Chris kollade ut över folkmassorna utanför museet. En del av Chris förstod inte hur detta skulle gå igenom. Tanken var att öppna museet på nytt, i hopp om att det denna gång skulle bli lite mer ordning och reda. Förra året rånades hela stället på dyra tavlor, varav hälften kom tillbaka i år. Östsidan försökte alltid vara optimistiska, så länge det var utanför huvudstadens murar. Där kunde säkerheten inte vara nog hög. Utanför huvudstaden försökte man alltid tänka att livet skulle bli bättre, att det skulle bli som år 2000 igen. Chris stod lutad mot museets vägg med ena foten upp mot väggen bakom sig. Han hade på sig en lång, blåvit kappa över liknande byxor som indikerade att han tillhörde militären i öst. I sitt hölster vid höften hade han sin pistol och vid vaden hade han sin trofasta kniv om något skulle gå alldeles för fel. Fickorna i kappan höll hans plånbok med flera tusen dollar. Han hade hört att förr i tiden var en tusen dollar värt lika mycket som tio tusen var värt idag. Pengars värde verkar alltid sjunka.

Chris tände en cigarett och fortsatte stirra ut över folkmassan. Orgate var främst en handelsstad, men de försökte göra det till en turiststad. Spår efter kriget syntes fortfarande. Döda växter, halvtrasiga hus och askan från kroppar som försvunnit efter atombombernas explosioner. Men staden skulle rustas upp, sakta men säkert. I alla fall om man var optimistisk.

Namn: Julja Enock

Ålder: 19

Utseende: ca 165 lång, långt hår, smal och rätt gänglig, inte speciellt storbystad. Hon klär sig i det hon kommer över, ofta kläder hon ärver av sina äldre syskon. Det kan vara vad som helst men hon föredrar mörka färger. När hon är på uppdrag i öst brukar hon klä upp sig ordentligt för att passa in och ibland brukar hon sno åt sig kläder och ta med hem, men oftast får hon inte behålla dem speciellt länge.

Bakgrund: Lever i en stor familj där de är sammanlagt 7 syskon, hon är den näst yngsta och har på så sätt alltid behövt stå upp för sig själv, har därmed ganska mycket skinn på näsan. Just nu bor hon hos en äldre bror men sliter som ett djur för att kunna leva och det är inte enkla uppdrag hon hamnar på. Hennes pappa, Thomas Enock, hade ett företag som gick i konkurs när Julja var ca 3 år. Sen dess har de fått kämpa sig fram, ibland under falska rykten - konkursen slog hårt mot alla familjemedlemmar och efternamnet.

-

Julja stod och trängdes bland alla människor som drevs av full iver. Att alla stod så tätt underlättade när det gällde att lätt sno åt sig saker och hittills hade hon lyckats få tag i två vackra broscher som hon snabbt lagt ner i innerfacket på handväskan. Omgivningen var så annorlunda från hemma, ändå kände hon sig hyfsat bekväm. Alla främmande dofter av parfymer, alla högklackade och kläder sydda i de mest fantastiska material. Hon ställde sig på tå för att kunna se framåt mot porten och just då öppnades den. De bakom henne började gå och hon trycktes framåt, alla röster höjdes. Hon smet sig igenom folk, lyckades dra åt sig en annan kvinnas portmonnä, fortsatte inåt, betalade sin biljett och drog en djup suck av lättnad när hon väl kunde stå helt själv framför en av de större verken. Trots att hon var här i endast ett syfte så kunde hon inte undkomma att beundras av konsten och kanske var det bra, för det fick henne att framstå som en helt vanlig åskådare. Själv var hon klädd i en svart enkel klänning, svarta klackar och ett vackert halsband i flertal färger. Det var så ansträngt alltihop, tom blåmärkena på benen hade hon sminkat över. En äldre kvinna ställde sig bredvid, kisade med ögonen för att verkligen se.

"Visst är den fantastisk?" Klämde Julja ur sig.

"Jo, det är en av mina absoluta favoriter, äntligen får jag återse den" log kvinnan.

Chris kollade på medan folkmassan trängde sig in genom dörrarna. Han slängde en öga på varje person han kunde. Han var illa till mods av hur enkelt det hade varit för en självmordsbombare att gå in med folkmassan. Det var inga personer av stort värde där egentligen, men de flesta i väst verkade tro att det räckte att döda en östbo och irritera dem. Chris tog ett sista bloss av cigaretten och kastade den på marken innan han tog en genväg till ingången och gjorde sig synlig för vakterna. De kände igen honom direkt och lät honom gå in. Det var riskabelt för Chris att dyka upp här, det visste han. Men han smälte in ganska bra med de andra militärerna som hade liknande kläder. Nu var ju inte Chris själv militär, men det fick honom att smälta in eftersom ingen egentligen kollade på militärers ansikte.

Chris gick runt och kollade uttråkat på tavlorna omkring sig. Vissa tavlar var så gamla som innan 2000-talet. De var värda mer än alla liv i denna lokal. Han ställde sig och låtsades vara intresserad av en tavla från 2016. Han rynkade på ögonbrynen en aning och hörde sin pappas ord i huvudet. Konst och historia är viktigt. Säkert..

Julja besvarade kvinnans leende och fortsatte sen vidare. Lokalen var stor och hon hade nog aldrig varit i ett rum med så högt i tak. Hon kunde inte ens föreställa sig vem som hade kunnat ha råd med något sånt här. I en av de längre korridorerna med mindre små verk mötte hon två män från militären, granskade de kort och svalde nervöst, knapparna i guld hade hon hört talas om. Någon i byn hemma hade lyckats komma över en sådan gammal jacka och lyckats sälja vidare den för en förmögenhet. Längre fram stod en ensam man från militären, kanske var det perfekta tillfället. Hon betraktade först tavlan intill den som han tittade på och gjorde sedan en någorlunda naturlig entré, ställde sig bredvid honom och knöt handen som nu darrade så.

"2016…"

Hon tittade upp på honom och log.
"Föredrar du konsten från 2000-talet?"

