Att Liv hade gått med på att åka till Mexiko var mer än vad Owen hade önskat sig. Att komma ifrån allt var underbart. Owen var inte mycket för att sola och bada och sådär. Men bara grejen med att kunna sova hur länge man ville, ta en joggingtur i värmen eller vad som helst gjorde att denna resa blev perfekt. 

Owen hade vaknat till när Liv gått upp, men låg och halvsov i någon halvtimme. Han hade ingen anledning att kliva upp, så han tänkte inte göra det. Owen klev ur sängen och vandrade sömnigt bort ut på altanen för att se Liv sitta på bänken. Det var långt tills närmaste hus så Owen brydde sig inte så mycket om att gå runt i bara underkläder. "Jag saknar dig i sängen." Sa han raspigt.

Liv hoppade till när hon hörde Owens röst. Hon var borta i sina tankar så hon hade inte märkt att Owen hade kommit ut på altanen. Hon log och reste sig upp från bänken för att ge Owen en kram. "Man kan ju inte sova bort hela dagen när man har detta utanför" sa hon och log innan hon gav Owen en puss på kinden. Hon stod nu bredvid honom med armarna runt hans midja och tittade ut över trädgården. "Tänk om man kunde ha det såhär för alltid" sa hon drömmande och la sitt huvud mot Owens bröst. Hon va nästan ett huvud kortare än Owen.

Owen log trött mot Liv. "Vem sa något om att sova?" Sa han retfullt och kollade även han ut över trädgården medan Liv fortsatte prata. Han la sin arm runt Liv och gav ifrån sig en suck. "Det hade man i Costa Rica. Man var bara så upptagen med att inte bli käkad levande att man glömde att njuta." Sa han lågt med en underton av att skämta.

Liv skrattade. "Jo det har du rätt i" sa hon med ett leende utan att släppa blicken från naturen framför dem. "Du.." började hon. "Jag har en sak att berätta för dig." Hon fick bita sig i läppen för att inte tokle. Liv hade dock ingen aning om hur Owen skulle reagera så nog var hon nervös. Hon hoppades givetvis på att han skulle bli glad. "Jag är gravid" sa hon sedan fortfarande utan att släppa blicken från trädgården. Nu kunde hon inte hålla sig ifrån att le även om hon såklart var nervös över Owens reaktion.

Owen stelnade till en aning av Livs ord. Det kom så plötsligt att han inte riktigt vart han skulle ta vägen. Inte att han fysiskt ville därifrån, utan mer vad han skulle tänka. Liv var gravid. Igen. Owen drog sig ifrån Liv för att placera sina händer på hennes axlar och försökte möta hennes blick.
"Är du säker?"

Liv blev nervös av Owens reaktion. Hennes leende försvann. "Jag är säker" sa hon och mötte hans blick. Hon gav honom ett prövade leende.

Owen stirrade in i Livs ögon under tystnad kanske lite väl länge. Han hade inget som helst uttryck vilket kanske var skrämmande, men han visste ju inte hur han skulle reagera. Han ville inte att hon skulle gå igenom ännu ett missfall. Det var det han var rädd för att det skulle ske.
"Hur långt gången?" Hon kunde inte varit så långt gången eftersom de tidigast hade sex var för 6 veckor sen.

Liv vände bort blicken och vred lite nervöst på sig. "Ungefär sex veckor" sa hon.

Owen fortsatte stirra på Liv medan han funderade. Sex veckor var inte lång tid. Hon kunde få tidigt missfall i vilket fall som helst. Men hon verkade så lycklig. Han tänkte inte ta upp det. Han var glad. För hennes skull, för sin egna skull. Ett leende letade sig upp på hans läppar innan han drog Liv närmare sig i en hård kram, fortfarande leendes.

