Liv höll andan. Hon var mer nervös nu än under hennes eget möte med Nova. Hon följde Owen med en intensiv blick och höll krampaktigt tag om geväret hon hade fått kastat till sig av en militär. Det vred sig i magen på henne och innan hon ens hunnit reagera så låg Owen på marken med en raptor ovan sig. Liv skrek till och rusade fram till honom. Hon totalt struntade i att hon sprang rakt mot en raptor som just hade visat att den utan att tveka kunde attackera. "Owen!! Är du okej?" Hon slänge sig ner på knä bredvid honom. "Din arm.." Liv flyttade på sig när militärkvinnan kom. "Han måste till en läkare" sa Liv i en ton blandad med oro, rädsla och ilska.

Owen gav ifrån sig ett irriterat stön av Liv och kollade ner på sin arm. Det behövdes helt klart sys men han kände att det fanns viktigare saker just nu. Två bilar hade svängt in vid helikoptern och Owen ignorerade både Liv och resten av militärstyrkan för att vandra irriterat bort mot bilen som tydligen var Claires. Hon såg en aning chockad ut, både för hans skada och för att han kom gåendes argt emot henne.
"Det är mer än två raptorer där ute." Upprepade han irriterat och pekade mot skogen med sin friska arm. Claire öppnade munnen för att säga något men Owen var för arg för att lyssna.
"Vill ni ta kål på mig eller vad i helvete var planen här egentligen?" Fortsatte han irriterat med en lite väl hög röst. "Vad fan är det där!?" Sa han och pekade mot djuret som låg medvetslös en bit in i skogen. 

Claire tog ett djupt andetag och hann inte svara eftersom en bekant röst Owen gärna hade undvikit dök upp bakom honom.
"Det är ditt kära djurs unge, så visa lite respekt." Sa den retfulla rösten. Owen blundade och tog ett djupt andetag innan han vred sig mot Hoskins. Owens blick var mörk och irriterad.
"Vad i helvete snackar du om?" Sa han argt och tog några steg närmare Hoskins. Mannen var sig lik. Lika tjock, samma fula flin på läpparna. 
"Det får du nog ta med labbet, Owen." Sa Hoskins och slängde en blick mot Claire.

Liv stod tyst bakom Owen och lyssnade på konversationen med Claire. Eller konversation och konversation… Det började kryp i Livs kropp när hon hörde en bekant röst bakom sig. Hon kände hur ilskan tog över och hon försökte kontrollera den till varje pris men bägaren rann över. "Labbet!?" röt Liv…"Menar ni på fullaste allvar att ni kokat ihop fler!? Lärde ni er ingenting förra gången!?" Hennes blick vandrde mellan Claire och Hoskins. Liv suckde sedan. Detta var för mycket.

Claire suckade och fokuserade blicken på Liv. "Vi har länge försökt skapa handjur så djuren själva ska kunna fortplanta sig. Det finns fyra raptorer, inklusive Blue. De har tagit gener från henne och gjort tre honor. De försöker göra en hane nu." Owen kollade vasst mot Claire och tog ett steg närmare. Hennes blick fokuserades på hans arm. "Du måste kolla upp det där." Försökte hon för att byta ämne, men Owen fortsatte stirra på henne.

"Och du tänkte inte en sekund att det var information som kunde vara bra för mig att veta?" Sa han sammanbitet. Hoskins gav ifrån sig ett gapskratt. 
"Världen kretsar inte runt dig, Owen. Du har ingen makt här." Owen vred sig och insåg att Hoskins stod precis framför honom nu. Owen kände hur hans händer knöt sig och han var bara några sekunder från att slå Hoskins rätt i ansiktet.

Hoskins kollade mot Liv och synade henne uppifrån och ner. "Nej men, hela packet är ju här. Förvånad att de ens släppte tillbaka dig hit efter att du släppte ut en t-rex löst i parken."

Liv la sin hand på Owens axel som för att få bort honom från Hoskins men mannens kommentar gjorde henne rasande. "Jag gjorde vad som var bäst med tanke på att ni inte kunde hålla the indominous instäng" sa Liv hotfullt och spände fast blicken i Hoskins. Det fanns ingen människa i världen hon avskydde så mycket som Hoskins.

Hoskins flinade åt Livs svar. "Om du säger det så, sweetheart." Sa han hånfullt.
"Visa lite respekt." Sa Owen irriterat. Hoskins mötte hans blick och såg ut att vilja brista ut i gapskratt utan att faktiskt göra det.
"Owen.." Försökte Claire. 
"Ni jobbar inte här mer. Jag behöver inte visa något för dig och din flickvän som antagligen använde sin mun till mycket annat än att bara prata för att få jobb här." Owen kände adrenalinet pumpa och blodet forsa upp mot huvudet. Utan att han själv märkte det så hade han gett Hoskins en rak höger med sin friska hand. Hoskins snubblade bakåt med ett stön och Owen tyckte sig höra Claire ropa hans namn och att han skulle sluta. Men han behövde inte slå mannen mer än en gång, det räckte gott och väl.

Liv knöt sina nävar och höll kvar sin blick på Hoskins. Hon var genuint förbannad. "Du ska inte…" sa Liv argt men blev avbruten av Owens knytnäve som träffade Hoskins rätt i ansiktet. Hon hoppade till något men när hon sedan ganska kort där efter faktiskt insåg var som hänt letade sig ett ondskefullt litet flin upp på hennes ansikte. Där fick han utan tvekan precis vad han förtjänade.

Hoskins reste sig upp med handen höjt mot sin spruckna läpp. Han blängde irriterat på Owen innan han mumlade och tog sig förbi dem och in i sin bil. Owen stod kvar och andades fort och grimaserade lite när han insåg att hans arm var uppriven av en raptors tänder. Han antog att raptorerna inte skulle attackera dem när de stod här, men han ville samtidigt inte ta risken att de skulle bli överraskad igen.

Owen slängde en blick på Claire som såg måttligt road ut. Han satte sig tillslut i helikoptern och drog ner första hjälpenlådan för att leta upp bandage. Med ljud som indikerade att han hade väldigt ont försökte han linda in bandaget med en hand.

Liv blängde uppkäftigt på Hoskins som gick förbi dem och sedan hoppade in i sin bil. Hon hade lugnat ner sig en aning men hon var fortfarande redigt förbannad på den sliskiga mannen som nu hade lämnat dem. 

Liv kollade efter Owen som gick in i helikoptern innan hon halvsprang bort efter honom. "Låt mig hjälpa dig med det där" sa hon lugnt och tog över bandaget när hon hoppat in bredvid Owen i helikoptern. "Du behöver komma till en läkare så fort som möjligt" fortsatte hon sedan medan hon lindade in Owens arm med bandaget. Det var väldigt mycket blod. Hon slängde en blick bakåt för att se vad det var som dröjde så för piloten. De behövde komma iväg nu.