Chris stod vid tavlan lite allt för länge. När han tillslut bestämde sig för att han skulle gå därifrån hörde han helt plötsligt en kvinnoröst. Han sneglade mot den rödhåriga kvinnan som uppenbarat sig bredvid henne. Hans ögon synade henne uppifrån och ner, som att skanna henne. Han var inte den godtrogna typen, därför var han alltid på sin vakt. Även den mest vackra kvinnan kunde vara ute efter att döda honom. Trots det log han svagt mot kvinnan.
"Finns inget som tråkar mig mer än tavlor, så det skulle jag inte vilja påstå". Sa han lite allt för ärligt.

Hon skrattade kort, tittade på tavlan.

"Ja, det händer ju inte speciellt mycket… Och du är väl inte bara här som åskådare"
Hon tog sig för armen, vände ner blicken en kort stund. Pulsen på gränsen till vibrerade i bakhuvudet. Det här var så mycket mer planerat än de tidigare fynden som hon bara lyckats ta i farten. Att göra något sånthär så medvetet fyllde henne ändå med skuldkänslor, trots östvärldens förmögenheter.  Hon sneglade på hans klocka som man ibland kunde skymta under ärmen, om hon bara kunde skymta vad det var för typ av spänne hade hon enkelt kunnat norpa åt sig den.

Chris ryckte på axlarna och såg ut att vara måttligt uttråkad, både av tavlan och ltie av kvinnan. Han var inte där för att prata med främlingar. Ja, vad gjorde han där egentligen? Han var en äventyrare, han ville utforska saker och han ville vara där det är action. Att museet öppnade idag var ett klart tecken på att något skulle ske.

Han sträckte på sig lite där han stod medan han gav ifrån sig en djup suck. Kvinnans kommentar fick honom att undra ett tag, sen kom han på att praktiskt taget alla i öst visste vem han var. Att kvinnan antagligen inte hade en aning om det och att hon egentligen trodde han var militär, det visste han ju inte om.
"Någon måste väl hålla ordning". Sa han och slängde en blick över axeln för att kolla mot ett gäng militärer som cirkulerade i rummet.

"Fixar du det då?"

Hon stod fortfarande med blicken på tavlan, närmade sig hans arm med närmaste handen och passade på när han såg sig över axeln, kunde enkelt få upp spännet som förmodligen även det var i guld. Hon smet ner den i handväskan, gjorde allt i en och samma rörelse, gav intrycket av att följa hans blick och vände sig nu om, stod med ryggen mot konstverket och såg ut över folkhavet. Hon bet sig i läppen, nu ville hon bara härifrån. Hon la armarna i kors.

Chris log. "You tell me". Sa han och nickade mot en av vakterna som mötte hans blick. Vakten nickade tillbaka och stirrade intensivt mot deras håll. Chris sneglade mot kvinnan. "Vart är du ifrån, jag känner inte igen din dialekt".

Hon såg generat ner, fan fan fan.

"Det är en mindre ort norrut, men jag bor och studerar här numera. Du hade säkert inte känt igen namnet"

En annan vakt, civilklädd, hade från andra sidan rummet sätt och även bekräftat stölden med hjälp av kameror. Han och en kollega började gå mot Chris och kvinnan som nu stod vänd emot Chris. När de var framme greppade grep den ene hårt tag i Julja bakifrån och det var nära att hon föll framlänges. Hon ville skrika men fick bara ur sig ett slags pip, hans tummar verkligen tryckte in i axlarna och när han tryckte upp hennes armar mot ryggen började fylldes ögonen med tårar.
"Vi är hemskt ledsna över att behöva störa er, försök att inte ställa till med en scen" sa den andre vakten, öppnade Juljas handväska och räckte över klockan till Chris, upptäckte sen de andra stöldgodsen.
"Du följer med oss"
Julja mötte Chris blick snabbt, vadfan skulle hända nu, folk som åkte dit hade en tendens att bara… Försvinna. Tårarna rann och de drog hårdhänt iväg med henne bort. Folk viskade till varandra, många hade nu kunnat identifiera prinsen.

Chris kollade en aning misstroget mot kvinnan. De flesta i öst kände stor stolthet för vart de kom ifrån. Helt plötsligt hände det saker som skedde så fort så Chris knappt hann reagera. Två vakter hade greppat tag om kvinnan och ganska snart stod en av dem och sträckte hans klocka mot honom. Chris tog emot klockan och kollade mot kvinnan medan han gav ifrån sig en fnysning. Mest för att han var förvånad över att han inte märkt att den försvunnit. Vakterna drog iväg kvinnan och Chris såg på. De hade dragit henne en bit innan chris ropade efter dem. "Löjtnant, stopp." Militärerna stannade och kollade mot honom. Chris gick fram mot dem och kollade ner på kvinnan. "Låt mig ta hand om det". Soldaterna utbytte en snabb blick innan de satte fast handbojor på kvinnan. Chris tog ett fast grepp om kvinnans händer som satt fast bakom hennes rygg och puttade henne mot utgången. "Du var visst inte så smart som du trodde".

Hon försökte förtvivlat slita sig men blev precis lika förvånad som vakterna över Chris utropande, om än inte lite mer. Hon stannade upp, mötte återigen Chris blick. Någon i folkmassan pekade, det var ju Chris Peters, ett namn som ändå var okänt för Julja. Hon gick tyst framför honom, morrade nästan lite åt det han sa, handbojorna gnagde i handlederna.
"Inte du heller"

Hon snubblade till men kom snabbt upp, de var tvungna att tränga sig förbi folk i ingången men de flesta var snälla och gjorde plats. Julja darrade på underläppen, hon var så oviss om vad som skulle hända.

Chris himlade med ögonen och puttade på kvinnan lite mer. "Att försöka irritera mig kanske inte är det bästa du kan göra nu. Du är uppenbarligen inte här ifrån, men jag kan slå vad om att du vet vad vi gör med såna som dig här."

Betydde det här döden? Då var hennes enda tillfälle nu. 
"D.. Du måste förlåta mig, snälla"
Hon tittade bak på honom, ögonen alldeles glansiga, men snabbt därpå tog hon sin chans och ryckte sig loss snabbt loss i världens språng. Hon trängde sig förbi ett antal människor och fortsatte att springa. Det var inte alls lika lätt att hålla balansen med händerna på ryggen men trots det var Julja otroligt snabb. Det var inte första gången hon var jagad. Men en stor nackdel var att hon inte var speciellt bra på att navigera sig i den här stan, men kanske skulle hon kunna lyckas ta sig till en av tunnlarna.