Liv log när Owen drog henne närmare sig. "Hur känner du?" frågade hon. Missfall fanns inte på hennes karta ännu. Hon var lycklig och tänkte inte alls på vad som hände förra gången men å andra sidan var hon väl något chockad och i extas. Verkligheten skulle nog knacka på dörren inom kort. "Du ska bli pappa" fortsatte hon och kramade varmt om Owen.

Owen fortsatte krama Liv och gav ifrån sig en suck medan han blundade.
"Pappa till något annat än köttätande monster." Sa han och drog sig från Liv med ett kort skratt medan han begav sig mot dörren som ledde in till huset. "Fast det beror på hur du tänkt uppfostra ungen."

Liv skrattade och plockade upp sin tomma tekopp som hon lämnat på bänken innan hon gick efter Owen in i huset. "Jag saknar ju Nova så vi får se… Kanske får ta ut min längtan efter henne på barnet" sa Liv med ett skratt. Inte riktigt den reaktionen från Owen hon hade hoppats på men det dög. Han var ju i alla fall inte emot idén om ett barn och det var ju alltid något.

Owen gick in till sovrummet för att dra på sig en t-shirt och begav sig sedan ut till vardagsrummet för att kolla mot Liv. Han gick fram till henne för att lägga sina armar runt hennes höft och kolla in i hennes ögon innan han gav henne en mjuk kyss.
"Jag kunde inte vara lyckligare." Sa han för att bekräfta att han verkligen brydde sig. Det var ingen lögn. Han var i Mexiko med någon han älskade och denne hade precis berättat något som skulle förändra deras liv till det positiva. "Jag menar det."

Liv la sina händer runt hans nacke och besvarade kyssen. Hon log och kollade honom i ögonen. Hon var så lycklig. Farligt lycklig. Allting hade kanske gått lite väl fort. Det var inte speciellt längesedan Owen fortfarande var tillsammans med Fiona och Liv precis hade flyttat till New York men de hade faktiskt känt varandra länge. Hon hade länge känt någonting starkt för Owen och äntligen var han hennes. Hennes. Nu var de dessutom på en av de vackraste och lugnaste platserna på jorden och de skulle bli föräldrar. Liv var extremt exalterad. Hon bröt sig ifrån Owens famn och skuttade retfullt bort ifrån honom. "Vad ska vi göra idag då? Stranden? Åh, nej, jag vet! Vi åker till den där fina herrgården nere vid kusten! Jag tror de har turridningar där!" sa hon glatt medan hon sprang in i sovrummet för att klä på sig ordentliga kläder.

Owen kollade efter Liv och log snett åt hennes ord. Han följde efter henne och stoppade henne innan hon drog på sig kläderna för att omfamna henne och ge henne en passionerad kyss. Utan förvarning böjde han sig ner för att plocka upp Liv från golvet så han höll henne i sin famn. "Först vilar vi." Sa han retfullt och la ner henne i sängen för att lägga sig bredvid henne och lägga en arm över henne, så han låg på sidan och stirrade på henne. "Du pratar i sömnen hela natten så du är skyldig mig i alla fall en halvtimme." Sa han och flinade.

Liv skrattade när Owen lyfte upp henne och la henne i sängen. "Jasså det säger du" sa hon retfullt och gav honom en passionerad kyss. Hon smekte sedan hans kind med ena handen och bara log. Det strålade verkligen om henne.

Owen skrattade till lågt i sin hals och drog Liv närmare sig för att känna över hennes rygg och ner mot hennes rumpa. "Om du inte har en bättre idé." Sa han retfullt.

Liv skrattade. "Nope. Ingen bättre idé" sa hon och kysste honom igen. 

---

Liv stod i köket och slängde ihop en måltid. Inget direkt speciellt men hon tyckte om vardagslyx så hon hade tänt några ljus, ställt fram en bukett med blommor som hon plockat från trädgården och dukat fint. Det var mörkt ute och dagen hade minst sagt varit händelserik. "Maten är snart klar" ropade hon till Owen. Hon visste inte riktigt vart han var någonstans men han borde höra henne. Liv ställde fram maten på bordet och slog sig ner i väntan på Owen. Liv var knappast en mästerkok men hennes mat dög mer än väl.