Owen andades tugnt och försökte verka så opåverkad av situationen som möjligt. Han suckade åt Livs ord. "Halva livet i marinkåren… jag tror jag kan ta hand om mig själv." Mumlade han trots att han lät Liv ta över. De stod kvar på marken eftersom militärerna var tvungna att fixa något. "Hoskins är här. De planerar nog fortfarande att använda raptorerna i militären.."

Liv suckade och gav Owen en sur blick. Hon förstod att han förmodligen inte var vidare glad över hur mötet med raptorn slutade men ibland får man helt enkelt låta sig bli omhändertagen, oavsett om man spenderat halva livet i marinkåren eller inte. Liv drog åt bandaget hårdare och kollade på Owen. "Förmodligen. Jag fattar inte vad det svinet gör här. Han har ingenting med djur att göra, särskilt inte dinosaurier. Allt han bryr sig om är pengar… Det skulle inte förvåna mig om det slutade värre denna gången" sa hon med en suck och knöt åt bandaget.

Owen suckade igen och kollade ner på sin arm.
"InGen ägde halva parken.. De kan inte bara skaka av sig dem. Jag vet inte ens om det är Masrani som fortfarande styr skiten här.." Han stirrade fram mot piloten som satte sig bakom kontrollerna.
"Allt jag vet är att resten av världen kommer inte bli glada när de får reda på att USA tänker använda dinosaurier i krig. Av flera anledningar." Sa han och sneglade mot Liv för att ge henne ett snett leende. "Är du redo för tredje värdskriget?" Sa han lite väl skämtsamt.

Liv satte sig ordentligt och spände fast sig. Hon gjorde sedan i ordning hörlurarna. "Ett tredje världskrig är ingenting jag inte klarar av" sa hon och gav Owen tuff blick innan hon sedan satte på sig hörlurarna. Helikoptern lyfte och de for tillbaks till anläggningen.

Owen flinade åt Liv och ville kyssa henne men gjorde det inte, mest för att Claire var i närheten. Han såg att piloten kollade argt på honom, så han spände fast sig också innan de lyfte.

Så fort de landat så gick Owen med snabba steg upp mot forskingsanläggningen. Han inväntade att någon skulle öppna dörren och sket totalt i att personen försökte stoppa honom eftersom han faktiskt inte skulle vara där. Han visste inte ens om Liv var efter honom längre.

Owen hann inte särskilt långt innan han fick syn på en person han kände igen. Han förväntade sig Dr Wu. Men inte DEN HÄR Dr Wu. Kvinnan vände sig mot honom och gav honom en frågande blick. Hon såg ungefär ut som Claire, klädesmässigt. Hon var helt annorlunda än från när Owen såg henne sist i kontrollrummet för flera år sedan.

"Vart är Dr Wu?" Sa Owen och försökte möta kvinnans blick. Hon lyfte händerna för att göra en 'jag är här'-gest.
"Bestämmer du här nu?" Hon nickade som svar.
"Allt det här var min idé. Att bygga en frizon."

Liv var inte riktigt lika snabb ut ur helikoptern som Owen var. Hon skyndade sig dock in i anläggningen efter honom för att se vart han verkligen var på väg. Han behövde ju gå till en läkare omedelbart! 

När Liv väl kom in i forskningsanläggningen fick han syn på Owen och Dr Wus dotter som hon träffade när Jurassic World höll på att utrymmas. De var uppenbarligen mitt inne i en diskussion när Liv stormade fram. "Owen, du måste till en läkare! Vad håller du på med? Det här kan vänta" sa Liv argt utan att den unga kvinnan mitt emot Owen så mycket som en blick. Liv var upprörd men nog hade hon hört vad kvinnan sagt. Frizonen var hennes idé. Hur gammal kunde hon egentligen vara? Liv suckade och vände sig om mot kvinnan. "En frizon med raptorer, en t-rex.. Ja, jag vågar inte ens fundera kring vad mer ni har där ute… Hur tänker ni? Förstår ni inte faran? Lärde ni er ingenting förra gång?" sa hon och vände sedan blicken mot Owen. Hennes blick var hård och menande. "Nu!" sa hon.

Owen totalt ignorerade Liv och fortsatte stirra mot Dr Wu. Han tänkte säga något, men Liv hann före. Owen var på helspänn i kroppen och det syntes att han hade ont, men han brydde sig inte. Det fanns så mycket viktigare saker. Dr Wu ignorerade Livs ord och kollade mot Owens arm.
"Du borde verkligen kolla upp det där, Owen." Sa hon mjukt. Owen fortsatte stirra ut henne.
"Vad är målet med det här? Du sa att du var trött på att de leker gud. Vad gör du själv?" Hans röst var mörk, lugn. Wu la huvudet lätt på sne.
"Att spärra in levande djur på zoo är inte naturligt.."
"Det är inte naturligt att skapa djur i provrör heller." Avbröt Owen, en aning högre. Wu suckade.

"Förstår ni inte vilken möjlighet det här är? En ö fylld med vilda djur som lever i harmoni? Det är inte meningen att ni ska vara där ute, jag vet inte ens varför de skickar ut er och alla militärer, det förstör bara harmonin.. Jag vill bara att djuren ska må bra." Hon stirrade mot Owen. "Det var därför vi skapade fler raptorer. För att Blue inte skulle dö ensam. Hon behövde någon." Owen bet ihop och såg en aning bitter ut. Han förstod precis vad hon menade. Men han var ingen forskare, han förstod inte grejen.

"Varför kan ni inte bara låta djuren vara? Låta dom dö i fred?" Sa han lågt. Wu kollade ner i golvet och ut över korridoren, funderandes.
"Min pappas vision fullbordades aldrig. Min pappas vision var fel, men det var mycket i den som var menat väl. Han ville djuren väl, han visste bara inte hur han skulle göra. Han är inget profs när det kommer till djur. Inte jag heller." 

"De kommer använda dom i krig. Fattar du inte det?" Sa Owen irriterat. Wu skakade på huvudet.
"Vi försöker med all vår kraft att skaka iväg InGen. Jag lovar, Owen. Jag tänker aldrig låta dom skicka ut djuren i fälten.."

Owen vred på sig och gick med arga steg från platsen. Det fanns läkare bara några korridorer ifrån dem. Han såg sammanbiten ut och ville klia av sig bandaget, men höll det på.

Liv lyssnade på samtalet. Hon insåg ganska snabbt att det inte var någon mening med att tjata iväg Owen. Hon suckade och vände sig om mot kvinnan som svarade på Owens frågor. Hon var full av bullshit tänkte Liv som la armarna i kors och kollade på henne med en dömande blick. 

"Och hur är det tänkt att ni ska skaka iväg InGen? De är en del av Jurassic World och de kommer aldrig att ge sig med den där jävla Hoskins i spetsen" sa Liv argt. "Det enda ni kan göra är att sluta klippa och klistra ihop nya, farliga dinosaurier. Förstår ni inte hur resultatet av det ni håller på med kommer att se ut?" fortsatte hon. Hon kollade på Owen som vände sig om för att gå iväg. Liv såg tydligt att han hade ont och det var ett under att hans arm fortfarande satt kvar. Liv suckade och gjorde en "släpp det"-gest med ena handen innan hon vände sig om och gick efter Owen. Hon ville verkligen vara med honom nu. Det gjorde ont i Livs hjärta när hon såg honom sådär.

