymta en gestalt i ögonvrån. En gestalt hon kände igen. Owen. De hade inte pratat sedan utskällningen Liv gav honom för några dagar sedan. "Säkra porten. T-rexen släpps ut om 2" ropade Liv vänligt men bestämt och alla började röra sig ännu snabbare. Hon pratade med en av mannarna som hjälpte till med säkerheten och han ställde sig i en mindre dörr som Liv sedan skulle gå ut genom. Hon sneglade upp mot Owen men allt hon såg var en gestalt omringad av solljus.

2 minuter senare kollade Liv läget. Allt var klart och Nova var redo att se sitt nya hem för första gången. Liv knappade in koden på buren och en stund senare öppnades den. Avvaktande men nyfiket gick den majestätiska t-rexen långsamt ut och nosade omkring sig. Hon gick fram till Nova snabbt och lät sig klappas innan hon i full fart försvann in bland träden. Liv log stort. Hon hade verkligen fest sig vid dinosaurien. Efter en stund satte sig Liv i bilen för att köra ut den ur inhägnaden.  

"Vad säger proffset då?" frågade Liv som hade tagit sig upp på plattformen där Owen stod. Hon gick fram och ställde sig bredvid honom och riktade blicken ner mot inhägnaden.

Owen kollade fascinerat på när T-rexen släpptes ut. Den var mycket mindre än vad han trodde den skulle vara. Han lutade händerna mot räcket och kollade ner på den lilla varelsen. Den lät sig bli klappad av Liv. Han flinade. Det skulle nog inte pågå särskilt länge. I alla fall vad han trodde.

Han rättade lite på sig när Liv uppenbarade sig bredvid honom. Han la armarna i kors och ryckte på axlarna åt hennes fråga. 
"Så länge du kommer ihåg att det inte är en hund så blir jag nöjd. Du får bevisa att det är en T-rex du ska ha och inte en chihuahua helt enkelt." Sa han med ett flin. Han sneglade mot kvinnan igen. 
" Jag är inte bara här för att kolla på den nykläckte. Jag skulle behöva din hjälp med något."

Liv skrattade och slängde sin långa, blonda fläta över axeln. Hon var på för bra humör för att ta illa upp. "Vadå inte en hund? Hon ser ju på pricken ut som en chihuahua? Jag förstår verkligen inte vad du menar nu" sa hon med ett skratt utan att kolla på Owen.

Förvånat vände sig Liv mot honom. "Jaha? Vad behöver du hjälp med?" frågade hon. Vad kunde Owen möjligen behöva henne till?

Owen drog in lite luft genom näsan och rynkade pannan. "Jag är emot mycket de vill att jag ska göra med raptorerna. Men jag tror att du skulle passa perfekt i ett experiment de vill att jag utför. Det handlar om att vi måste lära dom vilka som är fiender och vilka som är vänner. Vi vill lära dom att du är deras vän och att om det skulle behövas så behöver de lyssna på dig. Om jag inte är i närheten, för då lyssnar de bara på mig. Det är en övning för att se hur vi kan få dem att helt enkelt lära sig denna egenskap. Och hur vi ska klura ut att de lär sig vilka som är våra fiender."

Owen höll blicken ut i skogen, letandes efter den lilla dinosaurien, men såg den ingenstans. Han hörde ett gällt rytande någonstans och log.
"Jag tror hon saknar sin mamma." Sa han och sneglade mot Liv. Hans leende dog ut när han insåg vad han precis snackat om.
"Jag gillar inte att militären vill använda dinosaurierna som vapen. Jag har försökt protesta hur länge som helst. Men har vi tur så misslyckas vi och bevisar att de är djur, inte maskiner som går att styra." Han tog en paus. "Med misslyckas menar jag inte att någon av oss måste dö. Det beror på hur försiktiga vi vill vara."

Liv lyssnade intensivt på det Owen sa. "Jag ställer upp" sa Liv och log när Owen pratat klart. Hon förstod inte militärens synsätt på dinosaurier. De är djur. Vilda djur. Hon suckade. 

Liv skrattade åt Owens kommentar gällande Nova. Hon var oerhört speciell. "Som sagt, jag ställer upp och så får vi hoppas på det bästa och du…" Liv avslutade. "Jag ber om ursäkt för senast. Jag överreagerade. Jag kände mig bara så vilsen och.. ja… Förlåt" sa Liv och log prövande. Hon släppte taget om räcket som hon tidigare fattat grepp om och klappade Owen broderligt på axeln innan hon vände om för att gå ner för trappen.

"Bra. Tänkte väl det." Svarade Owen retfullt på att hon skulle ställa upp. Han kollade en aning förvånad på kvinnan när hon bad om ursäkt för sitt beteende. Han följde hennes hand med blicken och kollade sedan upp mot hennes ansikte. När hon började gå ner för trappan ropade han efter henne.
"Du vet, om du var så intresserad av mig så kunde du bara frågat om vi kunde gå på en riktigt dejt istället." Han sa orden retfullt, skämtsamt. Han menade dem inte ens särskilt mycket. 
"Men jag har svårt att tro att det skulle toppa senaste kvällen." Fortsatte han lika retfullt.

Liv skrattade och vände sig om i trappen och gav honom Owen en retfullt skeptisk blick. "Jag tror det är bättre att vi lämnar det bakom oss. Don't play where you eat" skrattade Liv. "Eller har du några invändningar?" frågade Liv retligt och närmade sig Owen med en retfull genomträngande blick. Hon skrattade och vände sig om. Hon förväntade sig inget svar så hon började vandra ner för trapporna mot bilen som stod parkerad utanför. Folket hade lugnat sig nu men de va fortfarande en hel del rullans kring inhägnaden.

Owen ville svara något om att han mer än gärna både lekte med henne och smakade på henne, men han fick inte fram ett ord som han kunde ropa ut så alla runt omkring dem hörde, så att säga.. Istället försökte han vara lite informativ:
"Jag hör av mig ikväll med planen för mina raptorer." Ropade han och sneglade åter igen ner mot skogen. Ingen t-rex i syne. Det var nästan lite kusligt.

Liv vinkade som ett tecken på att hon hört innan hon hoppade in i bilen och gasade iväg. Klockan var inte så mycket men det skulle vara oerhört skönt med en varm och avslappnande dusch. Även om det är mycket att göra på dagarna så går timmarna väldigt fort och hon har flexibla arbetstider vilket hon verkligen uppskattar.

~ 1 dag senare
Owen hade bestämt med Liv att de skulle ses dagen efter utsläppet av T-rexen. Han stod och väntade på henne utanför raptorernas inhägnad och kollade in i inhägnaden. Blue, som var ledaren av gruppen när Owen inte var där, låg och halvsov på mage mitt i inhägnaden. Owen greppade tag om staketet för att stå och kolla in på dinosaurien. Han kände sig förbryllad, han tyckte de betedde sig oerhört konstigt de senaste dagarna. Något stod inte rätt till.

"Owen! Är du redo för att se vad de går för?" Owen vred på sig för att möta Hoskins. Owens hatobjekt just nu. Owen vred på sig för att lägga armarna i kors och ge Hoskins en tom blick. "Vi ska testa deras förmåga att tycka om andra levande varelser. Det är inget som kommer bli särskilt intressant för dig att kolla på." Hoskins gav ifrån sig ett skratt och klappade till Owen på axeln, vilket fick Owen att känna sig rejält obekväm.
"Det blir intressant om någon blir uppäten. Nä, jag skojar bara. Jag hoppas ni lyckas, för då kanske de lyssnar på mig också snart." Owen fnös till. "Varför skulle de behöva lyssna på dig? Det är inte som att du ska vara ute på fältet." Han synade den vagt överviktiga mannen uppifrån och ner. Mannen skrattade till.
"Jag tycker om dig, Owen. Men glöm inte bort vem som bestämmer här."

Owen vred på sig mot Blue och himlade med ögonen åt Hoskins ord. Han noterade att Blue helt plötsligt låg minst tre meter närmare honom. Åter igen la han handen på staketet och kollade på henne, noga. Hon såg ut att sova, men andetagen skvallrade om att hon var vaken. Vaktade. Spelade död? Varför skulle hon spela död?

Livs bild körde in på grusplanen framför inhägnaden. Det var ytterligare en bil där. En bil hon inte kände igen.

Hon klev ur sin bil och såg Owen prata med en man en bit längre bort. Sist gång Liv var i närheten av inhägnaden slutade det med arga raptorer så hon var inte jätteförtjust i idén att hon behövde närma sig den igen. Med försiktiga men orädda steg gick hon bort mot Owen och mannen han konverserade med.  "Hej" sa Liv med ett prövande leende när hon kommit fram. Hon hade ingen aning om vem mannen som stod och pratade med Owen var.

Owen vred sig mot Liv när hon kom gåendes emot dem och tänkte svara, men Hoskins kom före.
"Vi har inte riktigt tid nu, gullet. Vi håller på att prata om viktiga saker, du får fråga någon annan om du behöver hjälp med något." Owen bet sig på insidan kinden av Hoskins uttalande, men höll sig ifrån att säga något. Han antog att Liv kunde hantera det själv.

Liv skrattade till. "Jag behöver då inte hjälp med något. Jag är här för att delta i träningen av raptorerna idag, tillsammans med Owen. Du kollar på öns t-rextränare" sa Liv men misstänksam men självsäkert. Hon la armarna i kors och höjde hakan något efter att hon ställt dig bredvid Owen med ryggen motinhägnaden. Hon hade bara träffat honom i några sekunder men hon kunde redan avgöra att hon ogillade honom starkt.

Owen fäste blicken på Hoskins för att se hans reaktion. Den stora mannen såg förbryllad ut, men försökte skaka av sig det för att inte se så osäker ut. "Dom anställer vem som helst idag. Bli inte uppäten där inne." Mumlade han och försvann förbi henne för att gå mot sin bil och antagligen hämta något. 

Owen gav ifrån sig en suck. "Det här är Hoskins. Du kommer lära dig gilla honom. När han är död." Han sa de sista orden medan han vred sig mot buren, och möttes av Blue som stod och stirrade på honom. Owen var lite längre än den lilla raptorn, men hon stirrade rätt in i hans ögon, underifrån. Raptorn gav ifrån sig ett kurrande ljud som kunde misstas för något positivt, men hon kände sig osäker. Owen lät händerna falla till sidan.
"Jag förstår inte.." Sa han för sig själv och fortsatte stirra på djuret.

Liv skrattade när Hoskins mumlandes gick ifrån dem. Hon vände sig sedan mot Owen. "Han verkar… Väldigt trevlig" sa Liv och harklade sig, Hon vände sedan blicken mot raptorerna och hon la märke till Owens mindre positiva reaktion. "Vad är det för fel? Är det jag?" frågade hon utan att släppa blicken från den blåa raptorn som stod en bit framför dem. Hon var oerhört fascinerad av varelsen men hon var i väldigt obekväm. Hon hade varken kunskap eller erfarenhet av just raptorer även om hon alltid funnit dem intressanta.

Owen skakade på huvudet och vred sig mot Liv.
"Hon betedde sig konstigt redan innan du kom hit. Hennes syskon ligger och lurar borta i buskarna. När jag inte är här, så bestämmer Blue. De fick sina namn efter hur de föddes, och Blue blev utstött för att hon ser annorlunda ut. Men hon stod på sig och slogs för att ta sig högst upp i rangen." Han vred sig mot Blue igen som nu stod och stirrade mot Liv.
"Ljudet hon gör är riktat mot mig. Inte mot sina syskon. Hon varnar mig. Hon har gjort samma ljud varje gång jag varit här, hon varnar mig för att det är något som inte står rätt till. Jag vet inte varför." Sa han utan att släppa blicken från dinosaurien.

Tillslut slet han sig och vände på klacken för att gå bort till dörren som ledde till trappan till plattformen. "Jag tänkte att du skulle försöka träna dom. Följ med mig upp på plattformen." Sa han medan han knappade in koden. Han greppade tag i hinken med frysta råttor och gick upp för trappan, upp på plattformen till mitten. Blue hade redan försvunnit in i skogen med sina syskon.

"Hm… De kanske varnar dig för mig?" sa Liv retfullt och bet sig i läppen medan hon retfullt kollade in i Owens ögon. Hon skrattade sedan och väntade på att Owen skulle gå upp för trappen så att hon kunde gå upp efter honom.

När Liv väl kom upp greppade hon tag om staketet och blickade ut över inhägnaden. Hon kunde inte se skymten av några raptorer - än. Liv suckade och gick sedan efter Owen till mitten av plattformen men ännu syntes inte skymten av av raptorerna.

Owen skrattade till åt Livs uttalande. "Kanske.." Mumlade han.

När de väl stod uppe på plattformen sträckte Owen hinken till Liv. Råttorna var helt upptinade och det luktade som.. ja, döda råttor.
"Du måste visa att du är självsäker. Annars kommer de skratta åt dig, bokstavligt talat. De gör ifrån sig ett visst ljud när de tycker något är konstigt och när någon som visar osäkerhet försöker prata med dem. Risken är att de bara springer iväg då."

Owen visslade till högt och alla raptorer sprang fram för att ställa sig i en grupp under dem i inhägnaden. Blue gav ifrån sig ett missnöjt ljud när hon såg Liv, och de andra raptorerna följde Blues minsta steg.