Owen satt ute på altanen och kollade ut mellan träden. Han hade inte rökt sen senaste besöket på Isla Nublar, och visst hade han känt ett sug, men han hade kämpat emot. Det fanns värre saker att kämpa mot. Owen gav ifrån sig en suck och blundade. Ganska snart hörde han Livs röst vilket fick honom att resa sig upp och sakta ta sig in i huset.
"Liv? I köket? Vad är det som händer?" Sa han retfullt och gick in i köket för att kolla vad hon hade fixat ihop.

Liv skrattade. "Eller hur. Mind blown!" sa hon och gjorde en exploderande gest. "Jag är knappast någon mästerkock men det ska nog smaka" sa hon med ett osäkert skratt. Hon kollade på Owen och log.

Owen skrattade till och slog sig ner vid matbordet. Han drog in doften av maten och gav ifrån sig en suck. Han kollade mot Liv och det var svårt att inte tänka på att hon bar runt på ett barn. Hans barn. Som kanske inte ens skulle födas. Owen svalde och det syntes på hans kroppspråk att han var obekväm. Det här barnet skulle säkerställa att han och Liv skulle ha kontakt resten av livet. Var i sig de var tillsammans i framtiden eller inte.
"Liv." Sa han kort. Han försökte att inte låta allvarlig men det kom ut som att han precis skulle berätta att han mördat någon eller något.

Liv plockade på sig av maten och hällde upp ett glas vatten. Hon hade egentligen gärna tagit ett glas rött till steken men det gick ju inte nu… Hon hade dock ställt fram en karaff ifall Owen skulle vilja ha. Liv tog en klunk från vattnet och kollade sedan på Owen. Han lät oerhört allvarlig och det skrämde Liv. "Ja?" frågade hon lika allvarligt. Tankarna började snurra i hennes huvud. Skulle han säga att han inte ville ha barnet? Att han inte ville ha Liv? Hon skakade på huvudet som om tankarna skulle försvinna och fäste blicken på Owen.

Owen såg att Liv reagerade så han försökte le svagt mot henne för att visa att det inte var så farligt. "Jag vill inte förstöra denna underbara måltid men jag.. känner att jag måste prata om detta." Han vred sig obekvämt på stolen och kollade mot Liv igen. "När … om.. barnet kommer så kommer vi vara i varandras liv för alltid." Började han. Han funderade på hur han skulle placera orden men insåg att det bästa var att gå rakt på sak. "Efter incidenten på Isla Nublar så mådde jag inte.. bra. Psykiskt. Jag sökte inte hjälp för det förrän jag träffade Fiona." Han tog en till paus och kollade ner på maten som stod på bordet. Han var inte särskilt hungrig längre.

"Jag hade mardrömmar och kunde inte sova i veckor. Jag.. hörde och såg saker som inte fanns. Jag isolerade mig själv och låtsades som att allt var bra mot alla omkring mig. Men när jag väl pratade med någon så kom de fram till att jag utvecklat någon form utav Posttraumatisk stressyndrom." Owen tog en djupt andetag och mådde sämre än vad han gjorde innan han börjat prata. Han kliade sig i nacken och höll blicken nere på bordet.
"Det är bättre nu. Men inte perfekt. Du sover så djupt om nätterna att du inte märker.. att jag är vaken större delen av nätterna." Han kollade tillslut upp mot Liv. "Jag tar ångestdämpade och ibland sömnmedel för att ta mig igenom vardagen. Jag vet inte varför jag inte berättat detta för dig tidigare. Jag vet inte."

