Strach drog in doften av mossa i näsborrarna, och kände ett behagligt lugn komma över sig.
Det var inte ofta på sistone han kände sig avslappnad, och i synnerhet inte omgiven av främlingar, men just nu så kunde han ändå ha garden nere.
Instinktivt visste han att Trista, ledaren av gruppen, är att lita på.
Medan han följde efter gruppen, längst bak, så spejade han efter det perfekta trädet han skulle kunna ha som sovträd om nätterna.

Ben låg inne i katakomberna på golvet och vilade medan han väntade på Trista. Han höll fortfarande på att återhämta sig efter livet ute i det vilda på egen tass. Det var tufft att överleva på det sättet som människa, men som hund när han fortfarande kämpade med att lära sig hur hans egna kropp fungerade? Det var snudd på omöjligt.

Han kunde inte jaga och han hade inga händer för att plocka upp saker eller använda verktyg. Hade han inte vetat vilka sorters bär, svampar, rötter och växter som var ätbara ute i naturen hade han inte överlevt så länge som han gjorde, men det var långt ifrån tillräckligt för att hålla honom frisk, pigg och stark. Vissa nätter hade hungern drivit honom in i samhället bland människor igen i en desperat jakt på något ätbart, men det slutade oftast med att han blev skrämd och flydde, jagades bort eller gick därifrån tomhänt.

Han hade börjat ge upp hoppet när han träffade Trista. Hon var den första Annorlunda han mött i sitt liv och när hon välkomnade in honom i sitt hem i katakomberna var det den första ljuspunkten i hans liv på väldigt, väldigt lång tid.

Det vattnade sig i munnen på honom när han tänkte på fisken som Trista skulle ha med sig tillbaka och han kände hur det ryckte till i svansen på honom vid tanken på ännu en god, mättande måltid. Det hade börjat hända ibland numera när han blev riktigt glad och uppspelt. Dumma hundkropp…

När Trista utbrast att de nästan var framme vid den hemliga basen, som nu skulle bli deras, så kände Strach ett plötsligt pirr i kroppen.
Och för säkerhets skull så tog han en stor klunk ur fickpluntan han höll i höger hand.
Fanns inget bättre mot svaga nerver än en halv liter saltvatten.
"Så," fick han fram, med sin lite dova viskande stämma, "hurdan är denne Ben du pratade om?"
Trots att hans tonläge fick det att låta som att Strach var ointresserad, så såg han faktiskt fram emot att träffa en formbytare.
Måste vara en väldigt praktisk förmåga, tänkte Strach med viss avund.

Snart nog hade gruppen traskat förbi husen. Grusvägarna var knappt synbara längre med allt ogräs som växt över dem. Husen som de lämnade bakom sig var täckta i mossa och växtliv grodde ur sprickorna. I ett av husen hade taket helt gått sönder och ett träd sträckte sig inifrån och ut. Dess grenar sprang över byggnaden, likt ett skyddande paraply.
"Så, hurdan är denne Ben du pratade om?" hörde hon plötsligt någon bakom henne fråga. Hennes blick vändes mot Strach.
"Ja Ben…. Jag nämnde ju att han var en Formskiftare. Däremot glömde jag nog nämna att han är fast." Hon log nervöst och kliade sig om hakan. Attans, det kanske var en viktig sak att råka glömma.
"Han är en hund. Alltså han är fast i att vara en hund." Det kändes som att hon plötsligt hade glömt hur man pratade. "Alltså… Ni kommer träffa en hund. Och han pratar. Han är en pratande hund." Minnena kom tillbaka till när de hade träffats för första gången. Hon hade varit ute och letat provisioner. På vägen hem hade hon velat öva lite på sin kraft. Så hon teleporterade sig in i katakomberna och från ingenstans stod det plötsligt en schäferliknande hund framför henne. Det var en överraskning, minst sagt.