Owen lutade sig lite mot Liv. "Höj en av råttorna och gå åt höger. Prata med en tydlig, stadig röst och säg att om de vill ha råttan, så ska de lyssna på dig.  De förstår kommandon som fot, stanna och snurra runt. Det sistnämnda är svårast och jag är osäker på om de ens skulla lyssna på dig om du säger det. Börja med att gå längst plattformen med råttan högt och säg åt dem att följa dig. Uppmuntra dem och upprepa ordet Bra om de gör som du säger. Om de inte lyssnar så sänker du råttan och bara stirrar på dem. Kasta inte ner råttan om jag inte säger till."

Liv lyssnade på vad Owen sa. Hon tog över hinken och plockade upp en råtta som hon sedan höjde innan hon började gå till höger. Liv visslade för att verkligen få deras uppmärksamhet. "Kom här! Bra.." alla raptorer följde efter henne. Liv kände sig relativt självsäker men eftersom att hon inte kunde raptorer sneglade hon då och då mot Owen för att se hans reaktion. 

Raptorerna gjorde ifrån sig ett återkommande hostliknande ljud som Liv givetvis inte visste vad de betydde. Hon fortsatte långsamt gå över plattformen och uppmanade raptorerna att följa henne medan hon väntade på Owens guidning.

"De kommunicerar och frågar varandra vad de ska göra." Sa Owen lågt till Liv för att förklara deras beteende. "Nu ska du gå åt vänster, men bara uppmana Blue att följa efter dig, inte de andra. Följer de andra efter, så stannar du. Kasta ner råttan om Blue följer med hela vägen bort över plattformen."

Liv nickade och började långsamt gå tillbaks mot Owen medan hon kallade på Blue. "Blue, kom här. Så ja… Bra" sa Liv försiktigt medan hon höll råttan högt och långsamt gick steg för steg tillbaks. Blue stannade till men när Liv kallade på henne började hon åter igen följa Liv. De andra raptorerna stod kvar men följde Liv med blicken. "Bra.. Kom här Blue" fortsatte Liv. 

Blue stannade till ett par gånger på vägen men nog följde hon allt. Liv kastade ner råttan och berömde Blue  när de kommit hela vägen bort. Hon kollade på Owen och inväntade nästa eventuella uppdrag.

Owen nickade gillande. "Bra, ge resten av gänget varsin råtta också. Säg deras namn innan du kastar ner. Säg Nej tydligt om de får för sig att sno råttan av någon annan. De ska få belöning för att de stannade. Owen såg i ögonvrån att Hoskins stod på plattformen nedanför och kollade. Charlie, Delta och Echo hade blicken fäst på honom istället för Liv. "Vissla till dig deras uppmärksamhet."

Liv nickade med ett leende och gick bort till de andra raptorerna med hinken. Hon visslande högt för att återfå deras uppmärksamhet. När hon kommit bort till de kastade hon ner var sin råtta till raptorerna "Delta… Echo… Charlie…" ropade hon och gick sedan tillbaks till mitten där Owen stod. Hon var väldigt imponerad över Owens jobb med raptorerna. Han hade verkligen gjort ett bra jobb med dem. Hon ville berömma honom men det kändes lite väl cheesy av någon anledning. Han visste garanterat om att hon hade gjort ett bra jobb med dem. "De är oerhört duktiga. Snyggt jobbat" fick hon snabbt fram och gav Owen en broderlig klapp på armen. Det kändes konstigt att ge honom beröm. Liv överlät hinken med råttor till Owen igen.

Owen tog emot hinken för att ställa ner den bredvid sig. Han log ett snett leende av hennes beröm och kollade på Blue som vandrade bort till resten av gänget.
"Jag har tränat delfiner för marinkåren i några år. De var ungefär lika smarta om dessa. Lite som att träna delfiner på land." Han suckade och plockade upp hinken för att vandra mot trappan. Hoskins verkade ha hört vad han snackade om och följde efter.

"Mr Grady har jobbat för oss på InGen ett bra tag nu och tränat många av dom här små monstrerna. Det gick inte bara så bra i början, men nu har du lyckats dem att följa varje steg du tar. Men med tanke på hur lätt de verkar följa dig så följer de väl kanske vem som helst." Sa Hoskins menat till Liv.

Owen fortsatte ner för trappan och skakade på huvudet åt Hoskins ord.
"De följer henne inte för att de ser henne som en ledare. De följer henne för att de är nyfikna på vad hon vill. De ser henne inte som ett hot. Till skillnad från dig." Han sa de sista orden bittert och la ner hinken för att gå till grinden som ledde in till inhägnaden.

"De kommer aldrig se Liv som en ledare så länge jag och Blue lever. Hade jag och Blue dött och Liv försökt ta över så hade de följt henne ett tag efter denna träning, men tillslut hade de insett att hon är svag och startat slagsmål för att få alpha-rollen." Owen vred sig mot Hoskins och Liv. "Försök brottas med en raptor." Sa han innan han vred sig mot dörren för att skriva in koden så slussen öppnades.

Han gick fram till den andra grinden och vred sig mot Liv. "Så länge jag är med dig så kommer de inte skada dig." Sa han lugnande och vinkade till sig henne så hon skulle gå in i slussen så den första grinden kunde stängas.

Liv följde efter Owen ner för trappen och lyssnade på vad han berättade och hans diskussion med Hoskins. Liv kollade på Hoskins något dömande efter Owens kommentar om att brottas med en raptor. Hon ogillade honom starkt. 

Liv stod en stund och tvekade. Att vara uppe på plattformen var inga problem med att gå in till dem. Hon litade på sin t-rex och hade absolut inga problem med att gå in till henne men nu skulle hon gå in i en inhägnad tillsammans med fyra raptorer som hon inte kände. Hon valde dock att lita på Owens ord och gick fram till den andra grinden och ställde sig bredvid Owen utan att kolla på honom. Hon fokuserade på inhägnaden och raptorerna och försökte ta mod till sig.

Owen såg i ögonvrån att någon kom gåendes mot slussen. Det var Barry. Han nickade kort som hälsning till den franska mannen och Barry lyfte handen som hälsning. "Är du säker på det här, Owen?" Sa han med sin franska brytning. Owen kollade först på Liv, sen på Barry. Han nickade som svar.
"Jag litar på dom." Barry skakade på huvudet. "Om du säger det så." Svarade han och stängde grinden efter dem. Owen vände blicken mot raptorerna som stod en bit ifrån dem och kollade nyfiken på dem.

Owen visslade till och sänkte handen bakom den stängda grinden för att visa att de skulle lägga sig ner. Blue tog kommandot direkt och la sig ner, platt på mage med huvudet på marken. De andra följde hennes steg och la sig likadant. Owen vred sig mot Barry och gjorde klartecken att han skulle öppna den sista grinden.

Grinden öppnades sakta uppåt. Owen höll upp handen för att visa Liv att hon skulle gå bakom honom, men ändå visa sig för raptorerna. Owen började gå mot dem, försiktigt, men självsäkert. Echo rättade till sig lite där hon låg och alla raptorerna kollade på dem noga, varje steg de tog. Owen stod tillslut någon meter ifrån dem. 
"Bra." Sa han högt och stoppade handen i fickan för att klicka med klickern. Delta vred på sig lite av ljudet.

"Blue, upp." Sa han beodrande och raptorn ställde sig upp. Hon såg ut att vara redo att springa iväg. Eller springa rätt mot dem. De andra dinosaurierna låg ner. 
"Ligg ner." Sa han och hon la sig ner direkt igen. Owen tog några steg bak och visade med handen att Liv skulle ställa sig där Owen hade stått innan, framför Blue.

"Stå stilla och kolla henne i ögonen några sekunder. När du står över henne och kollar ner på henne så visar du att du bestämmer just nu." Owen såg i ögonvrån att några män stod redo med sina vapen, men han visste att de inte skulle skjuta om han inte sa till. Vissa hade sömnpilar, andra hade riktiga vapen.

"Så fort Blue vänder ner blicken så säger du åt henne att resa sig upp. Hon kommer vända ner blicken när hon ger upp i kampen om att bestämma. Det kan ta ett tag."

Liv blev ännu mer nervös när mannen som kom gåendes in mot dem undrade om Owen verkligen var säker? Till slut började de gå och Liv gick tett bakom Owen men ändå så att raptorerna kunde se henne. Hennes hjärta slog fortare och fortare ju närmare de kom raptorerna. 

Liv kollade fascinerat på när Owen fick Blue att göra som han sa men hon var fortfarande oerhört nervös. 

När Owen flyttade sig ur vägen och lät Liv överta hans plats slog hennes hjärta ännu fortare om det ens var möjligt. Att stå öga mot öga med fyra raptorer skulle nog få de flesta att bli aningen obekväma. Hon gjorde som Owen sa. Hon kollade Blue i ögonen. Det kändes som att de stirrade in i varandras ögon i en evighet men tillslut gav Blue upp vilket vilket gjorde att Liv lugnade ner sig. "Blue, upp" sa hon med en vänlig men bestämt stämma. Raptorn reste sig upp och kollade på Liv som nu verkligen stod öga mot öga med en raptor. Hon släppte inte blicken från Blue men inväntade tåligt Owens nästa uppdrag.

Owen klickade upprepande i sin ficka åt Blues agerande, men kollade inte Blue rätt i ögonen. Han höll fokus på de andra flickorna. Han ville inte störa Livs och Blues connection. 
"Det här kan låta galet, men lita på mig." Började han riktat till Liv, utan att släppa blicken från de andra raptorerna.
"Jag vill att du vrider bort huvudet och kollar mot de andra raptorerna. Samtidigt som du sträcker fram handen mot Blue. Stå stilla i den positionen tills Blue mött din hand med sin nos. Men om Blue ger ifrån sig något som helst slags ljud, tar du ner handen och springer mot grinden det fortaste du kan. Hon ska vara tyst. Är hon inte tyst så har hon tappat kontakten med dig. Du måste vara självsäker för att det ska funka."

Livs frös till. Hon fick en stor klump i magen men hon valde åter igen att lita på Owen. Hon vände långsamt blicken till de andra raptorerna och höljde sedan långsamt och skakigt sin hand. Det var svårt att låta bli att kolla på Blue men hon lyckades. Det kändes som en evighet passerat innan Liv tillslut kände Blues nos mot hennes hand och Liv andades ut. Hon vände åter igen blicken mot Blue. Raptorn som nu stod alldeles framför henne. Liv strök försiktigt raptorn en bit upp på nosryggen. Hon vågade inte göra några stora eller snabba rörelser så försiktigt, oerhört försiktigt, strök hon sin hand åter ner mot Blues nos. Liv log och gav Owen en snabb blick innan hon åter gav Blue sin fulla uppmärksamhet.

Owen fortsatte klicka så fort Blue gjorde något rätt. De andra dinosaurierna njöt av ljudet mer än vad Blue verkade göra. 

Blue puffade till Liv så hårt på hennes hand att man skulle kunna tro att Liv skulle falla tillbaka. Echo, Delta och Charlie gav ifrån sig ljud som mer eller mindre lät som mänskliga skratt. Owen kunde inte motstå att skratta själv. "Raptorer är inte menade att låta så. Jag tror att det är en gen från något annat djur som får dem att reagera på det viset. Det är inte som att de bokstavligt talat förstår när saker är roligt eller komiskt, men de kan se situationer som inte kanske ska gå till som man tänkt. De är djur som tycker om att ha kul, och visar det på ett intelligent sätt."

Owen tog ett steg bakåt. "Säg åt de andra att resa sig också. De har med största sannolikhet respekt för dig nu när du visat att Blue är under dig i rangen."

Kraften från Blues nos gjorde att Liv fick ta ett steg bakåt med ena foten. Hon önskade att hon hade modet att skratta men hon var fortfarande så nervös att hon det enda hon fick fram var ett pip. Hon lyssnade på Owen utan att kolla på honom. "Delta, Charlie, Echo, upp" sa hon och kollade menande på raptorerna som omedelbart reste sig upp. Liv försökte framstå som självsäker men med fyra raptorer ståendes framför sig var hon inte så himla kaxig. Owen var dock en trygghet. Hon litade på honom men skulle raptorerna göra någonting hade Liv knappast en chans.

Owen visslade till lågt och pekade ut mot skogen, vilket fick raptorerna att springa iväg med sådan kraft att han själv nästan föll omkull av vinden. 

När de var puts väck in i skogen vred han sig mot Liv. "Det där gick ju ganska smärtfritt till. Tycker du inte?" Barry skrattade till och klappade händerna lågt bakom grinden. Owen gick mot slussen och väntade på Liv skulle ställa sig med honom i den så dörren in till inhägnaden kunde stängas.

"Jag trodde de skulle vara extra nervösa med tanke på hur de betett sig de senaste dagarna." Sa Barry och var redo med knappen som stängde grinden. Owen nickade som svar.
"Vi måste lista ut vad det är som gör dem så nervösa."
"Jag har en idé om varför." Sa Barry lågt och kollade ner mot datorn. Owen rynkade pannan och insåg att Barry inte fortsatte prata för att Hoskins var där. Menade han Hoskins? Knappast. Han var bara en människa som de kunde äta upp om de ville. De såg honom knappast som en Alphahane ens.

När raptorna sprang iväg drog Liv en suck av lättnad. Det var som att hon äntligen kunde andas igen. Liv log och nickade instämmande men var fortfarande för skärrad för att få fram något vettigt svar. Liv följde efter Owen in i slussen. Nu ville Liv ingenting hellre än att hoppa ner i ett varmt bad med ett glas vin. Hon tyckte absolut att hon förtjänade det.