Liv kollade på Owen. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon la ner gaffel som hon tidigare hade tagit upp. "Jag… Jag vet inte vad jag ska säga" började hon och tänkte. "Jag hade ingen aning… Behöver du hjälp med något? Finns det någonting jag kan göra för dig för att… Underlätta?" frågade och kollade på Owen med en sympatisk blick.

Owen skrattade till kort åt Livs ord och skakade på huvudet. Han hade blicken ner mot sin tallrik och sträckte sig fram mot vinet för att hälla upp i sitt glas under tystnad. När han var klar satt han stilla med blicken fäst på glaset.
"Lova mig att aldrig använda detta emot mig om vi är oense om något." Sa han lågt och kollade upp mot Liv. Tanken på att de kanske skulle gå skilda vägar i framtiden och Liv skulle hata honom för något gjorde ont. Men det gjorde ännu ondare att tänka på att hon kunde vägra låta deras barn träffa honom för att Owen var sjuk. Det var konstigt hur man kunde ha så starka känslor för något som knappt levde.

"Du tror väl inte att jag någonsin skulle göra det?" frågade hon och mötte hans blick men hon ville ändå ge honom ett svar. "Jag lovar" sa hon och gav honom ett snett leende. Liv blev givetvis förvånad över det Owen sa men hon älskade honom. Hon ville inget annat än att bara finnas där och hjälpa honom så gott hon kunde.

Owen ryckte på axlarna. "Jag vet inget längre." Han drack ur sitt vinglas och ställde ner det försiktigt under tystnad. "Jag vill verkligen det här." Började han och kollade upp mot Liv. "Vara med dig. Dela mitt liv med dig. Finnas där för dig när du behöver mig. Och när den där behöver mig." Sa han och höjde glaset med blicken fäst på Livs mage.

Liv log. Hans ord värmde mer än hon kunde förstå. "Jag vill det här också. Mer än du anar" sa hon. Hon insåg verkligen vad Owen och det de hade betydde för henne. Hon kunde verkligen inte tänka sig ett liv utan honom. Owen och det här barnet var allt hon ville ha. Utan honom var hon… Inget.

Owen drack upp resten i glaset och ställde ner det. "Vi kan ju lika gärna gå och gifta oss imorgon så vi slipper sitta här med tomma ord." Sa han skämtsamt.

Liv skrattade. "Nej men oj. Friar han?" sa hon skämtsamt. Liv la ingen direkt vikt i det han sa. I ärlighetens namn hade hon inte ens tänkt tanken på giftermål.

Owen stirrade mot Liv under tystnad med ett finurligt ansiktsuttryck. Han hade inte ens tänkt tanken på att gifta sig, det hade liksom inte slagit honom att han någonsin skulle göra det. Han visste bara att om han skulle gifta sig, så var Liv den rätta. "Något säger mig att om jag hade dragit dig till en mexikansk vigselförrättare nu så hade du inte tackat nej." Sa han skämtsamt.

Liv skrattade och kollade på Owen med en fundersam blick. "Det hade jag nog inte gjort" sa hon sedan med ett skratt. Liv hade aldrig varit den där tjejen som drömde om ett prinsessbröllop eller ens om ett bröllop över huvud taget. Liv hade aldrig kunnat se sig själv som gift men hon älskade Owen så varför inte? Egentligen? Hon ville ju ändå spendera resten av sitt liv tillsammans med honom.

Owen log. "Vi kan väl i alla fall vänta tills vi kommit hem, antar jag." Sa han och började plocka åt sig av salladen. "Det är nog dags att äta innan maten blir kall."

Liv nickade. "Det tycker jag" sa hon sedan. Hon hade redan plockat på sig sin mat. Hon var osäker på om var så brutalt hungrig på grund av barnet eller om hon inbillade sig. Kunde hon verkligen känna av det efter bara 6 veckor? Hon plockade på sig lite av salladen när Owen lagt ifrån sig salladsbesticken och började sedan äta av salladen. Den hade hon i alla fall lyckats med. Inte för att så mycket kunde gå fel med den.