Chris rynkade på pannan av kvinnans ord och gav ifrån sig en fnysning. När hon mötte hans blick stirrade han på henne på ett sätt som visade hur lite han brydde sig. Innan han visste ordet var hade kvinnan på något vis ryckt sig loss från hans grepp. Han svor lågt för sig själv och såg hur kvinnan sprang snabbare och snabbare därifrån. Tillslut tog Chris upp jakten och sprang mellan folkmassorna. Han tog upp luvan på jackan för att dölja sitt ansikte, i risk för att någon skulle stoppa honom om de såg vem han var. Han fick syn på ett gäng vakter en bit fram och vek av vägen för att norpa åt sig deras gevär. Vakten skrek argt efter honom, de hade inte sett hans ansikte. Chris fortsatte springa och försökte kolla om geväret var laddat. Mycket riktigt fanns det en pil i. Den var inte dödlig, men nockade ner även den största personen så den sov djupt i flera timmar. Chris vek av i en mindre gränd för att gena. Tillslut hoppade han fram vid kanten av huset kvinnan precis sprang bredvid för att avfyra pistolen rätt i hennes hals.

Det var precis att pilen träffade. Julja flämtade till, lyckades fortsätta springa framåt några meter, lyckades slita ur pilen innan hon föll till trottoaren. Hon drog efter andan, hela kroppens verksamhet var på högvarv. Människor som gick förbi tittade undrande på henne. En man stannade men visste inte riktigt vad han skulle ta sig till och så slocknade hon, allt blev svart, tyst.

Kvinnan var inte så stor. Därför hade Chris inte särskilt stora problem med att lyfta med henne och hitta ett säkert ställe att vara på. Hans far ägde flera lägenheter i staden, därför kunde Chris utan problem ta sig in i en av dem och göra vad han ville. Han släpade med sig kvinnan in i den lilla tvåan. Inredningen var inget speciellt, det såg väl ut som ett medelmåttigt hotellrum. Chris låste upp hennes handbojor och satte henne upp mot väggen. Sängen satt fast i golvet, eftersom det var säkrast eftersom de i öst var så rädda för bomber, därför satte han fast hennes ena hand med handbojorna i sängens fot. Hon hade en hand fri, men inget låg så hon kunde nå det. 

Chris gjorde i ordning en macka med ost på och la den utan någon tallrik bredvid henne, tillsammans med ett glas rent vatten. Han studerade den avtuppade kvinnan ett tag men skakade tillslut på huvudet och gick bort till fönstret för att sätta sig i en fåtölj. Han tog upp sin mobil och blev inte allt förvånad över att nätet låt helt nere, det var inte ofta något fungerade här ute förutom comradios.

Det hade gått säkert 4 timmar innan Julja vaknade igen, kroppen värkte och det var kallt. Hon öppnade ögonen, ändå tog det en stund att förstå vad som egentligen hade hänt och vad som faktiskt hände. Hon drog sig upp, lutade sig mot sängen och drog benen intill sig, grimaserade. Det var mörkt nu. Hon gnuggade sig i ögonen, såg sig omkring. Vad väntade? Bara hon tänkte på det började det värka i bröstet, ångesten. För en månad sedan hade hon varit hemma hos sin bror.

Chris sneglade mot kvinnan som verkade ha vaknat. "Godmorgon". Sa han och kollade ut genom fönstret som var upplyst av gatulamporna. Det var ganska tyst i staden. Det såg nästan ut som en spökstad. De få som bodde här vågade inte gå ut såhär sent. Det var smart tänkt.

Hon vände upp blicken mot honom i ett ryck, svalde hårt.
"Är det du som bestämmer nu?" Fick hon tillslut ur sig. Kanske var det inte han som hade fullt ansvar, hon visste ju fortfarande inte att han var prins och kunde inte ens ana den makten han bestod. Trots att hon var livrädd kände hon sig samtidigt ilsk, ändå kunde hon inte låta bli att betrakta hans vackra profil i ljuset, något hon även lagt märke till första gången hon hade sett honom, då han var hennes "offer" (target hehe). Nu var det kanske tvärtom.

Chris la undan sin mobil med ett flin av kvinnans ord. 
"Du borde tacka mig. Du hade varit död för länge sedan om du inte hade träffat mig." Han gav ifrån sig en suck och reste sig ur fåtöljen för att ta några steg mot kvinnan. Hans blåvita kappa fick honom att se mäktig ut, i alla fall för någon som inte var van vid att se just dessa kappor.
"Vem jobbar du för?"

"Vem har sagt att jag inte är tacksam" Hon vände ner blicken men såg sen återigen upp mot honom, bet sig i läppen. "Vart är vi?" Hon ignorerade den andra frågan trots att han verkade hotfull. Klumpen i magen växte och hon torkade irriterat undan de tårar som rann nerför kinderna. Var hon tvungen att acceptera sin egen död nu? Vilken jävla idiot hon varit. Varför ge sig direkt på någon i militären, hur korkad får man vara. Att bara några få sekunders tankeverksamhet kunde få så stora konsekvenser.

"Jag vill verkligen inte dö"

Chris flinade åt kvinnans ord. Han kollade ut genom fönstret när hon frågade vart de var någonstans. "Orgate. Vi har inte rört oss särskilt långt. Det känns inte smart att berätta exakt vart vi är. Så dum är jag inte." Han synade kvinnan uppifrån och ner. Han var förvånad över att hon såg så förstörd ut. 
"Det märks att du är ny på det här. Inte alltid man ser sådana som dig gråta för så här lite."

Hon morrade.

"Du vet ingenting, du är bara en idiot"

Hon torkade återigen tårarna, irritationen över dem växte.
"Tror inte att du behöver den där förbannade klockan mer än vad folk hemma behöver föda. Ni är patetiska, äckliga svin" 

Hatet mot öst fick de lära sig om från barnsben. Hon spände den fria näven.

Chris gav ifrån sig ett helhjärtat skratt av kvinnans försök till att provocera honom. Han vred lite på klockan på sin arm och log. 
"Så du vet allt om mig, alldeles perfekt. Men jag kan tänka mig att radioaktiviteten gör en lite galen där på andra sidan muren." Sa han och kollade retfullt mot kvinnan.

Hon spände blicken i honom men kunde inte hålla det speciellt länge.

