~Emma~ Tåget rullade in på perrongen och eleverna började strömma in. Emma blickade bakåt med sin mamma, Nancy, och sin syster. De skulle följa med. -Emma, skynda dig! Sam hade redan gått in i tåget med Jams hack i häl. -Jag kommer! ropade Emma tillbaks. Hjärtat dunkade i bröstet. Tänk att få börja på Hogwarts! Där Harry Potter hade dödat Voldemort. Så sjukt coolt. Emma hade läst alla böcker och artiklar det fanns att läsa om Harry Potter. Och hans barn gick på Hogwarts. -Var försiktig! ropade Nancy. Skriv så ofta du kan! -Hejdå Em! Emmas syster Alice vinkade entusiastiskt. -Hejdå! Emma höjde rösten för att höras över tumultet. Hon gick in i tåget och försökte förgäves komma ikapp sina två bröder. De hade försvunnit ur sikte. Dragandes på sin tunga resväska stapplade hon in i en tom vagn. "Hoppas att jag inte behöver vara ensam hela resan, bara." tänkte hon för sig själv. Emma satte resväskan under stolen och drog sina fingrar genom det eldröda, yviga håret.

Sandy

Jag gick med min mamma fram till en av tåg dörrarna mamma Cho lyfte upp min koffert på tåget och sa att jag var tvungen att skriva hem och tala om vilket elevhem jag kom till  det lovade jag. Jag tog min koffert och gick för att hitta en kupé som jag kunde sitta i. Det var svårare en vad man kunde tro men tillslut hittade jag en kupé jag öppnar och frågar flickan där inne om jag kan få sätta mig här då det var fult ide andra.

~Emma~ En flicka kom in och frågade om hon fick sätta sig. -Jo, det går väl för sig, svarade Emma. -Tack, svarade flickan blygt. -Vad heter du? frågade Emma. Jag heter Emma Pimbley. -Sandy, svarade tjejen. Sandy Jonas. De satt i tystnad tills Sandy plötsligt hoppade upp. -Hörde du? -Vadå? -Godistanten är utanför. Ska vi köpa något? Några minuter senare kom de tillbaka med armarna fulla av godsaker. De delade på allt som om de varit vänner i evigheter. Plötsligt försvann uppsluppenheten och de började prata om en det ena, än det andra. De avbröts av en knackning på dörren. En pojke med blont hår kikade in. -Får jag komma in? Jag äh.. vill byta vagn. Emma nickade och svepte med handen över sätena. -Kom in du, vi har gott om plats.

Sandy

Jag frågar vad han heter och han svarar att han heter Gabriel men kallas Gabbe.

Han seger också att det är hans första år. Tittar på Emma och säger sen att det är vårat första år också. Sen bjuder jag Gabbe på en böna som visar seg vara öronvax. Alla tre börjar skratta.

~Emma~ Resan gick snabbt när hon helt plötsligt hade två nya vänner. Det dröjde inte länge innan de hade tagit på sig sina nya trollkarlskläder och hade gett sig ut i trängseln. -Första åringar, här! ropade en gäll kvinnoröst. Emma, Sandy och Gabriel gick osäkert fram till henne. Hon hade det bruna håret i en stram knut och och stora runda glasögon. Ögonen var bruna. Kvinnan såg ner på de nyanlända eleverna runt henne. Fler och fler personer kom fram till henne. -Välkomna till Hogwarts! Jag heter Samandra och har hand om lektionerna om svårt magi, sade hon högtidligt. Hoppas att ni kommer att trivas. Kom nu, vi tar en annan väg än de andra eleverna. Hon blinkade åt barnen och vinkade med sig dem. -Varför tar vi en annan väg? frågade Sandy. -Det är typ en grej, svarade Emma. Hennes bröder hade berättat för henne att utsikten skulle bli magisk. Plötsligt hoppade kvinnan in i en båt och sa till alla andra att göra detsamma. -Fyra per båt, tilläggde hon. Gabriel, Sandy och Emma satte sig i en av båtarna som de delade med en rödhårig kille som såg nervös ut. Strax därefter drog de efter andan.

Sandy

När de kom ut på sjön så att de så slottet så blev alla hänförda av den upp lysta skolan Emma viskade det är finare en vad mina bröder har berättat för mig.

Jag bara nickar då jag inte får ur mig en enda stavelse. Strax där efter lägger båtarna till vid stranden och Professorn tar med oss upp till slottsporten och knackar på någon minut senare så öppnas dörrarna av Professor Longbottom han presenterar sig och tar med alla till en dörr och öppnar den och släpper in alla där det blir trångt men han säger att han kommer och hämtar oss när det är dax för den stora sorterings särmonin sen stänger han dörren. 

Jag vänder mej mot Emma och Gabbe och börjar frågar Visste…  Men blir avbruten av en pojke med Kolsvart hår som säger, Har man sett vad granna töser vi har här en dum Blondin och en röd hora. När jag hör det så blir jag så arg att jag rycker upp min stav och morrar vill du slås till honom. Men då kommer det plötsligt in svävande ett gäng spöken och det blir en nu trängre då ingen vill komma i deras väg lika plötsligt som spökena kom lika plötsligt försvann de strax efter kom Professor Longbottom.

~Emma~ Alla följde efter honom som en flock nervösa gäss. Vi kom in i den stora matsalen och alla blickar vände sig mot dem. Emma svalde nervöst. Hon stod mellan Gabriel och Sandy. Alla samlades på ett led bredvid en pall med en gammal hatt. Hatten sjöng en sång om mod och klokhet. Namn efter namn ropades upp. Strax blev det Gabriels tur. Han hade knappt fått på sig sorteringshatten innan hatten utbröt; Gryffindor! Alla från Gryffindors bord hurrade. -Pimbley, Emma! Emma pillade nervöst med en yvig hårlock när hon förstod att det var hennes tur. Hon kunde inte minnas att hon någonsin hade varit så nervös. Måtte hon nu hamna i Gryffindor. Fortfarande nervöst pillande på hårlocken gick hon försiktigt fram till hatten. Hon satte den på huvudet och den sjönk ner enda till näsroten så att hon inte kunde se något. Hatten var tyst. Länge. Ett mummel började sprida sig bland borden. Tillslut viskade hatten så att bara Emma hörde: -Gryffndor. -Lite högre, så att alla hör, tack, viskade Emma tillbaks. -Gryffindor! nästan vrålade hatten ut. Emma tog lättat av sig hatten och sprang och satte sig bredvid Gabriel.

Sandy

Jag stod länge och väntad den ena efter den andra ropades upp till slut så var det bara jag och den där elaka killen plus två tvilling systrar kvar då ropades Jonas Sandy och jag gick upp och satte mig på pallen och hatten sänktes ner på mitt huvud men den han inte mer en nudda fören den ropade ut Gryffindor! Hatten lyftes av mig och jag sprang ner och satte mig mellan Emma och en en 7e års elev med ett P på bröstet. Sen så ropades tvillingarna upp en efter en sist ropades den elaka killen upp och han blev en Slyntare. 

Sen gick rektorn upp och sa varsågoda och ta för er av maten. När vi vände oss mot bordet så var det fullt av mat så vi satte igång att äta och prata.

~Emma~ Maten var det godaste hon någonsin ätit. Hon var redan mätt bär efterrätterna kom med tryckte ändå ner lite till. Några stolar bort satt ett spöke och pratade med ett par elever. Efter ett rg tog han av huvudet för att sätta på det igen. Efter maten ropade en brunhårig kille med ett p på bröstet: -Alla förstaåringar! Ställ er på led och dölj med mig! -Vem är du? frågade en pojke med vitblont hår. -Jag är en sjunde års elev som kommer att visa er var ni kommer att bo de kommande terminerna. Strax kom vi fram till en tacka. Killen sade något Emma inte förstod och tavlan svingades öppen. En efter en gick alla in.

~Sandy~ När vi kom in i uppehållsrummet så vände sig prefekten sig om och sa killarnas sov sal ligger bakom dörren till höger en trapa upp. Flickorna bakom dörren till vänster en trappa upp. Sen skingrades alla och gick upp till sina sovsalar jag och Emma följde efter tre andra flickor upp till vår sovsal där våra väskor redan låg vid våra sängar. Jag gick fram till min koffert och började rota i den tills jag hittade permanent och penna när jag reste mig upp så såg jag att de andra hade gjort samma sak. Jag satte mig på sängen och började skriva hem till mamma och pappa för att berätta villket elevhem jag hamnade i och vad som hade hänt sedan jag och mamma skilldes åt på stationen i London.

