Elizabeth

Margot och jag gick med självsäkra steg in på caféet. Vi visste precis hur man gjorde en entré. Fler än en person vände sig om när vi gled förbi. Margot ledde vägen till ett ledigt bord vid fönstret och satte sig. Därefter kallade jag på en servitris och beställde två kaffe, en blåbärsmuffins och en bit chokladkaka.

-Lizzy? viskade Margot med ett brett leende på läpparna.

-Vad är det? viskade jag tillbaka.

Servitrisen kom med vår beställning och jag tog min kaffekopp med båda händerna. Margot tittade intensivt på mig medan jag tog en klunk ur koppen.

-Killen där borta tittar på dig, sade hon med ett knyck på huvudet och leendet blev om möjligt ännu bredare.

Jag tittade åt det hållet hon visat och fnyste ljudligt. Killen hörde och vände sig om. Jag kom på mig själv med att undra varför han var här. Vi var på det förnämsta och dyraste caféet i hela London, och han var klädd i, vad som enligt mig var, trasor. En enkel brun skjorta och mörka byxor. Jag tittade åt Margots håll och vi fnissade ljudligt båda två.  Efter ett tag började Margot pladdra på om sin käre Victor. Hon slutade aldrig prata om honom. Bokstavligt talat.

-Åh Lizzy, jag hoppas att du också hittar någon som Victor någon dag.

-Visst, sade jag och tog en tugga av chokladkakan.

-Men vad säger du om han, vad hette han nu, Mr. Martin? Han är ju rik och har visat ett tydligt intresse för dig.

-För minst tio andra flickor också, kommenterade jag torrt. Dessutom tycker jag inte om honom något särskilt

-Jo visst,  men han är ju alltid en livlina utifall att du inte hittar någon annan.. Håll kvar honom, tycker jag.

-Jag vet, sade jag och suckade. Men det betyder ju inte att det känns rätt att göra så för den delen.

Margot nickade tankspritt. Hon drömde antagligen om Victor igen.

När vi var klara promenerade vi förbi Selfridges. Margot frågade om vi skulle gå in och min blick sade allt. Ivrigt gick vi mot modeavdelningen.

-Ms. Joyce och Ms. Collins, god dag! utropade avdelningschefen, Mr. Hurst, till oss när vi kom.

-God dag Mr. Hurst, sade Margot och jag samtidigt.

-Ms. Joyce, vi har just fått in en bedårande klänning av himmelsblått siden som skulle passa perfekt för dig.

En timme senare gick Margot och jag ut ur Selfridges igen. Margot, med två nya parfymer och en söt hatt, och jag, med den himmelsblå klänningen och en ljusgul knälång kreation.

Sakta tog vi oss hem till mig, disskuterandes om vad vi skulle göra på morgondagen. Margot föreslog en klubb, Richies, som vi aldrig gått till förrut. Jag accepterade och vi skiljdes nöjda åt utanför mitt hus som låg strax utanför centrum.

Jesse

”Varför lät jag henne välja café?” Tänkte jag med en suck och såg mig omkring. Här, ett av stadens finare caféer, var ingen plats för någon som honom. Självklart var hon sen också, det tog alltid mer tid än väntat för Kathleen att göra sig iordning. Man skulle kunna tro att hon hade lärt sig att planera in alla klädbyten hon gör innan hon tar sig iväg, men icke. Jag tog en snabb titt på menyn och insåg att jag bara skulle ha råd med en kaffe, vilket var synd eftersom detta skulle föreställa min frukost. Ja, det är en underlig tid att äta sin frukost såhär på eftermiddagen, men så är det när man jobbar hela natten.

Dörren plingade till och jag tittade förväntansfullt mot ingången. Det var inte Kathleen, utan två unga damer som självsäkert nästan skred till sina platser. Det var lite underhållande att se på men jag vände snabbt bort blicken när jag blev påkommen av dem. Den ena fnös ljudligt till och jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv, fisförnäma mänisskor kan man inte annat än roas åt anser jag.

Som tur var behövde jag inte vänta länge innan Kathleen äntligen anlände. När jag såg hennes utstyrsel var jag inte längre förvånad över den extra tiden hon hade behövt ta, hon var tydligen väl medveten om vad det här var för ett ställe. Hon hade en röd klänning som satt åt på alla de rätta ställena och slutade just nedanför knäna. Hennes röda hår var som vanligt stylad i en lockig bob och med hennes röda läppstift kunde jag inte låta bli att tänka att hon såg väldigt, ja, röd ut. Jag kunde se att hon hade gjort sitt bästa för att se så förnäm ut som möjligt men hennes inre flapper sken tydligt igenom.

- Du är sen, var det första jag sade till henne när hon satte sig på stolen mittemot mig.

- Jag vet, jag vet, suckade hon. Men du kommer att förlåta mig när du hör den goda nyheten, sade hon med ett stort leende på läpparna. Hon vinkade till sig servitrisen och innan jag han protestera hade Kathleen beställt två kaffe och två omeletter till bordet.

- Jag hoppas det där bara var till dig för jag har inte råd med någon omelett, har du sett priserna på detta ställe? Frågade jag tyst.

- Det har du visst, för gissa vem som har fixat oss ett gig till en mycket väl betalande klubb? Sade hon med ett leende på läpparna och ignorerade helt mitt försök till att vara diskret och tyst.

- Jag gissar på att det är du som har gjort det, svarade jag och log tillbaka. Vad är det för väl betalande klubb då, om man får fråga?

- Richies, och om ägaren gillar oss får vi jobb där i en hel månad! Det är imorgon så jag hoppas att din kostym är tvättad. Hon log och började äta av omeletten som servitrisen just hade ställt framför oss. På tal om kostym så måste du köpa en till, du kan inte gå runt i trasor om du förväntar dig att bli känd. Jag skäms nästan över att sitta med dig, sade hon skämtsamt.

- Om vi får jobbet på Richies så kan jag lova att köpa en till kostym, bara så du slipper skämmas. Vi skrattade båda och återvände till frukosten.

Efter ungefär en kvart lämnade vi caféet och gick mot kvarteren som jag kände att jag passade in mer i. Vissa skulle kanske kalla det för slumkvarteren, men jag kallade det för hemma.

Elizabeth

-Ser jag tjock ut i den här?

Margot vände och vred på sig framför spegeln med ett oroat uttryck. Hon hade valt en röd knälång klänning med stora vita prickar. Hon såg ut som en docka i den, vilket jag passade på att kommentera. Hon plutade nöjt med läpparna och satte på ett rött läppstift. Hon tvekade lite innan hon satte upp sitt axellånga, blonda hår i en lockig tofs rätt på huvudet. Trots trenden med kort hår vägrade hon att klippa sitt ens en centimeter. Hon skulle helt klart sticka ut.

Jag själv hade valt den himmelsblå sidenklänningen, som slutade strax nedanför knäna. Till det hade jag min vanliga frisyr, mörkbrunt, lockigt hår klippt till hakan. Kvällen till ära hade jag även mina vita skor med två små safirer på vardera skospets. De kostade en halv förmögenhet.

-Vad tycker du? frågade jag Margot och snurrade runt.

-Perfekt. Kom, nu går vi.

Min pappa, Richard, hade lånat ut sin svarta bil och chaufför. Med den kom ´vi snart fram till Richies. Stora glasdörrar välkomnade oss in och med eleganta steg tog vi oss in. 

En sångare stod på scenen och framförde en livlig sång. Ett tiotal par dansade och några satt vid baren. Medan Margot letade reda på Victor satte jag mig på en ledig stol och lyssnade på sången. Han var väldigt bra, och jag hade en känsla av att ha sett honom förut.

Jesse

Jag såg på mig själv i spegeln. Kostymen satt perfekt och håret var, för ovanlighetens skull, kammat bak. Jag var stilig, det måste jag erkänna. För att ha något att fylla min tid med innan det var dags för scenen så värmde jag upp rösten med lite skalor. 

- Nervös? Hörde jag Kathleen fråga.

- Självklart, annars betyder det väl att man inte bryr sig om hur det går?

- Ja, allt i lagom mängd antar jag. Jag skakar så att jag knappt kan knyta skorna. Svarade hon med ett nervöst skratt.

- Du kommer klara dig jättebra, sa jag och gick fram till henne för att ge en sympatisk kram.

- Det är dags, upp på scen allihopa! Ropade någon genom dörren och alla i rummet skyndade sig med att fixa det sista innan de gick till sina platser.

Jag gav Kathleen en sista klapp på axeln och gick till min plats bakom scenen där jag väntade tills jag blev presenterad. Det var mer folk än jag hade väntat, det var ändå tidigt på kvällen än. Nervositeten släppte mer när bandet bakom mig började spela på en svängig jazzlåt och utan en tanke började jag sjunga.

~Elizabeth~ Jag satt var vid samma bord när Margot kom tillbaka med Victor i släptåg. Han hade svart,kort hår och en svag skäggstubb. Hans kläder var helt oklanderliga; en svart kavaj som man direkt kunde se var dyr. Margots föräldrar hade inget att klaga över. Att han hade världens bästa personlighet var ännu ett plus. -Lizzy! utropade han med ett brett leende. -Victor, svarade jag glatt tillbaka. Vad roligt att se dig. Hur gick det med resan till Spanien. -Jag lyckades köpa företaget, sade han stolt och Margot gav honom en lätt kyss på kinden. Sedan var det som att de bara försvann in i varandra. Jag kände mig som en inkräktare och reste mig utan att de märkte något. Det var inte lätt att vara tredje hjulet, som jag var så fort Victor var i närheten. Baren var fullsatt och dansa ville jag varken göra ensam eller med en främling. Suckandes gick jag ut i Londons skymning för att få lite frisk luft. Jag satte mig på en bänk i närheten och vilade trött hakan i ena handen. Jag ville att Margot skulle vara lycklig, men ibland var det bara besvärande när jag gick ut med dem båda två. Margot sade att jag skulle hålla hoppet uppe, snart skulle jag falla för någon, men jag hade tappat hoppet för länge sedan. Men lika bra var väl det.

Jesse

När jag klev av scenen kunde jag inte låta bli att le brett. Det här hade gått bra, jag har ingen tvekan att vi kommer att bli anställda här om kvällen fortsätter såhär. Nu var det en paus med bara instrumental musik men efter det skulle jag och Kathleen sjunga en duett, vårt vinnande nummer.

