Jag känner personligen inte igen mig när det kommer till just Rollspel. Men visst har jag haft Rollspel som gett mig starka känslor. Det är väl så man vet att ett Rollspel är bra.

Jag tror du ska fundera på om dina starka känslor för dina karaktärer grunnar sig i något annat? Handlar det verkligen om din karaktär eller handlar det om någon slags osäkerhet/saknad du har till någon eller något annat?

Jag känner igen det du beskriver väldigt väl, men inte för Rollspel. Jag har känt likadant för andra saker i mitt liv.

Känner igen mig fast med böcker och tv-serier istället, ibland kan jag tänka på en händelse eller hålla fast i en känsla allt för länge. Speciellt om det är en karaktär jag känner igen mig i (även om det bara är en viss del). När man rollar är det lätt att lägga in mycket av sig själv i sina karaktärer, men kan kanske vara bra att se rollandet som en oas, eller paus från verkligheten men inte låta det ta över ens liv. Hitta på något kul som inte har med rollspelet att göra, umgås med vänner osv.

För mig "dör" eller försvinner inte mina karaktärer bara för att rollspelet tar slut. Jag brukar ibland kanske själv skriva något litet kort om dom, eller bara fantisera det, eller rolla med dem i ett nytt Rollspel. Som om de olika berättelserna/fantasierna/rollspelen är alternativa universum, eller olika alternativ.

#1 Jag vet inte, men det kan definitivt vara så. Men samtidigt så är det just bara Rollspel och ja karaktärerna jag förlorat som jag känner såhär om. Inte alla karaktärer men just de som jag skrivit som längst och tyckte bäst om. 

Fast det faktumet att jag förlorade min vän denna gång är en bidragande faktor till att det känns så extremt hemskt den här gången. Men jag vet att förlusten av de två karaktärerna som har varit en del av mitt liv i två och ett halvt år fast jag haft kvar henne skulle kännas väldigt sorgligt med. Men om jag kunnat välja hade jag nog behållit henne och släppt dem om det hade varit ett alternativ. 

Varför jag skapade denna tråd är väl för att jag är rädd att jag om ett år fortfarande kommer tänka tillbaka på dem med saknad så som jag gör med den tidigare kvinnliga karaktären som jag förlorade förra året. Och jag vill helst slippa det då dessa två kommer påminna mig om vännen jag förlorade samtidigt.

#2 Jo, det är som du säger. Rollspelandet var tänkt att vara en oas från verkligheten - från början. Fast då jag fastnar vid karaktärerna så som jag gör… ibland. Så brukar det faktiskt ta över mitt liv. Jag tänker på det konstant, planerar, väntar på svar. Och jag vet att det inte är särskilt hälsosamt. Men samtidigt så kan jag inte stoppa det, det liksom bara blir så. Jag planerar det ju inte direkt, märker inte ens när det sker, det inser jag inte förrän det redan är försent och mitt liv kretsar kring fantasin.

Det är nog anledningen till att jag har så stora problem kring förlusten av karaktärerna. Det hade jag inte tänkt på innan.

Och jag brukar försöka distrahera mig, med spel eller liknande. Men sen när jag sitter på föreläsningar, seminarier eller ska ligga och sova så börjar jag tänka på dem igen. Och sakna dem väldigt mycket. Fast det du skrev om att skriva historier om dem själv skulle nog vara en ganska bra idé. Det kanske kan hjälpa mot känslorna.

Jag känner igen mig i vissa saker du skriver. Till exempel känslan när man har igång ett Rollspel man bara älskar och så försvinner den andra parten och man känner sig så tom och vill bara fortsätta. Det kan jag tycka är väldigt jobbigt men det känslan försvinner för mig efter ett tag. Jag tror mycket är att jag så gärna vill känna känslorna jag rollar om och därför blir det lite som en "flykt" typ på något vis.