~Emma~ Emma betraktade tyst Sandy skriva på en bit pergament. Antagligen till hennes familj. Emma själv suckade och damp ner på sängen. Strax var hon försjunken i tankar. Skulle hon klara av Hogwarts. Hon hade mycket att leva upp till. Hennes bröder hade båda lyckats väldigt bra. De var smarta och populära. Emma hade aldrig varit populär och hade inte så många vänner. Ljuset strilade in genom fönstren. Emma måste ha sommat. Med en stor gäspning sträckte hon på sig och bytte om. Sandy stod redan bredvid och hoppade på stället av otålighet. -Men kom då! utbrast hon. Emma skrattade och tillsammmans gick de ner till den stora salen för frukost. All möjlig frukostmat dukades upp på de skinande guldtallrikarna. Emma tog för sig av ägg, bacon, fattiga riddare och prinskorvar. Hennes mamma brukade alltid påpeka att hon åt som en häst men på något sätt lyckades håll sig smal som en sticka. Plötsligt kom en kärare fram till dem. Efter några sekunder insåg Emma att det var professorn med den strama hårknuten. -Här är era scheman, sade hon. Lektionerna börjar om en halvtimme. Emma betraktade ingående sitt schema. -Vi börjar med magins historia. Sedan har vi magiska djur lektion. Med Slytherin. -Minns du pojken som förolämpade oss? Han kom med i Slytherin! Emma rynkade ögonbrynen i avsmak.

Sandy

-Jag skulle vilja ge honom en blåtira, men följer du med upp till ugglesalen jag måste sända iväg mitt brev sa jag till Emma. Emma svarade att det kunde hon så vi skyndade att äta upp sen så syndade vi oss till ugglesalen. I ugglesalen så fanns det hundratals ugglor jag valde ut en av skolans tornugglor och fäste brevet vid dennes ben och skickade iväg den. Sen  tittade jag på min klocka och ut brast vi måste rusa om vi inte ska komma försent.

~Emma~ Tio minuter senare rusade vi in i klassrummet. Alla andra att redan på sina platser med böckerna uppslagna. Professorn, en man i fyrtioårs-åldern med rött, snaggat hår, pekade med en pinne på några datum och namn på tavlan. -Förlåt för att vi är sena, mumlade vi båda två i kör och satte oss vid ett ledigt bord. -Fem poäng från Gryffindor, sade Professorn. Var. -Var? Emma rynkade ögonbrynen. -Ja, och om du fortsätter prata drar jag av fem till. Emma suckade och öppnade boken. Professorn hette Godium Velour. En blond tjej med rosa rosetter på vardera sida av huvudet viskade till dem att han kom från Paris och var mycket känd där. Emma undrade hur, med tanke på hans humör. Professor Velour verkade ha riktat in sig på att göra lektionen så sur för Emma dom möjligt. Han kritiserade henne trots att hon bara svarade fel på en fråga. Det Emm inte förstod var varför han ogillade henne så starkt. När lektionen äntligen var slut studsade Emm upp ur sätet. Magins historia tyckte hon var väldigt intressant, men Godium såg till att göra det så hemskt som möjligt. -Han hade verkligen något emot dig, muttrade Sandy. -Det menar du inte, suckade Emma och tvinnade en bångstyrig hårlock mellan fingrarna. Jag hoppas bara att han inte kommer att förstöra lektionerna totalt. De gick med bestämda steg, men plötsligt stannade Sandy. -Men vänta, vart är vi påväg? -Jag vet väl inte. Dessutom, vilken lektion har vi nu? -Svart magi, svarade Sandy. Utan att ha mörkt det hade de gått in i en folktom och dunkel korridor. De visste inte längre var de var.

Sandy

- Ska vi vända och ta en annan väg till våran nästa lektion Emma nickade. Så vi vände och sprang tills vi kom till en den korridor där vår nästa lektion skulle vara då saktade vi ner, när vi såg att de andra stod där och väntade.

Jag viskade till Emma jag är nyfiken på den där korridoren var den leder.

När vi kom fram till de andra så öppnade professor Mcmiller, och vi gick in till lektionen i Försvar mot svart magi.

~Emma~ McMiller började med att förklara olika väsen för oss. Hon kollade av hur mycket vi visste. Efter ett tag visade hon en Tjoare, som hon förklarade var ett litet väsen som egentligen var helt harmlöst. Men den tjöt så högt att man var tvungen att hålla för öronen. I en halvtimme tränade vi på formeln för att få tyst på den, sedan ställde vi oss på ett led framför katedern. Gabriel klarade det ganska snabbt. Men medan jag höll för ögonen hann jag ändå betrakta Tjoaren ingående. Den blåa varelsen flög runt i rummet. Den hade stora ögon och näsan var bara två hål mitt på huvudet. Munnen var ett smalt streck och den var lika stor som en potatis. Sedan var det min tur. Osäkert gick jag fram mot Tjoaren, som såg ut att skrika för full hals. Men efter Gabriels förtrollning slapp inte ett ljus ut från den. McMiller knyckte till med trollstaven och plötsligt fylldes rummet av skriket. Jag höll för öronen och försökte koncentrera mig. Med slutna ögonlock tog jag fram trollstaven och repeterade formeln i huvudet. -Men skyndade dig då, muttrade någon längre bak i ledet. Jag fnös till svar och gjorde formeln. Inget hände. Jag försökte gång på gång, men inget hände. Tillslut gjorde professor McMiller jobbet åt mig och sade att jag nog skulle klara av det nästa gång. Men jag kände på mig att det inte skulle bli så.

Sandy

Det gick relativt bra för mig det lyckades nästan för mig, jag fick den att vara tyst i två sekunder sen så började den igen. Strax där efter så var lektionen slut och alla började ta sig  till stora salen  för lunchen när vi satt där så tog jag upp mitt schema och tittade på den. Emma frågar mig vad har vi efter maten. Jag tittar på schemat och ser att det är trolldryckskonst med Professor Snigelhorn jag berättar det för Emma.

~Emma~ Trolldryckslektionerna gick mycket bättre. Emma var bäst i klassen. De skulle göra en enkel trolldryck och hennes blev perfekt. -Precis som din mor, skrattade professor Snigelhorn när hon visade upp sin kittel. Emmas kinder blev röda och hon sade blygt tack. Hennes mamma var en mästare på trolldryckskonst, det visste alla. Att bli jämförd med henne var en fröjd för Emma. Efter lektionen diskuterade Sandy, Emma och Gabriel den kommande kvastlektionen. -Jag har åkt med kvast hemma, sade Emma. Jag är en fara för alla uppe i luften. Hoppas bara att jag får slippa.. -Du kommer att klara det bra, svarade Gabriel. Emma fnös men svarade inte.

Sandy

Så var det dax för dagens sista lektion och det var Kvastflygningen med Madam Pomfer vi hade den med slynterselevhem det hände en liten olycka med en av våra klass kompisar som stukade en handled i fallet tappade hon en minnes kula. Madam Pomfer tog med sig henne till sjukhusflygen men hon varnade att om hon fick se någon uppe i luften så skulle den personen ryka med huvudet före från Hogwars. När dem hade lämnat plan så böjde den elaka killen sig ner och plockade upp minnes kulan och sa om hon hade haft koll på den här så skulle hon ha kommit ihåg att ramla på rumpan stället. Jag gick fram till honom och sa ge hit den. Men han kastade upp den i luften och fångade den och flög upp en bit från marken och sa kom och ta den då. När jag satte mig på min kvast så försökte Gabbe att hindra mig men jag flög upp för att få tillbaka den men så fort jag kom upp en bit från marken så sa killen vill du ha den så får du fånga den. Så kastade han den. Jag svängde runt och flög i fatt den och fångade den så att Professor Långbottom såg mig. Sen så flög jag ner till dem andra just när jag hoppade av kvasten så ropade professorn mitt namn jag blev livrädd. Han ville att jag skulle följa med honom. Vi gick till en liten glänta i den förbjudna skogen där femte års elever hade lektion med en gigantisk professor. Där stannar Professor Långbottom  och säger till den andra professorn får jag låna miss Weasly. Den andra Professorn mullrar ett jakande svar. Sen lämnar vi gläntan och går tillbaka till skolan och där går vi in i ett tomt klassrum och där vänder han sig om mot oss och säger Rosé jag har funnit en ny sökare till  laget. - Sandy det här är Rosé Lagkaptenen i Griffinors Quidditchlag.

~Emma~ Sandy hade blivit ivägdragen av professor Longbottom och alla andra stod nervöst kvar. Alla utom den elake killen, som log ett skadeglatt leende. Madame Pomfer kom strax tillbaka. Det gråa håret hade delvis trillat ur sin knut och hon såg stressad ut. -Okej, det var tillräckligt med äventyr för idag. Alla nickade stumt tillbaka. -Men vänta! Att Lissy Lovegood misslyckades borde väl inte vi drabbas av det? sade den elake killen, dom vi senare fått veta hette Krion Hyffia. -Hyffia, det räcker för idag. -Men kom igen! Hans följe stämde in och tillslut gav Madame Pomfrey med sig. Vi hoppade på kvastarna och flög upp i luften. Eller, de flesta av oss åkte upp i luften. Min kvar åkte upp en halvmeter och stannade sedan där. Madame Pomfrey gav instruktioner och de andra klarade det ganska bra. Lektionen var nästan slut, och Madame Ponfrey tyckte att vi skulle åka lite snabbare som avslut. Då vilade min kvast plötsligt att röra på sig. Jag åkte runt i loopar, åkte nästan på alla andra och mitt i allt började kvasten skaka. Den åkte rätt upp, säkert hundra meter. Sedan bara lade den av. Och jag föll.