Så fort tanken om duetten kom kröp nervositeten tillbaka och jag letade instinktivt i kavajens fickor efter en cigarett. Självklart kunde jag inte hitta några och fick gå till omklädningsrummet för att låna en av Kathleen. Jag skulle ha frågat först, om hon inte uttryckligen hade sagt att hon inte fick bli störd när hon flörtar med snygga servitörer.

Trots att jag lika gärna skulle kunna röka här inne så tänkte jag att det skulle vara skönt med en gnutta luft till cigaretten. Jag gick ut och började fumla med tändstickorna när jag såg att det stod en nattklubbsgäst där ute. Osäker på om jag som anställd fick prata med gästerna nickade jag endast till henne med ett leende. Jag fick en känsla av att jag hade sett henne tidigare någon gång, men jag kunde inte komma på exakt när.

~Elizabeth~ Killen från scenen betraktade henne fundersamt. Jag vände bort blicken och såg en man komma gående mot mig. Han var drygt trettio år och hade snaggat hår. Hans kläder var solkiga och smutsiga och han hade ett läskigt leende på läpparna. Beslutsamt kom han och satte sig bredvid mig, alldeles för nära, och jag flyttade mig bor till andra sidan bänken, så långt bort från honom som möjligt. -Hej, prinsessan, sade han med sliskig röst. Jag rös till och reste mig upp för att gå. Han drog ner mig igen. -Släpp mig! utropade jag. Jag slet mig loss och skyndade mig mot klubben. Dock han jag bara ta några steg innan han hade tagit tagit mig igen. -Men kom igen, sade han. Jag är inte farlig, jag vill inte göra dig illa. Kom med mig.. -Rör mig inte! röt jag. Men mannen tog bara ännu hårdare tag i mig och jag fick nog. Det var som att se solen explodera. Ett bländande ljus strömmade från mig och mannen kastades bakåt. Han slängdes mot trottoaren och jag hörde ett oroväckande knakande. En tunn stråle blod rann ner för munnen. Jag slog handen för munnen. Vad hade just hänt? Hade jag gjort det där? Levde mannen ens? Panikslaget såg jag mig omkring, och upptäckte att sångaren stirrade på mig. I ren panik rusade jag därifrån. Tänk om jag blev insatt på dårhus? Det fick helt enkelt inte hända. Fast oturligt nog följde han efter mig. -Vänta! ropade han. Snälla stanna! Men jag stannade inte. Vid slutet av gränden svängde jag höger och när den korsningen slutade tog jag av mot vänster och kom ut på en väg. Dock fanns det inte en enda människa i sikte. Beslutsamt rusade jag in i en annan gränd, som förhoppningsvis skulle ta mig till populationen. Men det var en återvändsgränd. Sångaren kom ifatt mig. Till skillnad från mig verkade han inte alls ansträngd över språnmarschen. Jag flåsade och pustade och var helröd i ansiktet. -Snälla, sade jag svagt. Snälla, ta in mig på ett dårhus, eller döda mig, eller.. Jag förlorade alla ord och föll ihop intill husväggen.

Jesse

Jag visste att vi underhållare inte fick störa gästerna så jag valde att gå en liten runda med min cigarett för att lämna henne ifred. För att inte missa när jag skulle åter upp på scenen så gick jag så jag ändå var i närheten av bakutgången. Efter bara en stund kunde jag höra röster, en man och en kvinna, troligtvis gästen jag nyss hade lämnat ensam för en stund. Det var en diskussion eller liknande, men inte en trevlig en. Jag snabbade upp stegen för att se vad som pågick.

-Rör mig inte! Hörde jag kvinnan ryta just som jag passerade hörnet och kunde se vad som hände. Det var som om kvinnan exploderade, ett bländande ljus strålade från henne och mannen slungades våldsamt bak. Mannen låg som en trasdocka på trottoaren med blod sakta siprandes från huvudet. Jag kunde först inte göra nått annat än att chockat stirra på kvinnan.

Tankarna rusade i huvudet, tiden stod som stilla. Jag kände igen vad som hände med henne, det hade hänt mig en liknande sak för inte så länge sedan, men då hade endast möblerna i min lägenhet skadats. Hon var som jag - med brist på bättre ord - magisk. I denna hemska situation kunde jag inte låta bli att en kort stund känna en viss form av lättnad, jag var inte ensam. Våra ögon möttes och i panik rusade kvinnan därifrån och jag sprang direkt efter henne.

-Vänta! ropade jag. Snälla stanna! Men hon fortsatte bara att springa, inte för att jag egentligen förväntade mig något annat. Hon svängde flera gånger, troligtvis i hoppet om att jag skulle tappa bort henne. Tillslut, i en återvändsgränd, stannade hon flåsande.

-Snälla… Snälla, ta in mig på ett dårhus, eller döda mig, eller… Sade hon så tyst att jag nästan inte kunde höra vad hon sa. Jag försökte hålla mig på avstånd så jag inte skulle skrämma henne. Jag skulle just gå försiktigt fram när hon föll ihop och jag skyndade mig fram och fångade henne så att hon inte skulle skada sig.

-Det var en olyckshändelse, jag kommer inte skada dig, sade jag tröstande men var osäker på om hon ens lyssnade.

Jag höll mina händer på hennes axlar och försökte få ögonkontakt med henne. Jag tvekade med vad jag skulle säga men tillslut bestämde jag mig för att jag var tvungen att fråga;

-Var det här första gången något, så här… jag försökte hitta rätt ord ...oförklarligt har hänt för dig?

~Elizabeth~ Jag nickade osäkert. -Jag.. Jag vet inte vad som hände. Är han död? frågade jag med en svag, skräckslagen röst. -Jag vet inte, svarade min förföljare sanningsenligt. Han blev ju faktiskt träffad ganska hårt… Det blev droppen för mig. Jag började storgråta, och hade det inte varit för den förblindande panikkänslan i magen hade jag nog tyckt att vår ställning, ihopkrupna vid husväggen och väldigt nära varandra, hade varit ganska genant. Men som det var fortsatte jag bara att gråta. -Förlåt, sade sångaren plötsligt. Jag vet hur svårt det kan vara, att plötsligt inse att man, ja, har övernaturliga förmågor. Jag satte mig käpprätt upp och slutade gråta. Den där biten att jag gjort något som egentligen är omöjligt hade jag glömt bort. Jag hade bara tänkt på mannen vars kropp lealöst slungades mot trottoarkanten. -Är, är du också, sådan? frågade jag. Med övernaturliga krafter, alltså? -Ja, svarade sångaren.

Jesse

-Ja, sa jag seriöst, jag ville inte att hon skulle tro att jag skämtade.

Jag höll kvar ena handen stadigt på hennes axel, som för att trösta henne, och den andra använde jag för att stryka bort en hårslinga som föll framför hennes ansikte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man till någon som just - på ett ofantligt traumatiserande sätt - upptäcker att man har magiska förmågor?

-Eh, jag vet att det måste kännas underligt, jag upptäckte själv bara för någon månad sedan, jag har inte smält det själv… Jag kom på mig själv med att jag rabblade. Hur mår du? Kan du ställa dig upp tror du?

Jag ställde mig upp och räckte henne min hand. Vi borde gå tillbaka och se om mannen klarade sig, tänker jag men vill inte stressa kvinnan.

~Elizabeth~ Jag nickade svagt. -Jag, jag tror det, svarade jag med en darrig röst. Stödd på främlingen gick jag sakta tillbaka till klubbens baksida. Mannen låg kvar där han landat, och jag var nära att bryta ihop igen. Främlingen tröstade mig så gott han kunde, men jag hulkade ändå som en barnunge. -Jaha då, vi kanske borde.. Längre han jag inte förrän jag hörde Margots röst: -Men Elizabeth, där är du ju! Jag har letat överallt efter dig! Hon rusade fram mot mig. Sedan såg hon sångaren, mitt förfärliga uppseende och stannade tvärt. -Har det hänt något? frågade hon förfärat. Nu gällde det att komma på en lögn illa kvickt, om jag inte ville att min bästa väninna skulle råda mig till att söka hjälp. Det lät ju verkligen inte klokt, och jag kunde knappt tro det själv. Magi. Men i alla fall. Jag tog ett djupt andetag och hasplade ur mig det första jag kom att tänka på. -Jo, alltså, jag kom bara ut för att få lite frisk luft, men sedan trillade jag på trottoaren. Jag fick hjälp upp och ingen skada skedd. Jag log ett ynkligt leende som inte skulle kunna lura den mest lättlurade av personer. Margot betraktade mig bekymrat. Hon frågade om jag ville komma in, men jag avböjde och sade att jag bara skulle hem. När hon hade gått vände jag mig till främlingen. -Först och främst, började jag. Så kan du väl börja med att berätta ditt namn. Jag heter Elizabeth.

Jesse

Vi gick tillbaka till klubben, vi var båda fortfarande chockade men jag försökte mitt bästa att verka lugn. Kvinnan var så till sig att jag var tvungen att hålla henne stadigt om midjan för att hon inte skulle ramla. När vi var framme till klubbens baksida och jag såg mannens kropp på trottoaren var det som om verkligheten av kvällens händelser kom tillbaka med en smäll. Vad skulle alla tro? Hur skulle vi förklara det här för polisen?

-Jaha då, vi kanske borde.. började hon säga men hon blev avbruten av en annan kvinna som rusade mot oss, det verkade vara hennes vän.

Jag släppte taget om kvinnan när hennes vän frågade vad som hade hänt, jag visste hur opassande det här kunde se ut, speciellt med tanke på att jag bara var en sångare och hon en förnäm dam. När vännen hade gått vände sig kvinnan mot mig.

-Först och främst, sade hon. Så kan du väl börja med att berätta ditt namn. Jag heter Elizabeth.

-Jesse, svarade jag kort och började gå mot mannen för att se om han var död eller om det bara såg ut som det. Vad ska vi göra? Vi måste kontakta polisen men de kommer aldrig tro på oss.

Jag vände mig bak och tittade på kvinnan innan jag hukade mig ner för att känna efter mannens puls. Den var svag men fanns där. Instinktivt tog jag av mig jackan och la den under hans huvud men jag visste inte vad mer jag kunde göra.