"Så du tycker att det är roligt…"

Hon hatade honom. Hon hatade alla här, klockan som blänkte i mörkret, allt. Det var bara yta, allt var så smutsigt undertill, hon spottade på golvet.
"Har du varit på andra sidan muren?"

Chris gick fram till sängen och satte sig på kanten, så långt ifrån henne det gick så hon inte kunde sparka till honom. 
"Varför skulle jag vilja åka dit? Hade fått i mig mindre radioaktivitet om jag svalde en flaska med radioaktivit avfall."

Det gjorde ont att höra, för det var så många som dog. Så många barn, så många släktingar. Det var några få som inte hade haft råd med skyddsmasker och alla dom var nästan borta nu, som att skära bort samhällets botten.

"Nej, du har väl rätt, ni har det bättre här"
Hon lutade sig bakåt nu, slöt ögonen och gned sig för handleden där hon hade bojan, log sen kort.

Chris la huvudet på sne och studerade kvinnan. Han störde sig på att han fortfarande inte visste vad hennes motiv var, vart hon kom ifrån och vad hon ville. Hon kunde vara en rebell lika mycket som hon kunde vara en fattig hund från väst. Det sistnämnda kändes dock inte särskilt troligt eftersom hon var klädd som en östbo. Han tippade därmed på att hon var en rebell.
"Jag tänkte se till så du får en rättegång. Du lär bli avrättad i vilket fall som helst, men det blir i alla fall rättvist."

Hon svalde, lutade sig fortfarande bakåt men vände blicken till honom och granskade honom. Det tog en stund innan hon kunde svara.

"Jag ber dig… Jag gör vad som helst, bara du skickar hem mig"

Det var ovant att lägga sig platt, speciellt inför någon som man hatar så. Vad hette han ens? Ögonen vart glansiga.
Det hade skickats flera meddelanden på Chris sändare (nuvarande typ av mobil). John, en gammal vän, undrade vart han hade blivit av. Han hade hört om incidenten.

Chris kollade ner på sin mobil med en suck. Han förstod att han inte skulle kunnq hållas helt anonym i den här staden. Han kollade upp mot kvinnan under tystnad i några sekunder. "Som jag ser det har du två val. Första är att följa med till huvudstaden för att få en rättegång. Andra är att jag skjuter dig här och nu. Det är mycket skonsammare än vad vakterna här ute skulle göra med dig".

"Varför sköt du mig inte bara från första början?"
Varför gjorde han det här? Varför satt han och väntade på att hon skulle vakna och varför lät han inte bara vakterna ta henne från första början?
"Jag förstår inte"

Hon vände ner huvudet.
"Vad heter du?"

Chris satt under tystnad en stund och lät mobilen falla fram och tillbaka mellan sina händer.
"Min far har lärt mig att alla har rätt till en ärlig rättegång. Tyvärr tänker inte alla som bor här likadant. Jag sköt dig inte på plats för att det skulle gett mig dåligt rykte." Han skrattade till kort åt hennes fråga.
"Du är verkligen från väst.." Sa han. Det var alltid lika kul att träffa folk som faktiskt inte visste vem han var, men han kände att det var lika bra att fortsätta låta henne vara ovetande. Tillhörde hon rebellerna så var det omöjligt att hon inte visste vem han var. Hon kunde så klart ljuga för att låta oskyldig, men det skulle han nog få reda på tillslut.
"Chris. Jag heter Chris."

Dåligt rykte..?

"Men du jobbar ju för militären?"

Hon vände förvånat upp blicken mot honom, hur konstigt var systemet här egentligen…. Soldater som får dåliga rykten? Hon var ju en tjuv på flykt. Hon nickade.

"Julja"

Chris sneglade mot kvinnan frågande. Var hon allvarlig? Visste hon faktiskt inte vem han var?
"Någon från väst borde veta att allt inte behöver vara som det ser ut som." Att han var klädd som militär behövde inte betyda att han tillhörde militären. Vem som helst kunde bära en sådan rock och låtsas. Säkerheten var inte på topp utanför storstaden.

"Välkommen till öst, Julja." Sa Chris medan han reste sig upp. Han gick mot köket men stannade vid ingången för att vrida sig mot henne. "Du får berätta när du vet vad du vill göra. Har du inte gett mig ett svar inom en timme får det bli alternativ ett, jag har inte hela dagen på mig att sitta barnvakt." Sa han innan han gick in i köket så han var utanför hennes synhåll. Han tog upp mobilen och svarade snabbt på Johns meddelande att inget hade hänt och att han var hemma imorgon.

Hon var så förvirrad nu och det värkte i hela kroppen, men rättegång… Skulle hon kunna ta sig igenom en sådan levande? Isåfall skulle hon vara den första. Hon försökte sätta sig bekvämt, tårarna rann. Hon sköt undan tallriken med mackan och slöt ögonen, drog en djup suck. Chris var iskall, verkade vara ett riktigt svin, hon förstod inte varför han tog sin energi och la det på något som det här. Men han verkade ju ha makt inom militären. Vad ville han ha hos henne? Han verkade inte intresserad av att utnyttja henne. Han var så svårtläst. Julja kröp ihop.

/Ska du käka något då? Kom förbi hos mig imorgon./

John hade börjat ana att det var något med tjejen, de andra vakterna hade skvallrat/retats. Det var ju högst aktuellt för Chris att hitta någon och nu betedde han sig konstigt

Chris lutade sig mot diskbänken och drog handen genom sitt bruna hår medan han läste meddelandet från John. Han gav ifrån sig en suck och svarade:
/Visst. Så länge du inte gör maten så kommer jag./ Svarade han retfullt och la ner mobilen i bakfickan innan han öppnade kylen för att ta ut en öl och gå mot sovrummet igen. Han öppnade flaskan och tog några klunkar utan att kolla mot kvinnans håll. Med lätta steg satte han sig ner i sin fåtölj igen och satte undan ölen på det lilla bordet bredvid, där även hans pistol låg. Han tog upp den och kontrollerade så att säkringen var på innan han började ladda den. Mest för att se till så han var redo, men lite för att stressa upp kvinnan också.

Hon öppnade långsamt ögonen när hon hörde ljudet från laddningen av pistolen.
"Gör det då"

Hon fick fram ett leende bland alla tårar.