Sandy

Efter att vi pratat klart återvände Rosé Weasly till Professor Hagrid och sin Lektion och Professor Longbotom och jag åter vände till kvast planen vi kom till baka lagom till att Professor Longbotom kunde skuta ut en förtrollning mot Emma så att hon landade på fötterna. Sen gick han fram till Madam Pomfrey och pratade med henne. Men innan dem började  såg Madam Pomfrey till att alla elever kom ner på marken. Sen gick hon och Professorn iväg och pratade. Jag berättade för Griffendorarna den roliga historien. Slyntarna blev inte alls glada.

~Emma~ -Du kom med i quidditch-laget? utropade jag. Men det är ju jättebra! -Tack, sade Sandy och log blygt. Men du, vad hände där borta? -Vad menar du? -Du trillade ju av kvasten! -Äh, inget viktigt egentligen. Det löste sig. Men jag berättade inte hur rädd jag egentligen blivit. Aldrig att jag tänkte flyga med kvast igen. Aldrig. Ett par veckor förflöt och vi började komma in i rutiner. Sandy var nervös över den kommande quidditch-tävlingen mot Hufflepuff. Tillslut kom dagen för tävlingen. Vi hade satt oss vid frukostbordet för att äta. -Men herregud, hur kan du äta så mycket? frågade Sandy. -Vadå? Jag äter väl inte mer än vanligt. -Det är det hon menar, sade Gabriel med ett skratt. -Haha, bara för att jag har aptit, svarade jag surt. -Som en häst, avslutade Gabriel. Jag smällde till honom på axeln och fortsätta äta. Sandy ville inte ha något, och hade fått en oroväckande grön ton i ansiktet. -Är du säker på att du ska delta? Du borde kanske.. -Nej, avbröt Sandy mig skarpt. Jag klarar mig. -Värst vad hon är sur då, muttrade jag för mig själv. Lagen var i respektive tält och tävlingen var påväg att börja. Gabriel och jag hade kommit in lite sent och var tvungna att sitta bredvid Krion och hans följe. Jag kunde inte hjälpa det, utan spetsade öronen lite extra. -..och jag gav Sandy en liten dos av, illamående, kan man säga. Hon kommer inte stanna länge på fältet, viskade Krion. Jag stirrade på Gabriel. Som även han hade hört. -Vi måste göra något, väste jag. Kom! Jag reste mig upp men Gabriel drog ner mig. -Nej, de har redan börjat.

Det inte mina vänner visste var att min mamma hade hade skickat en Nimbus 3000 till mig när hon fick veta den stora nyheten. Dessutom hade jag bara ätit frukt i massor på morgonen men jag var nervös, men så fort jag satt på min kvast och väntade på att det skulle starta så var det som om jag fick skälv förtroendet tillbaka. Så göd visslan och bollarna var iväg det tog kanske fem minuter innan jag såg kvicken och då sköt jag förbi Huffelpuffs sökare och tappade balansen föll men jag fångade kvicken med tänderna visslan göd spelet var slut Griffendor vann matchen.

~Emma~ Sprängande applåder bröt ut när Sandy öppnade munnen och kvicken sköt ut. -Men trollformlen då? viskade jag till Gabriel. Gabriel ryckte på axlarna och fortsatte applådera. -Den kanske slog fel, föreslog han. Men det gjorde den inte. På kvällen när vi gått och lagt oss började Sandy kräkas i mängder. Jag blev orolig och sprang och hämtade sköterskan på sjukhusavdelningen. -Madame Doffrey! Sandy har börjat kräkas i mängder! Jag tror det var Krion! -Ta det lilla lugna nu. Det är säkert bara något tillfälligt. Men om du vill kan du t med henne hit. Jag visade tvivlande upp min tröja som var full med kräk. Doffreys min ändrades och hon skyndade med. Men när vi kom tillbaka hade det redan slutat. Sandy hade till och med bytt sängkläder och pyjamas. -Vad är detta? frågade Doffrey. Du sade att hon kräktes mängder! -Jo, men det gjorde hon ju.. Sandy vände sig mot oss med ögonbryn vid hårfästet. -Jag? Kräkas? Tror inte det, hörru. Jag förstod ingenting. Sandy förnekade att det skett och Gryffindor fick femton poäng avdraget för att ha oroat sköterskan i onödan. -Varför sade du inget om det? Nu har vi ju förlorat poäng! -Inget hände, Emma! Så höll vi på i en halvtimme. Tills Sandy inte orkade med mer och gömde huvudet under kudden. Jag suckade och visste varken ut eller in. Varför skulle hon ljuga om något sådant? Var det bara min fantasi? Isåfall var den bra stark i alla fall. Dagen efter skedde en likadan händelse. Jag tyckte mig se en elev attackera ett troll, men när jag kallade på professor McMiller visade det sig att det aldrig hänt. Hon gav mig en uppläxning och sade att hon inte var ledare för Gryffindor för att jag skulle förstöra för alla andra med mina fantasier. Jag fick tjugo poängs avdrag. Tillslut började Gabriel och Sandy bli riktigt oroliga för mig. De frågade om jag på allvar såg dessa saker. Och det gjorde jag ju. Vi diskuterade detta en morgon innan magiska djurlektionen med Hagrid.

Sandy

-Jag tycker du skulle gå till sjukhusflygen och fråga om det finns något mot hallontoner Emma sade Gabbe.

När vi kom ner till gläntan så var Slyntereleverna redan där Strax efter att alla hade kommit så kom Hagrid ut ur skogen och bad oss komma med, han lede oss till en jord håla. När vi tittade ner i hålet så var det fullt av håriga pälsbollar. Hagrid delade ut dem till var och en och talade om vadet det var sen så skulle vi med hjälp av våra läro böcker ta hand om dem under den lektionen.

~Emma~ Det tog mig några minuter innan jag förstod hur de fungerade. Sedan gick det galant för mig. Jag visste när den var hungrig, när den ville leka och när den ville vara ifred. För Gabbe och Sandy gick det inte lika bra. Deras varelser rymde och Hagrid gick iväg för att leta reda på dem. Gabriel såg helt oberörd ut när han tittade på alla andras arbete, men Sandy såg helt handfallen ut. -Såja, tröstade jag. Alla kan inte vara bra på allt. -Men.. -Inga men. Bara acceptera. Lektionen fortgick och resten av dagen likaså. Vi gick in i Gryffindors sällskapsrum för att läsa läxorna. Väl där mötte jag Sam och James, mina bröder. Vi pratade och gled snart in på ämnet om mina hallucinationer. Även de sade att jag borde gå till sjukhusavdelningen. Så jag sade åt mina vänner att inte vänta på mig och begav mig iväg. En kvart senare var jag tillbaka. Doffrey hade gjort ett knyck med trollstaven och hade tydligen botat hallucinationerna.

Sandy

Medans Emma var till sjukhusflygen. Så smög jag fram till en soffgrupp där en prefekt kille satt och pratade med  en fjärde års tjej. Jag frågar om jag får slå mej ner de säger att jag får sätta mig, det gör jag också. Vi  börjar att prata så småningom kommer det fram prefekten heter James och tjejen heter Lily. När Emma kommer tillbaka vinkar jag till henne.

~Emma~ Jag såg att Sandy vinkade till mig och gick dit. Tydligen pratade hon med James och Lily Potter. Jag blev alldeles till mig och frågade tonvis med frågor tills Sandy fick bog av mitt pladdrande och puttade mig därifrån. Jag fnös och gick och gjorde min trolldrycksläxa med Gabbe.

Sandy

Strax efter att Emma gått till Gabbe så kom Rosé fram till mig och sa att hon ville samla laget för att prata om träningen men att hon inte kunde Albus. James lovade att leta rätt  på honom jag följde med Rosé till det bortre hörnet av rummet där resten av laget satt och väntade fem minuter senare kom Albus fram släntrande och satte sig bredvid den andra slagmannen vid namn Sam där satt vi och pratade om både matchen mot Hofferpuff de kommande matcherna.

~Emma~ Sandy var på quidditchmöte. Gabriel och jag gick till biblioteket, då Gabriel kommit på att han glömt sina böcker där. Efter en stund hittade vi dem och började skriva på våra uppsatser om Tjoaren. Något rörde sig i ögonvrån. Jag tittade upp och såg ett gäng Tjoare skrika för full hals. Desperat tryckte jag händerna mot öronen för att dämpa ljudet. Utan framgång. -Emma, vad är det med dig? frågade Gabriel oroligt. Jag hade trillat ner på golvet och Gabriel hade oroligt hukat sig bredvid mig. Ljudet blev högre och högre tills jag slutligen svimmade. Förvirrat öppnade jag mina sömndruckna ögon. Fem par oroliga ansikten lutade sig över mig. -Hon har vaknat! utropade James. -Äntligen, jag trodde att hon aldrig tänkte öppna ögonen, sade Sam. Sandy och Gabriel stod på ena sidan av sängen och mina bröder på den andra. Vid fotändan stod Madame Doffrey med rynkade ögonbryn. -Vad hände? frågade Sandy mig. -Jag, jag vet faktiskt inte, svarade jag. Jag var i biblioteket, så plötsligt kommer en massa Tjoare som började skrika.. En hallucination, bara. -Men jag gav dig en trollformel mot just det.. muttrade Doffrey. Det kan inte vara hallucinationer. -Men vad kan det då vara? frågade jag. -Jag vet inte, medgav Doffrey. Hon bestämde dock att jag skulle stanna på sjukhusavdelningen på obestämd tid. -Fast minst en vecka, så få inte upp hoppet om att sticka snabbt nu, hade hon sagt.