~Elizabeth~ Jesse kände på pulsen och lade sin jacka under mannens huvud. -Jag, jag vet inte, stammade jag. Lever han? Jesse nickade och reste sig upp. -Kan vi inte bara ringa anonymt? frågade jag hoppfullt. Sedan kan vi glömma att detta någonsin hände och gå tillbaka till våra vanliga liv..

Jesse

-Jag tror inte vi bara kan lämna honom, han lever men det är knappt, svarade jag henne.

Fingrarna kliade efter att ta en cigarett, det skulle hjälpa mig att tänka klart, men det här var inte tid för en rökpaus. Rökpaus? Jag kunde höra musiken från klubben, de hade snart spelat klart andra delen vilket betydde att det snart skulle strömma ut folk för att ta en nypa luft.

-Snart har bandet spelat andra delen, det kommer säkert komma ut någon hit snart, du kan ringa polisen så stannar jag här med honom, sade jag och försökte låta bestämd men rösten darrade lite.

~Elizabeth~ Jag nickade och skyndade bort mot närmsta telefonkiosk. Den var helt ny med skinande röd färg. Jag knappade in numret, väntade på att bli kopplad till polisen och sade sedan: -En man har blivit skadad. I gränden bakom Richies. Nej, jag vet i te hur han skadades..

Jesse

Jag satte mig ned bredvid mannen för att kunna ha koll på honom, se till att han fortfarande andades och så. Musiken från klubben tog slut och bara en stund senare kom Kathleen ut, hon såg rosenrasande ut.

-Jesse! Var är du?! ropade hon. Vi var tvungen att improvisera hela andra delen för att du inte var… Hon avbröt sig själv när hon såg mig. Hon tittade mellan mig och mannen på marken. -Herrejösses! Vad har hänt?

-Jag vet inte, ljög jag, jag gick ut för att röka, gick på en liten promenad och när jag kom tillbaka låg han här. Jag visste inte vad jag skulle göra.

-Du hämtar hjälp, det är vad du gör! sade hon i en uppläxande ton till mig. -Vänta här, jag springer in och hämtar någon.

Kathleen skyndade sig in igen och jag satt oroligt kvar. Det kändes så fel att ljuga för henne, kanske kunde jag förklara det senare?

~Elizabeth~ Jag gick osäkert tillbaka till gränden. Jag ville se vad som hände med mannen. Jag såg en tjej med röd klänning och likadan Frisyr som jag prata med Jesse och sedan skynda bort. -Psst! Jesse! Han tittade upp, men jag visste hur jag skulle fortsätta. Jag skakade bara på huvudet och sade: -Det är mitt fel.. Sedan skyndade jag därifrån, vinkade till mig första bästa taxi och åkte hem.

Jesse

-Nej, vänta! försökte jag säga efter Elizabeth, men hon hade redan försvunnit.

Resten av kvällen försvann i en dimma av folk som ställde frågor, polisen som kom och ställde ännu mer frågor. Polisen, som bara visste att jag hade varit ute när det hela hände, hade inget annat val än att hålla mig för natten. Eftersom de inte hade något vittne och jag inte hade en alibi så var jag deras huvudmisstänkte, men de hade som tur var inget de tyckte var riktiga bevis än, de hoppades att mannen skulle återhämta sig snart och kunna berätta vad som hade hänt.

Jag låg på britsen och stirrade upp i taket, jag kunde inte sova, det var för mycket i mina tankar. Det här var inte första gången jag hade spenderat natten i häkte. några månader sedan hade jag blivit arresterad för att dricka alkohol efter att baren egentligen skulle ha slutat servera, då hade det varit proppfullt med folk i häktet. Denna kväll var det bara jag.

~Elizabeth~ Jag skyndade in i huset och stängde dörren med en duns. Min far frågade hur jag haft det, jag stammade något osammanhängande till svar och skyndade mig in i mitt rum. Jag sjönk ner intill dörren och dolde huvudet med händerna. Vad var jag för något? Hur hade detta hänt? Och vem var Jesse? Orden "häxa" och "magiker" dök upp i huvudet. Brände man fortfarande människor på bål? "Elizabeth. Du har gått i skolan. Du vet att det slutade för flera hundra år sedan." "Men" sade en mer ångestfylld del av min hjärna, "Tänk så spärras du in. Du kommer aldrig mer höra fågelsång, känna solen värma din hud och du kommer aldrig någonsin äta sötsaker igen.." "Jesse." Tänkte jag. "Jag måste kontakta Jesse." Hade han blivit inspärrad eller slapp han undan? Jag visste inte. Men jag valde att vänta tills dagen efter innan jag letade upp honom. Jag kallade in en tjänsteflicka som tappade upp ett bad, och när jag var klar bäddade jag ner mig i dyra täcken och kuddar med en hög suckning.

Jesse

Jag vaknade av att någon öppnade cell-dörren. Jag hade knappt fått någon sömn men det kändes skönt att äntligen få komma härifrån. Jag frågade polisen som skrev ut mig om de visste hur det var med mannen, tydligen hade han klarat natten och låg på sjukhus, men han hade inte vaknat än. Jag oroade mig för vad han skulle säga när han vaknade… om han vaknade.

Kathleen väntade på mig utanför polisstationen. Hon hade armarna i kors och såg mycket bestämd ut.

-Vad hände igår? Berätta sanningen, sade hon och tittade mig rakt i ögonen.

-Kan man inte få komma hem och sova lite innan du kommer med din utfrågning, tror du inte jag har blivit förhörd nog av polisen? frågade jag trött tillbaka.

-Okej då, sade hon med en viss ton av medlidelse och lät armarna falla till sidan. -Kom!

Hon hakade hennes arm i min och började gå i tystnad hem till mig. Jag var tacksam för sällskapet och att hon kunde vänta med frågorna tills senare. Det var tur att jag hade henne, tänkte jag och log för mig själv.

~Elizabeth~ Nästa dag gick jag till Richies direkt efter frukosten. Jag valde en himmelsblå kappa och matchande basker. När jag kom fram bankade jag på dörren och tillslut öppnade någon. -Vi har inte öppnat ännu, du får vänta, svarade ägaren, som jag tack och lov kände igen då han var en av min fars vänner. -Elizabeth Joyce. Du känner min far, eller hur? Chefen till Richies såg förvånad ut men öppnade ändå förvirrat dörren. -Vad vill du? -Minns du artisterna som var här igår? Jag vill kontakta en av sångarna. -Ska du ha en fest, va? Jag orkade inte rätta honom, utan nickade bara. -Vet du vad denne sångare hette? -Jesse. Han kilade iväg och kom snart tillbaka med en snabbt skriven lapp. -Här har du adressen, sade han med ett leende. -Tack. Men är det verkligen nödvändigt att ha artisternas hemadresser? Han ryckte bara på axlarna och sade att jag visste vägen ut. Jag fnös ljudligt, gick ut och vinkade till mig en taxi. Adressen tog mig till ett område av London jag sällan var i. Husen var väldigt små och inte lika välskötta och lägenheterna ännu mindre. Det fanns ingen portvakt så och dörren var inte låst så jag gick helt enkelt bara in och uppför trappan tils jag hittade rätt namn utanpå någon av dörrarna, Jesse B. Undrar vad B stod för. När jag stod utanför dörren tvekade jag. Skulle jag verkligen? Nej, det skulle jag inte. Jag skulle precis vända om när dörren öppnades.

Jesse

Väl hemma satte jag mig på sängen med en hög suck. Kathleen drog fram en stol och satte sig på den i tystnad, sedan tittade hon på mig och utan att hon behövde säga någonting förstod jag att hon hade väntat länge nog.

-Okej, jag hade gått ut för att röka, började jag med och fortsatte att berätta om allt som hände den kvällen. Jag berättade att jag hade hört dem några bråka och jag försökte förklara vad jag såg fast det var svårt att förklara rätt. Jag berättade om hur jag följde Elizabeth och om vårat samtal.

-Så… Hon, den där kvinnan, är också magiker? Jag trodde du inte visste av någon annan som kan göra det som du kan? frågade hon förbryllat.

-Nä jag har aldrig träffat någon innan, hon är den första. Hennes magi var annorlunda dock, det var som en våg av ljus.

Jag stirrade fram utan att egentligen se något.

-Okej, sade Kathleen lungt och ställde sig upp, jag ska låta dig vila.

Hon gick mot dörren, vi hade känt varandra så länge att hon alltid släppte ut sig själv. Jag tog direkt av mig skjortan som under det gångna dygnet hade fått en inte så trevlig lukt, jag skulle just ta av mig byxorna när jag hörde Kathleen säga något.

-Hej, vad?… Eh, jag antar att du söker Jesse, ursäkta mig, sade hon till någon. -Jesse! ropade hon in i lägenheten.

Jag stack nyfiket fram huvudet och såg Elizabeth stå utanför dörren. Jag gick för att hälsa på henne men kom på mig själv med att vara skjortlös och vände mig snabbt och en aningen generat om. Jag tog på mig närmaste rena skjorta och gick till dörren. Kathleen gav mig en nyfiken blick (jag kunde se att hon helst ville stanna) och gick därifrån.

-Hej, sade jag

~Elizabeth~ Jesse kikade genom dörröppningen. Han hade ingen skjorta på sig, vilket fick mig att rodna. Han verkade upptäcka det själv och försvann några sekunder utom synhåll. Kvinnan som öppnat dörren gick ut och lämnade oss ensamma. -Hej, sa Jesse. -hej, sade jag. Förlåt för att jag stör, du verkade.. upptagen. Vi var båda tysta ett tag innan jag fortsatte. -Visste du att Richies chef behåller personlig fakta om alla artister? Det var överdrivet enkelt att hitta hit.. Och du hade ingen portvakt heller, så det var ju i princip bara att gå in… Jag kände att jag började babbla på, som jag alltid gör när jag är nervös. -Förresten, öh, var det där din fru, eller? Jag ville slå mig själv i pannan för att jag ställde en så dum fråga, men jag var så nyfiken så jag kunde inte låta bli.

Jesse

-Nä det visste jag inte, inte för att det förvånar mig, chefer brukar gilla att ha stenkoll på alla, svarade jag på första frågan. Jag tyckte det var lite roligt att hon var förvånad över att jag inte hade portvakt, man tjänar inte direkt storkoven på att sjunga på bar. Eller, ja, Richies betalade ju faktiskt ganska bra.