Det tog dock inte så lång tid innan Liv hade skakat av sig det som hänt. Hon uppskattade verkligen att få vara med när raptorerna tränades. Den enda erfarenheten hon hade var från sin utbildning och även om hon hade gått på en av världens främsta skolor med inriktningen dinosaurier så är verkligheten fortfarande annorlunda.

När de hade tagit sig ut från slussen stannade Owen framför Barry och gav ifrån sig en suck.
"Barry, det här är Liv. Liv, det här är Barry." Sa han och gestikulerade med handen mellan personerna. Fransmannen nickade mot Liv med ett leende. "Trevligt att träffas, Liv. Är det du som tränar våran Tyrannosaurus rex? Jag har ännu inte fått se den, jag är lite fast här som raptor-skötare." Owen gav ifrån sig ett skratt av Barrys uttalande. "Du älskar det." Barry ryckte på axlarna åt Owens ord men skrattade också till tillslut.

Hoskins hade redan lämnat dem utan att säga något, vilket gjorde Owen lättad.
Owen tog ett steg närmare Barry.
"Vad menar du med att du har en idé?" Frågade han utan att släppa blicken från sin vän. Barry såg förbryllad ut och kollade mellan Owen och Liv.
"Jag vet inte om du hört. Men de har skapat en .. hybrid." Owen kollade förvirrad mot Barry.
"Det gör dom väl varje dag?" Sa han oförstående. Barry skakade på huvudet.
"Dom har hållit den gömd för alla som inte jobbar direkt med den. Inhägnaden är bara någon kilometer härifrån." Owen släppte inte blicken från Barry.
"Inhägnaden som de byggde när de öppnade parken?" Frågade han försiktigt. Barry nickade som svar.

"Den har tydligen varit där i snart 2 år. Jag tror det kan vara den som djuren reagerar på." Sa Barry och nickade mot inhägnaden med djuren. Owen sneglade in till skogen, raptorerna var borta.
"Hur länge har du vetat det här?" Barry ryckte på axlarna. "Jag fick reda på det här om veckan. Dom har hållt det superhemligt, jag fick reda på det av en slump."

"Hej! Ja, det stämmer" sa Liv glatt. "Du får ta en sväng förbi snart. Hon växer otroligt fort" fortsatte hon och log.

Liv lyssnade intensivt på deras samtal men eftersom att hon inte varit här så länge kände hon att det inte var läge att ge sig in i diskussionen. Hon visste knappt någonting om parken. Det enda hon visste var väl det som Claire berättat och hon var ju ganska övertygad om att Ms Dearling inte direkt berättade allt.

Owen kände sig irriterad. Irriterad över att Claire hållit detta som en hemlighet för honom.
"Tack för att du berättade." Sa han och gick med raska steg bort mot sin Jeep. Han ville åka direkt till Claire och fråga vad Barry snackade om. Han var så trött på dom här människorna som lekte gudar. Om raptorerna var oroliga för den nya dinosaurien, så var det något som inte stod rätt till med den.

Liv stod förvirrat kvar när Owen försvann iväg. Hon gav Barry en frågande blick innan hon snabbt sa hejdå och sprang efter Owen. "Hey! Vart ska du?" frågade hon när hon hunnit i kapp. Hon hade ingen aning om vad planen var och hon kände att detta var någon hon inte borde blanda sig in i. Hon hade inte varit här länge nog.

Owen öppnade bildörren men stannade och vred sig mot Liv när hon kom gåendes efter honom. Han höll handen på dörrens topp och stirrade mot Liv ett tag innan han pratade.
"Jag vill veta vad idioterna gjort denna gång. Fyra raptors känner sig osäkra i en säker inhägnad. De skulle inte ens känna sig så osäkra runt en fullvuxen T-rex. Jag måste ta reda på vad det är dom skapat nu." Sa han och satte sig bakom ratten för att stänga dörren.

Liv vaknade upp av att hon hörde ett ljud utanför sin dörr. Hon gnuggade sig i ögonen men satte dig förskräckt upp i sängen när hon hörde någonting som lät precis som en raptor. Liv klev upp ur sängen och sträckte sig efter geväret som stod lutat mot bortre väggen. Hon öppnade sedan långsamt ytterdörren och möttes av ingen mindre än Blue. Liv kunde knappt någonting om raptorer men hon kunde absolut avgöra att Blue var nervös. "Owen!" ropade hon tyst. Det fanns inte en chans att han skulle höra henne och hon ville inte skrämma upp Blue ännu mer så hon sträckte sig efter sin telefon och ringde upp honom. "Gå ut. Nu. Vi har sällskap" sa hon och la på. Hon höll geväret på ett sätt så hon var beredd men hon skulle verkligen inte skjuta i första taget. "Så ja. Blue. Det är okej" sa hon och sträckte i en lugnande gest fram handen som precis hade hållit i telefonen.

Klockan var ett på natten när Owens mobil helt plötsligt ringde. När folk ringde vid denna tid så var det oftast Barry som ville att han skulle komma och kolla något speciellt med djuren. Därför blev Owen förvånad när han hörde Livs röst på andra linjen. Sällskap? Vad snackar hon om? 

Owen reste sig upp och drog försiktigt undan gardinen för att kolla ut. Vad han möttes av fick honom att studsa iväg som att han fått en elchock. Han såg inte i syne, Blue stod utanför Livs hus. Han slängde på sig en tröja, byxor och greppade tag om sitt gevär för att slänga det över axeln.

Han sprang halva vägen men gick sakta med geväret över sin axel fram till personerna. Han visste inte hur han skulle agera. En dinosaurie var utanför hans hus. Ett flockdjur som kan attackera när som helst. Han visste att han var tvungen att skjuta henne om han behövde, men han ville undvika det till varje pris.
"Blue." Sa han så lugnt han kunde. Raptorn vred sig mot honom och gav ifrån sig ett väsande ljud. Varnande. Owen stannade till. Han visste inte om hon väste för att han skulle hålla sig undan, eller för att något bara rent utav var fel.
"Blue." Upprepade han, fortfarande med handen på geväret. "Snälla säg att det här är en dröm.." Sa han utan att släppa blicken från raptorn. Blue cirkulerade runt Owen och gav ifrån sig konstiga, upprepande ljud. 
"Jag snackar inte raptor, jag förstår inte vad du säger, hörru." Sa han lågt. Blue förstod honom såklart inte, men att han inte reagerade mer än att han bara stod där irriterade henne tydligen.
"Blue, ligg ner." Blue lyssnade inte. Hon fortsatte gå fram och tillbaka sidleds och lät konstigt.
"Blue. Lägg dig ner, nu." Owen höjde rösten avsevärt, och det fick Blue att rusa iväg i full fart. Owen reagerade blixtsnabbt och sprang till sin motorcykel för att hoppa upp på den. Att Liv var där var inget han tänkte på alls.

Liv kollade på Owen och Blue. Blue var inte alls lika villig att göra som Owen sa nu som hon var i inhägnaden. Hon kollade nervöst på Owen vars blick var inborrad i Blue. När Blue sprang iväg reagerade Liv med att slänga på sig ett bar byxor. Hon brukade sova i en oversized t-shirt så den delen var redan avklarad. Det rufsiga, blonda håret satte hon upp i en slarvig tofs. "Ey, vänta!" sa hon sedan innan hon sprang ut och hoppade upp bak på Owens motorcykel.  De bar av i full fart. "Vad är planen?" ropade hon bak från motorcykeln.

Owen tänkte skrika något om att Liv skulle stanna här och inte bara anta att hon skulle få följa med, men han hade inte tid att tjafsa med henne. Det var en, eller fyra, raptors som sprang lösa. De hade lyckats rymma, vem visste vad de kunde planera att göra om de kunde göra det?

Owen svor för sig själv lågt innan han gasade iväg i rasande vart efter Blue. Raptorn var utom synhåll, men han fortsatte köra på vägen i hopp om att få se henne.

Utan förvarning hoppade Echo och Delta fram och sprang bredvid motorcykeln. Owen försökte hålla sig lugn, men han kunde inte. Det var som att de ville visa något. Vinden gjorde så han inte hörde Livs fråga alls, och även om han hade hört den hade han bara ignorerat den.

En bit framför dem stod Blue och Charlie och väntade. De gav ifrån sig höga ljud och ganska snart hade Echo och Delta joinat den oroliga gruppen. Owen stannade så hastigt han kunde med den tunga motorcykeln och stod bara och kollade på gruppen med raptorer. De stod helt stilla, det var som att de inte ville gå längre.
Utan att släppa blicken från dem fiskade han upp comradion som strategiskt låg i en av väskorna på sidan av motorcykeln.
"Barry? Barry är du där, kom?" Tystnad. "Barry?!" Upprepade han, en aning argt. Tillslut lät det på andra änden.
"Jag är här, Owen. Vad är det? Kom."
"Vi behöver dig öster om bostadsområdet. Pronto. Kom."
"Jag kan inte lämna raptorinhägnaden, det vet du, Owen. Kom." Owen himlade med ögonen.
"Ja men nu finns det inte så mycket att vakta eftersom hela gänget står precis framför mig just nu, kom." Tystnad.
"Vad snackar du om, Owen? Raptorna? Dom är i sin inhägnad."
"Nej, dom står precis framför mig och ser ut att kunna springa iväg vilken sekund som helst. Ta med dig sömnmedel och kom hit, nu." Tystnad. Owen antog att Barry var påväg till dem. "Han är inte framme här förrän minst 10 minuter." Sa Owen så lungt han kunde. Han hade fortfarande blicken fäst på djuren. Han stängde motvilligt av motorn till motorcykeln och tog ett djupt andetag. Han hade fortfarande geväret med två pilar i. Två pilar till fyra raptors. Började han skjuta på en, skulle de andra springa iväg. Även fast Liv kanske hade pilar så hade minst två av raptorerna hunnit springa iväg, och antagligen inte varit särskilt glada på dem.

Det var en mäktig känsla att färdas sida vid sida med två raptorer. Även om Liv var chockad över situationen och dessutom mer eller mindre livrädd så var det en oerhört unik upplevelse. När Owen bromsade in och de stod öga mot öga med fyra lösa raptorer släppte Liv taget om Owens midja som hon hade hållit tag om sedan hon hoppat upp. Hon vågade knappt andas och kollade snabbt från den ena raptorn till den andra. Hon greppade tag om geväret hon hade slängt upp på ryggen för att vara på den säkra sidan. Även om raptorerna hade varit duktiga och lyssnat på både henne och Owen i inhägnaden stod de nu fritt framför dem.

Owen klev av motorcykeln utan att släppa blicken från djuren. Blue gav fortfarande ifrån sig konstiga ljud, men verkade lugna sig när Owen kom närmare henne. Han stod två meter ifrån henne och bara stirrade på henne. 
"Du kommer inte skada mig." Sa han med en lugnande röst. Mest för att visa Blue att han inte var rädd  för henne. För han visste att hon aldrig skulle kunna skada honom. Inte med mening i alla fall. Blue kurrade till lågt, nästan som att hon höll med honom. 

Owen hoppade till av ett högt skri som kom från himlen. Blixtsnabbt reagerade han med sitt vapen och riktade det upp mot en dimorphodon som kom flygande rätt ner mot Liv. Utan att riktigt tänka knäppte han av och träffade den fågelliknande dinon i halsen med pilen innan den var över Livs huvud. Dinosaurien föll med ett högt skri till marken bredvid motorcykeln. Innen Owen hann reagera låg han själv på marken. Echo hade rusat fram och puttat ner honom så han tappade vapnet så det flög en meter ifrån honom. Han dunsade i marken med ett stön och kravlade efter vapnet för att lyfta det och rikta mot velociraptorn, men de var flera meter ifrån dem. De sprang ifrån dem, hack i häl flög det två andra dimorphodoner. De flydde tillsammans. Owen låg kvar på marken och andades fort.
"Vad i helvete.."

Liv vågade knappt gå av motorcykeln men gjorde det motvilligt när Owen hade gått av. Hon stod dock kvar på exakt samma ställe och iakttog Owen och raptorerna. 

Utan förvarning dök en dimorphodon ner mot Liv. Hon han knappt reagera men som tur var gjorde Owen det. Hon andades häftigt och la sin hand över bröstet och kollade med panik i blicken på Owen som bara någon sekund senare låg på marken. Liv hoppade till och riktade sitt gevär mot Echo som hade puttat till Owen. Hon ville verkligen inte trycka av och skulle inte göra det så länge hon inte ansåg Echo verkligen utgjorde ett hot men lika snabbt som Owen hamnade på marken gav sig rapotrerna i väg med dimorphodenerna efter. Liv kollade oförstående efter dem. "Kom igen! Vi måste efter dem!" sa Liv och sprang fram till Owen för att hjälpa honom upp från marken.

Owen lät Liv hjälpa honom upp medan han svor för sig själv.
"Lugna dig.." Mumlade han och försökte komma på en plan. "Vi hinner aldrig ikapp dem. Dom är djupt inne i skogen redan." Owen dubbelkollade om han faktiskt hade en till pil kvar, vilket han hade.
"Vi väntar in Barry och sen går vi efter dem." Han sneglade mot Liv. "Är du okej?" Han pekade med vapnet på flygfäet som låg på marken bredvid motorcykeln. "Vi får låta Barry ta hand om den.. Jag förstår inte.. De samarbetade. De har kommunicerat och samarbetat. Det här är inte bra. Vi har ingen aning om vilka andra dinosaurier som kan ha rymt. Och hur. Det här är galet."