"Vi gör inte det längre, Liv." Sa Dr Wu, uppenbart lite irriterat. "Jag vill förklara för er mer någon gång." Ropade hon efter Owen och Liv gick därifrån, men Owen bara ignorerade. 

Owen nådde fram till rummet där en ensam läkare satt vid sin dator och gjorde något oväsentligt. "Mr. Grady, jag väntade på att du skulle komma." Sa hon och bad honom sätta sig ner så de kunde fixa ihop armen.

Det tog några minuter och Owen satt tyst under hela akten. Sammanbitet, irriterat. Han visste inte hur han skulle göra nu. Fanns det någon poäng att vara kvar här, eller skulle det leda till en säker död?

Owen totalt vägrade prata under hela vägen tillbaka till hotellet. Han funderade på vad han skulle göra. Åka hem? Stanna kvar för att se hur det gick? Owen gick med Liv bredvid sig genom genom hotellets korridor. Han stannade utanför sin dörr och vred sig mot Liv. Hans arm var inlindad i bandage och det syntes långa vägar hur trött han var. Han mötte kvinnans blick och funderade på några sekunder.
"Jag tänker åka ut inatt och leta upp Blue."

Liv satt bredvid Owen hos läkaren. Hon satt helt tyst och bara iakttog Owen, läkaren och det som hände. I bilen tillbaks sa ingen ett ord. Hon sneglade på Owen lite då och då för att se så att han verkligen var okej. Hon kunde se att han var trött. Till och med Liv var det. De gick bredvid varandra till rummen. Liv spärrade upp ögonen. "Skämtar du med mig? Owen… Jag vet att du vill träffa Blue men hon är inte ensam. Du är skadad…" sa Liv vädjande.

"Jag vill motverka att hennes.. barn.. attackerar fler personer. Om jag övertalar Blue att vi inte är farliga så kanske hon övertalar sina barn till det." Sa han och sträckte fram sin friska hand för att mjukt smeka hennes.
"Det jag har med Blue är något jag inte känt med någon annan levande varelse. Jag vill inte att hon ska springa runt och vara nervös resten av sitt liv. Ska hon vara i denna skithåla, så vill jag få henne att känna sig trygg." Sa han och klämde Livs hand lite.

Liv blev alldeles varm i kroppen när Owen tog tag om hennes hand. Hon suckade och tog sedan ett steg fram innan hon gav honom en lång, varm kyss. Hon la sina armar runt hans hals och gav honom en kram. "Jag följer med dig" sa hon och vilade sitt huvud på hans axel.

Owen la armarna runt Liv och gav ifrån sig en suck.
"Jag vill inte träffa Nova ute på fälten.. så det är väl lika bra. Mindre chans att hon äter upp mig om du är med." Mumlade han. Han förstod att detta var ett uppdrag som med största sannolikhet skulle döda dem. Men Owen hade tillit till Blue. Han ville få henne att känna sig trygg.

Owen släppte taget och Liv och slängde en blick över axeln.
"Var nere vid stranden klockan 2. Jag ska se om jag får tag på en helikopter." Sa han innan han smet in på sitt rum för att göra sig i ordning.

Liv nickade och smekte Owens kind innan hon gick in på sitt rum. Hon hoppade snabbt in i duschen. Hon behövde utan tvekan fräscha upp sig lite. När hon kom ut klädde hon på sig kläderna hon på fram tidigare. Hon var nervös. Fruktansvärt nervös. Risken fanns, den inte bara fanns.. Den var stor att de inte skulle överleva att se morgondagen. --- Liv hade nu tagit sig ner stranden. Hon hade på sig ett par shorts, en skjorta och ett par boots. Allt i brunt och hennes hår i samma typ av fläta som vanligt. Till slut fick hon syn på Owen en bit bort.

Owen hade på sig en outfit som han inte ens tänkte på vad extremt lik den han hade på sig sist de blev jagade av dinosaurier. Om det skulle jinxa allting återstod att se. Han hade pratat med Mia som lurat till sig en helikopter på något vis. Owen hade inte flygit helikopter på minst 10 år, och licens hade han knappast. Men det fick duga.
Han såg Liv stå redo från långt håll. Det fanns två helikoptrar parkerade en bit ifrån dem på en gräsplätt. Det gick runt militärer här och var, men Owen fick väl försöka se så myndig ut som möjligt.
Han gick fram till Liv och suckade. Hans ärmar på tröjan var upprullade så bandaget syntes. Han kollade mot Liv, sen mot helikoptern men fäste blicken på kvinnan tillslut.

"Vet du hur man flyger en helikopter?" Visst, de kunde ta sig över med hjälp av honom. Men det sjuka var väl att det som gjorde honom mest nervös av den här resan var inte dinosaurierna, utan helikopterresan.

Liv skrattade. "Nej. Jag har dessvärre ingen aning alls… Jag förmodrar att piloten vet?" sa hon skeptiskt. Hon kollade på Owens inlindade arm och log. "Vi klarar detta" sa hon lite väl optimistiskt innan hon började gå mot helikoptern.

Owens mun blev ett streck medan han under tystnad gick bort mot helikoptern. Visst. De skulle klara det. Bara de överlevde resan dit så…

Owen öppnade helikoptern och var redo på att något larm skulle gå, men det var tyst. Han gjorde en gest med fingret som visade att Liv skulle vara tyst och försiktig. Han satte sig bakom kontrollerna och drog på sig headsetet. Han kollade en aning förvirrat på apparaten framför sig. Helikoptrar hade utvecklats ganska mycket på 10 år.. Vad hade han gett sig in på? Han försökte se självsäker ut och kollade mot Liv för att försäkra sig om att hon var redo.

Liv hoppade under tystnad in i helikoptern och spände fast sig. Hon tog ett djupt andetag innan hon satte på sig hörlurarna och gav Owen en nervös blick. Hon nickade sedan innan hon riktade blicken rakt fram. Det här skulle kunna gå hur som helst tänkte hon. Liv tog tag i handtaget som satt på dörren. Det kändes säkrare att hålla i sig där av någon anledning. Inte för att det skulle göra någon som helst skillnad som de störtade. Liv suckade. "Är du redo?" frågade hon spänt.

Owen tog ett djupt andetag och nickade som svar på Livs fråga. Han lyckades sätta igång helikoptern och motorn gick igång. De lyckades vingligt ta sig upp i luften. Helikoptern var framåtlutad så mycket att Owen var nära på att åka rätt in i några träd framför dem, men han lyckades kontrollera maskinen och tillslut var i luften helt stilla och bara hovrade. Det hördes hur Owen andades högt i mikrofonen men han fokuserade inte särskilt mycket på andningen, han ville bara ta sig ut på fälten.