Sandy

Under de veckor som Emma låg på sjukhusflygen så gick jag och Gabbe tillbaka till den övergivna korridoren och utforskade den efter lektionerna. Vi var klara lagom till Halloween då gick vi till professor Longbotom berättade vår teorier om varför Emma har de här synerna han tar med  oss till rektor Mcgonagall's kontor och där får vi redogöra igen vad vi kommit på när vi var kara gick vi alla fyra sjukhusflygen där Emma skulle få kamma ut idag. Professorerna gick och talade med Madame Doffrey när de kommer tillbaka så visar det att hon har kommit på samma idé. Emma blev utskriven efter att vi berättat vår teori. Sen gick vi till Halloweenfesten.

Emma

Det var skönt att komma ut ur sjukhusavdelningen. De sista veckorna hade jag känt klaustrofobin komma smygande.

-Ingen press, men du har just missat fyra veckors utbildning, kommenterade Gabriel retsamt.

-Jättekul, muttrade jag som svar.

      Dagen för Halloweenfesten hade kommit och alla var samlade i den stora salen för att avnjuta Halloweenmiddagen. Maten trollades fram och alla högg in. Speciellt jag.

-Emma, du borde nog ta det lite lugnt, sade Gabbe med en aning oro i rösten.

-Vadå? Jag har levt på soppa i fyra veckor, sade jag och betonade de sista två orden extra mycket.

-Om du inte vill spy borde du nog sluta äta genast, kommenterade Sandy.

-Jaja, okej, sade jag och sköt ifrån mig tallriken.

Den kommande kvarten stirrade jag stint in i väggen i protest tills Gabriel brast ut i skratt. Jag räckte ut tungan mot honom och drog tillbaka min tallrik för att skövla på den nyanlända efterätten.

-Du, Emma? frågade Sandy försiktigt.

-Om du har ett problem med min aptit så får du titta åt andra hållet, fräste jag åt henne.

-Nej det är inte det, utan något annat.

-Jaha. Förlåt.

-Du vet dina hallucinationer?

-Ja, var är det med dem? frågade jag.

-Fortsatte dem när du var i sjukhusavdelningen?

Jag svarade inte utan tittade bara ner på bordet. Sandy tog det som ett ja och förklarade att hon och Gabriel hade kommit på en teori om varför jag hade dem och varför Madame Doffreys trollformler inte hade fungerat. Nyfiket tittade jag upp och mötte Sandys sammanbitna blick. Hon tittade mot Gabbe som nickade medhållande.

-Det är så att..

-Ja?

-Det blir enklast att visa dig. Följ med oss till biblioteket när vi har ätit upp.

     Det gjorde jag. När vi var klara gick vi snabbt in till biblioteket. Sandy drog fram en tjock bok och damp ner på en stol. Hon tecknade åt oss att göra detsamma. När vi alla hade slått oss ner vid ett av de många borden slog hon upp boken på mitten och började bläddra.

-Då ska vi se.. Här är det, sade hon någon minut senare med ett finger pekandes på ett stycke i texten.

Jag läste det oroligt.

Mr. Hooleys verk och livsstudier bidrog enormt till magivärldens syn på samhället. Han kom med många nytänkande idéer och fakta. En av hans mest berömda av dessa fakta är att det finns flera olika sätt att få visioner. Den allra vanligaste är det när personen i fråga sätts i en slags trans och därefter inte minns händelsen. Det finns även andra ovanligare sorter. Som att se det mitt framför ögonen på en, som en scen. Personen som får synerna kan oftast ha svårt att skilja på verklighet och profetia, men med hård träning kan denne uppnå en viss nivå av kontroll. Dessa profeter kan även se saker som redan hänt.

När jag läst klart stirrade jag förskräckt upp mot Sandy.

-Tänker du vad jag tänekr? frågade jag.

Sandy

Gabbe sade vi gick också  till den öde korridoren och kollade och vi upptäckte att alla dina syner härrör därifrån men det är gamla händelse från krigets dagar. Gabbe gick och hämtade en annan bok som var nyare han slog upp en sida och la den i Emmas knä så att hon kunde läsa det.

Emma

Jag läste noggrant igenom hela kapitlet. Tillslut började Sandy trumma med fingrarna mot bordet av otålighet. När jag äntligen var klar tittade jag upp.

-Vad stod det? frågade Sandy. Jag hann aldrig läsa det.

-Det stod att synerna börjar när man är tio till tretton år gammal. Tydligen börjar det med syner om det förflutna, och bara på en viss plats. När man med tiden lär sig mer kan de tydligen komma var som helst och både från framtiden och det förflutna, sade jag medan jag skummade igenom texten igen.

-Vi borde nog prata med någon om detta, sade Gabriel. Du kan inte ha det såhär, med alla synerna och ingen hjälp.

Jag nickade. Men vad kunde professorerna göra? Ingen av dem kunde särskilt mycket om spådomskonst och syner. Om inte..

-Vad heter professorn inom spådomskonst? frågade jag.

-Jag vet inte, svarade Gabriel. Men vi kan ju alltid leta upp honom eller henne och fråga om råd.

Jag hummade instämmande. Sandy kanske visste vem som hade hand om de lektionerna.

Sandy

- Professor Sibylla Trelawney är lärare i spådomskonst sa jag. Hon kommer nästan aldrig ner från tornet där spådomskonstklassrummet ligger.

Vi borde först prata med Professor Longbottom som är vår elevhemsföreståndare han är ju insatt i det hela också.

Emma

Men himlen ute hade redan mörknat så det fick bli dagen därpå. Snart skulle utegångsförbudet börja gälla. Vi kunde ju inte bara smyga runt i slottet, oavsett anledning.

Dock hade både Gabriel och Sandy fullt upp resten av veckan. Gabriel hade hamnat efter med ett par läxor och Sandy hade hårdträning inför nästa quidditch match, mot Slytherin. Tillslut klarade jag inte av att vänta på dem längre. Med bestämda steg gick jag mot professor Longbottoms kontor och knackade på dörren.

-Kom in!

Jag öppnade dörren och steg in i kontoret. Det var fullt av växter var jag än tittade. Med ens blev jag osäker. Borde jag verkligen göra detta själv? Borde jag inte vänta på Sandy och Gabriel först? Men nej, intalade jag mig. Jag måste få detta överstökat så snabbt som möjligt.

-Professor Longbottom, det finns en sak jag måste berätta om..

Sandy

Rosé höll oss kvar på planen långt efter middagarna för att träna in i det sista men till slut så blev hon tvungen att släpa oss så att vi kunde få sova och hålla jämna steg med läxorna.

Jag tog ofta sällskap med Sam medan vi gick upp brukade vi alltid prata om våra familjer på så sätt lärde jag känna Emma också. Idag när vi kom in i vårat uppehållsrummet så var det relativt stimmigt både jag och Sam blev oroliga men sen kom Gabbe och James fram till oss från olika håll och förklarade att vi hade haft inbrott och Perfekt James Potter hade gått för att hämta Longbottom.

~Emma~ Professor Longbottom tog det förvånansvärt bra. Han nickade bara och reste sig från sin plats bakom skrivbordet. -Kom, sade han. Vi borde gå till professor Trelawney. Men på vägen dit stoppades vi av en elev som sade att Longbottom behövde komma till sällskapsrummet. Vi skyndade oss och när vi var framme såg jag Gabriel och Sandy stå i ett hörn av rummet. Jag skyndade till dem och viskade: -Jag har berättat. Vad har hänt?

Sandy

När Emma kommer fram till oss där vi dragit oss in mot hörnet där vi stod så började Gabbe och James rabbla upp samma sak som de hade sagt till mig och Sam. Emma blir snopen att hennes bröder står där också. Men lugnar sig när jag säger att jag och Sam kom upp strax innan henne. Sen hörs ett skarpt knorrande från min och Sam's magar. Men det är inte bara våra utan hela lagets magar som knorrar högt och tydligt Professorn vänder sina ögon mot Rosé. Men strax efter ropar han ut att alla ska ta sig ner till stora salen.

~Emma~ Dagen efter harklade sig rektorn, professor Roden, högt. Alla tystnade och hundratals huvuden vändes mot honom. -Som ni kanske hört så har det skett ett inbrott i Gryffindors sällskapsrum. Vi undersökt brottsplatsen och kommit fram till att en skurk från Azkaban har brutit sig ut. Flera flämtningar bröt ut. Azkaban? Det var väl omöjligt att bryta sig ut där ? Såvitt jag kände till så hade bara Sirius Black någonsin gjort just det. Att bryta sig ut, alltså. -Brottslingen i fråga råkar gå vid namnet Ulder Bell. Och kaoset bröt ut.