"Så kan du gå sen"

Chris sänkte pistolen och sneglade mot kvinnan. Han log ett snett leende och skakade på huvudet medan han kollade ner på pistolen i sina händer. Han reste sig tillslut upp från fåtöljen och drog av säkringen på pistolen utan att släppa blicken från kvinnan. Han hade dödat människor innan, detta var inget annorlunda. Han kände inget speciellt för kvinnan. Hon var en västbo. En dum sådan. Om hon inte var väldigt bra skådespelare.

Sakta höjde han vapnet för att rikta den mot henne.  Han öppnade munnen för att säga orden som alltid sades innan en avrättning, men blev avbruten då dörren helt plötsligt låstes upp. Hans pistol riktades direkt mot dörren, där en kvinna mer eller mindre sprang in. När hon såg pistolen lyfte hon händerna.
"Chilla, Chris, det är jag." Sa hon irriterat. Kvinnan var runt 25, iklädd bruna, slitna kläder. Hennes hår var svart och hennes mörka hy var nersotad så hennes ljusbruna ögon stack ut extra mycket. Chris sänkte pistolen och kollade irriterat mot kvinnan.
"Vad gör du här?" Sa han och gick runt henne för att stänga ytterdörren. Kvinnan öppnade munnen men såg tillslut Julja som satt på golvet. Hon kollade mot Chris med en förvirrad blick. 
"Förlåt om jag störde er i… Vad ni nu höll på med. Men ni måste härifrån, nu." Chris tänkte protestera mot att det lät som att hon trodde att han tänkte göra något intimt med kvinnan, men hann inte särskilt långt innan kvinnan fortsatte:
"NU, Chris. Sirenerna fungerar inte." Chris kände en klump i magen av orden. Hon syftade på sirenerna som löd när en atombomb var på väg.

Julja torkade tårarna en sista gång och slöt sen ögonen men öppnade dem snabbt igen när hon hörde hur dörren i hallen slogs upp. Hon tittade förbryllat upp på kvinnan.

"Sirenerna?"

Skulle han låta henne sitta kvar här?

"Skjut mig!!!"

Hon började skaka, satte sig på knä istället, ryckte i bojan.

Både kvinnan och Chris kollade mot Julja. Chris hade hur enkelt som helst kunnat springa därifrån, strunta i henne. Hon spelade ingen roll. Han lyfte pistolen för att rikta den mot Julja.
"Nej, är du galen?!" Sa Amanda, som den andra kvinnan hette. Hon kastade sig över Chris arm för att rikta ner pistolen innan hon sprang fram till Julja för att rycka i hennes handboja. 
"Hon är kriminell." Sa Chris argt. Han kände hur pulsen steg. En bomb kunde komma precis när som helst. 
"Det är jag också ditt jävla kräk, ska du låta mig dö också!?" Amanda kollade argt bak mot  Chris medan hon slet i sängen. Han förstod att hon skulle stanna där med kvinnan om det så behövdes. En arg suck lämnade Chris innan han sprang in i köket för att rota fram nyckeln och kasta den åt Amandas håll. Hon fångade den i luften och låste upp handbojorna. Chris hade redan greppat tag i sina saker för att öppna dörren och rusa ner för trappan. Han visste vart närmaste skyddsrum var. Han hade aldrig hoppats på att han var tvungen att använda det.

Hon försökte snabbt ta sig ur förvirringen och tog snabbt fokus, höll den skakande armen still när Amanda låste upp och hon var fri. Hon gned sig för handleden, mötte Chris blick snabbt men sprang sedan bara med dem. Hon visste inte om hon kände sig trygg i Amandas sällskap eller inte, men nu levde hon och hon var på sätt och vis fri, åtminstone från bojan. Hon rusade i all fart, hjälpte Amanda när hon föll och sedan fortsatte de ner i skyddsrummet. Hon pustade, det var mörkt i rummet. Hon satte sig intill väggen, gömde ansiktet i händerna och bara andades.

Det var ett ganska fint område, därför fanns det ett skyddsrum precis i närheten. De tog sig in och Chris höll kvar sin pistol för att göra sig redo att skjuta främlingen när han behövde. Det var fem personer nere i skyddsrummet, och Chris ställde sig vid ingången för att vänta in fler. Att inte veta var, när och hur bomben skulle eventuellt släppas gjorde honom yr. Det hade aldrig släppts en bomb i öst, förutom för att testa. Varför skulle någon skicka en bomb? Vem hade den makten, förutom öst? Amanda ställde sig bredvid Chris och kollade ut förbi den stora metalldörren. 
"Det är så många människor där ute som inte vet vad som kommer hända." Sa hon lågt, sorgset. Chris sneglade mot henne.
"Hur visste du?" Amanda mötte hans blick när han ställde frågan. Hon drog upp sin radio och verkade ha rätt frekvens inne direkt.
"…Upprepar. Oidentifierat objekt rör sig mot Orgate. För så många människor ni kan i säkerhet. En kilometer till ground zero. Upprepar.." Amanda ställde radion på bordet bredvid sig. Chris tog ett djupt andetag och gick fram till dörren för att dra ihop den med all sin kraft. Det verkade inte komma några fler människor. Dörren gick igen med ett klick. Det blev omänskligt tyst i skyddsrummet. Det enda ljus var från ett litet ljus som stod i ena hörnet av rummet.

Julja satt så en stund, allt det här var så traumatiskt laddat. Men ändå kunde hon inte släppa att det faktiskt föll en atombomb här i öst. Det var nästan som om de förföljde henne och hon skrattade tyst till av tanken, rodnade sen. Efter en stund såg hon sig omkring, en mamma satt med sin gråtande dotter i knät, det gjorde ont att se. Hon knäppte upp sitt färgglada halsband, reste på sig och gick fram och räckte det till henne, försökte le.

"Det kommer att gå bra"
Mamman blev ytterst förvånad men gav sen ett osäkert leende, dottern tog halsbandet, höll det nära ansiktet och granskade det, verkade få tankarna på något annat för en stund. Två andra män satt bredvid och snackade. Det kändes ovant att de var så otroligt få i ett skyddsrum, det fanns så mycket plats. Hon satte sig trött på bänken, såg kort bort mot Chris och Amanda. Väntade.