"Jag hoppas du är försäkrad." Sa han skämtsamt i micken innan de åkte iväg mot fälten.

Liv pep till när de lyfte. Detta var i ärlighetens namn läskigare än att bli jagad av Indominus, eller ja… Det kändes så nu i alla fall. Liv höll krampaktigt tag i handtaget med ena handen men när de väl kom upp kunde hon slappna av lite. Lite. 

Hon skrattade och kollade på Owen. Hon älskade hur han kunde skämta även i läskiga och kritiska situationer. Det var svårt för henne att sluta le. Hon hatade det där leendet som varenda gång hon kollade på Owen letade sig fram på hennes ansikte.

Det verkade inte vara någon som jagade dem, vilket underlättade för Owen att lugnt flyga över fälten. De flög förbi flera större dinosaurier och Owen försökte hålla blicken fäst framför sig och inte ner på dem. De var verkligen vackra djur.

Owen hade förstått det som att de hade chippat den nersövda raptorn, så de visste exakt vart de var nu. Mia hade hjälpt hon att få en gps som följde djuret. Owen kollade på gps:en och såg att de kom allt närmare målet.
"Det är nog bäst om vi vänder om och landar en bit ifrån och går resten av biten. De är nog inte så förtjusta i helikoptrar nu." Sa Owen och gjorde en u-sväng som blev väldigt sne. Hade det varit en öppen helikopter så hade saker åkt ut direkt. Han landade tillslut, förvånandsvärt snyggt, på det öppna fältet. Efter att ha stängt av helikoptern lutade han huvudet mot nackstödet men suck. "Lever du?"

Även om Liv kunde slappna av aningen mer under tiden de va i luften vågade hon knappast kolla ut och allra minst ner. Hon fäste blicken på himlen och tänkte verkligen på hur hon andades. Då och då kollade hon på GPSen för att se om de närmade sig raptorn, vilket de gjorde. 

Liv pep åter igen till i u-svängen Owen gjorde och när de landat satt hon som förstelnad. "Mm" fick hon kort fram som svar på hans fråga. Hon trodde i alla fall att hon levde.

Owen såg till att helikoptern var helt avstängd innan han klev ut för att ta ett djupt andetag. Det var mörkt ute men månen lyste upp det mesta. Han öppnade mobilen för att koppla upp sig till GPS:en.
"Hon är 100 meter ifrån oss." Sa han och började vandra mot källan. Han ångrade sig lite att han inte hade med sig ett vapen, men han ville ändå inte rikta vapen mot dem nu. Det hade ju knappast gjort det bättre.

Liv klev skakigt ur helikoptern men så fort hon fick marken under fötterna lyckades hon skaka av sig den mer eller mindre traumatiska upplevelsen. Liv nickade som svar på den Owen sa. Det kändes inte det minsta bra att vara ute i vildmarken omgiven av raptorer utan att ha den minsta chans att försvara sig men hon litade på Owen. Om han ansåg att de skulle ha större chans utan vapen så hade han rätt. Hon var ändå såpass inställd på att de skulle kunna dö ikväll så hon tänkte inte vidare mer på det utan gick efter Owen.

Owen gick med gps:en upphöjt framför sig . Det enda som hördes var deras fotsteg och det svaga beepandet från gps:en. "50 meter". Viskade han till Liv och kände hur hjärtat började rusa. Han lyfte handen för att signalera att Liv skulle stanna. Han stod stilla en stund och gav tillslut ifrån sig en hög vissling, för att visa att de var där. Men raptorerna visste antagligen redan det.

Han fortsatte gå och märkte att djuret började röra sig emot dem. De var ute på fältet. Eller i alla fall just detta djur. Owen stirrade framåt för att försöka få syn på henne och tyckte sig hela tiden se något röra sig en bit ifrån dem. Han höjde handen igen för att visa Liv att de skulle stanna. 23 meter kvar. Han spanade över området och såg på gps:en att djuret rörde sig mot skogen. Sakta. Avvaktande. Han gav ifrån sig ännu en hög vissling och han kunde svära på att han hörde ett lågt varningsljud från en raptor. Han sänkte armen och stirrade ut mot skogen.
"Jag är inte rädd för dig, Blue. Jag vill bara hjälpa dig." Sa han och la ner gps:en för att dra upp hinken och öppna påsen. Det osade ut stanken av kött och Owen stoppade ner handen för att lyfta upp ett av bytet.
"Jag har något till dig, Blue." Han upprepade hennes namn för att hon förhoppningsvis skulle höra att han var i närheten.

Det prasslade till i buskarna och Owen gjorde sig redo på en eventuell attack. Han kastade en blick mot Liv och gestikulerade med handen att hon skulle backa några steg.

Liv stannade till. Hon gjorde precis allt som Owen sa men hon kände sig oerhört maktlös. Hon hade ingen aning om hur man flög en helikopter så om något skulle hända med Owen kunde de knappast ta sig därifrån. Hennes hjärta rusade och även Liv hörde utan tvekan någonting som lät som en varningssignal från en raptor. Egentligen ville hon bara ta tag i Owen och dra honom därifrån men hon stod kvar och iaktog Owen.

Liv drog efter andan när Owen åter igen stannade henne och bad henne backa. Det fanns ingenting hon kunde göra nu. Detta kunde sluta precis hur som helst.

Det fanns ingen återvändo. Började de springa nu, så hade raptorerna bara sprungit efter dem och attackerat. Owen kände hur hjärtat slog snabbare när han såg ett djur uppenbara sig bland buskarna. Det var Blue. Hon hade växt till sig rejält och hade ett stort ärr som prydde över hennes högra sida. Owen lyfte råttan i sin hand lite ytterligare och visslade lågt utan att bryta ögonkontakt.
"Såja, Blue. Det är bara jag. Jag har inga vapen. Jag vill inte skada dig." Sa han lugnt och försökte se självsäker ut där han stod.

Blue kurrade till och tog några steg närmare honom. GPS:en tjöt högt eftersom den chippade raptorn bara var några meter ifrån dem, antagligen bland buskarna. Owen stängde av den med en hand och lät mobilen droppas ner till marken så Blue inte skulle tro att det var ett vapen. Blue kollade på mobilen och la huvudet på sne medan hon gav ifrån sig ett förvirrat ljud.

Owen kastade tillslut fram råttan en bit framför sig, vilket fick Blue att hoppa undan. Men tillslut gick hon sakta fram och nosade på bytet. Hon var tre meter ifrån dem och visade inga tecken på att vara rädd, snarare förvånad. Förvånad över att se Owen. Blue åt upp råttan och kollade upp, men denna gång mot Liv. Hon la huvudet på sne och gav ifrån sig ett högt kurrande som indikerade att hon undrade vad Liv gjorde där.

Blue tog några steg närmare Liv och näsborrarna öppnades och sänktes mer och mer. "Stå stilla." Sa Owen och bröt inte blicken från Blue, som var fullt fokuserad på Liv. Han ångrade sig extremt att han inte hade med sig något som helst vapen nu. Men han visste att om Blue skulle attackera så skulle det ändå inte hjälpa.