Sandy

Jag tänkte halvhögt så att bara de som satt runt mig hörde"det enda sättet att ta sig ut från Azkaban var om man var en oregistrerad Anumagus. Och då kunde denna Ulder vara var som helst till och med någons husdjur så som Slingersvans var Rons råtta när han började skolan.

~Emma~ -Vad ska vi göra? frågade jag hysteriskt. Vad är han ute efter? Tänk om vi dör! Sandy klappade mig på axeln och påpekade att ingen hade blivit skadad. Jag stirrade på henne och hon gjorde munnen till ett smalt streck. -Alla elever till den stora matsalen! utropade professor Longbottom. Jag hoppade till. Att det fanns andra i rummet utom jag, Sandy och Gabriel hade jag glömt. En timme senare låg alla eleverna på Hogwarts i sovsäckar i salen. Borden hade snabbt försvunnit ur salen. Jag, Sandy och Gabriel var vakna och samtalade tyst.

Sandy

Vi pratade om vad vi skulle göra tills en av lärarna kom fram till oss och sa till oss på skarpen då lade vi oss ner för att sova jag somnade direkt och drömde.

Jag gick i skogen plötsligt så kommer en stor grå hund med gaggig päls fram och säger Du är äntligen här sen ser jag hur hunden förvandlas till en trollkarl. Jag vet att han är Ulvar. Han riktar sin trollstav mot mig och ropar Avada Kadavra.

Jag vaknar upp och vet att jag just haft en av mina sann drömmar. Jag sätter mig upp och väcker Emma och berättar om min dröm och att jag har haft sann drömmar tidigare. När Emma fått veta så tycker hon att jag ska berätta min dröm för Longbottom så jag reser mig och går bort till Professor Longbottom och berättar samma sak för honom som jag berättade för Emma. Medans vi står där och pratar så kommer Professor Trelawney fram till oss och säger Professorn ville prata med mig. Longbottom såg först förvirrad men kom sen till sans och sen berättade han om min dröm och Emmas syner. Hon sa bara vi har vist två stycken som har gåvan. Var har vi den andra flickan jag skulle vilja ta mig an de här två flickorna om det är okej för er Professor Mcgonagall sa hon vänd mot  rektorn som kom gående rakt mot oss hon blev helt paff tills jag och Professor Longbottom berättat allt igen. Då instämde hon i att det var nog bäst. Hon tackad för att jag gav ett signalement på vad de skulle hålla utkik efter sen gick vi tillbaka till Emma. Gabbe hade vaknat det syndes att Emma hade berättat för honom men en sen. Jag sa Professor Trelawney vill ta sig an oss två Emma.

~Emma~ -Hon vill ta sig an oss, sade du? väste jag förbryllat. Ja, jag antar att det vekare logiskt.. Sandy nickade och berättade att vi skulle gå på Trelawney's lektion med 3:orna och dessutom ha en privat lektion i veckan med henne. -Men, drömmen du hade då? Kommer Ulvar att döda dig? Utan att märka det hade jag börjat prata väldigt högt, och alla i salen stirrade på oss.

Sandy

- Vi ska hålla extra bevakning och hålla utkik efter det signalement som Sandy har berättat för oss. Men det kan vara så att hon såg honom som någon annan och att det var den personen som är i fara eller redan död. Sade rektorn. Men ta det lite försiktigt för säkerhet skull ni tre. 

När rektorn tystnade så fik Professor Trelawney en konstig tom blick och började prata med in nästan basisk röst: - Ikväll dör vår högsta minister på ministeriet. Sen lika plötsligt blev hon sig själv.

~Emma~ Alla i närheten som hade hört tittade förundrat på professorn. -Vad? frågade hon och rynkade pannan. -Du hade en profetia, sade jag försiktigt. -Jaha. Jaså, det förklarar alla konstiga blickar. Professor Trelawney gick till rektorn och de hade ett lågmält samtal. Efter ett tag gick Professor Trelawney fram till Sandy och mig. -Följ med mig. Vi börjar med lektionerna omedelbart. -Eh, professor Trelawney? Vi har inte fått en blund i natt. Vi kanske borde sova lite först, påpekade Sandy. Men professorn skakade på huvudet och nickade åt oss att komma. Hennes klassrum var väldigt annorlunda än alla andra. Tygdraperier hängde över fönster och lampor. Jag kände mig genast lugn. Det verkade Sandy också göra. Vi tittade på varande och log försiktiga leenden. -Någonstans här.. mumlade Trelawney. Tillslut verkade hon hitta vad hon sökte och drog fram en pergamentbit. -Det här är profetian om de två systrarna. Ni, sade hon. Jag skrattade till och påpekade att vi inte var systrar. -Jo, det är ni. Allt stämmer, sade Trelawney. Ni adopterades bort när ni bara var någon månad gamla. Ni är alltså tvillingar, trots att ni ser så olika ut. Ni har båda seendets gåva. Detta tog ett tag att smälta. Men det fanns mer. -Och Ulver är er far.

Sandy

Vad sa du min pappa är mugglare och jag är identisk med honom det det vilken kotte som helst se och Emma, Sam och James är slående lika också så det tror jag inte sade jag och Emma  nickade också. Trelawney lämnade fram profetian - den sågut som ett glödandeklot - så att den hamnade i min och Emmas hand då började den tala:

Det ska komma en dag då två flickor till Hogwars skola för Häx- och Troll-konster komma de är icke besläktade med blods band utan själsliga band båda har synens gåva men i olika former. I vilka former kommer tiden utvisa deras fiende är en ulv i fårakläder.

När profetian tystnat tittade jag och Emma på varandra, jag fick inte ur mig ett enda ord.

~Emma~ -Nu måste du förklara lite, sade jag sakta. Han kan ju inte vara vår far, av logiska anledningar. Så varför sade du det? Professor Trelawney svarade inte utan vände sig om och hämtade två böcker ur den massiva bokhyllan som fanns bredvid eldstaden. -Läs dessa, sade hon. Då kommer ni att finna alla ers svar. -Vore det inte smidigare om du bara berättade? frågade Sandy. Trelawney skakade på huvudet och sade att böckerna vi fått handlade om grunderna i seendets gåva. Vi skulle läsa den ur våra vardera exemplar och komma tillbaka om tre dagar för att börja lektionerna på riktigt. När vi hade bemästrat konsten att se med det inre ögat skulle vi själva veta. Trelawney själv hade tydligen inte en aning. Om varför Ulver hade bestämt sig för att vara fiende med just dem, alltså. Och varför det i en annan profetia sades stt han var vår far. All denna information gjorde mig dåsig, men Sandy var tillräckligt klar i huvudet för att påpeka att boken var en decimeter lång. -Hur ska vi hinna läsa den på tre dagar? sade hon och betonade särskilt de sista orden. Vi har annan läxa också, vet du. -Ni får helt enkelt se tills tt hinna, sade Trelawney. Det är brådskande. Därefter gick vi tillbaks till stora salen och Gabbes frågande blick.

Sandy

Jag la min bok i min sovsäck och la mig själv i den också med huvudet på boken och somnade: 

Du bär på det seende ögat men du ser inget när du är vaken men när du sover ser du allt men det är inte allt som du minns men vissa fragment minns du när du vaknar. Du kan inte läsa om det i en bok för det har aldrig funnits någon bok om det. Jag är den ända som har haft den förmågan i trollkarls värden. Om mig kan du läsa om i trollkarls historia.

I min dröm hörde jag en röst messa ord under resten av natten. När jag vaknade så berättade jag om den mässande rösten för Emma och Gabbe de tyckte att jag skulle ta fram min trollkarls historia och läsa den i stället för att läsa den bok som Professor Trelawney hade get mig.

~Emma~ Sandy valde att läsa en annan bok, men själv läste jag den vi i själva verket skulle läsa. Fann jag något intressant kunde jag ju alltid berätta det för Sandy. Hon i sin tur skulle berätta om sin bok för mig. Dubbelt så effektivt, det tyckte vi båda. Dagen efter fick alla återvända till sina sällskapsrum. Sandy, Gabriel och jag gjorde läxor, eftersom vi låg hopplöst efter med allt. Klockan var kvart över ett när vi slutligen slog ihop böckerna och gick till sängs. Jag vaknade av skrik från sängen bredvid. Det var Sandy. Hon hade svettpärlor på pannan och över henne stod en lång, mager man. Hans ansikte var täckt av skuggor, men något sade mig att det var Ulver. Han hade en trollstav i handen. -Sectumpsepra! utbrast han. Sandy skrek ännu högre och blodet forsade ur henne. -Sandy! Sandy! sade jag förskräckt. Varken Ulver eller Sandy reagerade, det var som att de inte kunde se mig. Jag reste mig upp ur sängen för att putta Ulver åt sidan, men det gick inte. det var som att svepa händerna över luft, som ett spöke. Då förstod jag. Detta hände egentligen inte. Det var en vision. Hade framtidsvisionerna redan börjat? Efter några minuter hade visionen avtagit och jag tittade in i Sandys skräckslagna ansikte. Med en svepande blick över rummet såg jag att Tiffany och Sarah, som vi delade rum med, såg lika förfärade ut de också. -Emma? sade Sandy försiktigt. Var det en, vision? Jag kunde inte svara utan nickade bara. Jag hade en klump i halsen och svalde den frenetiskt. -Det var en framtidsvision. Du och Ulver. Han dödade dig, Tre par skräckslagna ögon stirrade på mig.