Liv backade några steg när hon hjälpt honom upp. Hon vände sin blick mot skogen och vägen som dinosaurierna tagit. Han hade rätt. De skulle med all säkerhet inte hinna ikapp dem. Hon kollade mot Owen igen och sedan på dimorphodon som låg alldeles bredvid Liv. "Ja, jag är okej. Och du?" frågade hon. Hon trodde inte att Echo hade skadat honom, i alla fall inte med vilje, men han for i backen ganska rejält. Hon satte sig snett på motorcykeln. Liv var skakig men hade utan tvekan lugnat sig. Hon beundrade Owens lugn i situationer som denna. Hans sätt att agera imponerade henne verkligen men det var inte någonting hon tänkte tala om. Nu var det dock bara till att invänta Barry.

Barry kom fem minuter efter incidenten på sin fyrhjuling i rasande vart. Han stannade bakom motorcykeln och det första han såg var  dimorphodon bredvid Owens motorcykel.
"Vad i helvete är det här?" Sa han med en hård röst som lät mer som franska än engelska. Owen suckade. "Det, min vän, är en  dimorphodon." Barry stirrade irriterat mot honom. "Vad gör en dimorphodon här, Owen?" Owen hade satt bandet till vapnet över sitt bröst och slog ut med armarna i en "hur i helvete ska jag veta det"-gest, under tystnad. Barry suckade irriterat , nästan i kör som Owen. 
"Det här är inte bra.." Owen skakade på huvudet åt Barrys ord, trots att han höll med.

"Gänget har slagit ihop sig med två dimorphodons och försvann in i skogen. Jag tror mitt skott irriterade dem, de litar inte på mig längre tack vare det. Jag agerade för fort för att jag blev rädd för att Liv skulle bli skadad." Han sa de sista orden hastigt och undvek medvetet Livs blick för att han upplevde att det blev en aning konstigt. Barry gick fram till den nersövda dinosaurien och drog ut pilen för att lägga ner pilen i en av väskorna till motorcykeln. "Och vad ska vi göra med henne?" Frågade Barry och mötte Owens blick. "Hon är en fullvuxen kvinna, hon får väl göra vad hon vill." Barry suckade. "Jag menade dinosaurien, Owen." Owen rynkade pannan och vred på sig för att kolla in i skogen igen. Det var så tyst. För tyst. Han kände sig iaktagen. 

"Ring efter någon som du litar på som han hämta upp henne. Hon lät vara urtuppad i minst en timme till."  Owen gick fram till sin motorcykel och satte sig på den. Han sneglade bak mot Liv.
"Om du vill hem så får du gå hem. Jag har inte riktigt tid att skjutsa dig."

Liv lutade sig fortfarande mot motorcykeln när Barry kom. Hon följde deras samtal utan att inflika något och flinade diskret när hon hörde att Owen var rädd för att hon skulle bli skadad. Hon förstod att han egentligen inte hade tänkt säga det. Hennes blick riktades mot dimorphodon som fortfarande låg bredvid henne. 

Liv ryckte till av Owens kommentar. Även om hon av uppenbara själv förstod att han inte kunde skjutsa henne tyckte hon att han var lite för dryg. "Jag har inga planer på att ta mig hem" sa Liv surt och hoppade upp på motorcykeln bakom Owen.

Owen tänkte ryta något åt Liv att hon skulle sluta fåna sig och visst åka hem, men orkade inte tjafsa. Han satte därför igång motorcykeln och åkte två meter fram för att inte stå precis bredvid djuret. Barry gjorde klartecken att han var klar och Owen kunde köra iväg in mot skogen i rasande fart.  Att köra i skogen med en motorcykel var svårare än vad han hade trott, men så fort de kom in genom träden så höll han blicken fokuserad framåt. Han försökte se i saker som rörde sig i ögonvrån, utan att lyckas särskilt bra.

De körde i två minuter innan Owen fick syn på något som flög över dem vid träden. Han lyfte handen för att visa Barry att de skulle stanna, innan han själv saktade ner med motorcykeln. Direkt stängde han av den, och Barry följde hans steg och gjorde samma sak. Tystnad. Allt som hördes var ljudet av fåglar. 
"Dom kollar på oss." Sa Owen lågt utan att släppa blicken rätt framåt. Han såg inget. Han var omotiverad fokuserad och lyssnade mer än vad han kollade.

Det prasslade till i en av buskarna och Barry reagerade genom att höja vapnet och rikta det rätt mot busken.
"Skjut inte!" Beodrade Owen. Han såg hur något rörde sig mellan buskarna. Men det var för litet för att vara en raptor. Owen tog sig försiktigt av motorcykeln för att gå närmare, med handen på kniven vid hans höft för säkerhets skull. Han ville förstå vad för dinosaurie det var. När han tillslut såg färgen på dinosaurien stannade han och kisade in bland buskarna.
"..Nova?"

Liv hoppade snabbt av motorcykeln när hon fick syn på den lilla t-rexen. "Nova! Men vad gör du här?" frågade hon och gick fram emot henne. Liv satte sig på huk och klappade Nova på huvudet. "Vad är det som händer…" frågade Liv och kollade på den lilla dinosaurien. Hon hörde hur det prasslade i buskarna. "Jag tror inte att hon är ensam" sa Liv och ställde sig upp. Hon backade långsamt bakåt mot motorcykeln med kroppen fortfarande riktad mot Nova.

Owen backade undan från den lilla dinosaurien, men fokuserade blicken på där det åter igenom prasslade. Han såg konturerna av en raptor, han kunde inte urskilja vem det var, bara.

Owen gav ifrån sig en vissling, och prasslet slutade. Tillslut uppenbarade sig Delta från buskaget. Delta gav ifrån sig ett lågt väsande ljud som lät hotfullt, men egentligen var menat som mer "vad händer?". Owen släppte handen från kniven och släppte inte blicken från raptorn. Barry hade sänkt vapnet, men stod och stirrade mot Nova.
"Det är omöjligt för T-rexen att rymma. Inhägnaden är tio meter hög och det är minst 5 meter betong i marken.." Owen tog några steg närmare Delta utan att bryta ögonkontakten.
"Dessutom så är T-rexens inhägnad i parken, Owen." Barry lät frustrerad. Delta vred ner blicken och tre de andra raptorerna uppenbarade sig bakom henne.

"Antingen så har en människa släppt ut dem.. Eller så har dinosaurierna samarbetat." Sa Owen lågt. Barry gav ifrån sig ett ljud som lät som att han inte kunde bestämma sig för att fnysa eller skratta.
"Hör du på dig själv? Dinosaurierna? Hur?" Owen sneglade bak mot Barry. 
"Vi har sett raptorerna gräva innan, vi har sett hur bra de är. Precis därför installerade vi all cement utanför deras inhägnad. Men det är inget som säger att de kunde ta sig under det. Har du någon bättre förklaring, Barry? Vem skulle släppt ut fyra velociraptors, tre dimorphodon och en t-rexbebis? Varför? För att jävlas?"

Liv stod oförstående och kollade på Delta och Nova. "Men hur skulle raptorerna hinna med att gräva ut både sig själva. dimophoderna och Nova? Som Barry sa, det är 5 meter betong under inhägnaden. Det borde ha tagit en evighet…" sa Liv utan att släppa blicken från dinosaurierna framför henne. "Nova har inte varit i inhägnaden mer än i några dagar…" fortsatte hon. Hon hade visserligen aldrig sett raptorerna gräva så hon hade ingen aning om hur snabba de var men det hela var så absurt. "Vi måste göra något. Vi kan inte bara stå här" sa Liv något frustrerat och kollade på Owen. Hon hade ingen aning om hur de skulle lyckas fånga in en t-rex, fyra raptorer och två dimorphodoner men något skulle de behöva göra. Lösa dinosaurier i parken skulle knappast vara uppskattat.

"Dom har haft hela livet på sig.." Mumlade Barry som svar till Liv. Owen nickade. 
"Liv har ändå rätt. De måste gräva en kilometer lång tunnel om de ska nå Nova." Barry suckade. "Vi har inte tid med att fundera på varför de rymde, vi måste få in dem i inhägnaderna. Nu." Owen kastade en blick över axeln på Barry. "Hur? Lyfter vi våra vapen springer de iväg direkt." 

Blue gav ifrån sig ett lågt kurrande ljud mot Owen och mötte hans blick.
"Jag förstår fortfarande inte vad du försöker säga, Blue. Jag förstår inte."

Liv slängde en sur blick mot Barry men riktade snart sin uppmärksamhet på Nova. "Vad är det för fel? Jag har aldrig sett henne såhär nervös innan" sa Liv medan hon långsamt närmade sig T-rexen som såg ut att vilja fly vilken sekund som helst. Nova vände sig hastigt och gick några steg innan hon åter vände sig mot Liv. "De vill att vi följer med dem" sa Liv medan hon hastigt reste sig upp och vände sig mot Owen och Barry. "De ledde oss hit. De vill att vi fortsätter med dem" sa Liv. "Kolla på dem" sa hon sedan och vände sig om mot dinosaurierna igen. Det var oerhört tydligt nu. Raptorerna och Nova såg ut att vara beredda på att springa iväg vilken sekund som helst men det var något de väntade på - deras människor.

"De flyr." Sa Owen lågt utan att släppa blicken från Blue.
"Vad flyr ni ifrån?" Frågade han raptorn som la huvudet på sne oförstående. Det var tyst i några sekunder, men Owens mobil störde tystnaden. Det var Hoskins.
"Mr Grady, vi har en situation här och vi behöver samla alla från InGen genast." Owen rynkade pannan åt mannens uttalande. "Jag är själv i en situation här och kan inte riktigt lämna området." 

Hoskins lät arg, stressad. "Jag beodrar dig att komma till kontrollrummet med en gång, Mr Grady." Sen bröts linjen. Owen sänkte telefonen och kastade en blick bak mot Barry. 
"Jag tror inte detta är dom enda dinosaurierna som rymt. Barry, åk till kontrollrummet och rapportera till mig vad som händer." Barry såg misstroget på Owen. Dom två flygande dimorphodoner som inte blivit nedskjutna landade bredvid Nova. Owen ville höja vapnet, han kände inte dessa djur, men de verkade hålla sig lugna. De tillhörde flocken. 
"Lita på mig, Barry. Vi klarar oss." Sa han och gav sin vän en sista blick innan han fokuserade blicken på djuren igen.

Utan att säga något satte sig Barry på fyrhjulingen och körde iväg. Det blev åter igen tyst när han var så långt borta att man inte längre hörde motorn.
"Det jag inte förstår är varför de skulle hämta ut Nova och två flygande dinosaurier, men inte fler." Owen var tyst en stund, lyssnade på omgivningen.

En rysning for genom hans kropp. Han slängde en blick upp mot natthimlen som skymdes av träd. Det var då han insåg det.
"Dom har släppt ut alla.." Viskade han och höjde vapnet mot himlen. Tiotals dimorphodoner, Pterosaurier och quetzalcoatlus cirkulerade ovanför dem. De försvann upp mot natthimlen, Owen kunde inget annat att anta än att det var hundratals flygande dinosaurier omkring dem just nu.

Liv fick en klump i magen när Owen riktade sin blick mot natthimlen. Hon greppade tag om sitt vapen och riktade det upp mot himlen och fick en chock av vad hon såg. Nova röt till, högre än Liv någonsin hört henne göra innan vilket fick henne att hoppa till ordentligt. Hon vände sin blick mot Owen. "Owen, vi låter dem leda oss dit de vill. Jag tror… Jag tror att de vill skydda oss från någonting" sa hon. Liv hörde själv hur otroligt konstigt det lät men det var hennes känsla och i nuläget var det egentligen allt de hade att gå på. Hon sänkte vapnet och gick mot motorcykeln. "Kom igen, Owen" sa hon skyndande och kollade på honom . 

Hoskins hade förmodligen märkt av de som skett vilket inte bordade gott för varken Owen och Liv eller dinosaurierna som var lösa. De behövde agera fort om de ville hinna föra Hoskins och InGen.

Owen kollade misstroget mot Liv. Följa dinosaurierna, vart? De flygande dinosaurierna verkade flyga så högt de kunde upp på himlen, för att sedan flyga söderut. Tänkte de lämna ön? Blue gav åter igen ifrån sig ett kurrande ljud. Owen slängde motvilligt vapnet runt axeln och gick till motorcykeln för att sätta sig framför Liv och sätta igång motorn. Så fort han satte igång motorn rusade alla dinosaurier iväg. Dock inte lika snabbt som tidigare. T-rex är kända för att vara snabba, men knappast som bebisar. De väntade faktiskt in Nova. 

Owen körde efter dinosaurierna, djupare in i skogen. De körde i säkert fem minuter innan de äntligen stannade. De var vid muren som sträckte sig längst  ön. Bakom muren fanns massa inhägnader med dinosaurier, inklusive raptorernas. Det gick även lösa, fredliga dinosaurier på andra sidan. 