Blue stod snart precis framför Liv och studerade henne. Hon drog in luft genom näsborrarna som för att nosa på henne utan att faktiskt röra henne. Blue var ett huvud högre än Liv.

Tillslut sänkte Blue huvudet för att sänka det och puffa till Liv oväntat hårt på bröstkorgen.

När Liv fick syn på Blue började hennes hjärta slå ännu hårdare. Raptorn var betydligt större nu. Liv spände fast sin blick på Blue som sakta men säkert kom gående mot Liv. Liv ville egentligen bara vända om och springa mot helikoptern men hon visste att hon skulle vara död bara hon gjorde en enda hastig rörelse. 

Hennes hjärta slog extremt hårt nu. Hon andades häftigt och riktade sedan sin skräckslagna blick mot Owen innan hon plötsligt flög ner i backen och där låg hon kvar utan att röra en muskel. Hon slöt sina ögon och mer eller mindre väntade på att allt raptorn skulle attackera henne.

Liv föll till marken och Owen gjorde sig redo att springa fram mot henne, men han insåg att Blue inte attackerade henne. Blue stod över henne och gav ifrån sig ett mycket mjukare kurrande, nästan som en katt som spinner. Owen andades ut så att det nästan lät som att han skrattade.
"Hon vill leka med dig." Sa han roat och kunde inte motstå att le av synen. Liv låg på marken och Blue stod över med huvudet på sne. Owen tog några steg närmare och Blue fokuserade genast blicken på honom. Owen tog upp en av råttorna och höll den framåt medan han gick närmare. När han var två meter ifrån dem kastade han upp råttan så Blue kunde fånga den i luften. 

Ett brett leende letade sig upp på hans läppar. Men det försvann ganska fort när han hörde hur det knakade till i skogen. Han riktade blicken mot djuren som uppenbarade sig bland träden. Det var två raptorer som inte var särskilt stora, de var ungefär lika höga på höjden som Liv. De såg osäkra ut. Den ena hade en tracker på benet som Owen antog var kopplad till GPS:en. Blue kollade på sina två vänner och gav ifrån sig ett ljud som indikerade att det var lugnt. 

Owen tog upp de två sista råttorna och höll upp dem med en hand för att visa de främmande djuren. De la båda huvudet på sne och följde hans hand medan han kastade iväg råttorna mot dem. Den ena fångade bytet i munnen medan den andra gick fram för att äta upp sin från marken.

Owen gick tillslut fram till Blue med handen framsträckt framför sig. Hon såg osäker ut, men han kände sig självsäker. Hon skulle inte skada honom. Han nuddade tillslut hennes nos och gav ifrån sig en suck av lättnad.
"Jag har saknat dig."

Liv öppnade sedan ögonen när hon hörde vad Owen sa. Hon kollade på Blue som i sin tur kollade tillbaks på Liv. Liv log men hon vågade fortfarande inte röra sig ur fläcken. Först när Blue riktade sig uppmärksamhet på Owen våga Liv lugnt och försiktigt resa sig upp. Hon borstade av sig lite men kände sig fortfarande inte bekväm nog att släppa blicken från den stora raptorn men hon kunde inte sluta le när hon såg Owens lycka. 

Tillslut dök de andra två raptorerna upp. De var inte lika stora som Blue men tillräckligt skräckinjagande för att åter igen sätta skräck i Liv som, åter igen, frös fast. Hon studerade raptorerna och vände sedan blicken mot Owen. 

När Owen sedan fick nuddat Blue vågade Liv slappna av något. Leendet letade sig åter upp på hennes läppar och hon gick långsamt fram till Owen och Blue. Hon la sin vänstra hand på hans rygg medan hon försiktigt la sin högra hand på Blues nosrygg. Liv log.

Owen kollade in i Blues ögon och slappnade av. Det kändes overkligt att stå vid henne och faktiskt ta på henne igen. Han ville ta henne från ön, men vart skulle han ens lämna henne? Vart släppte man ner tre raptorer i världen? Owen gav ifrån sig en suck och sänkte armen för att stirra mot Blues fötter.
"Dr Wu kanske har rätt.."

Liv gav Owen en misstrogen blick. "Hon har inte rätt, Owen. Vad de håller på med… Leker med liv. De leker gudar. Det är verkligen inte rätt" sa hon och vände sedan blicken mot Blue. Fina Blue. "De har ingen aning om vad de håller på med och det har de bevisat" fortsatte hon och suckade medan hon klappade Blue på nosen.

Owen bet ihop och lyssnade på Livs ord. "Jag hade hellre sett att de lämnar djuren ensamma. Låter dem leva och dö i fred. Men så länge de inte släpper in människor bland djuren så ser jag inte egentligen problemet. Lyckas de skapa handjur så kan de popularisera ön på ett kontrollerat sätt. Inte som en djurpark. Men som ett hem för dinosaurier av alla sorter."

"Jag förstår vad du menar och du har rätt. Jag gillar bara inte hur de skapar farliga dinosaurier när riskerna är så stora. Jag vill inte se samma sak ska hända ingen" sa Liv med en suck. Hon riktade sin sorgsna blick mot Owen.

Owen log mot Liv och tog ett steg närmare för att ge henne en mjuk kyss. Blue la huvudet på sne och gav ifrån sig ett förvirrat ljud. Owen höll om Liv med ena armen och höll henne nära sig medan han riktade blicken mot raptorn. Han släppte taget om Liv för att sträcka sig efter något i fickan försiktigt medan han gick fram till Blue. Han talade lugnt och stod tillslut framför henne för att försiktigt luta sig ner och trycka fast något precis över hennes ben. Blue kollade förvirrat mot Liv och backade undan några steg. 

Owen hade fäst en liten tracker som inte var större än ett frimärke. Den var ganska lätt att slita av men han hoppades på att den inte skulle störa så mycket.
"Spring iväg nu." Sa han och viftade med armen mot de andra raptorerna, som inte verkade ha något problem med deras närvaro. Blue kollade mot sina vänner och sen tillbaka mot Owen. 
"Vi måste tillbaka innan de förstår att vi är här." Sa han riktat till Liv.

Liv log. Det fanns nog ingenting som var ens i närheten av så underbart som att vara i Owens armar. 

Liv riktade blicken mot Blue som minst sagt såg förvånad ut när Owen satte på trackern på hennes ben. Raptorn var verkligen vacker. När Owen viftade med armen sprang de alla tre därifrån, in bland träden och lämnade Owen och Liv kvar ensamma. Hon nickade som svar på det Owen sa. Han hade rätt. 

De gick bredvid varandra bort till helikoptern. "Hur känns din arm?" frågade Liv. Hon beundrade verkligen hans styrka och mod. Trots att han mer eller mindre hade en söndertrasad arm så fanns det inget annat än att ge sig ut och försöka igen. Liv log för sig själv av tanken även om det givetvis störde henne samtidigt. 