Sandy 

-Det låter som min dröm för någon min ut sedan men då var det du som dog sade jag till Emma. Emma bara gapade sen sa Sara har ni just förespått varandras under gång eller. Jag sa det ser ut som det Sara. Tiffany sa vill ni prata om det. Både Jag och Emma nickar och vi sätter oss i en cirkel vi fyra innan vi börjar tittar vi mot den femte sängen och alla tänkte Lizzy sover djupt. Sen satte vi igång berätta Emma börjar sen när hon är klar berättar jag om min dröm det visar sig att dem är identisk förutom att Emma så mig och jag såg henne.

~Emma~ Det var för mycket, helt enkelt. Hade vi verkligen förespått varandras död? Både jag och Sandy var likbleka. Våra rumskompisar lyssnade allvarligt och kom med kommentarer då och då. -Men, borde ni inte säga till Longbottom eller någon? frågade Tiffany. -Inte än, svarade jag. Det är nog bättre att vänta. -Det tror inte jag, argumenterade Sarah. Detta är viktigt. Livsviktigt. Jag bara nickade.

Sandy

Då plötsligt knakade det på fönstret både jag, Emma och Sara hoppar högt men Tiffany reser sig upp och går fram till fönstret öppnar för sin kritvita uggla som hoppar in och sätter sig på hennes axel och släpper en permanent rulle i hennes hand. Hon rullar upp det och ögnar i genom det sen så säger hon vänd mot oss det är inte bara ni som förespår död i era syner siare värden över ser död i sina syner så jag vill nog följa med er till Professor Longbottom för jag måste visa det här brevet för honom. Jag säger ska vi gå nu på en gång.

[Hejhej! Jag läste i den här tråden och såg hur ambitiösa rollspelare ni var, och jag skulle vilja fråga om ni har lust att joina en annan hogwartsrollspelssida med oss! Den har varit död ett tag nu, och vi skulle verkligen vilja se den bli aktiv igen. Vi har haft allt möjligt på den sidan, baler, skvallertidningar om våra karaktärer, lektioner, turneringar m.m. Det är verkligen jättekul att vara med och rolla när minst 50 personer med olika karaktärer gör det tillsammans med en, det blir liksom en riktigt skola :D Så jag undrar om ni skulle vilja ansluta er till oss, vi är tre personer hittills, och försöka vara med och "rolla" och sprida detta ^^ 

Här är sidan: http://minihogwarts.forum24.se/minihogwarts.html 

Hoppas ni vill vara med! c:]

~ Emma~ Vi skyndade oss mot Longbottoms kontor, men ingen öppnade. Sandy gjorde en trollformel på dörren så att den öppnades med ett svagt knakande. Inne i kontoret var det mörkt och folktomt. -Var kan han vara, tror ni? frågade jag. Mina tre rumskompisar skakade på huvudet och ryckte på axlarna. Plötsligt hörde vi ett jamande. Till höger om oss stod en katt med röda ögon. Filch katt. Oh-oh, vi var illa ute nu.

Sandy

Strax efter kom både Longbottom och Mr Filch från olika håll. Filch sa ser man på elever som springer uppe mitt i natten det ska lärarna få väta. Nevill sa jag vet det redan Filch. Sen vände han sig mot oss och sa men jag vet där inte varför ni springer uppe? Tiffany räckte fram sitt brev till Professor Longbottom han läste det snabbt. Sen bad han oss kliva in på hans kontor sen bad han mig och Emma berätta om våra syner en i taget. Sen blev det tyst ett litet tag innan han tog med oss alla fyra till rektorns kontor.

~Emma~ Rektorn hade insisterat på att Mr. filch skulle gå och lägga sig igen. Efter att mumla några ord om att han önskad tillbaka de gamla straffen (han ville tydligen väldigt gärna hänga någon från taket från fötterna) så gick han. -Detta är mycket allvarligt, sade rektorn allvarligt när vi hade räckt över lappen och hon noga hade läst igenom den. Vi nickade bara och tittade oroligt på varandra. -Jag och professor Trelawney måste fundera på vad detta betyder. Ni borde gå och lägga er igen; jag kommer inte låta er slippa några lektioner imorgon om bara för att ni är trötta. Puff iväg på er nu. Jag log lite åt hennes sätt att schasa iväg oss. Puff på er. Sedan gick jag med dem andra tillbaks till sällskapsrummet. Om jag bara vetat vad som skulle komma att hända.

Sandy

Tiden gick vi hade våra lektioner under dagarna och jag och Emma hade vår Spådomskonst med Professor Trelawney på kvällarna jag hade min quidditch träning också på kvällarna. Men en tidig kväll i böjan av desember, när jag ligger på en madrass i professor Trelawneys klassrum och ska räkna ner mig i trans så händer det not jag inte har varit med om tidigare:

-Jag ska lyckas att förvandla mig till ett djur. Säger jag med en basisk röst så att både Emma och Professorn hör mig.

Samtidigt så ser jag i min sömn-trans en liten vit kattunge som jag vet att det är den katten som är jag.

När jag slår upp ögonen så ser jag att både Professorn och Emma tittar på mig.

Jag säger vad är det? Då kommer det en röst bakom mig det är en grå spräcklig katt som plötsligt förvandlas till rektor Mcgonagall. Hon säger du vill ha svar på din fråga det är enkelt så berättar hon vad jag sa sen fick jag säga vad det var som jag såg i drömmen. När jag sagt  det så vände hon sig till professor Trelawney och sa vad tror du. Professor Trelawney sa jag kan inte göra så mycket mer för henne så du kan få ta över henne om du vill professor  Mcgonagall. Rektorn tog fram sin stav och trollade fram ett pergament och skrev:

Imorgon kväll efter kvällsmaten på mitt kontor.

Jag gillar Jaguarer.

Hon gav mig lappen sen gick hon. Professor Trelawney sa det är nog dax att sluta för ikväll. Jag och Emma gick ner för stegen för att gå tillbaka till vårt uppehållsrum.

~Emma~ Efter middagen försvann Sandy. Hon ville inte berätta vart, bara att det var viktigt. Suckandes tänkte jag att hon i alla fall skulle berätta efteråt, trots att jag redan nu höll på att sprängas av nyfikenhet. Jag tittade åt Gabriels håll. Han hade ätit färdigt, så vi reste oss och gick genom korridorena till sällskapsrummet. -Nej! Emma! Du får inte, snälla! En röst framför mig fick mig att rycka till. En tjej i femtonårsåldern med blont hår uppsatt i en stor knut svängde runt hörnet. Jag trodde att hon pratade med mig, men insåg att hon tittade på något bakom mig. När jag vände mig om såg jag ytterligare en tjej i samma ålder, med yvigt, eldrött hår och otroligt många fräknar. Det var något bekant med dem båda två. Hoppfullt såg jag mot Gabriels håll, i hopp om att han kände igen dem. Men han bara tittade på mig med en konstig blick. -Emma, hur är det? frågade han. Jag bara skakade på huvudet och pekade på tjejerna. -Jag trodde aldrig det av dig! utropade den blonda tjejen. -Jag har inget val, sade den rödhåriga med den sorgsnaste rösten jag någonsin hört. Sedan tog tjejen med det röda, yviga håret upp sin trollstav och utropade en trollformel jag aldrig tidigare hört. Den andra tjej föll ihop på golvet, och plötsligt visste jag vad det var jag såg. En vision. Om mig och Sandy.

Sandy

Jag gick till rektorns kontor sa lösenordet till statyn den böjar snurra jag hoppar upp på den. Sen när jag är uppe så knackar jag på dörren Mcgonagall ropar kom in. Jag gick in och stängde dörren. Sen för klarade Mcgonagall hur jag skulle göra. När hon tystnat kom det fram en äldre trollkarl från ett hörn och sa jag kommer att över vaka er så att jag kan registrera er som en anumagus. Jag nickar och tittar på Mcgonagall hur hon gör när hon förvandlas. Sen ser jag att den grå katten nickar åt mig så jag tänker mig i genom det som professorn sa sen tänker jag på trollformen som professorn lärde mig och plötsligt känner jag att jag förvandlas och på min plats står en kritvit katt. Jag är så vit att jag lyser som en patronus. Trollkarlen sa det där ser man inte var dag. Han går runt mig och skissar av mig och skriver några kännetecken. Han nickar till rektorn och mig vi förvandlar oss tillbaka oss skälva. Professorn sa det värkar som det är klart för denna gången. Du kan gå nu men du måste träna på att förvandla dig till nästa gång det är din läxa. Jag nickar och går när jag kommer ner till korridoren så kommer jag på en sak jag täcker formen så att jag förvandlar mig till katt när jag kommer till tavlan så smiter jag in efter två fjärde års elever innan de hinner stänga porträttet. När jag kommer in i uppehållsrummet så blir det knäpp tyst alla tittar på mig. Utom Emma som sitter  och pratar med en knäpptyst Gabbe.