Blue ledde dem till ett gigantiskt hål i marken, några meter från muren. Owen kollade skeptiskt på djuret, som gav ifrån sig ett högt väsande innan hon hoppade rätt ner i hålet. Det verkade inte vara så djupt, men det verkade leda någostans. Owen stängde av motorn och släppte inte blicken från hålet, som nu även resten av raptorerna hoppat ner i. 
"Är du säker på att du fortfarande vill följa efter dem?" Sa han menat till Liv, men han behöll blicken på Nova som inte hoppat ner.

Liv kollade på hålet. Hon kände sig oerhört kluven. Hon gick av motorcykeln och fram till hålet men det var såpass mörkt att hon knappt kunde se någonting. Liv greppade åter igen tag om vapnet som hon tidigare hade slängt över axeln innan hon riktade blicken mot Owen och nickade. Hon tog ett djupt andetag som för att samla mod till att gå ner i hålet. "Har du en ficklampa?" frågade hon och började långsamt gå ner genom hålet i väntan på Owen. Det var såpass mörkt att hon inte ens kunde se vapnet hon höll framför sig.

Owen började rota i en av motorcykelns väska, och hittade tillslut en liten ficklampa. Han sa ett tyst hejdå till sin motorcykel och tände ficklampan för att lysa ner på Liv i hålet. Han flinade lite åt synen.
"Alltid lika kul att se dig så undergiven." Sa han retfullt. Han sneglade mot T-rexen som inte var lika stor som raptorerna, men tillräckligt stor för att bita ihjäl honom om hon hade lust.
 
Han satte sig på knä bredvid hålet och sträckte ner ficklampan till Liv.

Liv vände sig om och skrartade ironiskt. "Ro hit ficklampan" sa hon halvdrygt. Hålet var tillräckligt stort för att hon skulle kunna gå raklång men å andra sidan var Liv inte längre än 164cm. Hon var oerhört imponerad av raptorernas arbete med tunneln men hon var ganska så nervös över vad hon skulle finna på andra sidan. Hon tog emot ficklampan. "Kommer du?" Frågade hon innan hon vände sig om och började gå.

Owen kollade mot Nova i hopp om att hon skulle hoppa i föra honom, men hon verkade inte bry sig så mycket och stod kvar. Att ha en t-rex bakom sig och fyra raptorer framför sig var inget han såg fram emot.

Han hoppade tillslut ner för att hinna ikapp Liv. Han studerade tunneln fascinerat.
"Wow." Sa han för sig själv och kollade omkring sig. Han kunde höra Blue ge ifrån sig lite ljud flera meter fram, men såg inte en skymt av henne. 
"Hon väntar på oss." Han gav ifrån sig och suck och var precis bakom Liv. Till skillnad från henne behövde han huka sig lite. 
"Blue ser inte mig som en ledare längre. Hon har tagit över gruppen helt. För att hon anser att det behövs, eftersom jag inte gjort något åt det dom är rädda för." Han pratade lågt, nästan lite för att han skulle vara rädd för att Blue förstod vad han sa.

"Det är väl lite det som är problematiken" började Liv. "Vi kan tycka oss vara hur bra som helst på dinosaurier, men vi kommer aldrig att till fullo förstå dem. Vi är trots allt bara människor" fortsatte hon utan att ge Owen en blick. Hon hörde hur Nova klampade efter dem. Även om det var en ganska skrämmande känsla att vara omringad av dinosaurier som utan tvekan skulle kunna ha ihjäl dem på sekunder fann Liv det oerhört spännande. Kanske till och med lite _för_ spännande. Hon var liksom inte lika rädd längre och hon lita på dem. Om det var dumt eller inte kommer hon ju förr eller senare att få reda på.

Owen rynkade pannan åt Livs ord. Hon hade rätt, men han hade ingen lust att säga att hon hade det. Det räckte med att säga det en gång om dagen. 

Owen ryckte till när T-rexen kom upp bakom honom några meter. Han var oerhört nervös över att ha den stor-lilla varelsen bakom sig. 
"Om din dinosaurie äter upp mig så kan jag inte lova att du överlever länge runt mina raptorer." Mumlade han bittert. 

De gick i något som kändes en evighet. Raptorerna hördes, men syntes aldrig till. De väntade då och då och gav ifrån sig ljud.  Tunneln gick nedåt väldigt mycket, men också fram.
"Stanna." Beodrade Owen och stod själv stilla när han såg något en bit framför dem. Han kisade lite för att se bättre i ljuset från ficklampan i Livs hand. Precis framför dem var ett elstaket, som på något vis rivits upp utan problem. 
"Dom har satt ett elstaket under muren för att det ska vara extra svårt att ta sig igenom. Det ser ut som att det är avstängt.." Mumlade han.  "Men var försiktig."

Liv skrattade tyst till. "Så länge du är snäll mot hennes mamma så lär det inte vara några problem" sa Liv retfullt. 

Liv stannade tvärt till. Owen hade rätt. Det var ett elstaket men hur tusan hade de lyckats ta sig igenom det? Liv smög försiktigt över det utan några problem men hon var lite orolig för Nova som förmodligen inte förstod att det kunde vara el i. Men utan problem skuttade Nova lätt över och efter henne och Owen. Liv skrattade till och skakade på huvudet. De gick en liten stund till innan Liv såg ett ljus i slutet av tunneln. "Vi är snart framme" sa hon och ökade tempot lite. Hon saktade dock ner igen när hon insåg att hon faktiskt inte har en susning av vad de kommer mötas av på andra sidan. Det var bättre att invänta Owen som hade hamnat lite efter.

"Det lär bli svårt." Sa han retfullt, men hans leende dog ut fort när han åter igen kom på att en köttätare gick precis bakom honom.
Owen tog sig smidigt genom staketet och kollade nästan lika oroligt som Liv bak mot bebisen som skulle skutta över. Det gick alldeles märkt, men det var ändå läskigt. 

Liv hade rätt, det kom ljus en bit därifrån. Owen försökte förstå vart ljuset kom ifrån, dock. Det var natt. Det kunde varit månljus, förvisso. 

När de kom upp från hålet stod raptorerna och lurade borta i en buske. De gömde sig. Owen kollade sig omkring. Visst var de på andra sidan. De var på ett av de stora, öppna fälten där det gick mest brontosaurus och andra snälla växtätare. 
"Var försiktig. Även fast brontosaurus är snälla så är de tillräckligt stora att trampa ner oss alla. Framför allt med tanke på att det är köttätare runt oss." Han drog sig upp från hålet och kollade bort mot raptorerna. "För jag antar att du aldrig.. hängt med brontosaurus.."

Liv blev kall i hela kroppen. Nej, hon hade aldrig hängt med brontosaurusar förut. Långsamt och försiktigt tog hon sig upp ur hålet efter Owen med Nova tätt bakom sig. Hon borstade av sig dammet hon fått på kläderna efter att ha tagit sig upp från den något branta sluttningen. Liv kollade sig omkring. Inga andra dinosaurier hade lagt märke till dem. I alla fall inte av vad Liv kunde se. 

Det var näst intill knäpptyst ute på fältet. De kunde höra ett och annat ljud från brontosaurusarna men i övrigt var det helt tyst. Liv ställde sig tätt bakom Owen. Även om Liv inte direkt var jätterädd så kändes det tryggast. Owen hade trots allt mer erfarenhet av dinosaurier och inte minst av parken över lag.

De stod tysta ute på fältet tillsammans med Nova och alla fyra raptors. Tystnaden bröts av Owens mobil som ringde. "Det är Barry." Sa han till liv och svarade i telefonen.
"Owen, du måste komma hit. Deras indominus rex har rymt." Owen grimaserade åt namnet. "Deras vadå?" Frågade han och lutade handen mot sin höft.
"Hybriden. Som är en bit från våran inhägnad. Den har rymt. Den lurade personalen och har redan dödat två personer. De vet inte vart den är."
"Har den ingen sändare?" Frågade Owen och kollade upp mot Liv, som inte hörde vad Barry sa, vilket gjorde det antagligen svårt för henne att förstå vad han snackade om.
"Den klöste ur sändaren bara någon kilometer från sin inhägnad. De har hittat den, men de vet inte vart den är."
"Hon har .. klöst ut… Barry, vi kan inte gå någonstans. Vi måste stanna med dinosaurierna som med största sannolikhet vägrar gå tillbaka till sina inhägnader." Barry suckade.
"Hela inhägnaden med flygande dinosaurier är tömt. De hittade ett hål som visar att alla rymt. De har skjutit ner en gäng av dem vid kusten, både med kulor och sömnmedel. Men de flesta av dem har lämnat ön."

Owen var tyst en stund och försökte förstå vad allt innebär. Han kollade upp mot Blue som väntade tåligt på att de skulle fortsätta efter dem.
"Håll mig uppdaterad med vad som händer. Vi stannar här." Han hörde Barry ropa hans namn innan han la på och stoppade mobilen i fickan.
"Dom flyr från den nya dinosaurien. Dom fattar inte att detta är en ö, dom tror att de kan bara fly så långt de kan." Sa han menat till Liv utan att släppa blicken från Blue.

Liv kollade frågande och chockat på Owen. "Den nya dinosaurien?" Liv hade hört att de hade en ny dinosaurie på ön men hon hade ingen aning om vad det var för något. "Varför skulle raptorerna vilja fly från den? Jag bara antar att den är i en säkrad inhägnad?" sa Liv något anklagande. Inte gentemot Owen utan gentemot parken. Liv suckade och tittade sig omkring. "Motorcykeln är kvar på andra sidan. Hur ska vi kunna följa efter dem nu?" frågade Liv och fortsatte titta sig omkring efter en lösning. Raptorerna skulle knappast gå i Owen och Livs takt så någonting var de tvungna att lösa.

Owen skakade på huvudet.
"Inte längre, tydligen." Mumlade han irriterat. "Jadu. Fråga henne det." Sa han anklagande och pekade mot Blue. Hon la huvudet på sne och snurrade runt lite på stället nervöst. "Dom verkar vara överintelligenta, men inte så intelligenta att förstå att vi inte kan springa lika snabbt som dem." Han tog ett djupt andetag.

"Vi måste lista ut hur man förklarar för fem överintelligenta men samtidigt väldigt dumma djur att man inte kan fly från en ö till fots." Mumlade han irriterat.

Liv suckade. "Men varför ledde de oss hit av alla ställen?" frågade Liv tyst och kollade på Nova som även hon nervös trampade på stället. Liv kände inte till ön tillräckligt väl för att veta vart hän de egentligen var. "Har vi något annat val än att försöka få tillbaks dem till sina inhägnader igen? Jag ser inte hur vi ska ta oss vidare här ifrån". Inte för att hon hade en susning om hur det skulle gå till att få med sig ett par motvilliga dinosaurier tillbaks till sina inhägnader.. Raptorerna var ju dessutom extremt skickliga på att gräva så även om de på något vänster skulle lyckas få tillbaks dem skulle de nog vara på fri fot ganska snabbt igen. Liv suckade igen och la armarna över huvudet. Vad i hela friden skulle de göra nu?

Owen ryckte till när en brontosaurus utan förvarning reste sig upp. Den låg tio meter ifrån dem, men det lät i marken ändå. Owen kollade nervöst mot sina raptors. De rörde sig inte ur fläcken, de bara skådade den stora dinosaurien som började gå ifrån dem. brontosaurusen gav ifrån sig ett högt bröl, som fick flera andra att resa sig upp och gå mot samma håll.
"Dom flyr." Viskade Owen innan han vände sig om för att kolla mot muren som var flera meter ifrån dem. Till vänster om dem var en skog, och till höger , ungefär 50 meter ifrån dem, var en annan skog.

Liv kollade efter brontosaurusarna som snabbt gick iväg. Plötsligt hörde Liv ett rytmiskt dånande och det blev högre och högre. Tillslut började marken att skaka under deras fötter. "Vad i…" sa Liv men hon han inte fortsätta meningen innan hon fick syn på en enorm dinosaurie komma ut ur skogen som påminde oerhört mycket om en T-rex, Denna var dock betydligt större. Liv stod som paralyserad. "Vad är det där?" fick hon fram medan hennes blick var kvar på dinosaurien som gav i från sig ett högt vrål som fick Liv att hoppa högt. Instinktivt greppade hon tag Owens arm. Raptorerna och Nova trampade oerhört stressat på stället innan sprang iväg in i skogen. "Ner i hålet!" sa Liv och sprang tillbaka ner. Det fanns inte en chans att den enorma dinosaurien skulle klara av att ta sig ner där.

Owen kollade lika skräckslaget som Liv på varelsen som uppenbarade sig. "indominus rex.." Svarade han med en sån lugn röst han kunde. Ja, så lugn man kunde vara när en överintelligent, gigantisk köttätande dinosaurie stod en bit ifrån dem. Den verkade inte ha sett dem, men Owen följde med Liv ner i hålet, men tog tag i Livs arm för att se till så hon inte sprang in vidare i hålet.
"Vi måste hitta en annan väg härifrån. Börjar vi springa så kan de känna våran lukt och begrava oss levande om marken rasar över oss." Owen släppte taget om Liv och sträckte på sig för att kolla upp från hålet. Det verkade som att dinosaurien inte hade sett dem eller ens lagt märke till dem. Han hukade sig ner igen för att vara i samma höjd som Liv.

"Vi måste följa muren tills vi hittar en port med vakter. Det är våran enda chans."