…"500 meter till ground zero." Comradion fortsatte räkna ner hur nära objektet var. Chris började andas fortare. Han förstod inte hur detta kunde hända. Han var fast i ett skyddsrum med en panikslagen familj, en västbo och Amanda. Som att hon märkte att han tänkte på henne sneglade kvinnan mot honom. De stirrade på varandra under tiden radion fortsatte.
"250 meter till ground zero." Radion fortsatte eka i det halvtomma rummet. Sen blev det tyst, för tyst. Man kunde höra om någon tappade ett hårsstrå på golvet. Chris lyssnade på sina egna andetag och stirrade mot radion. Hade den slut på batterier?
"Sir? Sir.. Det.." mottagningen blev sämre. Amanda tog upp radion och höjde volymen, men allt man hörde var brus och ord som inte gick att förstå. Chris tog upp radion och tryckte den mot sitt öra för att försöka urskilja ord. Sen blev det tyst. Det enda som gick att höra var statiska klickljud från radion. Det var tyst i något som kändes som en minut, men egentligen var runt tio sekunder.

Chris hoppade till när det statiska ljudet byttes ut mot något som inte var röster. Det hördes glasklart.  Amanda stirrade skräckslaget mot radion. Från radion hördes spelades musik, det lät som en barnvisa.

Julja höll sig för öronen, tittade tomt ner i marken. Hon kunde inte låta bli att bli förvånad över hur liten effekt det hade, knappt några vibrationer alls. Men det här skyddsrummet var väl lite annorlunda från dem de hade hemma. Sen var det bara att vänta, att gå ut var det ingen frågan om. Efter att det hade gått en stund gick hon till Amanda, bröt tystnaden.

".. har ni masker här?"

Amanda stängde av radion och ställde ner den på bordet. Julja kom fram till henne, vilket fick både hon och Chris att kolla mot henne.
"Det var ingen bomb." Sa Amanda utan att släppa blicken från Julja. Chris gav ifrån sig en irriterad suck och satte sig ner på en av bänkarna. 
"Dom leker med oss." Sa han bittert och stirrade in i väggen framför sig.

Hon såg först undrande på henne.

"Va?"

Hon vände sig mot Chris.

"Vilka då?"

Nu var det han som var galen pga atombomberna, tanken gjorde henne nöjd.

Chris kollade upp mot Julja med en mörk blick. Utan förvarning kastade han sig upp för att trycka upp kvinnan mot väggen och placera pistolen mot hennes hals. 
"Ge mig en anledning att inte tro att du är en av dem." Väste han medan han stirrade intensivt in i kvinnans ögon. Amanda stod bakom dem och kollade på. Chris trodde inte på Julja. Hon var en av dem, det visste han.

Hon blev snabbt allvarligt, hostade till, försökte nå marken med fötterna men lyckades inte. Tillslut mötte hon förtvivlat hans blick. De andra i rummet reagerade men satt kvar på sina platser på bänkarna. De visste vem han var.

"J… Julja Enock!!" Hon visste inte vad hon skulle säga.

Chris rynkade pannan och tryckte pistolen hårdare mot hennes hals.
"Som att jag ska bry mig." Väste han och tog av säkringen.
"Chris, nej!" Det var Amanda som ropade. Chris kollade åt sidan utan att vrida huvudet. Han kollade inte på Amanda för att han inte ville ta bort blicken från Julja. Han kunde känna Amandas hand på hans arm. Hon försökte dra ner pistolen.
"Jag vet vem hon är." Chris blick föll på Julja igen.
"Vem är hon då?" Sa han irriterat utan att släppa blicken från Julja. 
"Om hon är en Enock så är hon antagligen barn till George och Torne Enock." Chris vred sig mot Amanda som just pratat.
"Ska det säga mig något?" Sa han utan att släppa taget om Julja. Amanda skakade på huvudet.
"Lita på mig." Hennes röst var mjuk. Chris grepp hårdnade om Julja. Han var irriterad. Men han litade på Amanda. Tillslut sänkte han pistolen och vred på sig för att sätta sig på bänken igen, men han hade pistolen sänkt mot golvet.  Amanda gick fram till Julja för att hjälpa henne på benen.
"Är du på okej?"

Julja hostade, höll sig hårt för halsen, det kändes konstigt att höra sina föräldrars namn uttalas i ett sånt här sammanhang. Men… Vem var kvinnan? Hur kunde hon veta? Hon föll till marken, lyckades sätta sig upp på knä. Nu rann tårarna. Varför hatade han henne så? Hon kunde verkligen inte förstå hans motiv. Varför i helvete hade han gjort allt det här om han bara ville döda henne så. Hon nickade matt mot kvinnan.
".. Hur.. Vem är du?"

Chris satt med armbågarna lutade mot sina knän och pillade med sin pistol. Det var antagligen ingen fara att gå upp nu, men för att vara på den säkra sidan satt de kvar. 

Amanda log mot Julja och kastade en snabb blick mot Chris innan hon kollade tillbaka mot henne.
"Jag växte upp i samma by som dig. Alla pratar om erat namn, hur mycket ni gjort för väst."

Hon försökte le tillbaka.

"Åh… det var längesen" Hon kunde inte känna igen henne.
"Men vad heter du?"

Amanda tog upp comradion och fäste den på sina byxor. "Amanda Jones. Du vet nog inte vem varken jag eller min familj är. Jag växte upp i samma stad som dig men flydde med min familj till öst när jag var 17." Chris kastade en snabb blick mot Amanda innan han kollade ner på sin pistol igen. Som att hon kände att han kollade på henne vred sig Amanda mot honom. "Hade jag inte träffat chris så hade jag antagligen varit död nu." Chris mötte hennes blick. Han gillade inte riktigt att hon delade denna historia med Julja. Hela hans image som tuff försvann på en sekund.

Julja vände blicken till Chris, var dom ett par?

"Så du… Flydde till öst? Måste varit längesen, den enda organisationen som fanns förintades ju"
Hon suckade trött, satte sig intill väggen igen, såg upp på Amanda. Hon var nu alldeles röd om halsen, vände sig sen till Chris.

"Förstår inte varför du tar dig den här energin… Varför hatar du mig så?"

Amanda nickade kort som svar. "Det var ett par år sedan. Men jag kan inte påstå att livet är bättre här. Här droppas det inga bomber, men istället måste man hålla sig så anonym som möjligt." Chris restes sig upp medan Amanda pratade. Han gick över till mamman med barnen och erbjöd sin hand för att hjälpa mamman upp. Han mumlade något om att det inte var någon fara, det var ingen bomb. Hon tackade honom medan hon gick bort till den stora dörren. Amanda vred upp dörren med all sin kraft och ett pysliknande ljud kom ut. Chris satte sin pistol i hölstret och kollade efter familjen som lämnade skyddsrummet. Nu var det bara han, Amanda och Julja.