-Kathleen? Nä, hon är ett ex… eh, jag menar vän. Hon och jag sjunger tillsammans.

Jag kände mig nervös, jag vet inte om det var hennes babblande som smittade av sig eller om det var tröttheten, men jag kunde inte bete mig normalt.

-Vill du komma in? frågade jag.

~Elizabeth~ Hans fråga överrumplade mig. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men antagligen att stå i hallen och terrorisera honom med frågor. -Eh, visst, sade jag osäkert. När jag kom in såg jag mig fascinerat om. Jesse såg lite obekväm ut, men jag brydde mig inte utan snurrade ett varv för att ta in allt. Det var som ett hus.. Fast bara ett rum. En säng låg inklämd vid ena sidan bredvid ett enkelt kök och ett litet matbord och mitt emot det fanns det en byrå och ett skrivbord. Det fanns en dörr till som antagligen ledde till ett badrum. -Intressant, sade jag rätt ut i luften. Sedan tittade jag på Jesse och sa: -Jaha, vad händer nu då? Kan du inte berätta mer om hela denna magigrejen?

Jesse

Jag kände lita hur jag skämdes för hur jag bodde. Jag brukade inte göra det i vanliga fall, jag ansåg att jag bodde ganska normalt, men då hade jag aldrig haft en person som tillhörde överklassen hemma hos mig tidigare heller.

-Eh, ja, vad vill du veta? Jag är ingen vidare expert på ämnet, svarade jag.

~Elizabeth~ -Hur fick du reda på att du kunde göra sådana saker? Har du alltid kunnat det? Jag ransakade min hjärna för flera saker som jag undrade, och fortsatte sedan: -Vet någon annan vad du är?

Jesse

Jag tog ett djupt andetag och försökte svara så tydligt jag kunde, en fråga i taget.

-Det började för ett halvår sedan ungefär, men det började bara smått för mig, så smått att jag bara trodde det var hjärnspöken eller slump. Saker började gå sönder om jag var speciellt arg, vattenkranen här hemma brukade ibland utan förklaring slås igång och andra oförklarliga saker. Jag trodde en stund att jag var hemsökt av nått spöke, sade jag och småskrattade lite åt mig själv.

-Men jag började fatta att det var jag som gjorde det då jag var med Kathleen en kväll, vi var ihop då och… Du förstår, så vitt jag vet så triggas magin igång med starka känslor, ilska, rädsla, sorg, passion… Så jag var med henne och det började brinna i samma rum, det bara spontanantände. Vi försökte släcka den och jag märkte att elden inte brände mig, jag kunde allvarligt stoppa handen rakt i den och det hände ingenting. Kathleen hade inte samma tur… Hon skadade sig inte allvarligt som tur var.

Jag tog en paus, jag kunde inte låta bli att få en våg av skuldkänslor när jag tänkte på den kvällen.

-Jag ville inte erkänna det först till mig själv, men började till slut se om jag kunde kontrollera magin. Kathleen hjälpte mig, hon förstod ju att det var nått sen den där kvällen så jag berättade för henne.

~Elizabeth~ Jag tog in vad han sagt och nickade sakta. Massa nya frågor kom upp i de förras ställe, så jag tog ett djupt andetag och fortsatte ställa frågor. -Har du lärt dig att kontrollera det? Förresten, har vi samma 'sorts' magi eller? Jag slöt ögonen. Bara tanken på att det jag gjorde faktiskt varit magi var överväldigande. Men innan Jesse han svara ställde jag min sista fråga. -Kan du lära mig att kontrollera det?

Jesse

-Jag vet inte om vi har samma sorts magi, sade jag, min magi påverkar oftast vatten har jag märkt och är grundad i känslor. Jag kan tänka mig att det nästan är samma sort, jag menar, ditt triggades igång av en stark känsla, eller hur?

Jag lutade mig mot väggen bakom mig.

-Jag har börjat kunna kontrollera det lite, det handlar mycket för mig att kontrollera mina känslor, får jag inga starka okontrollerbara känslor så blir det ingen okontrollerad magi, så klart. Men det är svårare att frambringa magi, jag kan inte göra något speciellt imponerande än, sade jag med ett snett leende och hämtade ett tomt glas ur köks-skåpet.

Jag höll fram glaset framför mig för att tydligt visa att det var tomt. Jag koncentrerade på glaset, grävde fram minnen och tankar om min lillasyster, som jag saknade fruktansvärt mycket. Känslorna av sorg och skuld riktade jag sedan mot glaset och vatten började stiga i glaset.

-Jag kan försöka lära dig med, men du måste ha tålamod. Kanske lär vi oss båda snabbare när vi är två.

~Elizabeth~ Jag stirrade fascinerat på vattenglaset. Han hade lyckats framkalla vatten bara sådär! -Sjävklart, svarade jag. Jag vill lära mig så mycket som möjligt. När börjar vi?

Jesse

Jag ställde ifrån mig vattenglaset

-Vi får hitta en tid som passar för oss båda, jag tar lite jobb här och där så jag har inga speciella dagar som jag alltid har ledigt på. Jag kan imorgon kväll.

~Elizabeth~ -Imorgon kväll? Det borde gå bra.. sa jag sakta, medan jag försökte dra mig till minnes om huruvida jag hade några planer. -Ja, det fungerar, sade jag när jag var säker. Därefter sade jag adjö och tog en taxi till Selfridges. Det fanns inget bättre än att dofta på parfymer och testa klänningar när man kände att ma behlvde ta en paus från verkligheten.

Jesse

Efter att Elizabeth hade gått gick jag direkt till sängen, jag var så trött att jag somnade med kläderna på.

~Elizabeth~ Dagen därpå kom Margot på besök. Direkt efter lunch marscherade hon in i matsalen. Harry, min bror, såg irriterad ut men min syster Missy studsade upp och ner på stolen. Hon avgudade Margot. -Missy, ta det lugnt! utropade min far från bakom tidningen. Missy lugnade ner sig, jag hälsade på Margot och sedan gick vi ut på stan, till samma café vi varit på för bara någon dag sedan. Jag hade just ätit men beställde en kopp kaffe av artighet. -Nå, berätta allt, sade Margot bara. -Va? var mitt smarta svar. -Om igår. Vad hände egentligen? Vem var den där killen, hans som stödde dig? Var du skadad? Jag skakade på huvudet, sedan ljög jag ihop en historia om att den där mannen hade försökt tränga sig på mig och att Jesse hade tröstat mig. Ja, jag borde inte ljuga, men jag kunde helt enkelt inte berätta vad som egentligen hade hänt. Någon annan gång kanske. Vi hade sedan länge bytt samtalsämne när Margot plötsligt utbrast: -Minns du Amelia, min faster? Hon har nyss kommit hit till London och tänker fira det med en fest du inte vill missa. Kommer du? -Självklart, sade jag utan att tänka mig för. -Bra! Vi träffas hos mig klockan fem . Det dröjde tills jag satt i taxin påväg hem innan jag insåg att jag redan hade planer för kvällen.

Jesse

Resten av dagen sov jag, utom några timmar då jag klev upp, åt och läste lite. Dagen därpå hade jag ett tidigt och långt pass på en restaurang där jag jobbade som diskplockare vid behov. Inte var det ett jobb jag hade föreställt mig jobba på när jag flyttade till London, men något måste ju betala räkningarna.

Efter det långa passet gick jag direkt hem, det var bara någon timme till jag skulle träffa Elizabeth och jag behövde hinna ta mig något att äta och kanske fräscha upp mig lite.

~Elizabeth~ Hur hade jag lyckats hamna här? Bland en massa pratande, skrattande folk. Jag hade på mig en knälång, gyllene klänning och en matchande hatt. Det fanns en kvartett i ena hörnet av rummet och en stor bit av salen var till för att dansa. Lite längre bort fanns en matsal där alla skulle samlas och äta. Missförstå mig inte, jag älskar fester och denna är inte dålig. Det är bara det att jag antagligen skulle bli försenad till Jesses lektion. Hittills hade inget bitit på Margot, som genast förstod att något var fel. -Jag måste verkligen gå, försökte jag. -Nej, Lizzy, du sa att du kunde, och om du går har jag ingen ursäkt att slippa fasters sång! Nej, om du går så får jag gå också. -Men du bor ju här, kontrade jag. Tillslut hade Margot gått med på att vi skulle gå till vardera rum och att jag sedan skulle ringa henne. Jag hade åkt med fars chaufför, men jag kunde inte åka med honom till Jesse om jag inte ville att far få reda på det. Så jag sade till chauffören att jag helt enkelt skulle promenera hem, kanske stanna vid en restaurang på vägen då jag inte ätit ännu. Det var ganska långt hem, så jag gissade att jag hade ungefär två timmar på mig, om man räknar in det påhittade restaurangbesöket. Jag vinkade åt mig en taxi och sade adressen.

Jesse

Jag stod utanför porten med en cigg i handen och väntade. Nervositeten kröp i kroppen, hur skulle jag kunna lära ut något om magi när det kändes som om jag knappt visste nått om det själv? Ciggen tog slut men jag stod kvar ändå. Borde inte hon komma snart? Jag hade ingen klocka på mig, så jag kunde inte vara säker på om jag var för tidig eller hon var sen.

En taxi körde fram till porten. Det måste vara hon, tänkte jag, för det var knappast många i detta område som hade pengarna att lägga på taxi. Som jag trodde var det Elizabeth som klev ut ur bilen. Vad vacker hon var, hade hon klätt upp sig för vår lektion? Kanske kvinnor i hennes status alltid klädde sig sådär? Jag skakade tankarna ur huvudet och gick fram till henne.

-Goddag, hälsade jag henne.

~Elizabeth~ -Goddag! sade jag, bara lite för glatt. Det var med nöd och näppe jag lyckades ta mig hit, Margots faster hade anordnat en fest och Margot lät mig inte slingra mig ur.. Jag skakade på huvudet och skrattade lite. Bara han inte trodde att jag klätt upp mig inför mötet. Det trodde han väl inte? -Jaha, var ska vi börja då? frågade jag. Jag har allvarligt talat inte en aning om vad vi kommer att göra, för, jag menar, detta är ju väldigt nytt för mig och jag kanske borde.. Sådär pladdrade jag på i en kvart. Allvarligt Lizzy! Du pratar alldeles för mycket när du är nervös..