"Du menar att vi ska ta oss ut ur hålet?" sa Liv skräckslaget. Han hade kanske rätt men det var oerhört obehagligt. Liv kände sig trygg här nere. Dinosaurien kunde inte komma åt dem. "Om den får syn på oss när vi är där uppe är vi körda. Du har din motorcykel på andra sidan. Om vi springer dit så kan vi ta den till anläggningen. Vi klarar oss aldrig till fots" sa Liv och kollade vädjande på Owen. Hon ville för allt i världen inte gå upp ur hålet och riskera att bli sedd. Hon hörde hur dinosauren åter igen började röra på sig. Oavsett vad de skulle göra så var de tvungna att föra någonting fort.

Owen suckade och rynkade pannan. Antingen så gick de efter hans plan, eller Livs. Han hade ingen aning om vad som skulle funka. Det kändes som att de skulel dö vad de än gjorde.

Han kände hur marken skakade allt hårdare. 
"Hon kommer hitåt." Sa han och stod blickstilla. "Rör dig inte." Viskade han utan att själv röra en muskel.

Det blev tyst. Hon hade stannat. Det kändes som att de stod där i en timme, men egentligen var det max tio sekunder.

Ett vrål fick Owen att hoppa till, och fotstegen från den stora varelsen kom närmare. Och närmare. "Hon har märkt av oss. Spring. Spring!" Vrålade han och sprang förbi Liv för att fortsätta längst tunneln.

Liv stod blickstilla när sa åt henne att vara still. Hon vågade knappt andas.  Vrålet som dinosauren från gav sig fick även Liv att hoppa till och hon började springa längs med tunneln. Hennes hjärta slog fortare än det någonsin gjort innan och hon kände inget annat än panik. Trots hennes korta längd var hon otroligt snabbt och kom snart ikapp Owen. Sträckan som tidigare hade tagit dem 7 minuter tog knappt mer än 2 nu. Liv kom först ut ur tunneln och slängde sig på motorcykeln. "Kom igen! Skynda dig!" skrek Liv i väntan på att Owen skulle hoppa upp så att de kunde åka i väg till anläggningen. Hennes hjärta slog fort och hon andades oerhört häftigt.

Owen blev förvånad över Livs hastighet, samtidigt som det var försåtligt eftersom ingen av dem ville dö just nu. Owen kunde känna grus och jord komma över honom medan de sprang. Tanken på att det stora djuret när som helst kunde falla rätt över honom gav honom motivation att rusa snabbare och snabbare.

Väl framme vid muren verkade det som att dinosaurien inte kunde ta sig förbi den. Owen andades fort och lyckades ta sig upp från hålet för att sätta sig på motorcykeln och åka iväg med rasande fart. Mot kontrollrummet.

Motorcykeln bromsade tvärt in när de kom fram till parkeringen utanför. Liv hoppade av innan den stod helt stilla och sprang in i kontrollrummet och strundade fullständigt i vakterna som försökte stoppa henne. "Vad tusan är det som händer?" röt Liv till när hon med andan i halsen sprang in. "Vet ni om att en dinosaurie större än en fullvuxen T-rex är lös i parken!" Det var snarare ett drygt konstaterande än en fråga för förmodligen visste de om det.

Liv andades häftigt och la armarna över huvudet innan hon sedan satte sig ner på en ledig stol. Det här kan inte vara sant. Tankarna for tillbaks till Nova och raptorerna. Hon hoppades innerligt att de var OK och kom undan i tid.

Owen var hack i häl på Liv och undvek även han vakterna som försökte stoppa honom. Det var fullt med folk i kontrollrummet, inklusive Hoskins, Claire och Mr Masrani. Claire kom gåendes mot dem så fort hon hörde Livs röst. 
"Ni kan inte bara storma in här!" Sa hon argt och Owen kände hur ilskan grodde inom honom.

"Vi kom precis med nöda och näppe undan från en köttätande dinosaurie. Vi har rätt att veta vad som föresgår." Claire kollade förvirrat mellan Liv och Owen. "Vad gjorde ni på andra sidan muren?" 
"Det är irrelevant. Vad tänker ni göra åt detta? Ni har 20.000 besökare där ute, och det här djuret är hungrigt."

"Vi jobbar på det, Mr Grady." Sa Mr Masrani med sin lugna röst. "Vi har fått information om att även DINA djur tagit sig ut, Mr Grady." Sa Claire bittert och vände på klacken för att ställa sig och kolla på den stora skärmen som visade parken. 

"Jag vet. Vet ni att T-rexen rymt också?" Claire snurrade fort av Owens ord. "Vad säger du?" Owen bröt inte ögonkontakten.
"Det är inte omöjligt att alla mindre dinosaurier tagit sig ut. Tack för den goda säkerheten, Claire."

"Lägg ner!" sa Liv argt. I ärlighetens namn gjorde Claire henne ännu argare av det faktum att hon och Owen hade haft någon form av relation. "Vi kommer ingenstans av att klandra varandra. Vi har ett stort problem. Folks liv är i fara och vi måste göra allt i vår makt för att se till att de kommer i säkerhet… Så vad är planen?" sa Liv och blängde surt på Claire och Mr Masrani. Liv hade precis flytt från en köttätande dinosaure, hon hade all rätt i världen att vara arg vilket hon utan tvekan var. "Parken måste väl ha någon form av plan eftersom att detta är en stor risk" fortsatte hon frågande och slängde en blick på Owen.

"Parken är utformad för att sådana här saker inte ska hända. Vi försöker lista ut hur det hände." Sa Mr Masrani lugnt och trummade med fingrarna på bordet. 
"Jag och Liv mår bra, tack som frågar." Sa Owen högt och slog ut med armarna i en aggressiv gest. Han vände på klacken så han stod med ryggen mot alla och tog upp mobilen för att försöka få tag på Barry. Mannen svarade inte efter två försök, så han la ner mobilen fort igen.

"Det verkar som att indominus rexen inte tagit sig över muren än, i alla fall." Sa en av datorkillarna med ansiktet mot skärmen.
"Sir, vi har ett problem." Sa en gäll kvinnoröst, varpå Masrani gick upp bredvid henne för att kolla på hennes skärm. "Ta upp det på stora skärmen." Beodrade han. Owen vred sig mot skärmen och möttes av en övervakningskamera som visade två barn, runt 15årsåldern. En flicka och en pojke.
"Vilka är det och vad gör dom där? Få ut dom genast!" Beodrade Claire med panik i rösten.

"Det måste vara två barn som på något vis tagit sig över.." Sa Masrani lågt.
"Säkerheten på den här parken är ju slående." Sa Owen bittert så bara folk omkring honom hörde.
"Skicka ut en patrull för att hämta dom, genast. Gör det till eran högsta prioritering." Beodrade Claire till Hoskins. Hoskins svarade med att skaka på huvudet.
"Alla våra mannar är på jakt efter dinosaurien. De måste hålla ihop." Claire kollade panikslaget mot Hoskins.

Owen suckade. "Jag hämtar dom."

Liv kollade chockat på Hoskins som inte verkade bry sig alls om barnen. "Jag åker med" sa Liv argt slog upp dörren för att sedan vandra genom korridoren. Hon var arg. Hon hade nog aldrig varit såhär arg innan. 

Med raska och hårda steg gick hon ut genom dörren och ställde sig i väntan på Owen som var lite bakom henne. Hon tog ett djupt andetag. Vad är det egentligen som händer? När Owen kom ut kollade hon på honom med en tom blick. Hon kände sig som tur var trygg med honom. Han hade kunskapen och erfarenheten som Liv själv saknade. "Jag är glad att det i alla fall finns en vettig människa här" sa hon och vände bort blicken från Owen. Hon började gå mot jeepen de skulle ta.

Innan Owen ens hann säga emot hade Liv sprungit långt före honom ner mot parkeringen. Han sprang ikapp henne när de väl var ute och greppade tag om hennes arm för att stanna henne. "Jag kan inte låta dig följa med, det är alldeles för farligt." Han lät nästan genuint orolig på rösten.

"Jag har stått öga mot öga med fyra förrymda raptorer och en t-rex. Jag har flytt från en dinosaurie större än något annat jag sett. Tror du på riktigt att du kan stoppa mig från att rädda två barn som behöver hjälp?" sa hon och mötte Owens blick. "Det är bättre att vi är två" fortsatte hon och slingrade sig ur Owens grepp innan hon hoppade in i jeepen. Denna gången lät hon bli att ta på sig bältet. Risken fanns att hon behövde ta sig ur bilen snabbt.

Owen stod kvar en stund och stirrade efter Liv. Han förstod att han inte hade någon talan. 

Han satte sig tillslut bakom ratten och gasade iväg mot den närmaste porten till vart ungarna sågs. 
"Tror du man kan söka tillstånd om att få ha 4 raptors på bakgården när allt detta är över?" Sa han skämtsamt utan att släppa blicken från vägen.

Liv skrattade. "Ja men varför skulle du inte få det? Claire skulle säkerligen acceptera det" sa Liv med ett skratt, Leendet tonades dock snabbt ut när hon åter igen kom och tänka på Claire och Owen. Det irriterade henne fortfarande men hon kunde faktiskt inte förstå varför. Det var inte många dagar hon hade varit här. Detta beteende var inte likt henne och det skrämde henne. Hon sneglade på Owen som behöll blicken på vägen och suckade innan hon riktade sin blick ut genom fönstret.

Owen sneglade mot Liv. Claire? Vad hade Claire med detta att göra? Han fokuserade blicken på vägen framför sig och funderade.
"Eller så släpper man allting, inklusive djuren, och reser jorden runt istället. Jag kan säkert ta med både dig, raptorerna och Nova. Det kan dock bli lite svårt att få med sådana monster på flygplan." Han sneglade åter mot Liv. "Men det går nog bra att få med Nova och raptorerna, i alla fall." Sa han retfullt.

Liv skrattade till och kollade på Owen. "Watch it" sa hon och skrattade medan hon slog till honom lätt på överarmen. "Det hade varit något… Att resa jorden runt" sa hon och drömde sig iväg. Det fanns många platser hon ville besöka men hon hade inga större förhoppningar om att väl komma dit. Ett jobb som detta får du inte hur lätt som helst och hon planerade absolut att stanna här ett tag. Jurassic World behövde alla vettiga människor de kunde få och Liv ansåg sig själv tillhöra den kategorin. 

"Där!" sa Liv sedan och pekade mot två små gestalter som stod en bit i från dem. Liv gjorde sig redo att hoppa ur bilen så fort Owen hade stannat.

Owen log åt Livs ord. De hade kört igenom porten till andra sidan muren och kört en bit längst gräset, innan Liv utbrast att hon såg dem. Så fort barnen hörde Jeepen så ställde de sig och viftade med armarna som galningar. 

Owen var mer uppmärksam på omgivningen än barnen. Dinosaurien kunde vara precis vart som helst. 

Han stannade jeepen och klev ut för att gå fram till barnen.
"Snälla hjälp oss vi har gått vilse vi vet inte vart vi ska snälla den dödade våran kompis snälla hjälp!" Grät flickan hysteriskt. Man hörde knappt orden på grund utav att hon pratade så fort.
"Lugna dig." Försökte Owen och kollade bort mot skogen. 
"Hoppa in i bilen." Han ville fråga dem hur de tog sig dit, men det var inte riktigt läge för det nu innan de satt i bilen. Han satte sig själv bakom ratten och började köra tillbaka mot porten.

"Är ni okej? Har ni skadat er? Er kompis? Vem är det?" Liv hade så många frågor på en och samma gång. Hon var vänd mot baksätet. Liv kunde inte förstå att dinosaurien redan fått tag i någon… Ett barn dessutom! Hon var så arg inombords. Hur kunde de ha låtit detta ske? Varför hade de inte högre säkerhet på ett ställe som detta? Liv försökte för allt i världen trösta flickan men det verkade inte som att någonting funkade. "Vart är era föräldrar och vad gjorde ni här ute alldeles själva?"

Barnen såg livrädda ut för Livs frågor. "Ta det lugnt." Sa Owen menande till Liv. "Låt dom andas." 

Det var uppenbart att barnen var i chock. Owen hade ingen större sympati för människor, framför allt tonåringar som bryter mot reglerna medvetet. Men dessa barn hade precis sett sin kompis dö. 

"Vi är okej.. Våran kompis.. Aarian.. Dinosaurien kom från ingenstans.." Flickan började gråta hysteriskt av återskapandet av historien. 

"Vi kom till Jurassic World själva.. Våran sån där.. boll slutade funka när vi var ute och åkte på fältet, så vi gick ut och sökte hjälp."

Ett högt rytande hördes från Owens vänstra sida. Owen slängde en snabb blick åt hållet och såg dinosaurien bara några meter ifrån dem bland träden inne i skogen. 
"Helvete.." mumlade han mellan tänderna och gasade på mot porten. Inte helt oväntat kom dinosaurien hack i häl bakom dem.

Liv hoppade till av rytandet och satte sig ordentligt I sätet igen. "Det är okej" sa hon i panik till barnen. Medan hon krampaktigt höll i sig i dörrhandtaget när Owen gasade iväg. Liv vände sig om och kollade genom bakrutan och såg The indominus komma närmare dem. "Gasa Owen, gasa!" sa Liv och vände sig om och kollade framåt. Varje steg dinosaurien tog fick marken under dem att skaka.

Owen undvek att väsa att han körde så fort han kunde och fokuserade bara på vägen. Han ville inte dö mer än någon annan i bilen. 