De hade precis hoppat in i helikoptern när Liv såg några ljus lite längre bort. Det var ingen tvekan om att de var billyktor. "Jag tror att vi måste komma iväg nu" sa Liv utan att släppa blicken från ljusen som närmade sig dem med en hög hastighet.

Owen satte sig bakom kontrollerna och hörde det Liv sa. Ja, någon var påväg mot dem. Owen satte genast igång motorerna och hoppades på att de kördes igång snabbt. Bilarna var bara några meter ifrån dem när de äntligen lyfte. Owen hann se några lämna bilarna men han såg inte vilka de var. Antagligen militären som kom för att hämta tillbaka dem. Flygturen tog extra snabbt och det var lite fånigt att fly eftersom folk såklart väntade på att de skulle landa med helikoptern. Owen landade lite snyggare denna gång och satt kvar bakom kontrollerna i några sekunder innan han tillslut klev ur. Han möttes av Claire, Hoskins och InGen. Owen flinade en aning åt att det syntes hur Hoskins fått sig en smäll men han höll sig från att skratta. "Vad tror ni att ni håller på med?" Sa Claire mammigt och kollade mellan Liv och Owen.

Liv tog ett djupt andetag innan hon klev ut ur helikoptern. Hon gick runt den och ställde sig självsäkert bredvid Owen. 

"Vi gjorde er en tjänst. Blue har en tracker på sig nu tack vare Owen" svarade hon och la armarna i kors. "Hur går det med läppen?" sa Liv till Hoskins. Hon kunde inte låta bli att flina lite. Hon vände blicken mot Claire.

Owen sköt en blick mot Liv när hon hade pratat. Han insåg att han borde förklarat för henne varför han faktiskt satte trackern på djuret, men nu var det försent. Han svor upprepande i sitt huvud och kunde känna alla blickar som var riktade mot honom.

"Där ser man, bra gjort, Owen." Sa Hoskins och flinade. Owen mötte hans blick sammanbitet. Hoskins flin dog ut när Liv pratat. Han mötte kvinnans blick och såg ut att säga något uppkäftigt, men Claire avbröt dem.
"Ni kan inte bara sno en helikopter och åka ut på fälten. Ni ska vara glada att vi inte anmäler er för detta." Sa hon argt. Owen gav ifrån sig en suck och tänkte svara, men nu var det hans tur att inte hinna.
"Ni kommer bli hemskickade imorgon bitti och lär inte vara välkomna tillbaka. Av flera anledningar.." Sa Hoskins och såg ut som en stolt 10-åring. "Men först vill vi ha trackernumret." Owen skakade på huvudet och vred på sig för att lämna platsen med snabba steg. Han hörde Claire ropa hans namn men han ignorerade henne med blicken fokuserad på hotellet. Han var så arg att han mest ville skrika. Arg på Hoskins, arg på sig själv och arg på Liv som öppnat sin mun om att Blue gick att spåra.

Det spelade ingen större roll så länge det andra trackade djuret levde eftersom de ändå höll sig nära varandra. Men det var det som var grejen, det var inget som sa att dom alla skulle överleva där ute.

Livs ögon ankrade i Hoskins. Nu var det hennes tur att vilja slå honom men hon höll sig i skinnet. De var redan illa ute som det var. Liv skrattade till. "Kom inte krypade efter vår hjälp sedan när saker skiter sig" sa hon argt,

Liv kollade efter Owens om stormade iväg och det dröjde inte länge innan hon var ikapp honom. "Trackernumret? De visste alltså inte om trackern" sa Liv lika argt. "Det var kanske inte en detalj värd att nämna?" fortsatte hon.  Liv var minst lika arg och upprörd som Owen. Arg på svinet Hoskins, arg för att Owen utelämnat en ganska viktig del samt att de nu var tvungna att åka imorgon.

När Liv anklagade Owen för att det skulle vara hans fel att inte nämna trackernumret så stannade han tvärt och vred sig mot henne. "Eller så lär du dig inte öppna käften och kläcka ur dig saker hela tiden." Sa han hårt och fortsatte gå mot hotellet. Att bli så arg på Liv var en aning orättvist. Men han orkade inte riktigt bry sig.

Liv stannade upp. Hon blev minst sagt förvånad över Owens reaktion men hennes ilska tog övertaget. Hon stod kvar en stund när Owen gick och blickade ut i tomma intet innan hon raskt gick ikapp Owen, slog till honom med axeln i förbifarten. "Svin" utbrast hon och fortsatte till hotellet. Hon gick in genom dörren och smällde igen den bakom sig innan hon med en arg suck satte sig i sängen.

Owen hann inte svara något på Livs kommentar och lät henne springa iväg. Han suckade och gick på sitt rum för att slänga sig på sängen. Han hade inte riktigt packat upp något så han kunde mer eller mindre åka så fort han ville imorgon. Han tog fram sin mobil och stirrade på gps:en som visade vart Blue var. Hon verkade stå stilla. Antaligen hade hon somnat. Owen stirrade på mobilen under tystnad och kände hur vemodet steg. Han visste inte hur han tänkte att detta skulle gå. Men inte såhär.

--- Liv suckade och knäppte sista knappen på sin blus. Hon kollade sig i spegeln en sista gång innan hon tog sina nycklar och sin väska och gick ut genom ytterdörren. Det var lika mycket människor ute på New Yorks gator som vanligt men det gick relativt snabbt att få tag i en taxi. Väl framme på kontoret satte sig Liv med en suck vid sitt skrivbord och satte genast igång med pappersarbetet.

Fiona ~ Fiona var stark. Det var inte mycket som gjorde henne ledsen. Arg? Ja. Men inte ledsen. När Owen kom hem och berättade att han inte trodde det skulle funka mellan dem så ryckte hon mest på axlarna. Vad skulle man göra? Han nämnde inte ens Liv. Men fiona var inte dum. En weekend på Isla Nublar med Liv.. Klart han skulle falla för henne. Fiona önskade hela dagen att hon inte mötte liv. Hon lyckades hela morgonen och förmiddagen. Men efter lunch fick hon syn på kvinnan som satt vid sitt skrivbord. Hon visste inte hur hon kände just nu. Men hon kände att hon var tvungen att säga något. Rak i ryggen gick hon fram till kvinnan. "Skulle jag kunna få prata med dig?"

Liv hade just kommit tillbaks till sitt skrivbord efter en kort lunchrast med Mark. Hon tyckte verkligen om Mark. Som vän. Inget annat. Liv hade knappt tänkt på Fiona sedan hon kom tillbaks men det var när kvinnan dök upp vid hennes skrivbord som det knöt sig i magen. Vad hade Owen sagt? Liv var alldeles för stolt för att kännas vid att hon brydde sig om Owen just nu men med tanke på vad som hände på ön och att hon nu faktiskt jobbade med Fiona så var det väldigt jobbigt. "Ja visst" sa Liv och la ordning papperna hon var klar med i en snygg hög innan hon reste sig upp och gav Fiona en blick som tydde på att hon skulle leda vägen.