Jesse

-Goddag! hälsade Elizabeth glatt tillbaka.. Det var med nöd och näppe jag lyckades ta mig hit, Margots faster hade anordnat en fest och Margot lät mig inte slingra mig ur..

-Okej, det förklarar lite, svarade jag med ett leende.

Hon fortsatte att prata och ställde frågor. Jag försökte svara på dom men innan jag han komma på svaret till en fråga hade hon redan kommit med en ny. Jag nöjde mig med att komma med nickningar då och då. Detta måste ha pågått i typ en kvart, hon kunde verkligen prata på. Jag log roat åt hela situationen men försökte att dölja det.

-Vi får ta det som det kommer, sade jag tillslut, men vi borde vara någonstans där folk inte kan se och höra vad vi gör. Jag tänkte att i framtiden skulle vi kunna vara någon annanstans, där det finns mer plats, men jag tror att min lägenhet duger för just nu.

~Elizabeth~ Jag funderade under tiden som vi gick till uppför trappan. -Vi hade kunnat vara hos mig, sade jag efter en stunds tystnad. Men vi får vara riktigt försiktiga, för jag menar, tänk vad far skulle tro.. Men jag vet det perfekta stället, någonstans där ingen i min familj någonsin skulle våga gå in.. Eller tjänstefolket heller, för den delen. Jag var väldigt artistisk av mig. Visst, jag ser precis ut som en helt ordinär, ytlig överklassare, men jag var faktiskt lite mer än så. Jag hade en ateljé alldeles vid mitt rum. Den var stor och rymlig med mycket naturligt ljus. Jag hade totalförbjudit alla att gå in där, jag var helt paranoid när det gällde mina tavlor. Ingen. Rörde. Dem. Någonsin. Om man hade livet kärt, alltså. -Fast du får lova att inte röra någonting, om du inte vill att jag ska spränga sig i bitar, eller något. Jag vet faktiskt inte om jag skämtade eller ej.

Jesse

Jag skrattade lite åt hennes sista kommentar.

-Om du är orolig om något skulle du nog få pocka undan det, du anar inte hur många glas jag har haft sönder i mitt försök att kontrollera, och det är ju ändå bara lite magi, sade jag och öppnade dörren till lägenheten. -Men det låter som att vi kan kolla om det funkar, frågan är bara hur jag ska lyckas komma in om du är orolig för att vi ska synas tillsammans.

Väl inne i lägenheten hämtade jag ett glas, ett ljus, en fjäder och en växt och stälde fram det på bordet.

-Kathleen har en teori om att man kan fokusera på elementen för att lyckas med magin, det var så vi började i alla fall, förklarade jag.

~Elizabeth~ -Så jag ska alltså se om jag fastnar för något speciellt? Jesse nickade och jag koncentrerade mig på föremålen framför mig. Jag började med glaset "Vatten" tänkte jag "Vatten. Vatten. Vatten… Vatten.." Ingenting. Absolut ingenting. Jag suckade, men bestämde mig för att inte gå djupare in i det just då. Så jag vände mig mot fjädern. Den darrade lite, men inte mer än så. Jag kunde inte hjälp det, utan blev lite löjligt stolt över mig själv. Bara jag inte log som en idiot. Det var ju faktiskt inte så stort, inte för Jesse. Men för mig var det det. Sedan gick jag över till elden. Jag koncentrerade mig, men inget hände. Jag koncentrerade lite mer, men fortfarande ingenting. Tillslut blev jag så frustrerad att jag kände för att skrika. Då plötligt, blev flamman större och till och med blå längst ner. Ett triumferande leende växte på mitt ansikte. Med nytt mod vände jag mig mot krukan. "Okej.. En kruka. Vad ska jag göra med den?" Jag målade upp en bild i huvudet om hur den växte och blev starkare. Jag slöt ögonen och sträckte mig för att nudda vid den. När jag öppnade ögonen hade ett par knoppar växt fram. Ett blad hade vuxit till sig helt. Då märkte jag hur otroligt trött jag var. Någonstans under den halvtimmes långa processen hade jag börjat svettas som en tok, och nu vände jag mig mot Jesse. -Du råkar inte ha lite mat att undvara? Jag tror jag håller på att svälta ihjäl..

Jesse

När Elizabeth först vände sig mot glaset tänkte jag med säkerhet att det skulle vara lättast, bara för att det var det för mig, men jag hade fel. När hon lyckades göra nått på alla andra elementen blev jag fundersam, elementen tillhörde uppenbarligen ingen given svårighetsgrad, som jag i min okunskap hade trott. För att vara första gången hade hon lyckas väldigt bra, tyckte jag, speciellt med växten. Jag var helt i mina egna tankar kring vad som bestämde vilket element man hanterade bättre då hon frågade om något att äta.

-Mat? Ja, jag ska ha lite bröd, sade jag och tittade i skafferiet, annars har jag bara konserver för tillfället.

~Elizabeth~ -Det kvittar vad, sade jag och log. Bara det är mat. Det blev tillslut en limpa och en konserv med någon köttgryta. Jesse dukade med två enkla skålar och bestick. Jag var så otroligt hungrig att jag slukade min portion direkt och struntade i vett och etikett. Det måste varit magin som gjorde mig så otroligt hungrig. Sedan hade jag ju faktiskt missat middagen. Men ändå.nedåt var antagligen ingen vacker syn. -Du Jesse, sade jag när jag äntligen lyckats stoppa mig själv och genant torkade mig på en servett, jag har tänkt på det där med var vi ska ha vår nästa lektion, och jag fick en idée..

Jesse

Jag nickade, tog fram maten och dukade fram. Jag kände mig lite skamsen för det jag hade att bjuda på, hon var nog van med mycket godare och lyxigare mat än detta. Men det släppte när hon började äta utan tvekan och då kunde jag slappna av och ta för mig jag med.

-Jaså, vadå? frågade jag.

~Elizabeth~ -Jo, om du bara hade gått in, helt enkelt. Vi kan säga att du är min musiklärare. Jag gestikulerade med skeden medan jag pratade. -Men först måste vi ge dig en ny stil. Inget illa menat, men min far skulle bara acceptera om någon från överklassen var min lärare. Han får inte misstänka något. Inte Harry heller.

Jesse

-Okej, men hur hade ni tänkt att jag skulle kunna lura någon att vara överklass? Jag har inte direkt garderoben för ett sådant uppdrag, sade jag och försökte låta lite skämtsam. Vem är Harry?

Jag såg att jag inte hade tagit fram nått vatten och koncentrerade på båda glasen och såg dem fyllas upp och log nöjt.

-Jag har några vänner i teaterbranschen, de kanske har något jag kan använda…

~Elizabeth~ -Harry är min bror, förklarade jag. Han är smart nog att lägga ihop två och två, så din "illusion" som lärare måste vara väldigt övertygande. Jag log åt hand andra kommentar. -Du har glömt att jag är överklassare själv, Jesse. Min far skulle inte märka om lite pengar bara försvann utan någon tydlig förklaring.. Såhär gör vi. Nästa vecka, måndag klockan två, träffas vi utanför Selfridges. Bry dig inte om pengarna, det fixar jag. Du kan se det som en betalning för magilektionerna. Jag försökte så gott jag kunde att inte se alltför nöjd ut. Det var väl inte mitt fel att jag såg fram emot att förvandla Jesses garderob? Okej, kanske lite för mycket, men allvarligt talat, han hade ju faktiskt hängslebyxor på sig.. Innan Jesse han neka mitt erbjudande sade jag adjö och gick ut ur byggnaden. När jag stod ute på gatan vinkade jag återigen till mig en taxi och sade åt chauffören att skynda sig. Morgonen därpå åt jag frukost med min familj och begav mig sedan av till Margot. Hon var med största sannolikhet otroligt sur på mig. Det var fyra dagar kvar innan jag skulle träffa Jesse igen. Jag kände mig lite nervös inför mötet. Hoppas han inte tog illa upp på något sätt. -Lizzy. Rösten var kall med en tydlig syrlighet. Margot var surare än jag hade tänkt mig. -Du svarade inte. När faster upptäckte att jag bara satt uppe i mitt rum tvingade hon ner mig, och sedan sade hon att jag skulle sjunga till alla. Som om jag är en underhållare eller något. De kunde väl lika gärna ha hyrt in några sångare? Margot började sakta prata om annat än att hon var sur på mig, och jag nappade tacksamt på betet. -Ja, det var väldigt dumt av henne. Hur kunde hon göra så? -Jag vet inte, svarade Margot. Dialogen gick åt det hållet ett tag. Sedan spände hon ögonen i mig. Hoppsan. Hon hade visst inte glömt. -Men allvarligt talat, vad gjorde du? -Jag åt ute, svarade jag undvikande. Det var faktiskt inte en lögn. Jag hade ätit ute, men inte på någon restaurang. Sedan stirrade Margot på mig. Hade mitt ansiktsuttryck avslöjat något? -Träffar du någon i hemlighet? -Va?! utropade jag förskräckt. Det är klart jag inte gör. Va-varför skulle jag göra det? Ja, jag är är sämst på att ljuga. Margot genomskådade mig direkt. Vi satte oss i soffan i hennes rum. -Berätta, begärde hon. Allt. Hon hade helt glömt bort att vara arg. Tvärtom var hennes dock-liknande ansikte prytt med ett stort leende. -Alltså, började jag. Det är inte på det sättet. Jag tar bara.. lektioner hos honom. -Vad för lektioner? -Musiklektioner, svarade jag snabbt, för snabbt. -Vad för lektioner? frågade hon igen. Det slutade med att jag berättade allt, om mannen bakom Richies, hur jag träffade Jesse och lektionen i hans lägenhet. Vid slutet av min monolog var Margots ögon stora som tefat. -Får jag följa med på shoppingrundan? frågade hon med ett snett leende. Jag nickade och skrattade.

Jesse

Innan jag han fundera på hennes erbjudande ordentligt hade hon försvunnit ut genom dörren. Hon måste verkligen vara van med att få saker på sitt sätt, tänkte jag. En del av mig såg fram emot det om jag ska var ärlig, jag hade inte alltid varit fattig, inte så rik som Elizabeth så klart, men minnen kom tillbaka om de gånger jag som barn gått runt i min nya fin-kostym hemma, hur Hazel hade tittat beundrande på honom och Mor som sa hur stilig han såg ut. Jag var för upptagen av minnerna för att känna mig som ett välgörnhetsfall.