I utkanten av den förvildade byn skymtes klippan med ingången till katakomberna. Dess ingång var ett stort stenvalv och följdes av stentrappor nedåt. När de stod utanför gestikulerade hon med händerna.
"Och här är lyxhuset jag snackade om."

Lavendel

”Och här är lyxhuset jag snackade om”

Lavl kollade upp, hon hade gått i några timmar och hennes fötter värkte. De få gånger som hon stoppat tiden för att vila gjorde inte någon större skillnad.
Kanske kunde hon faktiskt känna sig trygg här?
Hon knyter handen,
”Upprux” viskar hon så tyst som hon kan så att ingen hör.
Allt och alla fryser till, alla ljud försvinner. Även hon fryser till, så hon rycker lite i sig själv för att kunna röra på sig.
Hon kollar in stället, träd och rankor finns överallt, ett stort stenvalv tonar upp sig i mitten av allting. En tår rinner ner för hennes ansikte. Hon låter den rinna och väntar tills rodnaden försvinner. Därefter går hon fram till Trista och säger;
” intrux”.
Stelnaden försvinner, efter några sekunder så rör sig alla helt normalt.

En obeskrivlig känsla röste över Trista. Hon fick känslan av att något hamnat strax bakom henne och fick verkligen hejda impulsen att sparkas bakåt.
Hon pustade ut när hon vände sig och såg att det bara var Lavl som stod där. Var det såhär andra kände sig när hon själv plötsligt teleporterade sig?
"Pheww du skrämde mig Lavl!" suckade hon och återgick till sitt lugna jag. Att förlora så många människor hade verkligen gjort Trista spänd och vaksam. Hon tog ledningen igen och gick fram mot ingången. De kala stenväggarna följde med i lutningen nedåt när hon klampade nedför stentrappan. Ljudet av hennes skor som slog emot stenen under ekade dovt. Hon öppnade en tung trädörr till ingången - de befann sig nu i det första rummet till katakomberna. Längst väggarna hängde det facklor som lyste upp det runda stenrummet.
"Ben!" Ropade hon "Vi har gäster!"

Strach lyssnade uppmärksamt på vad Trista sade om Ben.
Ah, tänkte han fundersamt för sig själv, och blickade nedåt mot gräset och växtligheterna som skiftade i olika grå nyanser, att byta form kanske inte är en dans på rosor trots allt, och kunde inte låta bli att känna medlidande med Ben.
Att vara fast i en skepnad måste vara fruktansvärt.
När han tittade upp igen så blev han så chockad att han tog ett halvt steg bakåt.
Nog för att han hade dålig syn, men inte hade den där småtjejen stått där tidigare?
Eller spelar hjärnan spratt med mig?, började Strach undra.

Ben, som precis börjat falla i sömn, ryckte till vid Tristas röst och lyfte på huvudet. Lätt yrvaken så tittade han åt det håll som ledde mot ingången till katakomberna. Gäster? Det var ett konstigt namn att kalla fiskar för, men… okej då! Klumpigt så reste han på sig, stel efter att ha legat ner på marken så länge och sträckte snabbt på sig. Därefter travade han iväg, ivrig att se vad Trista lyckats fånga den här gången.

Så fort han kom in till rummet där gruppen befann sig så tvärstannade han och stirrade förvånat på främlingarna vid Trista borta vid ingången. Hans blick flyttade sig från den ena till den andra. Vad sjutton var det här? Förvånat blinkade han ett par gånger innan han tittade på Trista.

"Det där var dom konstigaste fiskarna jag någonsin sett," sa han.

vad kallade han mig?
Strach kände irritation bubbla och tog ett andetag för att lugna sig.
Att börja bråka det första han gör vore ingen bra start.
Särskilt inte om de skulle stå ut med varandra de närmaste månaderna.
Även om han precis blivit kallad för fisk.
Han gick fram till ett bord och dumpade packsäcken ovanpå, tillsammans med sin vandringskäpp/klubba som vid behov kan användas som vapen, innan han slog sig ned i pinnstolen brevid och korsade vresigt armarna.