Fiona började gå till köket som var folktomt. Så fort hon gått in i rummet vred hon sig mot Liv. Hon var tyst en stund och gav tillslut ifrån sig en suck. "Owen flyttade ut i fredags."

Liv ställde sig vid kaffekokaren och hällde upp ett en kopp kaffe innan hon satte sig ner vid bordet. Hon höll på att sätta kaffet i halsen när hon hörde vad Fiona sa. "Va? Jaha.. Oj.. Vad tråkigt" sa hon chockat utan att kolla på Fiona. Hon menade det verkligen. Hon var förvånad.

Fiona gav Liv ett snett leende. "Du behöver inte spela förvånad. Jag förstod att det skulle ske efter att du kom tillbaka."

"Vad menar du?" sa Liv förvånat. Hon tänkte inte låtsas om som att ingenting hade hänt men hon tänkte heller inte prata öppet om det så länge inte Fiona tog upp det. "Jag har inte pratat med Owen sedan vi kom tillbaka. Vi åkte inte ens hit tillsammans" sa Liv till försvar men hon visste inte om det hjälpte något.

Fiona suckade. "Du kan i alla fall visa mig tillräckligt mycket respekt för att inte spela som att du inte förstår vad som hänt." Man hörde på Fionas röst att hon var genuint upprörd över situationen. Hon var som sagt ingen person som blev ledsen ofta. Därför var det som att en bomb tickade ner inom henne. Hon bet ihop och vred sig från Liv och kände hur tårarna började rinna. Hon lyfte handen för att torka bort tårarna och försökte så gott hon kunde hålla tillbaka snyftningar. Men den första lämnade hennes hals och hon kände sig helt plötsligt värdelöst.

Liv suckade och reste sig upp från sin stol. Hon gick fram till Fiona och la försiktigt sin hand på hennes axel. "Jag är genuint ledsen, Fiona. Jag menar det verkligen…" Liv visste varken vad hon skulle säga eller göra just nu. Hon kände sig oerhört skyldig och hon tyckte inte om den känslan. Hon suckade. "Finns det något jag kan göra?" kved hon sedan fram.

Fiona ville putta bort Liv men stod kvar och snyftade högre när hon kände kvinnans hand på sin axel. När hon frågade om hon kunde göra något så vred sig Fiona hastigt om för att mer eller mindre kasta sig i Livs armar och börja gråta hejdlöst mot hennes axel. Hon släppte ut all ilska och sorg och glömde helt och hållet att det praktiskt taget var den här kvinnans fel att hon förlorat Owen. "Jag älskar honom verkligen.." Kved hon fram svagt mellan snyftningarna.

Det gjorde verkligen ont i Liv. Hon kände sig så kluven. En del av henne undrade om Owen lämnade Fiona för henne medan den andra delen kände en sådan enorm skam. Liv kramade om Fiona som kastat sig i hennes armar. Liv ville egentligen också bryta ut i gråt men hon lät bli. "Jag vet… Jag vet" svarade hon tröstande. Hon hade ordentligt ont i magen nu.

Fiona kände sig helt plötsligt fånig och drog sig från Livs armar för att torka sina tårar. "Nej.. nej. Skit samma." Sa hon och funderade på vart hon skulle ta vägen. "Jag måste skriva klart en sak.." Sa hon tillslut och försvann förbi Liv för att mer eller mindre fly från scenen skamset.

Liv kollade efter Fiona som försvann. Vad skulle jon göra nu? Hon suckade och plockade upp koppen innan hon vidare till sitt skrivbord.

Owen ~
Att hitta en lägenhet fort i New York var inte lätt, men det hade funkat. Owen bodde hos sin kompis i några dagar innan han fick ett tredjehandskontrakt hos en bekant som hyrde ut tillfälligt. Nu sökte han för fullt efter ett eget boende så han kunde känna sig mer säker.

Det var ovanligt fint väder i New York. Inte för varmt men tillräckligt soligt och skönt för att man skulle vilja vistas ute hela dagen. Owen hade ledigt idag från jobbet och beslöt sig därför för att tillbringa dagen i Central Park. Leo var minst lika exhalterad som Owen att komma ut och Owen hade svårt att hålla inne honom så han inte skuttade hejvilt överallt. För att vara en stor hund så hade han svårt att förstå hur stor han faktiskt var. 

Owen hade på sig en maringrön t-shirt med blåa byxor och solglasögon. Det var alldeles för varmt att ha på sig jacka så den lämnade han hemma. Central Park var fullt av liv och människor i alla åldrar. Det var grönt och blommorna slog ut för fullt.

Owen hittade till en gräsplätt som var relativt tom och släppte loss Leo, som genast sprang runt i cirklar för att hitta på något att göra. Owen plockade fram bollen han hade tagit med sig ur en påse och retade Leo som nästan hoppade upp på Owen för att få tag på bollen. Tillslut kastade han iväg den och kunde inte motstå att le åt synen av hunden som rusade i full fart.

Eftersom ett stort internationellt möte skulle pågå under dagen på kontoret så var Liv ledig. Hon var oerhört glad över att detta möte inträffade på en sådan fin dag som denna. Hon hade tagit på sig en halvkort, svart kjol, en vit, tunn blus, ett par runda solglasögon och hennes stora, blonda fläta låg som vanligt över hennes högra axel. Liv hade tagit med sig en bok och en filt ner till central park för att spendera dagen ute med näsan nere i en bra bok. Hon hittade ganska snabbt en ledig gräsplätt där hon spred ut sin filt som hon sedan slog sig ner på. Hon suckade lyckligt innan hon öppnade boken men det dröjde inte länge innan hon blev störd. Eller rättare sagt, översprungen av en hund som var på jakt efter boll. Liv pepp till när hunden kolliderade in i henne men hon fick sig genast ett gäng blöta pussar. "Men dig känner jag ju igen" sa Liv och log. Hon började klappa hunden som ivrigt viftade på svansen.

Owen ryckte till när han såg att Leo sprang in i en främmande människa. Han sprang mot platsen men saktade ner när han insåg vem denna "främling" faktiskt var. "Leo." Sa han bestämt och hunden kollade upp mot honom, sen mot bollen för att springa och hämta den och kom tillbaka till Owen med svansen viftandes hejvilt. Owen klappade hunden och fokuserade blicken under sina solglasögon på Liv.
"Skolkar du från jobbet?"

Liv hoppade till när hon hörde en röst bakom henne. Det var en röst hon kände igen väl. Liv drog ner sina solglasögonen och kollade på Owen. "Det är ett internationellt möte på kontoret så några av oss fick ta ledigt. Du då? Behövs du inte hos delfinerna?" sa Liv och log innan hon åter igen satte solglasögonen till rätta.

Owen log ett snett leende och skakade på huvudet. "Jag är ledig idag. Vilket passar perfekt en sådan här dag." Han försökte låta alldaglig, men kände hur det knöt sig i magen. Leo gick fram till Liv och la sig ner på hennes filt, vilket fick Owen att skratta till kort.
"Är det okej att vi sätter oss ner? Eller ja, lägger oss ner.." Sa han och kollade på Leo.