Chris kollade misstroende på Julja när hon ställde sin fråga. "Ska jag behöva påminna dig om att du försökte sno något av mig?" Väste han håradre än vad han menade. Amanda himlade med ögonen.

Julja nickade. "Ja… Det måste varit en himla resa för dig. Omständigt, men det är nog bättre här ändå, ingen svält, det är åtminstone så jag ser det. Sen radioaktiviteten, det är ju egentligen det värsta"

Hon reste på sig, drog handen genom håret.

"Jo… Men har du någonsin jobbat Chris?"
Hon började bli lätt irriterad, ändå var hon rädd. Hon log kort mot Amanda, det var en sådan tur att hon hade träffat henne. Hennes närvaro gjorde att hon kände sig trygg. Chris motsägelsefulla intryck gjorde henne förvirrad.

Amanda suckade åt Juljas ord. Chris visste att hon inte vågade ifrågasätta öst framför honom. Inte för att hon skulle vara rädd för honom, tvärt om så brydde hon sig inte alls om vad han tyckte. Men hon var ändå försiktig.

Chris fnös till åt Juljas ord innan han drog upp luvan på sin kappa och gick mot dörren. "Jag har inte tid för det här. Jag måste meddela presidenten om att rebellstyrkorna blir större." Amanda greppade tag i hans arm, vilket fick honom att vrida sig mot henne medan han slet sig från henne, en aning irriterat. Amanda kollade djupt in i hans ögon.
"Så han kan påbörja ännu en häxjakt? Är du galen?" Chris stirrade under tystnad mot Amanda innan han svarade.
"Har du en bättre idé? Ska vi låta regimen falla?"  Amanda log svagt mot honom.
"Faller regimen så är det första steget mot en bättre värld. Det vet du."

Spolar

- 

De satt på tåget, det pirrade i magen så fort det gick och landskapen var så otroligt vackra när de väl dök upp. Julja satt och tittade ut genom fönstret, det skulle inte ta speciellt lång tid till, hon var så nervös och handklovarna gjorde det inte bättre. Egentligen ville hon inte det här alls, men Chris var så tydlig med att det var hennes enda chans. Att han var prins hade varken fått henne att tycka mer eller mindre om honom. Amanda hade varit tvungen att ge sig av och nu var hon ensam med Chris men hittills var hon inte speciellt intresserad utav att prata med honom. Bara om det var något hon kunde reta honom för. Efter det fejkade "bombdådet" märktes det tydligt att det fanns spänningar i luften, folk var ovana och rädda. Men stämningen på tåget var bra, i kupén intill satt en hel familj och åt med allt möjligt framdukat. Dock kunde man inte höra någonting genom glaset. Från ingenstans dunsade allting till, Julia flög upp sätet och vände snabbt blicken till Chris.
"Brukar det där hända?"

En i personalen kom springandes  i korridoren (?) utanför, fortsatte bortåt. Familjen såg sig också omkring, mat hade åkt ner på golvet, tåget började långsamt att sakta ner, och så hördes en jävla smäll, allting skakade, Julja skyndade sig mot dörren, det pep i öronen. Paniken infann sig.

Amanda hade övertalat Chris att ta med Julja till huvudstaden för hennes rättegång. Allra helst hade Amanda velat hjälpa kvinnan att ta sig därifrån, men inte ens hon vågade inte ställa sig emot Chris. De fick några konstiga blickar med tanke på vem Chris var och att den han reste med hade handbojor, men ingen ifrågasatte det, för vem vågade? Chris ryckte till av dunsen. Han reste sig upp och kollade över axeln, bort mot tågpersonalen. Tillslut kom smällen, vilket fick honom att böja sig fram och hålla för huvudet med armarna. Det tjöt till i högra örat och han drog fram sin pistol och tog bort säkringen för att dra sig fram mot smällen. Det gick inte att se något genom dörren, och nu stod tåget helt stilla. Han orkade inte bry sig om Julja, det låg inte i hans intresse just nu. Han öppnade dörren till nästa vagn och såg att det kom eld från den. Han förstod att det var rebeller som hade gjort något, han förstod bara inte hur, och varför. Rebeller var aldrig särskilt fredliga, men deras sätt att försöka stoppa regimen genom våld gick över hans huvud.

Julja följde bara efter Chris, grep tag i hans fria hand av ren impuls, ville inte tappa bort honom. Det sved i ögonen av röken, hon sprang mot utgången och de lyckades ta sig ut. Det kom flygplansliknande-skepp ovanför dem som sprutade iväg ännu fler skott mot vagnarna, folk skrek förfärat.

"Vart ska vi?!" Skrek hon till Chris. Var de omringade? Skulle det bara ta första bästa mål och springa? Hon kunde inte den här delen av öst.

De var inte i huvudstaden än, de var några kilometer ifrån. Chris hoppade ur tåget och hukade sig bredvid, han drog ner Julja på vägen. Han kollade mot henne innan han slängde en blick upp mot himlen.  Han mumlade några ord för sig själv om hur han bad Gud om hjälp. Hans religion brukade alltid hjälpa honom, han tvivlade inte på att det skulle hjälpa honom nu också. Han ryckte upp Julja och undrade för sig själv varför han inte bara lämnade henne, men han vet att han inte kunde ljuga för Amanda om att han skulle släppt henne fri, hon skulle stycka honom i bitar. Chris bet ihop och släppte taget om Julja för att börja springa i full vart, söderut, mot huvudstaden. Han såg polstjärnan på den öppna natthimlen och visste precis vart han skulle springa. 

Chris kom inte särskilt långt innan han kände något sticka till hans hals. Han drog ett djupt andetag och snubblade till. Han visste precis vad det var, vilket gjorde honom irriterad. Han försökte kravla sig upp men drogen tvingade honom på knä igen. Han såg ett par skor dyka upp framför honom. Han kollade upp och möttes av en gasmask. Sen blev det svart.

Julia blev lätt irriterad när han slet sig ifrån men rusade bara efter honom. Han ogillade henne, det fattade hon, men han var förmodligen hennes enda chans att ta sig levande härifrån. Hon hatade att inte kunna vara självständig på det sättet som hon brukade.