Han såg porten en bit framför dem, men paniken steg under tystnad inom honom. Hur skulle det ta sig igenom? Han lyckades gasa på extra och tog ett djupt andetag.
"Detta kommer låta galet men du måste lita på mig, Liv. Okej?"

Liv höll fortfarande krampaktigt fast i det hon kunde greppa tag om. Hon kollade förvånat på Owen. "Vad pratat du om?" frågade hon i ren panik medan hon såg porten växa framför dem. Barnen i baksätet skrek i ren och skär panik.

"Jag kommer hoppa ut och leda henne någon annanstans. Du hoppar över till mitt säte och fortsätter köra hela vägen fram till nästa port." Han väntade inte på något klartecken, för han visste att Liv skulle protestera. Därför gjorde han sig redo genom att sakta ner pyttelite, öppna dörren och rulla ut på gräsmarken. Det var inte skönt, och det tog en stund innan han kom upp, men dinosaurien var längre bort än vad han hade trott. Owen stod på benen och kollade bort mot henne, försökte få henne att inse att hon skulle efter honom istället för barnen.

"Hey, här borta!" Vrålade han och gjorde sig större genom att vinka som en galning mot henne. Hon såg honom, och verkade ha beslutsångest om hon skulle efter bilen eller honom.

Owen insåg att han var tvungen att springa, nu. Han rusade med all sin kraft in mot träden, med dinosaurien efter sig. Han hade nog aldrig sprungit såhär fort i hela sitt liv.

Liv kunde inte tro det hon precis hörde. "Owen!!" skrek hon men det var försent. Hon hoppade fort och smidigt över till förarsätet och la in en högre växel och gasade max. Hon vände sig om för att kolla efter Owen men hon kunde inte se honom. Liv fortsatte genom porten och kom precis igenom den innan den stängdes igen. Hon tvärnitade på parkeringen utanför anläggningen. "Fort! In!" sa Liv till barnen innan hon hoppade ut ur bilen och sprang efter barnen in. Hon sprang vidare in i kontrollrummet. "Owen! Kan ni se vart Owen är?! Han hoppade ut ur bilen precis utanför porten! Nå?!" Frågade Liv i panik medan hon tog sig förbi vakterna och in i kontrollrummet.

Claire blev lättad av att se barnen vara i säkerhet. Hon kollade förvirrat mot Liv av hennes fråga.
"Vad snackar du om? Du var ju med honom." Sa hon halvt irriterat.

"Han hoppade ut ur bilen för att vilseleda the indominus!" skrek hon mer eller mindre. "Ta fram bilder från kamerorna vid porten!" sa hon beordrade och kollade på Claire innan hon vände sig mot skärmen för att invänta bilderna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Skulle hon ge sig ut efter honom eller skulle ljudet av ett fordon förvärra situationen?

"Du ger inte order här, Miss Noréen. Med all respekt." Sa Claire så lugnt hon kunde.  Claire lutade sig ner mot en av datorkillarna.
"Ta fram övervakningskamerna på alla södra portar längst muren." Han nickade som svar och snart var de uppe på skärmen. 

Alla stod tycka och skådade skärmen. Inget. Inte ett spår av någon eller något levande.  Claire vände sig mot Liv.
"Lämnade du honom där ute alldeles ensam?" Sa hon anklagande.

Liv kollade intensivt på skärmen men inte ett spår av honom. Liv gick hastigt mot Claire. "Barnen satt i bilen och Owen valde att hoppa ut. Hade jag stannat hade vi alla dött. Risken är större att han är vid liv nu än om jag hade stannat och vänt om" sa Liv tyst och hotfullt. Hon slog näven bordet och sprang ut på parkeringen. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra.

Owen var i säkerhet. Eller så säker man kunde vara när man gick genom en skog med fyra raptors, en t-rexunge och det sprang lös ett köttätande monster någonstans. 

Raptorerna hade räddat Owen. Han hade lyckats gömma sig från djuret och raptorerna dök upp från ingenstans och tillsammans tog de sig tillbaka till hålet. Faran syntes ingenstans, men Owen kände sig inte lugn. Inte ens i närheten.

Owen stank, värre än vad han någonsin hade gjort. Det berodde inte bara på svett, det berodde även på att han hade blivit nerdränkt av saliv från Charlie. Han förstod först inte varför, men sen insåg han: Hon tänkte honom med sin doft. Därför var det svårt att inte märka av lukten så fort man kom i närheten av honom. Det stank verkligen.

Owen gick efter raptorerna genom hålet. Nova kom efter och verkade vara lika vilsen och förvirrad som honom. Detta livet var nog inte alls som hon trodde. 

Owen tog sig upp ur hålet och gav ifrån sig en suck. Raptorerna stod runt honom och kollade undrande på honom. Han log, okontrollerat.
"Livet i det fria var visst inte som ni tänkte er, va?"

Liv tvekade men sprang sedan fram till Owens motorcykel som stod parkerad med nycklarna i. "Owen kommer döda mig" sa hon för sig själv medan hon startade motorcykeln och for iväg. Hon hade ingen aning om vart hon skulle börja leta utan körde bara igenom porten som öppnade sig för henne. Hon kom plötsligt att tänka på hålet. Det var mycket troligt att han hade sökt säkerhet där. Hon gasade på. "Owen? Owen!" Ropade Liv från motorcykeln när hon kommit fram till hålet på den trygga sidan. Hon fick plötsligt syn på honom, raptorerna och Nova. "Owen!" Skrek hon när hon fick syn på honom. Liv hoppade av motorcykeln och sprang fram till honom, slängde sig runt hans hals och kysste honom. Hon blev lite förvånad själv för det va inte alls vad hon egentligen hade planerat att göra. "Idiot! Hur tänkte du!? Du kunde dött!" sa hon sedan och ryggade bakåt innan hon klappade till honom på bröstet.

Livs plötsliga kyss fick Owen att nästan tappa balansen. Det var en blandning mellan förvåningen över det som skedde och att ha sprungit något som kändes som mil. Han besvarade kyssen halvhjärtat och kollade förvirrat mot Liv som skällde ut honom.
"Jag ville leva för att uppleva det där. Det var precis vad jag tänkte." Sa han retfullt innan han insåg att hans motorcykel var här.
"Har du tagit min motorcykel hit?" Sa han irriterat och gick fram till den för att kontrollera så den var hel.

Liv skrattade. "Ugh, vad du luktar… Vad har du gjort?" frågade Liv och viftade med handen framför näsan. Hon gick efter Owen till motorcykeln. "Testa själv att köra in här med en jeep" sa hon surt. "Vi bör skynda oss tillbaka. The indominus kan komma tillbaks vilken sekund som helst" sa hon sedan. "Jag antar att du vill köra" sa hon och satte sig bak på motorcykeln i väntan på att Owen skulle hoppa upp.

Owen klappade sin motorcykel och suckade. "Raptorerna mer eller mindre dränkte mig i sitt saliv. Förstod inte alls vad de höll på med först, men sen insåg jag att de gjorde det för att dölja min lukt. Det drar inte riktigt till sig rovdjur. Eller kvinnor, verkar det som." Sa han och satte sig på motorcykeln för att starta igång den. 

Owen kände hur marken började skaka. Han stirrade bort mot muren och försökte förstå vad det var som hände. Raptorerna sprang iväg i rasande fart och Owen fäste blicken på Nova som fortfarande stod kvar. Utan att säga något vände han motorcykeln och körde iväg mot kontrollrummet.

Liv skrattade. Nej det drog verkligen inte till sig kvinnor. Lukten gjorde henne oerhört illamående. Hon grabbade tag hårt om Owens midja när han gasade iväg. Hon väder dig om för att schasa iväg Nova som stod kvar. "Spring!" ropade hon precis som att t-rexen skulle förstå vad hon sa men Nova vände sig faktiskt om och sprang även om det med största sannolikhet bara var en slump. Väl framme hoppade Liv av motorcykeln. Hon mådde fortfarande illa av lukten från Owen men det försökte hon förtränga medan hon sprang in i anläggningen.

Det var allt färre folk i kontrollrummet. Det verkade som att de evakuerat. Owen stod mitt i rummet och försökte hitta någon han faktiskt kände. Till och med Claire och Hoskins verkade borta.
"Femte båten har lagt till kajen, sir." Sa en av datorkillarna i sin mikrofon. Owen tog några steg närmare den stora skärmen och såg att de hade börjat evakuera ön.

Datorkillen kollade upp mot honom och vinklade bort micken.
"Det är nog dags att säga hejdå till det här stället. Det lär aldrig öppnas mer." Owen nickade instämmande och gav ifrån sig en suck. 
"Vart är Hoskins?" Frågade han datorkillen som kollade en aning förvirrat omkring sig. Det var bara han och tre andra kvar i rummet.
"Han har lämnat ön.." Svarade han och sneglade upp mot Owen. Owen gav ifrån sig en arg suck. 
"Hur många har evakuerats från ön?" Frågade han en aning irriterat. Killen pekade upp mot skärmen.
"En båt håller 200 personer.. Detta är den femte båten. Så.. 1000 personer." Owen stod tyst en stund.
"Av 20.000?" Killen nickade åt Owens ord innan han svarade:
"Av 20.000…"

Liv var chockad. "Och Claire?" frågade hon. Hon kunde inte tänka sig att cheferna hade lämnat. Det var oförståeligt. Hon kollade mot skärmen framför dem. Hon kunde se massvis av besökare sitta och vänta vid kajen. Liv suckade och vände sig mot Owen. Hon rynkade på näsan. "Snälla gör något åt det där" sa hon vädjande.

Datorkillen, som tydligen hette Larry, vred sig mot Liv.

"Alla har lämnat av säkerhetskäl. Jag och dom två andra som sitter här valde att stanna för vi vill hjälpa till. Vi är väl dom enda med lite ryggrad. Vad gör ni själva här?" Owen skakade på huvudet. "Jag har absolut ingen aning. Allt jag vet är att jag inte tänker trängas på en båt med 199 besökare." Mumlade han och vred sig mot Liv.

Han pekade upp mot den stora skärmen som följde en av militärens befäl. "De letar efter dinosaurien och kommer, förhoppningsvis, skjuta ner henne. Vad jag förstår så är hon fortfarande bakom muren. I ärlighetens namn så skulle jag just nu oroa mig för att det springer 4 raptors och en t-rexunge löst bland besökarna." 

"…Owen… Jag.. skulle inte vara så säker på det.." Sa Larry och pekade mot sin datorskärm. Owen gick upp bakom killen och kollade på skärmen. Det visade lobbyn till kontrollrummet. Blue, Charlie, Delta och Echo syntes i lobbyn tillsammans med Nova.

"för i helvete.." Mumlade Owen och sprang bort till hissen för att ta sig ner.

Liv suckade och himlade med ögonen. Hon kunde för allt i världen inte förstå att de som hade störst koll på parken lämnade den. Livs ögon spärrades upp och hon sprang efter Owen mot hissen. Det kändes som att det tog 1 timme för den att komma ner. När de väl kom ner möttes de av dinosaurierna. Hur tusan kom de hit och vad gjorde de här?

Owen stod öga mot öga med sina djur och antog att de hade följt dem hit. Owen tog några steg fram mot Blue utan att bryta ögonkontakt med henne.

"Att låta dem springa fritt är galet. men att låsa in dom i denna byggnad är minst lika galet." Sa han mest till sig själv. Han hann inte säga så mycket mer, för utan förvarning hördes ett dovt ljud av någon som sköt, och Nova föll till marken. Raptorerna reagerade blixtsnabbt och Blue puttade ner Owen hårt mot golvetmedan de rusade förbi dem för att ta sig bort till utgången. Owen svor högt åt smärtan som sköt igenom hans hand , men reste sig upp fort för att försöka se vart djuren sprang. De var utom synhåll. Nova låg på golvet medvetslös, sömnpilen syntes i hennes nacke.

Owen kollade upp mot övervåningen där det stod en InGen-man med sitt vapen.
"Är du helt jävla dum i huvudet?" Vrålade Owen argt.

"Nova!" skrek Liv och rusade fram till den medvetslösa t-rexen när raptorerna hade sprungit ut. Hon la sin hand på Novas huvud. "Vad håller ni på med!?" Ropade Liv och la sin andra hand på Nova. Hon hoppades innerligt att detta inte skulle påverka deras relation. Skulle det göra det skulle InGen få en en sida av Liv de skulle önska att de slapp.

Mannen med geväret stod kvar, förvirrad. Han hade bara följt order från någon. Men Owen var ändå arg. Han gick fram till Nova och böjde sig försiktigt ner för att känna över hennes huvud. "Hon mår bra. Nu har vi möjlighet att låsa in henne någonstans. Det är säkrast för henne och andra. Det finns nog lastbilar ute på parkeringen som hon kan vara säker i." Han sneglade upp mot mannen med geväret. Att lämna Nova ensam kändes verkligen inte bra. "Andra alternativet är att ta med henne vart du går. Men jag vet inte om jag litar på att hon stannar med dig. Du känner henne bäst.."

Liv kollade osäkert på Owen. Hon kunde inte ha Nova springandes med sig över allt. "Bäst är om vi låser in henne någonstans. Att ha henne springandes efter mig är en för stor risk" sa Liv och strök Nova över huvudet. Hon visste dock inte hur de skulle lyckas få ut henne. Även om hon var liten vägde hon mer än vad Liv själv orkade bära.