Kvällen därpå gick jag och Kathleen från klubb till klubb för att fråga om de hade något behov av sångare. Kathleen hade fått ett stadigt jobb på Richies, varje lördag, men hon var alltid på jakt efter mer jobb. Vi var bäst som ett team, men det var svårt att hitta någon som ville anställa två.

-Så ni ska träffas för att shoppa? frågade hon förvånat.

Jag nickade.

-Och hon betalar för allting? Vad för sorts relation har ni egentligen? sade hon retsamt och gav mig en armbåge i sidan.

-Kath, jag vet inte vars dina tankar tar dig nu men jag kan lova att det inte är något sådant. Det är bara den mest praktiska lösningen, så vi kan vara hos henne, där det finns plats, sade jag försvarande.

-Jag har allt bott i den här staden länge nog för att veta att det finns gott skandalösa saker som händer bakom alla dörrar, även de rikas.

-Ja, ja, jag tror inte det är nått skumt med Elizabeth, hon verkar bara vilja väl.

-Om du säger det så, sade Kathleen för att avsluta samtalet och knackade på tredje dörren för kvällen.

Dagarna gick och tillslut var måndagen här. Jag stod utanför Selfridges som vi, eller egentligen Elizabeth, hade bestämt. Jag rättade till min kostym nervöst, kostymen kändes som det enda vettiga att ha på sig för ett besök här. Selfridges var ett ställe jag ofta hade passerat men aldrig besökt. Deras ståtligt utsmyckade skyltfönster gav intrycket att det fanns en viss standard på vad man har på sig för att handla här.

~Elizabeth~ Jag var nästan framme vid Selfridges. Margot satt mitt emot mig i pappas bil och tittade nyfiket ut. -Var är han? frågade hon. -Vi är inte framme än, svarade jag tålmodigt. Ta det lugnt. Du har faktiskt sett honom innan. -Ja, men jag satte ju inte direkt hans ansikte på minnet. Jag suckade och slöt ögonen. När vi äntligen kom fram hoppade Margot ner före mig och studsade upp och ner. -Tagga ner! väste jag i hennes öra. Se honom inte som ett renoveringsprojekt, snälla. Han är faktiskt en människa han med. Margot flina mot mig med en menande blick. -Vad? frågade jag som började bli väldigt irriterad. -Inget sade hon med en suck. Sedan såg vi Jesse.

Jesse

Det var fult med folk omkring mig, jag tittade runt och letade efter Elizabeths ansikte i massan. Plötsligt när jag vände mig om stod hon där, bara tre meter ifrån mig, hon och en vän. Det såg ut som samma vän som på Richies, hon såg väldigt glad ut.

-Hej, sade jag till dem båda, eh, jag heter Jesse, sade jag och sträckte fram en hand till vännen.

~Elizabeth~ När Jesse väl hälsade betedde sig Margot väldigt artigt. Tack och lov. -Ska vi gå in? frågade jag. Margot och Jesse nickade. Jesse såg lite osäker ut. Jag gissade att han inte brukade gå till Selfridges särskilt ofta. När hade åkt upp ett par våningar med hissen kom vi till klädesavdelningen. -Goddag, ms. Joyce och ms. Collins, välkomnade en röst oss med. Rösten kom från en lång man med silvrigt hår och elegant kavaj. -Mr. Hurst, sade Margot leende. -Vi har en alldeles underbar aftonklänning inne. Den är av lila sidentyg.. -Mr. Hurst, sade jag med ett varmt leende. Det blir inga klänningar idag. Kan du visa några av kostymerna för oss? Vi har sällskap. Jag gestikulerade åt Jesses håll. Först nu verkade Mr. Hurst upptäcka att vi inte var ensamma. -Givetvis, sade Mr. Hurst, bara en aning förvånad. Följ med mig. Så nu stod vår lilla trio bland kavajerna. -Vad tycker du om denna? frågade Margot och tog upp en ljusblå kavaj från trägalgen den hängde från. -Hm, kanske det, svarade jag. Hur mycket kostar den? Jag hade en viss budget att gå efter om jag inte ville att far skulle misstänka något. Dessutom skulle Jesse föreställa min musiklärare, så alltför dyra kläder kunde han inte ha. -Inte mycket, svarade Margot och visade upp prislappen. -Be Mrs. Lively att hålla den åt oss, svarade jag. En mullig kvinna i trettioårs åldern höll diverse kavajer, byxor och skjortor åt oss. Hon hade ett vänligt leende och en varm utstrålning. -Denna då? frågade jag och vände mig åt Margot. -Nej, den där röda färgen passar inte Jesses hår, svarade hon. Jag ryckte på axlarna och hängde tillbaka plagget. Tjugo minuter senare bar Mrs. Lively på ett litet berg av kläder. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Jesse också. Han hade mest stått i bakgrunden medan Margot och jag diskuterat fram och tillbaka. -Okej, sade jag och vände mig mot Jesse. Du följer med Mr. Hurst till provrummen. Välj ut de kläder du tycker om så ser jag till att de skräddarsys och levereras om några dagar. Jesse nickade. -Vi väntar på dig där nere, bland smyckena. Kom när du är klar, Mr. Hurst tar hand om kläderna åt dig. -Jag kan meddela Victor, och så kan vi alla äta lunch på 'Leos', utbrast Margot. -Victor är Margots fästman, flikade jag in. Jesse sade att det var okej, och därefter gick jag och Margot mot smyckesavdelningen.

Jesse

Vi gick in och jag blev aldeles hänförd av det jag såg. Så många saker på ett och samma ställe! Det var flera våningar av det också. Ett par våningar upp fanns klädesavdelningen. Jag stod där, utan något att tillägga när Elizabeth och hennes vän tittade genom kläder åt mig, vad kunde jag om mode?

Jag provade massvis med kläder, alla såg bra ut men jag valde tillslut en mörkblå kostym med tillhörande fluga. Jag såg mig i spegeln och kunde inte låta bli att le, jag såg riktigt bra ut i det här.

Efter att jag gav Mrs. Lively kläderna och en man kom för att ta mina mått gick jag ner för att hitta Elizabeth och Margot. De stod vid en disk och kollade på halsband.

-Hittar ni något? frågade jag.

~Elizabeth~ -Hittar ni något? hörde jag Jesse säga. Jag hade stått helt i mina egna tankar, så jag hoppade till när jag hörde Jesses röst. -Öh, sade jag. Nej, inte jag i alla fall. Margot verkar däremot ha siktet inställt på det där diademet. Vi tittade båda åt Margots håll. Hon stirrade intensivt mot ett inglasat diadem prytt med diamanter. -Den bara skriker 'köp mig!', suckade hon. Men jag tror inte mor blir glad om hon får nys om att jag spenderat en halv förmögenhet på ett diadem.. Hur vackert det en är. Jag log åt Margot. Hon tittade bedjande på mig. Jag skakade på huvudet och sade 'glöm det, jag tänker inte betala.' Sedan hörde jag steg närma sig. Jag lyfte på huvudet och såg Victor komma traskande med händerna i fickorna och ett självsäkert leende på läpparna. -Vem är redo för lunch? frågade han.

Jesse

Jag kunde inte låta bli annat än att le åt hur Elizabeth hoppade till sådär.

-Det ser rejält dyrt ut, inflikade jag.

En man kom mot dem, vem hade jag ingen aning om. Skulle jag presentera mig själv eller vänta tills jag blev presenterad? För att inte stå handlingslöst som ett fån sträckte jag fram min hand och presenterade mig. Det var Victor, som Elizabeth hade berättat om. Kanske skulle jag ha fattat det direkt.

-Så, vars ligger Leos?

~Elizabeth~ -Två kvarter härifrån, svarade jag hjälpsamt. -Min bil väntar utanför, lade Victor till. Margot övergav diademet (som var helt glömt i och med att Victor väl kommit) och vi gick ut ur butiken till Victors bil. Väl där tog chauffören oss till Leos. Victor involverade Jesse i ett samtal, och jag pratade med Margot.

Jesse

Under bilturen började Victor och jag prata om olika saker. Just som vi diskuterade om aviation kommer att bli lika stor framgång som tåget så stannade bilen utanför restaurangen. Vi gick in och blev ledda till ett bord. Jag märkte hur Victor drog ut stolen för Margot att sätta sig så jag erbjöd samma gest mot Elizabeth.

~Elizabeth~ Vi gick till vårt bord och satte oss. En servitris kom med menyerna. Jag ögnade hastigt igenom den innan jag sade: -Den grillade laxen tack, och kycklinggryta för Margot. Ja, vi kunde våra beställningar utantill. Men vi hade ju faktiskt ätit på Leos lite då och då det senaste året. Victor och Jesse gav sina beställningar, alla sade vad de ville ha att dricka och därefter blev det tyst ett tag. -Hur går det med bolaget? frågade jag Victor efter ett tag för att bryta tystnaden.

Jesse

-Det går bra, många fall på gång, stressigt men bra för affärerna, sade Victor och log mot Elizabeth.

-Vad jobbar ni med? frågade jag nyfiket.

-Jag är advokat, äger faktiskt min egna byrå, sade han stolt.