"VÄnta!" Skrek hon. De sprang genom röken och när han snubblade säkert 20 meter framför henne skyndade hon sig fram, la handen på hans axel och försökte dra upp honom.
"Vad gör du?" 
Så såg hon pilen i halsen och i precis samma stund stack det till i hennes arm också. Innan det mörknade för ögonen kunde hon se hur två stycken började släpa bort Chris. Ångesten och paniken växte inom henne, men det tog inte lång tid innan drogen räddande henne från även det.

Chris vaknade med ett ryck och hostade till av känslan av att få sitt huvud doppat i vatten. Han fortsatte hosta och insåg att någon hade kastat vatten på honom. Det var ganska mörkt i rummet, så hans ögon försöka vänja sig. Han ryckte med sina händer men insåg att han satt fastbunden med dem bakom en stol. Ironiskt nog verkade det vara samma handbojor som Julja tidigare hade haft på sig. 
"Godmorgon, Christopher." Chris hostade till en sista gång och kollade mot kvinnan som pratat. Hon var runt 40 och var klädd som vilken annan rebell som helst. Bra skydd men smidigt. Hon ställde undan hinken som Chris antog innehöll vattnet som hade blivit kastat på honom. Hans blick synade över tältet och stannade tillslut på Julja, som satt helt fri en bit ifrån honom. 

Chris skrattade till, nästan lite maniskt. Han slog bak med huvudet och gav ifrån sig en suck.
"Jag visste att du var en av dom." Mumlade han irriterat.

Julja var blöt i håret efter att ha fått vatten över sig hon också, hon suckade och reste sig men kunde inte låta bli att le.

"Du får tro precis vad du vill, men det är ju inte till din fördel att du betett dig som en sån ynkrygg under min tid hos dig… Men jag tror att Amanda kommer att komma"

Hon höll nyckeln till bojorna i handen och log sådär lekfullt, nästan barnsligt. Hon hade ett sår över kinden.

En annan kvinna kom in, runt 30 men verkade vara fräsch för sin ålder.

"Våra andra tjejer har dragit sig tillbaka, allting verkar ha gått hyfsat lyckat till, men dom väntar på dig borta i andra tältet"
Hon vände sig till Chris, nickade kort.

Julja var blöt i håret efter att ha fått vatten över sig hon också, hon suckade och reste sig men kunde inte låta bli att le.

"Du får tro precis vad du vill, men det är ju inte till din fördel att du betett dig som en sån ynkrygg under min tid hos dig… Men jag tror att Amanda kommer att komma"

Hon höll nyckeln till bojorna i handen och log sådär lekfullt, nästan barnsligt. Hon hade ett sår över kinden.

En annan kvinna kom in, runt 30 men verkade vara fräsch för sin ålder.

"Våra andra tjejer har dragit sig tillbaka, allting verkar ha gått hyfsat lyckat till, men dom väntar på dig borta i andra tältet"
Hon vände sig till Chris, nickade kort.

Chris bet ihop av irrititation. Amanda? Hon skulle aldrig gå med i en sådan här organisation. Hon var inte rebell. Hon var den största hippien som fanns. Chris visste inte vad han skulle tro. Han kollade på kvinnan som pratat till honom med en tom blick. Han ryckte lite med händerna för att visa att han satt fast i stolen, så det var lite svårt för honom att resa sig. Så fort han reste sig så skulle han slå ner alla i tältet, inklusive Julja. Han var inte rädd för ett gäng kvinnor.

Kvinnan, som verkade vara någon slags ledare, tog några steg närmare honom. 
"Vi trodde inte vi skulle hitta någon som dig på tåget. Målet var en helt annan man, men han har redan dött. Dig kan vi i alla fall få användning för." Hon log mot honom kärleksfullt. Chris blick vandrade ner för kvinnans kappa. Han fick syn på märket han aldrig sett i verkligheten, eftersom det varit så borta från hans värld. Märktet som tydde på att kvinnan var med i rörelsen som styrdes av kvinnor. De var i regel de mest fredliga och ville inte skada kvinnor eller barn, men alla män som försökte gå emot dem skjöt de mer än gärna ner.

De hade tagit både hans pistol och kniv, så han hade bara sina händer och fötter att skydda sig med.
"Exakt vad vill ni åstakomma med det här?"

Kvinnan, runt 30, som annars hette Vanja drog bak håret i en suck.

"Vi får väl se hur viktig du är för gubben din" Sa hon och vände sig sen mot utgången, gav ledaren en snabb blick men fortsatte sedan ut. Ute hade det börjat ljusna.

Julia satte sig ner igen, såg upp på ledaren men blundade sen kort. Trots allt var hon rätt matt efter allt som hade hänt. Egentligen undrade hon också exakt vad de skulle med honom till, men allra mest undrade hon om det var okej att ge sig av. Det här var så långt ifrån hennes område, för hon levde på sätt och vis i sin egen värld. Hade nog med att kämpa för sig själv och hade egentligen inte tid med att tänka på något större.

Chris satt kvar, eftersom han inte hade så stort val. Han stirrade mot Julja, misstroget. Han trodde och antog fortfarande att hon var en av rebellerna.
"Ni kunde skadat familjer, Barn, på tåget."

Julja som blundade fattade först inte att det var henne som han tilltalade, men rodnade när hon öppnade ögonen och förstod, skrattade då till.
"Va? Jag har ingenting med det där att göra. Strök nästan med själv ju"
Hon suckade.

"Men du är en jävla fegis som inte hjälpte någon. Jag hade ju armarna låsta, inte du"

Chris kollade misstroget mot kvinnan. "Så du får gå runt här fritt, men du är inte en av dem? Visst." Han lät äcklad, för det var han. Han skrattade till kort åt hennes uttalande om hur feg han var medan han rättade till sig lite på stolen obekvämt. 
"Jag tänker inte gå rätt in i deras fälla."

"Du är rätt förutsägbar dock"
Hon granskade honom en stund, trots att hon hatade honom kunde hon inte låta bli att tycka att han såg bra ut. Det fick henne att nästan hata honom ännu mer.  Hon drog benen intill sig, log lite.

"Mina kära kollegor"
Hon skrattade lite.

"Jomen jag förstår dig"