Bens kommentar fick henne att skratta lite.
"Dessa fiskar kan du tyvärr inte äta. Men de har namn." Hon gestikulerarde mot flickan närmst henne "Här har vi Lavendel, som också verkar kunna försvinna och dyka upp. Hon skrämde mig precis!" Med ett svepande drag förde hon händerna pekandes mot Strach. "Detta är Strach." Sist pekade hon mot den blonda flickan längst bak "Och här har vi Amber."

Hon mötte Bens blick.
"Jag har inte glömt dig." Hon tog av sig ryggsäcken och öppnade den
"Du får nöja dig med en hare denna gången."

”Fiskar?” Fnös Lavl till och kollade surt på hunden.
”Vad kallade du nyss mig för?” Hon började knyta handen men ångrade sig sen. Hon kunde inte börja bråka direkt. Hon suckade, tog ett djupt andetag och satte sig på den andra pinnstolen bredvid Strach. Hon kollade anklagande på Trista och sedan tillbaka på Ben.
”Kalla mig inte för det igen.”

Eftersom Lavendel sade till Ben det om fiskar, så kände Strach sig nödgad att påpeka, medan ena mungipan ryckte till i ett försök till att le,"att bli kallad konstig rör mig inte i ryggen. Men jag är faktiskt en drake, det är viss skillnad det."
Men han kände sig inte alls irriterad längre.

Ben skrattade lite lågt också och försökte le lite, men det var svårt att visa riktigt tydliga ansiktsuttryck för honom. Hundars ansiktsuttryck är trots allt ganska begränsade jämfört med människors.

"Förlåt, jag menade inget illa," sa han när han såg hur illa både Strach och Lavl reagerade på hans kommentar. "Trista sa att hon skulle ut och hämta hem fisk, så.. jag var väldigt inställd på fisk."

Han såg ner på golvet ett ögonblick innan han tittade på främlingarna än en gång och försökte komma ihåg namnen som Trista introducerade dom med. Hans öron ryckte till svagt när han hörde ordet "hare" och han riktade sin uppmärksamhet mot henne.

"Hare går bra," sa han glatt.

Lavl försökte le, men det slutade med en grimas.
Efter två år ensam så har hennes talang till att vara social förstörts lite.
Hon kollade på Starch, imponerad och irriterad på samma gång.
”Jag kan stoppa tiden”
Hon blev förvånad över att hon själv sagt det.
Hon hade tänkt hålla det hemligt ett tag till.

Två döda harar tog hon ur sin ryggsäck.
"Det räcker tyvärr inte för alla… Jag hade inte väntat mig att vi skulle bli så många."

Hon vände sig mot Strach "Drakar är ju faktiskt ganska coola."

När Lavendel pratade och hon fick höra vilken kraft hon hade så kunde hon slappna av lite. Då visste hon i alla fall vad som hade skett.
"Det måste vara väldigt händigt att kunna stanna tiden." hon ryckte sedan på axlarna "du befinner dig åtminstone på samma plats"

Trista tänkte tillbaka för många år sedan till när hon kämpade för att kontrollera sin egna förmåga. Det hade varit ett helvete att hamna på olika ställen såfort hon blinkade och det kunde vara riktigt kusligt att varje natt vakna upp på en helt annan plats. En suck följde när tankarna hamnade på Sophie. Sophie var den som hade haft tålamod med henne och lärt henne att behärska sin förmåga. Hon skakade av tanken. Hon hade annat hon skulle göra. De behövde mat.
"Vi har nog lite konserver som jag kan ha lagt undan. Låt mig bara kolla"

”Jag kan hjälpa till” sa Lavendel och kollade forskande på den underliga lilla gruppen.
”Jag kan ju stoppa tiden, så det blir lätt för mig att fånga byten. ”
”Samtidigt kan jag jag få lite koll på terrängen”.
Hennes mage kurrar ljudligt, det var verkligen dags för mat. Hon kollade avundsjukt på Bens hare och tog sats för att ställa sig upp.