~Elizabeth~ Victor beskrev sin advokatbyrå för Jesse. Lite smått uttråkat betraktade jag min omgivning. Ett gammalt par i dyra kläder som åt, ett yngre par, och.. "Nej. Ånej. Titta bort, titta bort, förhoppningsvis märker han dig inte" tänkte jag förtvivlat. Något bord bort satt en man i 27- års åldern med valnötsbrunt hår, blå ögon och iklädd hatt och en mörkbrun kavaj. Mr. Martin. -Och då bekände han allting! utbrast Victor förtjust, åt vilket jag himlade med ögonen. Han erkände allting på plats, utan att domaren behövde göra några tidsödande åtgärder. Mr. Martin höjde på huvudet när Victor höjde rösten. Han fick ögonen på mig och log ett brett leende. Sedan reste han sig upp och släntrade över till oss. Han bjöd in sig själv till vår grupp pch drog ut en stol från bordet bredvid. Efter att ha knäppt fingrarna i knät och bekvämt brett ut sig på stolen log han sitt charmigaste leende och hälsade: -Lizzy! Victor, Margot. Jag rös till. Bara mina vänner och familj fick kalla mig Lizzy. Dessutom totalignorerade han Jesse, som om han bara var en oviktig fluga som inte förtjänade hans tid. -Jag måste säga att jag saknar att umgås med dig, det var så länge sedan sen sist! fortsatte Mr. Martin obekymrat. Vad säger du, du och jag på biografen imorgon? De visar en otroligt bra film. Jag blev högröd i ansiktet. Jag vet inte varför jag rodnade, jag hade ju knappast sett Mr. Martin särskilt mycket, och dessutom var han den mest irriterande människan någonsin. -Så? Vad säger du? frågade han självsäkert. Klockan åtta kanske? Och middag efteråt? -Nej, sade jag bestämt. -Men kom igen, Lizzy! -Nej, sade jag som började bli allvarligt arg. -Säkert? Du kommer missa något fantastiskt och.. -Bara. Sluta. Prata. väste jag genom sammanbitna läppar. Jag slöt ögonen och fokuserade intensivt. Jag fick inte tappa kontrollen. Inte bland såhär många människor. Mr. Martin satte handen på min axel och fick därmed bägaren att rinna över. I ett desperat försök att inte sätta fyr på hela restaurangen slängde jag ner servetten på bordet och rusade ut ur restaurangen.

Jesse

Victor var mitt uppe i ett samtal när det kom över en annan man. Han presenterade sig inte, uppenbarligen kände han de andra, för han hälsade på dom. Han gav sig direkt på Elizabeth, försökte bjuda henne på en dejt, eller, nästintill tvinga henne på en dejt. Han blev mer och mer påträngande.

Jag kunde se hur arg Elizbeth började bli, jag blev orolig, om hennes magi skulle visa sig nu skulle det inte vara bra. Stearinljuset på bordet flackade till, lågan blev större, inget som de andra märkte. Mannen rörde hennes axel och hon slängde ner servetten och rusade ut, flamman flackade till, brann större och släcktes. Jag reste mig upp för att följa efter henne ut, men vände snabbt tillbaka till denna man.

-Så där är banne mig inte hur man behandlar en kvinna, sade jag och försökte hålla band på mig själv, jag må vara ingen, men tillochmed jag vet det.

Jag vände mig om och skyndade mig ut för att hitta Elizabeth, hon var utanför restaurangen och gick fram och tillbaka, uppenbarligen i ett försök att lugna ned sig.

-Mår du bra? Vem var det där? frågade jag.

~Elizabeth~ -Nej, jag mår inte bra, sade jag ursinnigt. Jag menade verkligen inte att ta ut ilskan på honom. Jag behövde bara få ut den på något sätt utom magi. När jag insåg att jag skrikit åt honom vände jag mig ångerfullt och tittade ner på marken. All ilska hade bara runnit av mig. -Förlåt, sade jag tyst. Jag menade inte, jag.. Jag lät den oavslutade meningen hänga i luften tills jag hunnit samla mig. Därefter fortsatte jag: -Det är Mr. Martin. Far vill att jag ska förlova mig med honom, för att säkra vår familjs pengar. Men Mr. Martin, han är avskyvärd, helt enkelt. Jag förstår inte hur jag kunde, hur jag kunde gå ut med honom, om ens bara tre gånger. Jag antar att jag ville göra far glad. Men jag stod inte ut, inte en enda sekund, och jag trodde faktiskt att han glömt mig, men tydligen inte.. Okej, jag är verkligen patetisk. För mitt i alltihopa, rätt ute på Londons gator bland tusentals människor, började jag gråta. Jag borde verkligen gaska upp mig, han tyckte säkert redan att jag var en lipsill. -Förlåt, sade jag än en gång.

Jesse

Jag höll mig på säkert avstånd från henne när hon skrek på mig, jag ville inte att min närvaro skulle göra det värre, men snabbt vände hon sig om och bad om ursäkt.

Hon förklarade det hela och helt plötsligt började hon gråta. Jag skyndade mig fram till henne och la försiktigt en hand på hennes axel.

-Det är okej, du behöver inte be om ursäkt för någonting, sade jag.

Jag ville bara dra henne till mig i en kram, hon såg ut att behöva en, men det skulle inte vara passande. Istället ledde jag henne till närmaste bänk, så hon kunde sätta sig ner och komma undan från alla människor som rusade fram och tillbaka på gatan.

-Det är svårt ibland att balansera vad ens föräldrar vill och vad man själv vill, sade jag, men du gör rätt som följer din egna vilja.

~Elizabeth~ Gråten hade fått mig att hicka, men jag försökte säga tack så gott jag kunde. Han hade ju inte behövt komma och hjälpa mig lugna ner mig. När jag äntligen var lugn tog jag ett djupt andetag och sade: -Jag kan inte stanna här. Snart kommer Mr.Martin ut och jag tänker inte vara kvar då. Jag reste mig upp och vinkade till mig en taxi. Sedan vände jag mig mot Jesse. -Följer du med?

Jesse

Jag nickade och hoppade in i taxin. Innan jag stängde dörren efter mig kunde jag se Mr. Martin komma ut ur restaurangen som titta rakt mot oss. Jag smällde igen dörren och bad föraren att köra iväg direkt.

-Till vars vill ni åka? frågade föraren.

Jag tittade på Elizabeth.

-Du vill hem antar jag?

~Elizabeth~ -Ja, jag antar det, svarade jag och suckade. Trots att klockan bara var fem hade det varit en lång dag och jag ville inget hellre än att sjunka ner i ett varmt bad och bara andas ut. Kanske måla lite. Vi åkte bilfärden under tystnad, och när vi var framme bet jag mig i läppen, lite osäker på vad som skulle hända härnäst.

Jesse

Vi steg båda ut ur bilen och Elizabeth betalade föraren som körde iväg. Vi stod där en stund, tysta, utan att veta vad man skulle säga.

-Eh, när passar det dig bäst att träffas nästa gång? För att öva tänkte jag, sade jag klumpigt.

Elizabeth

Jag log åt hans kommentar. Han var ju ganska gullig, faktiskt. 

-Hmm, sade jag medan jag funderade. Nu vet jag ju inte hur ditt schema ser ut, du kanske är väldigt upptagen med jobb, men..

Jag samlade tankarna innan jag fortsatte.

-Imorgon ska jag till barnhemmet, du vet det stora gråa huset en bit bort. Det ser ganska dystert ut, måste jag säga. Men på onsdag kanske? Fast nej, då kommer huset vara fullt av fars arbetskompanjoner, han har bjudning då. Vad säger du, på torsdag?

Jag såg på Jesse med ett leende på läpparna. Någonstans i bakhuvudet registrerade jag att jag log väldigt mycket i Jesses närhet, men jag ignorerade det under tiden som jag inväntade Jesses svar.

Jesse

-Du har då fullt upp, sade jag och log tillbaka, jo, torsdag blir jättebra, efter middag får det bli för jag jobbar på dagen.

Jag vände blicken upp mot hennes hus och såg en man titta ut ur fönstret. Jag skyndade på samtalet så hon inte skulle hamna i trubbel.

-Ja, men adjö på återseende då, miss Elizabeth.

Jag gav henne ett sista leende och gick förbi henne för att börja promenaden hem.

~Elizabeth~ Jag log för mig själv när jag vände in i huset. Men jag hann inte göra mer än hänga av mig ytterkläderna och gå mot trappan innan jag hörde en välbekant röst: -Och vem var det där, om jag får fråga? Harry, min bror, släntrade nerför trappan med en misstänksam blick fäst på mig. Härligt. Nu hade jag en del att förklara. -Min musiklärare, sade jag trotsigt och lade armarna i kors. -Sedan när har du en musiklärare? frågade Harry med en fnysning. -Jag har inte hunnit få några lektioner ännu, svarade jag. De börjar på torsdag. -Låt mig se om jag har förstått detta rätt. Du bestämmer dig för att ta Musiklektioner, hittar en lärare, och nu så har du spenderat hela dagen med honom? Låter lite suspekt, enligt mig.. -Varför bryr du dig? slängde jag ur mig. Dessutom spenderade jag dagen med Margot. Vi shoppade och åt lunch med Victor. Fråga henne, om du så vill. Eller Victor. Harry hade nu tagit sig ner till sista trappsteget och var påväg mot mig. -Jag är din bror, jag bryr mig faktiskt om dig, sade han i ett så ödmjukt tonfall att jag log ett snett leende. -Ja, jag vet. Men du behöver inte oroa dig. -Det får vi väl se, sade Harry och log sitt speciella leende. Det får vi väl se.. Harry fortsatte ut genom dörren, men innan jag hann fråga vart han skulle hade han försvunnit ut i livliga London. Dagen efter vaknade jag tidigt, så jag tänkte försöka mig på att laga frukost själv för en gångs skull. När jag kom till köket såg kocken snabbt upp från sin plats vid köksbänken. Några av hans medhjälpare log och hälsade, och jag hälsade tillbaka. De var vana vid att jag slank in i köket lite då och då och åt ett äpple eller såg på medan personalen förvandlade några få råvaror till en utsökt maträtt. Jag meddelade kocken att jag skulle försöka göra pannkakor, så han hojtade till och bad Anne, en av kokerskorna, att hjälpa mig. När hon förklarat hur man gjorde gick hon tillbaka till att hacka grönsaker. En halvtimme senare blickade jag ner på stekpannan och tallriken bredvid. Ett par sönderstekta, illaluktande klumpar var vad jag hade åstadkommit. Äcklat rynkade jag på pannan och viftade med handen framför näsan för att få bort lukten. -Öh, Anne? Lite hjälp? Det slutade med att Anne fick göra nya pannkakor och de jag själv gjort fick slängas. När jag ätit och bytt om lämnade jag en lapp på bordet till min familj om att jag skulle till barnhemmet, därefter traskade jag visslande ut ur huset.

Jesse

Det var en ganska lång promenad hem, inte konstigt egentligen om man tänker på det, jag och Elizabeth levde två helt olika liv, geografin borde väl visa det med. Som tur var var vädret bra, det var en perfekt dag för en promenad.

Utanför mitt lägenhetshus stod det en polisbil, jag anade det värsta och var inte förvånad över att en man i uniform stoppade mig på vägen in.

-Jesse Brown? frågade polisen, jag nickade. Följ med mig tack, vi har några frågor vi vill ställa dig.