"Vad härligt" sa Liv med ett leende. Hon klappade Leo som hade smygit sig upp på hennes filt och lagt sig. "Tur att i alla fall en av er är gentleman nog att fråga först" sa Liv med ett skratt och pussade hunden på huvudet. "Givetvis" sa hon sedan och kollade på Owen med ett leende. Det var kul att träffa honom igen, det tyckte hon verkligen, men det var samtidigt jobbigt. Som vanligt. Ingenting kunde någonsin vara lugnt omkring dem. Var det inte Hoskins, raptorer eller t-rexar så var det flickvänner, chefer… "Hur har du haft det?" frågade Liv och la ner boken hon höll i i sin väska.

Owen satte sig ner mellan Leo och Liv och gav hunde en klapp på rumpan. Han grimaserade lite åt frågan om hur han haft det. "Ja.. Jag vet inte. Mycket på samma gång." Började han och gav ifrån sig en suck. Han funderade på hur han skulle berätta för Liv att han lämnat Fiona. Han kom fram till att det var bäst att bara gå rakt på sak.
"Letar efter lägenhet just nu. Bor i en kompis gamla lägenhet tillsvidare. Det går sådär, hittar jag inget inom en vecka så blir det jobbigt." Sa han och skrattade till kort.

Liv nickade och halvlog snett. "Fiona berättade det" började hon och suckade. "Jag är genuint ledsen för er bådas skull" fortsatte hon. Hon menade det verkligen. "Skulle det krisa sig så har jag en soffa du kan få sova på på obestämd tid. Jag vet dock inte hur länge jag stannar… Jag saknar Montana alldeles för mycket. Har väl insett att jag inte är en storstadstjej" sa Liv med ett snett leende. New York var verkligen helt okej men hon längtade tillbaks till naturen och lugnet.

Owen kollade upp mot Liv när hon nämnde att hon funderade på att flytta hem. Han skrattade till lågt och log snett medan han blickade ut över parken.
"Så du lämnar mig innan jag ens vant mig vid tanken att du är här."

Ett stort leende letade sig upp på hennes ansikte. "Se det positivt. Du kan ta över lägenheten" sa hon och skrattade. "Nej, men jag har inte bestämt mig ännu. Det känns bara som att en del av mig saknas på något sätt." Liv ryckte på axlarna. "Men men" sa hon och mötte Owens blick med ett leende. Det var galet hur mycket hon hade saknar honom. Det var inte någonting hon nödvändigtvis tänkte på i vanliga fall men nu när hon satt där med honom så var det så tydligt.

Owen fortsatte le men lät tillslut leendet dö ut under tystnad. Han var glad att Liv inte verkade vara särskilt arg på honom. Men han visste att han var tvungen att säga något i alla fall.
"Förlåt för att jag inte sa hejdå på Isla Nublar. Det var för mycket för att jag skulle förstå vart jag skulle ta vägen."

"Du behöver inte be om ursäkt. Jag förstår att det var mycket för dig…" sa Liv och suckade samtidigt som hon plockade upp en liten prästkrage från gräsmattan. "Av någon anledning lyckas vi alltid stöta på varandra ändå så jag visste att jag skulle se dig igen" sa Liv med ett skratt som sedan övergick i ett snett leende. Hon kollade på Owen och drog en suck av lättnad.

Owen skrattade tillsammans med Liv. "Vi dras väl till varandra var i sig vi vill eller inte." Sa han retfullt. Han funderade en stund.
"Hoskins hotar med att dra mig till rättegång."

Liv skrattade och nickade. "Vi gör väl det" sa hon men hennes leende dog snabbt ut. "Skämtar du?" utbrast Liv. "För att du slog honom eller för att vi gav oss ut mitt i natten och ja…?" Liv kollade förvånat på Owen och inväntade svar.

"Blue tillhör InGen fortfarande. Eftersom jag vägrar ge trackernumret så hotar han med att anmäla." Owen tog en paus. "Och jag har valet mellan att ge honom trackernumret och så påstår han att han släpper det, eller så kan jag sitta flera år i fängelse."

Liv kände hur ilskan gentemot Hoskins åter växte. "Det där svinet" mumlade hon. "Vad tänker du göra?" frågade Liv med en ton av hopplöshet. Hon var ytterst tveksam till att Hoskins verkligen tänkte släppa det även om Owen gav honom numret.

Owen ryckte på axlarna. "Kan inte göra så mycket mer än att ge honom trackernumret. Även om jag tror han kommer dra mig till rättegång även om jag gör det. Jag orkar inte krångla."  Owen drog upp sina knän för att lägga armarna runt dem och stirra ut över fältet.
"Vad hade du tyckt om att fly den här staden tillsammans med mig? Vart som helst." Han lät som en tonåring som gjorde dumma planer. Men någon gång i livet var man ju tvungen att göra det.

Liv kollade nedstämt på Owen. "Well. Jag hjälper dig fightas mot honom. Eller du kanske vill att jag håller tyst" sa Liv snopet när hon tänkte på hur hon satt Owen i skiten från första början.

Ett leende växte fram och Liv suckade. "Jag hade med glädje gjort det" sa hon och kollade ut över fältet på barnen, hundarna, människorna… Sådana här dagar behövde hon utan tvekan fler utav.

Owen flinade. "Din stora käft är ju vad jag gillar bäst med dig." 

Owen kände hur lyckan steg inom honom av Livs svar. "Jag skulle behöva några veckor någonstans utan krav och ansvar. Något varmt ställe, kanske? Tanken på dig i en bikini är inte helt fel just nu."

Liv brast ut i skratt men fortsatte kolla ut över fältet innan hon riktade blicken mot Owen som satt bredvid henne. Hon skrattade åter igen av Owens kommentar. "Det skulle du gärna vilja se va" sa hon med ett retligt leende. "Men du har rätt, det hade utan tvekan suttit fint med en resa till något varmt ställe. Enda kravet jag har är dock att det inte ska finnas några dinosaurer där" sa Liv och gav Owen en hård blick innan hon åter igen brast ut i skratt. I ärlighetens namn var hon trött på allt som hade med Hoskins och dramat nere på Isla Nublar att göra. Hon behövde komma ifrån det ett tag nu och gärna… Mer än gärna… Tillsammans med Owen.

Owen skrattade i takt med Liv. Han sträckte fram handen mot henne som att de gjorde ett avtal. "Deal." Sa han och log mot henne under sina solglasögon. Leo vred på huvudet för att kolla upp mot hans hand.

Liv sträckte fram sin hand och tog tag i Owens. "Deal" sa hon med ett snett leende. Det pirrade i hela kroppen när hon tog hans hand. Hon hade egentligen mer än gärna gått under gjordens yta tillsammans med Owen nu. Direkt. Det hade varit alldeles underbart att bara släppa allt och åka iväg någonstans och bara njuta av livet men riktigt så enkelt var det knappast.