Ben såg på Strach och lade huvudet på sned lite. En drake? Såg dom verkligen ut så? Hans minnen var suddiga och svåra för honom att komma åt ordentligt och det lilla han fick tag i gjorde honom osäker, men om Strach sa att han var en drake så var han väl det. Vem var Ben att ifrågasätta det?

"Jag har aldrig sett en drake innan," sa han. "Är du en av oss Annorlunda också?"

Lavendel kollar ännu en gång på Ben och suckar högt.
”Jag antar det eftersom att Trista tog med honom och att han säger sig vara en drake.”
Irritationen i rösten växer för varje ord som hon säger, så hon kniper igen munnen. Hon kollar ner i marken och börjar nynna tyst på en visa. En hemsk visa, men det är den enda som hon kommer ihåg. Den enda som hennes pappa sjöng för henne om nätterna.
” De annorlunda flyger, traskar och förstör. Traskar och förstör. Vi kastar dem i elden och börjar ett förhör-..”

Ben gav Lavendel en ogillande blick, men sa ingenting. Hon kunde inte veta hur mycket eller lite som Ben kände till om dom Annorlunda eftersom att dom precis hade träffats. Dock uppskattade han inte sättet hon sa det på, så han bestämde sig för att ignorera henne och riktade sin uppmärksamhet tillbaka mot Strach istället.

Trista märkte spänningen som skapades i rummet. Versen irriterade henne också, men med ett leende på läpparna och fokuset någon annanstans tedde hon sig oberörd. Hon visste inte riktigt om hon ville lämna alla nu, i detta ögonblick, men "köket" där alla konserver låg var i ett annat rum. Hon reste sig med de två hararna i sin famn.
"Jag klarar mig. Det blir harsoppa"

Hon passerade gruppen och gick med smidiga steg till rummet som var det utsedda köket. Den förra gruppen och hon hade kommit överens om detta. De hade tömt kistorna från kroppar som de sedan begravt i den närliggande skogen. Det hade varit otroligt gamla kroppar, de flesta redan förmultnade till inget annat än ben, så särskilt tunga hade de inte varit. Hon ryste vid blotta tanken på att bära lik och blev påmind om hennes döda kamrater. Kropparna från hennes nära vänner hon själv hade fått bära och begrava. Det började knipa i magen men hon fortsatte upprätthålla sin glada fasad.

Kistorna användes numera till att förvara mat. Fergmenterade grönsaker som låg i glasburkar som de hade rannsakat från byn ovanför. Konservburkar och inlagd sill. Hon tog fram något som såg ut att vara bambuskott i konservburk, tillsammans med passerade tomater och fler konservburkar. Skärbrädan låg i hinken bredvid som var halvfull med vatten och hon passade på att diska rent den innan hon började flå och skära upp hararna. I mitten av rummet var en stor brasa. Hon gjorde upp eld och påbörjade matlagningen.

Lavendel
Hon kollade efter Trista när hon gick in i ett annat rum som hon antog var köket.
”Vart ska vi sova då? ” frågade hon efter den konstigt nog ganska glada ledaren. Hon hörde hur Trista började laga mat, så hon sade hejdå och knöt näven. Stämningen i rummet var stel, och visan gjorde det nog inte bättre. Hon ryckte på axlarna.
”Upprux”. Långsamt stelnade allt till igen, hon ryckte loss sig och kollade på allihopa, hon skakade på huvudet och begav sig sedan in i ett annat rum, i jakt på något mjukt att sova på.
”förhöret går bra, nu flyger de iväg, barbarer som de är-..”

Hon går in i en ny dörr, och på golvet så ligger det en hög av murgröna, rankor och löv.
”Detta blir nog bra”.
Hennes ben viker sig lite, det är tydligen inte någon bra blandning att gå hela dagen utan någon sömn. Den stoppade tiden gör henne också trött, dags att sova lite, tänker hon.
”Intrux”

Förstelningen försvann.