~ Emma ~ Jag småpratade tyst med Gabriel. Vi hade bestämt att berätta för Samdy först och lärararna sedan. Plötsligt märkte jag att alla, inklusive Gabriel, var knäpptysta. Jag höjde blicken och såg Sandy stå strax utanför ingången till sällskaprummet. -Har jag missat något? frågade jag rakt ut i luften.

Sandy

När Emma vänder ansiktet mot mig så se jag att hon har den dimmiga blick som hon brukar ha när hon har en syn så jag tar ögon kontakt med Gabbe och får honom att förstå att vi måste få henne  till ett tomt rum. Han tar tag i henne drar med henne upp till killarnas sovsal jag tassar efter i min katt form när jag kommer in i killarnas sovsal så tänker jag formen och blir mig själv igen och sa vad såg du i din syn för en sekund sedan.

~Emma~ Jag skakade förvirrat på huvudet. Två syner inom en halvtimme? -Denna var lite lugnare än den förra, sade jag sakta. Sanjy tittade förbryllat på mig. -Hon fick en annan syn för ett tag sedan. -Denna var bara en vit katt som smög ut ur sällskapsrummet, sade jag.

Sandy

-Katt som ser ut som en patronus i så var det min animagus form. Och som svar på din fråga där nere så var det mig som alla såg på. Jag bäretade snabbt om vad som hänt på rektorns kontor. Sen förvandlade jag mig till den neon vita katten och hoppade upp i Emmas knä och gned mig mot henne.

Gabriel som setat tyst tills nu sa att vi alla tystnat var faktiskt för att vi torde att det var en patronus som hade kommit in med tanke på att du inte rörde någon utan att du gick där det inte fanns någon. 

Jag vände mig mot Gabbe och nickade. Jag kurade i hop mig i Emmas knä och började spinna.

~Emma~ Följande dagar förlöpte utan några särskilda händelser. SAndy, Gabriel och jag slet med läxorna och jag fick syner ett par gånger i veckan. De var inte allvarliga, utan mest någon elev som gjorde ett spratt eller gick runt i slottet efter läggdags. Professor Trelawney gav oss en mer överskridande blick på vad våra förmågor gick ut på och hur de fungerade. En kväll uppe i hennes lektionssal diskuterade vi huruvida jag skulle kunna blocka synerna för ett tag om jag skulle vilja. ' -Det borde gå, sade Trelawney fundersamt. -Skulle det kunna göra det? frågade jag exalterat, synerna var för det mesta bara riktigt jobbiga. -det borde funka, mumlade Sandy från sin bok. -Kanske det, det, svarade en kall röst bakom mig. Jag snodde runt. Ännu en syn? Uppgivet såg jag åt Sandys och Trelawneys håll. Men de såg förskräckta ut båda två. Jag tittade bakåt igen. Var det inte en syn då? Det verkade inte så. Håret på armarna reste sig och jag rös till. för där, några meter ifrån oss, stod en man med ett långt ansikte och blont snaggat hår och fårakläder. Ulver.

Sandy

Jag hade lärt mig rätt snabbt att att förvandla mig så rektorn hade skickat tillbaka mig till professor Trelawney. 

Men denna dag var verkligen ingen vanlig dag. När jag såg Ulvar stå där i professor Trelawneys klassrum då var jag tvungen att nypa mig i armen för att jag skulle veta att jag var vaken. Sen såg jag att han riktade sin stav mot Emma tog ett språng så att jag hamnade mellan dem och ropade PROTEGO och riktar min stav mot Ulvar.

#65 ~Emma~ Ulver viftade med staven och Sandy flög in i väggen. Hon reste sig inte upp utan stönade bara lågt. Det droppade blod från ett litet sår i pannan. -Sandy! skrek jag förtvivlat. Sedan vände han sig om mot Trelawney som stod som fastfrusen i marken. Ännu ett svisch med trollstaven och hon kastades bort mot Sandy. Ulver skrattade. Bara ljudet gav mig knottror på armarna. Han riktade trollstaven återigen åt mig. -Några sista ord? frågade han. Jag försökte i panik komma på en trollformel som skulle kunna hålla honom sängen, om än för bara några sekunder. -Confundo! skrek jag. Inget hände. Jag sade trollformeln igen, men det enda resultatet böev ett gapskratt från Ulver. -Dags att göra sig av med Emma lilla, sade han med sin kyligt Lena röst. Han höjde trollstaven. Sedan blev allt mörkt.

Sandy

I skydd av professorn så riktade jag min stav mot Emma och tänkte på den trollformell som rektorn hade lärt mig. Sen stoppar jag på mig min stav. Sen förhandlade jag mig till min katt och gick fram från mitt göm ställe under professorn samtidigt som jag försökte få in trollformeln i Emmas huvud men jag vet inte om jag lyckades. Men blotta synen fick Ulvar att rygga undan som om han var en dementor och jag en patronus.

Emma

Jag hörde röster, som i utkanten av mitt medvetande. Min syn var dimmig och jag kunde inte känna någonting. Jag såg min arm framför mig, vriden i en onaturlig vinkel. 

Rösterna blev starkare i takt med att min hörsel blev bättre. Men jag kunde fortfarande inte urskilja några individer. 

Var var jag? I ett försök att få hjälp av någon sade jag ett tyst 'hjälp', men det lät mer som en suck. Jag hörde ett kallt skratt som gav mig kalla kårar.

Jag hörde ett skrik innan jag blev medvetslös igen.

Sandy

När jag kommer i närheten av Emma så hör jag röster utanför klassrummet. Jag hör Emma viska hjälp också. Ulvar skrattar till, det är ett kallt skratt.

Jag mosknar till och hoppar rakt mot Ulvar och bitter honom i en av hans tår så att han skriker till. Dörren slås upp in kommer lärarna med stavarna lyfta mot Ulvar.

Jag smiter tillbaka till Emma och böjar slicka henne på ansiktet. Tills jag ser att hon böjar kisa mot mig och de andra lärarna.

Ulvar var redan bort forslad.

Nu höll lärarna på att få Trelawney till sjukhusflygen. Longbottom kom fram till oss och frågar hur vi mår. Emma försöker att säga något men det kommer inget ljud från hennes mun hon rör på läpparna men inget ljud kommer.

Longbottom tittar på mig och säger du då. Jag tittar mig om och ser att de andra har lämnat tornet så jag förvandlar mig tillbaka till människa och öppnar munnen för att svara men tuppar av så att jag ramlar mot professorn.

~Emma~ Jag stod i en dunge. Det porlande ljudet av en Bäck hördes i bakgrunden och solen värmde min hud. Fåglarna kvittrade och träden var gröna. Ett par rådjur betade bara några meter från mig. Jag blickade upp mot den molnfria himlen. En sommar, när min pappa fortfarande levde, brukade hela familjen åka hit. Det var den mest fridfulla platsen på jorden, och djuren verkade inte det minsta rädda för en. Plötsligt förändrades scenen. Gråa moln flöt fram på himlavalvet och det blev mörkare. Rådjuren ryckte till och sprang iväg. Fåglarna slutade kvittra. Jag kunde inte längre höra bäckens vatten forsa fram bland stenarna, En hög röst hördes. En kall röst. -Du kommer döda dina vänner. Du kommer förråda skolan. Du kommer att bli avskydd. Om inte du går över till min sida kommer allt ont att hända dig. Du har en månad på dig. Jag vaknade med ett ryck och skrek så högt jag kunde.

Sandy

Jag satt vid en strand det var sommar jag satt och bara njöt av det varma vädret.

Plötsligt står jag i ett av Hogwars torn och tittar in i Ulvars ögon han säger du kommer att döda dina vänner om inte du och Emma går över till mig ni har en månad på er. Annars så är det finito. Han drar med ett finger över sin hals.

Jag vaknar skrikande i en sjukhus säng. Sköterskan  kommer ut springande från sitt kontor när hon hör två skrikande patienter.

~Emma~ Sköterskan kom inrusande i rummet. -Vad hände? frågade hon. Plötsligt började ni båda två skrika för full hals.. -Jag är okej, lyckades jag kraxa fram. Bara en mardröm. Sandy instämde, men sköterskan verkade inte tro oss. Med en suck gick hon tillbaka in till sitt kontor. Jag insåg att vi befann oss i sjuksalen. Jag måste ha tuppat av, men vad hade hänt med Ulver? Jag frågade Sandy, men hon verkade inte heller veta. -Vi får väl ta reda på det imorgon, sade jag. Med tanke på att skolan inte är utrymd är det nog ingen fara.. Men när jag lade huvudet på kudden igen tycktes jag mig höra en viskning "Jag kommer tillbaka.." Det tog flera timmar innan jag sjönk in i en orolig sömn.