Polisen ledde mig mot bilen.

-Ni kan inte ställa frågorna här? frågade jag hoppfullt. Ni förstår, jag har gått en lång bit och vill helst bara hem så jag kan vila fötterna, jag kan sätta på te om ni vill? Låter inte det trevligare än…

Jag blev avbruten med att polismannen tog ett hårt grepp om min arm och ryckte mig bestämt till bilen.

-Försök inte vara lustig mr Brown, sade mannen genom sammanbitna tänder.

Jag satte mig utan motstånd i polisbilen och lät mig tas till polisstationen in i ett litet mörkt förhörsrum.

-Varför är jag här? frågade jag.

-Du är vårat huvudvittne, sade en man som gick in genom dörren och satte sig mitt emot mig. -Jag är polisinspektör Hastings, lade han till.

-Så jag har gått ifrån att vara eran huvudmisstänkte till huvudvittne, konstigt eftersom jag inte såg något, polisinspetörn, sade jag. Så varför är jag inte längre en misstänkt?

-Du är för lång, svarade polisinpektören.

-För lång? Hur vet ni det?

-Oroa dig inte för hur vi vet det, vi bara vet det. Våra experter säger att offrets skador stämmer in på att förövaren är kortare än dig, men otroligt stark.

-Så jag är för svag också? frågade jag.

-Genom att bara titta på dig så skulle jag säga ja, du ser inte ut att ha den muskelstyrka som skulle krävas. Vi tog dig hit för att fråga om du kommer ihåg någon misstänkt från den kvällen, en välbyggd kortare man.

-Så det var en man som gjorde det? Kunde inte vara en kvinna? frågade jag och såg att polisinspektören inte gillade att det var jag som ställde frågor.

-En kvinna skulle inte kunna göra detta, svarade han, åter till frågan, såg du någon?

-Det fanns många där den kvällen, men jag kan inte komma på någon som skulle passa beskrivningen, kanske nån av vakterna, men jag tror de var längre än mig.

-Vi kommer be dig ta med några skisser vi har på hur gärningsmannen kan ha sett ut och ber dig fundera på det ett tag. Kontakta oss om du minns något, sade polisinspektören och ställde sig upp.

-Ursäkta mig polisispektörn, men mannen, vad, hur mår han? frågade jag när han var på väg ut ur rummet.

Han vände sig om. -Han ligger på sjukhuset, i koma.

Jag fick skisserna och blev led ut ur polisstationen, så klart erbjöd de ingen skjuss hem igen, varför skulle de göra det. Jag fick gå, tur att det inte var allt för långt hem.

~Elizabeth~ Jag tittade upp mot den dystra gråa byggnaden. Ovanför dörren hängde en skylt där det stod: 'S:t Dumonds hem för föräldralösa barn'. Skylten var röd, men efter att ha blivit utsatt för sol, vatten och smuts i flera år kunde man bara precis ana den röda färgen och den svaga, svarta texten. "De borde verkligen måla om här. Om de bara hade pengarna." tänkte jag. "Kanske kan jag övertala far att bidra med en summa." När jag kom in möttes jag av en välbekant röst: -Ms. Joyce? Rösten tillhörde en viss Mrs. Elliot, föreståndaren för barnhemmet. Hon hade stort, svart, yvigt hår och bar för det mesta en irriterad uppsyn. I handen höll hon en bok. -Det var länge sedan vi fick sådant 'fint' besök, sade hon. Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka, du har inte varit här på en månad. Barnen har saknat dig. -Och jag har saknat dem, svarade jag. Säg mig, var är de just nu? -I sina sovrum, sade hon buttert och fortsatte därefter att läsa. Jag tyckte på axlarna och gick i rask takt bort längs korridoren. Därefter skyndade jag uppför tre trappor med klackar som klickade mot golvet för varje steg. -Hallå? ropade jag rätt ut i luften. Det är jag, Lizzy. Några sekunders tystnad. Därefter skor som klampade mot marken och enstaka utrop. -Lizzy? -Lizzy! -Var har du varit? De kom mot mig som en enda stor klump, så jag trillade ner på golvet med ett skratt. -Ta det lugnt! Så mycket har hänt sedan sist, så otroligt mycket. Vet ni vad? Jag tror att Margot snarast kommer att bli.. När jag kom tillbaka hem från besöket mötte jag Margot i trappen till mitt hus. Hon sade att hon nyss kommit, och tillsammans gick vi in. Hon stannade på middag, men hennes mor ringde med brådskande nyheter och sade att hon behövde komma hem så snabbt som möjligt. -Mors sätt att säga att hon tänker planera en fest om ett par veckor, skrattade Margot. Aja, bäst jag åker! Jag sade adjö till Margot och skulle precis vända om för att gå upp till mitt rum nör jag gick rätt in i far. -Elizabeth, sade han. Jag hoppas att du inte har några planer för imorgon, du måste underhålla mina kompanjoner när de kommer på besök. -Nej far, sade jag och log. Jag kommer göra mitt bästa. Dagen därpå gjorde jag mig i ordning för fars fest. Margot hade lyckats slingra sig ur hela händelsen och skulle till min besvikelse inte göra mig sällskap. Fars fester var väldigt långrandiga, det enda som diskuterades var deras företag, le tar och huruvida deras aktier steg i värde eller inte. Efter noga övervägande valde jag en djupröd klänning utan armar. Den nådde mig enda till fötterna, far hade sagt åt mig att välja en lång klänning. I midjan hade jag ett svart sidenband och på huvudet en röd, vidbrättad hatt. Jag tog på mig ett par vita handskar som räckte mig till armbågarna. -Så, sade jag till min spegelbild. Nu är du klar. Kvällen förlöpte utan några speciella händelser. Jag klistrade på ett falskt leende, skrattade på rätt ställen och lade till kommentarer på rätt ställen. Efter två timmar av att underhålla snobbiga, men välbärgade, företagare kunde jag knappt hålla ögonen öppna. -Elizabeth, kan vi talas vid? Min far stod plötsligt vid min sida med sin allvarliga röst och raka hållning. -Givetvis, far, sade jag och ursäktade mig tacksamt till en medelålders man som hade diskuterat kaminer med mig i en kvart. -Kan du göra mig en tjänst, Elizabeth? frågade han när vi några minuter senare befann oss i det folktomma biblioteket. Hans tonfall gjorde mig misstänksam, men jag sade ändå: -Givetvis, far. -Mina aktier sjunker. För att behålla vår levnadsstandard måste vi ta till drastiska åtgärder. Därför måste du förlova dig med Mr. Martin. Jag stod förbluffad i några minuter och bara stirrade på far. Menade han allvar? Det kan han inte ha gjort. Eller? -Elizabeth, lyssna på mig. Det är för familjens bästa. Tänk på dina syskon! Jag skakade på huvudet. -Nej. -Elizabeth, detta är inte ett förslag, det är en order. -Nej! Du kan inte tvinga mig till någonting, sade jag argt. För att inte av misstag släppa lös magin stormade jag ut ur biblioteket och vidare till mitt rum där jag slängde igen dörren med all min kraft.

Jesse

Det var torsdag och jag stod framför spegeln för att ta en sista titt att allt satt på plats. Kathleen ställde sig framför mig och fixade till flugan.

-Nu ser du presentabel ut, sade hon med ett leende, så, ska vi gå?

Jag nickade och vi gick ut, Kathleen tog ett tag om min arm och vi gick tillsammans mot Elizabeths område. När det var några gator kvar gick Kathleen och jag åt olika håll, hon skulle träffa en vän på ett fik längre bort, hon gillade verkligen att äta på de finare fiken (trots de höga prisen).

Till slut stod jag framför porten, jag tog ett djupt andetag och knackade på.

~Elizabeth~ Jag blockade in i min egen spegelbild. Frustration, oro och ängslan. Om jag såg ut så kunde jag inte träffa Jesse. -Var glad, sade jag till mig själv och betonade glad. Glad. Var glad. Det fungerade väl helt okej. Jag såg inte helt förfärlig ut. När mitt ansiktsuttryck var neutralt gick jag igenom vad jag skull ha på mig. Ms Mary hjälpte mig att välja och sedan, tio minuter senare, att få på mig den ljusrosa sidenklänningen. jag tackade för hennes hjälp och därefter slank hon ut för att städa det redan rena vardagsrummet. Nervöst väntade jag i trappan. Mina händer svettades, antagligen vid tanken på att använda magi igen. När knackandet kom sade jag vänligt till butlern att jag tog hand om det, sedan gick jag ivrigt nerför trappan. Med ett påklistrat leende (efter år av att spela glad på tråkiga fester visste jag hur man gjorde för att se upprymd och exalterad ut) sträckte jag ut handen mot porten. Jesse behövde inte veta vad far tänkte tvinga mig till. Jag behövde ju faktiskt inte berätta allt för honom, eller hur? Han var ju bara min lärare. Inte mer än så. Vi kände knappt varandra. -Jesse! pep jag glatt åt figuren som stod vid porten.

Jesse

-Miss Elizabeth, svarade jag med ett leende och bugade lätt. när vi gick in kunde jag inget annat än att titta mig omkring i beundran. -Vad vackert hem ni har!

Trots att jag såg respektabel ut i min fina nya kostym så kände jag mig så liten i detta rum, det var verkligen inte min scen och utan att tänka på det började jag fixa till mina kläder. Jag hoppades att det inte syntes för tydligt att jag inte hörde hemma på ett sådant här ställe.

~Elizabeth~ -Tack, svarade jag åt Jesses kommentar. Han tittade sig beundrande omkring och jag kom på mig själv med att le ett uppriktigt leende. -Nå, ska vi gå upp? Jag vill helst hinna dit innan Harry upptäcker dig och börjar komma med kommentarer. -Och vad för kommentarer skulle det vara? frågade en röst uppifrån trappan. Jag log ett ansträngt leende. -Harry. Detta är min musiklärare, Jesse. Han ska hjälpa mig att utveckla min sångröst. Harry fnös ljudligt och mumlade något i stil med att jag verkligen behövde hjälp med det. Jag lät kommentaren passera, och med en fnysning gick jag förbi honom. Jag ville inte verka barnslig med Jesse i närheten. Jesse själv stod fortfarande kvar i tamburen och betraktade konversationen. -Nå? sade jag till honom. Kommer du?