Hur de skulle få ut henne var ett problem. "Om du stannar här tills hon vaknat upp, så går jag och kör fram en lastbil till porten. Så får du helt enkelt leda in henne. Om du tror du klarar det."" Han tog en paus och såg att mannen försvunnit. "Hon är ganska stor för det där sömnmedlet. Hon lär vakna om en halvtimme."

Liv nickade och kollade efter Owen som gick ut ur anläggningen innan hon åter igen la sin uppmärksamhet på Nova som låg nedsövd framför henne. Hon kollade upp för att se om mannen var kvar men icke. Liv suckade argt och skakade på huvudet. Hur kunde vissa människor få lov att jobba med djur, tänkte hon. Liv smekte Nova över halsen och huvudet och det dröjde inte länge innan t-rexen vaknade till liv igen.

Att köra en lastbil med bara en hand var inte det enklaste Owen gjort i sitt liv, men han var tvungen, så han bara bet ihop och tog sig genom smärtan. Han antog att han hade stukat handen. Han körde fram lastbilen till porten och hoppades på att hans raptorer inte hade mött ett värre öde än stackars Nova. Den lilla dinosaurien hade vaknat tidigare än vad han trodde. Han öppnade baksidan på lastbilen som visade ett halmbeklätt litet utrymme.

Liv reste sig upp från golvet där hon satt. Hon mådde riktigt illa nu. Lukten från Owens kläder som var nergeggade av raptorsaliv kunde väl knappast sitta kvar på henne? Hon lyckades få Nova, som trots att hon var varken fortfarande var alldeles groggy, på benen och ledde henne in till lastbilen. Nova hade troligtvis tvärvägrat att gå in i det lilla lastutrymmet om det inte vore för sömnmedlet.

Owen väntade på att de skulle gå in i lastbilen. Han stängde dörren när Liv kommit ut igen och låste, vilket säg rätt konstigt ut med bara en hand. Han grimaserade och svor över smärtan. Han var tvungen att fixa smärtstillande om han skulle klara göra något mer idag, och han kände på sig att han behövde göra mycket. "Vi borde stanna i kontrollrummet.. Tills det blir säkrare. Vi kan inte göra så mycket mer än att vänta."

Liv borstade av sig lite medan hon gick ut ur lastbilen. Hon kollade på Owen som stängde dörren. "Är du okej?" frågade hon och greppade försiktigt tag om handen som han såg ut att ha ont i. "Du har nog rätt" sa Liv och nickade. Inte för att hon visste hur det skulle bli säkrare.

Owen drog till sig sin hand och gav ifrån sig ett lågt grymtande för att visa att hon inte skulle röra där. "Jag mår bra. Jag har nog bara stukat handen. Behöver bara bandage och det lär finnas i kontrollrummet." Sa han och sneglade mot lastbilen som nu var stängd. "Tror du hon klarar sig?"

Liv suckade. "Klarar sig gör hon nog men jag vet inte riktigt hur glad hon kommer vara över att vara instängd i en sån liten transport" svarade Liv. Det är väl bäst att vi ger oss av upp till kontrollrummet nu direkt innan vi får mer oväntat besök sa Liv halvirriterat medan hon började vandra iväg mot kontrollrummet.

Owen slängde en sista blick mot lastbilen innan han följde Liv upp mot kontrollrummet. Larry vände sig om när de kom upp för hissen och såg en aning skräckslagen ut.
"Så.. nu springer det bara fyra raptorer löst på ön och vi har en Tyrannosaurus rex i en lastbil utanför kontrollrummet?" Sa han misstroget. Owen nickade och letade runt i rummet efter en första hjälpen-låda. 
"Finns det bandage eller gasbinda här någonstans?" Sa han menat till Larry. Mannen skakade på huvudet.
"Det var många skadade som kom hit, allt är antagligen slut." Owen suckade och vred sig mot Liv.

"Jag måste springa ner till apoteket vid byn." Han vred sig mot Larry. "Vet ni vart indominus är?" Larry ryckte på axlarna. "Vi har inte sett henne på ett tag."

Liv kollade på skärmen för att försöka se om hon kunde se skymten av the indominus vilket hon givetvis inte gjorde. "Jag följer med dig. Vi skyndar oss" sa Liv och gick ut ur kontrollrummet. Hon skyndade sig ner till anläggningens entré och kollade sig omkring efter en väska eller påse. Det var lika bra att plocka på sig saker där nere. De visste ju trots allt inte hur länge de skulle vara där. "Här" sa Liv när hon hittade två Jurassic World-kassar. Hon slängde över en till Owen och behöll en själv. "Plocka på dig så mycket som möjligt när vi är där" sa hon.

Owen greppade ett par nycklar på vägen ut som verkade leda till en jeep som var på parkeringen. Han tog emot påsen under tystnad och försvann ut för att leta upp den bil de skulle ta. "Det är nog bäst att du kör." Sa han motvilligt och kastade nycklarna mot Liv.

Svullnaden hade blivit värre, men det var i alla fall inte brutet.  Det var inte som att han kunde få tag på is hur enkelt som helst.

Han hittade tillslut bilen och satte sig i passagerarsätet.
"Vi har ingen aning om vart dinosaurien är. Vi måste vara extra försiktiga."

Liv tog emot nycklarna och gick till förarsätet. Hon hoppade in och vred om nyckeln. Liv nickade som svar på Owens uttalande. Hon var inte direkt överförtjust i idén på att ge sig ut bland dinosaurierna igen. 

Apoteket låg inte allt för långt bort från anläggningen så förmodligen skulle det gå ganska fort. Hon körde iväg men inte allt för fort. Liv ville ha chansen att kunna se sig omkring ordentligt i fall indominus eller någon annan dinosaurie plötsligt skulle dyka upp.

Owen kollade hela tiden omkring dem. Det var helt folktomt. Alla människor hade evakuerats till kajen eller säkerhetsrummen som fanns runt byn på ön. De hade nått fram till hjärtat av ön, där de flesta besökare brukade vara. Det var nästan kusligt hur tomt det var.

När de stannat vid apoteket hoppade han ur och gick fram till ingången. Inte helt otippat så var det låst. Han gav ifrån sig en suck och kollade omkring sig. Ett utecafé precis bredvid hade stolar och bord, så han tog upp ett av borden och grimaserade av smärtan i handen när han lyfte det. 

"Stå inte för nära." Sa han beodrande till Liv och kastade bordet mot glasdörren. Glasdörren gick i bitar och han förväntade sig inte att något larm skulle gå igång, eftersom gallret inte var nere för dörren. Folk som jobbade här hade ingen större lust att bry sig om att larma butikerna när en sådan här sak hände.

Han tog sig genom glasskivorna och in i den lilla butiken, för att gå på jakt efter en gasbinda.

Liv vände bort ansiktet när Owen slog sönder glasdörren. Det lät ganska högt och hon hoppades verkligen att indominus inte var nära nog för att för att höra det. 

Hon tog sig in genom den trasiga glasdörren och öppnade påsen. Det var bäst att samla på sig så mycket som möjligt. Värktabletter, plåster, gasbindor, pincetter, desinfektionsmedel… Tillslut kom Liv fram till en hylla som fick henne att stanna till. Hon fick en klump i magen när hon kom och tänka på hur illa hon hade mått det senaste. Dessutom var hon… sen. Hon plockade på sig en förpackning från väggen och slängde en blick mot Owen som var i full gång med att samla på sig grejer från andra sidan av apoteket. 

"Har du hittat allt du behöver?" frågade Liv när hon var redo att ge sig iväg.

Owen hade gått bakom disken och tagit fram receptbelagda mediciner som kunde hjälpa vid smärta, om det skulle behövas i framtiden. Han hittade gasbinda och rullade ut den för att börja linda in sin hand.
"Ja." Svarade han på Livs fråga och kollade upp mot henne medan han lindande in handen.
"Jag tycker du ska lämna ön. Det finns ingen anledning för dig att vara kvar här. Jag måste se till så mina djur inte tar sig till där människorna är. När alla evakuerat så tänkte jag be dem skicka helikopter till mig med."

Liv gav honom en näst intill förnärmad blick. "Tror du på fullaste allvar att jag tänker lämna nu? Jag stannar tills allt är klart" sa hon surt. Hon vände sig om för att gå när hon såg testet som låg i påsen. "Eh, jag måste bara göra en sak. Jag kommer strax tillbaks" sa hon och sprang mot toaletterna. 

Hon plockade darrigt fram testet och kollade på det. Hon intalade sig själv att hon bara inbillade sig allt men det var lika bra att testa. Det skulle ta ca 30 sekunder innan svaret kom fram men de 30 sekunderna kändes mer som 30 år. Liv vågade knappt kolla på testet men tillslut tog hon mod till sig. Hon blev alldeles kall i kroppen. Vad skulle hon göra nu? Det var ett + på stickan. 

Liv gick ut från båset och slängde testet i papperskorgen innan hon kollade sig själv i spegeln. Hon suckade och satte igång kranen för att blöta ner ansiktet med iskallt vatten precis som för att vakna ur en dröm. Men det var tyvärr ingen dröm. Hon stormade sedan ut från toaletten och mot den trasiga dörren. "Kommer du?" sa hon nästan lika surt som innan men hon stannade tvärt när hon hörde några enorma duns en bit ifrån. Hon visste vid det här laget vad det var för någonting. Hon backade bakåt mot Owen.

Owen ryckte till när han hörde ljuden som kom närmare. Han gick fram till Liv för att mer eller mindre dra bak henne så de båda hukade sig bakom disken. Han satte sig med ryggen mot diskens vägg och lyssnade på stegen som kom närmare och närmare. Han svor lågt för sig själv när han insåg att hans vapen var i bilen. Inte för att det egentligen skulle hjälpt så mycket, men men.  Han höll fortfarande Livs arm med sin hand.

Liv flög bakåt när Owen drog henne med sig bakom disken. Hon andades häftigt, mestadels av rädsla. De hade ingenting att skydda sig med. Liv kände hur paniken inom henne växte. Hon tittade ner i golvet. "Jag är gravid" sa hon så fort att hon knappt ens själv hörde vad hon sa. Eller hon ville snarare inte höra vad hon själv sa. 

Hon lät bli att möta Owens blick. Hon var mist lika rädd för hur han skulle reagera som hon var för ljudet av indominus som med stormsteg närmade sig dem.

Owen tänkte be Liv vara tyst, innan han hörde vad hon sa. Han släppte hennes arm och kollade på henne skräckslaget. Helt plötsligt så spelade det ingen roll att det var en köttätande dinosaurie utanför. 
"Vad sa du?" Fick han fram så lågt han kunde. Sen insåg han att de måste vara tysta, så han skakade på huvudet och la ena armen runt henne för att trycka henne närmare sig där de satt. Han lyssnade åter igenom vad som skedde utanför.

Något kom flygande mot dem bakom disken utifrån. Han höll hårdare om Liv och lutade sig fram och fick med henne i rörelsen. Något stort hade flygit rätt in i butiken. Fotstegen från dinosaurien blev mer avlägset, den var påväg bort. Owen släppte taget om Liv för att försiktigt kolla över disken. Framför honom, över hyllor och apotekvaror, låg jeepen. Uppochner.

Liv lutade sig mot Owen som för att göra sig så liten som möjligt. Till slut blev det tyst. Dinosaurien hade gått ifrån dem. Liv kikade upp över disken efter Owen och fick mer eller mindre panik när hon såg bilen ligga upp och ner. Hur i hela friden skulle de lyckas ta sig där ifrån nu? Hon såg en annan bil stående lite längre bort. "Owen, där!" sa hon och pekade mot den parkerade bilen. Hon hade ingen aning om nyckeln satt i bilen men det var deras bästa chans. 

Hon greppade tag om påsen hon fyllt med varor och sprang snabbt och smidigt ut genom den trasiga glasdörren. Indominus borde vara ganska lång ifrån dem nu med tanke på farten och storleken på dess steg.

Owen satt kvar i några sekunder medan Liv sprang iväg, men gick tillslut upp för att springa efter henne. Han tog sig förbi Liv och öppnade dörren till förarsätet och satte sig. Han tänkte inte låta Liv köra nu med tanke på att hon lät som att hon var i största chocken hittills. Svamlade helt plötsligt om att hon var.. gravid.. och allting. Owen hörde orden rulla i hans huvud om och om igen.

Liv blev förvånad när Owen sprang om henne och hoppade in i förarsätet men hon sprang smidigt runt och hoppade in sätet bredvid. "Kör!" väste Liv till Owen som såg ut att ha försvunnit iväg till en annan värld. Hon ville inte kolla på honom så hon undvek ögonkontakt. Hon undvek att över huvud taget prata med honom så länge hon absolut inte var tvungen till det.

Owen körde tillslut iväg för att ta sig upp mot kontrollrummet. Han lyckades sitta tyst i ungefär 10 sekunder innan han brast.
"Vad är det du snackar om? Gravid? Sen när? Hur länge har du vetat? Och varför berättar du det NU?" Alla frågor kom så fort och mer dömande än vad han menade det som.

Liv blev förvirrad av alla frågor som Owen slängde ur sig. "Jag fick panik! Okej? Jag tog ett test inne på apoteket och vadå sedan när? Sedan när tror du?" fräste hon. Hon la händerna för ansiktet och suckade högt innan hon slängde ner de på knäna igen. Liv vände sig om och kollade ut genom rutan på sin högra sida. Mer eller mindre allt var demolerat av indominus framfart.