Sandy

Jag lyckades somna om men jag hade en orolig sömn trans resten av natten:

-Vad går det här avtalet ut på? frågade jag.

-Enkelt ni räddar magi-värden från ondska sa rösten.

-Är det Ulvar som är ondskan eller? frågar jag.

-Han är bara en del av den. sa rösten.

Och där vaknar jag när jag ser att Emma är vaken så berättar jag för henne om min dröm. Hon blir fundersam av min dröm. Strax efter så får hon den där blicken som hon får när hon får syner.

Jag blir så klart nyfiken på vad den handlar om.

~Emma~ Sandy betraktade mig nyfiket. -Var det en syn? frågade jag Sandy nickade. Jag kunde precis se henne i mp ljuset som sken genom fönstren. -Det var bara någon med brunt buskigt hår som satt intill en rödhårig pojke. De pratade tyst. Jag trodde att de kommit in under tiden som jag sov.. Sedan såg jag Sandy djupt i ögonen och frågade oroligt: -Ulver kom in i skolan utan problem. Han paralyserade professor Trelawney. Vi kan inte lägre lita på skolan. Vi måste fixa detta på egen hand.

Sandy

Jag nickar med givande. Berättar jag om vad professor McGonagall och sa sen vad trollformen var sen berättade jag vad hon skulle behöva gör för att finna sitt inre djur. Sen frågar jag om hon vill bli en animagus?

~Emma~ -Menar du det? frågade jag. Jag menar, riskerna är stora, och jag kommer att bli det illegalt.. Jag rynkade pannan medan jag funderade. -Fast Ulver kan säkert få tag på listorna med alla som är animaliska och vad de är för djur. Men så du kan verkligen lära mig?

Sandy

Har du hört talas om vid behov rummet möt mig där när vi kommer ut här ifrån så lär jag dig då det kan ta ett tag att lära sig och man måste finna sitt inre djur och när det gäller registrering så kan du ju registrera dig när Ulvar undan röjd.

~Emma~ Jag såg mig omkring. Vi var i vid behov rummet, som var hyfsat stort med heltäckningsmatta och en bokhylla om animagus. Sandy började med att förklara hur man gjorde.

Sandy

Jag sa den formel som jag uttalar när jag kommer rikta staven mot dig er den formel du ska tänka när du sen ska förvandla dig till det djur som du ser i din syn när jag uttalar formen med staven riktad mot dig så varsågod och sätt dig bekvämt så att du inte ramlar.

~Emma~ En fåtölj dök upp bakom mig, så jag satte mig. Sedan målade jag upp en bild av det första djuret jag kom att tänka på. Sandy sade formeln och jag knep ihop ögonen. Sedan såg världen helt plötsligt väldigt stor ut.

Sandy

Ser du bilden av det djur du ska bli frågar jag tyst i Emmas öra.

Jag väntar nervöst på att hon ska svara.

~Emma~ Som svar nickade jag. Jag tittade ner, men såg inte mina fötter. Skrämt såg jag upp mot Sandy. Jag försökte fråga henne vad som var fel, men kunde inte prata. Sedan insåg jag vad som hänt. Jag hade lyckats bli en animagus.

Sandy

Jag sa tänk formeln som jag sa tidigare så blir du människa igen. Jag såg henne bli den vanliga Emma framför mig igen. Jag frågar om är trött. Jag förklarar att jag var trött efter min första gång men att det går över rätt snabbt.

~Emma~ Det svartnade för ögonen när jag blev människa igen. Jag tog stöd mot fåtöljen och gäspade stort. -Så det fungerade? frågade jag när jag kände mig bättre. Blev jag rätt djur? Vad såg du?

Sandy

Jag vet inte vad du såg för bild men det djur som satt i stolen var en röd iller med svarta markeringar runt ögonen. Vänta ska jag rita det. Jag tar fram ett permanent papper ur väskan och ritar snabbt upp en iller med svarta ringar runt ögon och svans.

~Emma~ -Men vad cool! utropade jag förtjust. Vad gör vi nu då? Jag funderade tillbaka på min mardröm och Ulvers lilla 'föreställning' hos Trelawney. Hogwarts var inte säkert, och vi behövde komma på ett sätt att stoppa honom. Innan Sandy hann svara sade jag: -Jag vet! Vi måste läsa så mycket vi kan om onda trollkarlar och vad man kan höra för att skydda Hogwarts. Vi har inga lektioner på två dagar nu, så vi kan läsa i lugn och ro. Jag tittade bakom mig och såg en enorm bokhylla uppenbara sig. När jag gick mot den flinade jag mot Sandy och sade att vi allt skulle komma på något. Fast det var jag inte särskilt säker på.

Sandy

Vi två satte oss och läste ett bra tag tills det böljade knorra i våra magar, Vi tittade på klockan och såg att det var dax för middag så vi gick ner till stora salen för att äta middag. Medans vi gick ner sa jag det är även snart jullov.

Emma

-Jaså? sade jag förvånat. Det hade jag helt glömt. Stannar du över lovet?

Vi satte oss vid rätt bord och började äta av maten, stek med rostad potatis och Yorkshire pudding.  Ivrigt fyllde jag tallriken full och klämde i mig hela tallriken på runt tio minuter. När jag tog mer hörde jag en duns bredvid mig. Jag vred på huvudet och såg Gabbe som flinade åt oss och sade:

-Hallå, matslukare, hej, animagus.

Lite smått irriterat daskade jag till Gabriel på axeln med min sked.

Sandy

Jag sa ja jag ska stanna mamma och pappa ska åka och hälsa på faster och farbror som bor i Usa.

Jag nickar ett hej till Gabbe.

Emma

-Vad bra, sade jag. Då kan vi träna mer!

-Träna på vad? frågade Gabriel nyfiket.

Jag lutade mig närmare Gabbe och viskade i hans öra:

-Vi tänker slåss mot Ulver, så vi måste träna. Sandy håller till och med på att lära mig att bli en animagus, och kan du tänka dig, jag blev en iller!

Men Gabriel reagerade inte alls som jag trodde. Han sg likgiltig ut och svarade bara 'Jaha.', åt upp och lämnade oss där vi satt.

Är han upprörd över att han inte var med? Undrade jag för mig själv.

-Kom, sade jag till Sandy. Vi måste leta upp Gabbe.

Sandy

Vi fann honom vid det piskande pilträdet när han smet ner i tunneln vid dess fot. Jag och Emma tittade på varandra och jag sa vad är det som han döljer.

~Emma~ Med en nervös nickning gick vi fram mot det Piskande Pilträdet. Jag svalde och tog ett steg närmare. Grenarna svängde oroligt och jag hoppade tillbaka. Hur skulle vi ta oss in? Efter att ha frågat Sandy sade hon att för att vara så smart var jag riktigt trög ibland. Snabbt förvandlade hon sig till en katt och skyndade in innan pilträdet hann reagera. Jag följde hennes exempel och var snart inne under trädet. -Jaså, och vad gör ni här? hördes en röst bakom oss. Jag snodde runt och såg Gabbe stå där med armarna i kors.

Sandy

Strax efter han sa det så såg vi att han började skifta form och bli längre till slut stod Ulvar framför oss. Jag tittade på Emma i sin iller form. Vi lyckades ta oss in i sovrummet där vi såg den riktiga Gabriel sitta i ett hörn. Vi sprang fram till Gabbe och började gnaga på repen. Jag gnagde på dem runt hans fötter och Emma på dem runt hans armar.

Emma

Jag gnagde på repen för allt jag hade. Men stegen bakom mig kom närmare och sedan kände jag en kraftig smäll mitt på revbenen. Några sekunder senare låg jag i en hög på marken ett par meter bort. Ulvar log ett illavarslande leende innan han gjorde ett knyck med trollstaven. Sandy flög iväg hon med och landade en bit ifrån mig.

-Vad, sade jag mellan tänderna. Vad vill du oss?

-Har ni inte förstått det ännu? sade Ulvar med ett ondskefullt leende lekandes på läpparna. Ni måste dö.

Utan att vänta på vårt svar gick han runt i rummet och kastade en och Anna trollformel på oss då och då. Varje gång jag blev träffad ryckte jag till och ansträngde mig för att inte skrika rätt ut.

-Det finns en profetia, sade Ulvar uttråkat. Som alltid.

Sandy

Där jag låg mörbultad såg jag att Gabbe fick loss händerna och fötterna och smög fram sin trollstav det sista jag hörde innan jag tuppade av var när Gabbe ropade Expelliarmur. Jag var tillräckligt medveten för att hålla mig kvar som katt men märkte inget annat. Men jag hade en märklig dröm:

Jag satt på en soffbänk på King Cross Station bredvid mig satt Albus Dumbledore och han sa ni kommer få hjälp från oväntat håll.

Sen vaknade jag upp igen och såg Gabbe och Ulvar duellera. Jag tittade mig runt för att se om jag kunde se Emma någon stanna men jag såg henne ingen stans så jag tog mig upp på tassarna och hoppade upp i sängen där jag satte mig för att titta ut över rummet om jag kunde se henne någon stans.