Strach började känna sig smått road av koversationen, och han var säker på att det syntes lång väg nu att han hade skratt i sin isblå blick.
Iallafall hade han alltid fått höra att hans ögonfärg var isigt blå, då han själv aldrig har kunnat se i färg.

Medan Ben försäkrade Trista om att hare gick lika bra att äta som fisk, så talade Lavendel, som satt brevid honom om att hennes kraft var att stoppa tiden.
Det var mycket imponerande, i synnerhet för någon så ung.
"Jaså, så pass?," svarade Strach, med gillande i blicken. "Coolt."
Tankarna vandrade tillbaka till den dagen, för 9 år sedan, då han upptäckte att han var annorlunda, och suckade.
Hans pappa hade inte varit lika förtjust över det hela som han själv, men det var kanske inte så konstigt, med tanke på sättet kraften manifesterade sig på, och vad som hade hänt Strachs mamma Opal.

"Jag har aldrig sett en drake innan", hörde han Ben plötsligt säga, och vände blicken tillbaka till hunden igen. "Är du en av oss Annorlunda också?"
Något Lavendel tycktes irritera sig över. Kanske för det uppenbara i hela situationen?
Strach började iallafall att känna sig besvärad av "oset" i luften, skakade lite med huvudet som för att slå ifrån sig negativiteten han förnimmade.
Han gillade inte detta alls.

Medan Trista och Lavendel fixade med mat och gick runt omkring i basen, försökte han koncentrera sig på Bens fråga igen.
Vore ouppfostrat att inte svara. Men varför inte göra det hela lite roligare?
Strach vände ansiktet mot en tom vägg, sspände magmusklerna på det där speciella sättet, och öppnade munnen.
Ut kom en kaskad brusande vatten, med samma form som när eldslukare sprutar ut den flammande vätskan.
Som hans pappa Tellus en gång sade, det ser ut som drakeld i flytande form.
"Jag tror nog att jag är en drake. Det låter iallafall bra mycket coolare än ett vattenväsen."

Lavendel

Lavendel hörde plasket.
Hon sprang in till rummet, som hon antog var en hall och kollade runt. Amber stod fortfarande kvar i dörröppningen, och Strach kollade klurigt mot Ben. Väggen bakom dem var dyngsur. Ett leende smög sig på läpparna, och hon lät det ligga. Det var skönt på ett vis. Kanske skulle hon faktiskt trivas här ändå.
”Du var visst en drake” säger hon, utan någon irritation i rösten den här gången.

Strach kände sig mycket nöjd med sig själv, trots att hans stövlar tog in vatten och han nu var blöt om strumplästen.
Kanske inte det var det smartaste, att släppa loss drakelden inomhus, då det var blött på både vägg och golv, men Strach ångrade ingenting.
Leende vände han blicken mot Lavendel som kommit tillbaka in i rummet igen.
"Ja," svarade han säkert, "det är jag."

Ben tittade fascinerat på vad som i hans ögon såg ut som eldformat vatten komma ut ur Strachs mun.

"Wow," sa han och stod emot impulsen att gå lite närmare för att få en bättre titt.

Han hade aldrig sett någon liknande tidigare, men han hade fått höra historier om dom Annorlunda och hur dom kunde ha alla möjliga förmågor. Efter vad han sett från Trista och hört från Lavendel var han väl inte direkt förvånad över att se Strachs förmåga, men det var vackert oavsett. Vattenväsen hade Ben aldrig hört om tidigare.

Han kastade en snabb, förvirrad blick på Lavender när hon kommenterade det hela, osäker på hur exakt hon hamnade där hon nu var. Befann hon sig inte i en annan del av rummet nyss?

Trista hörde ett plötsligt vattenplask som verkade komma från entre-rummet. Hon ryckte på axlarna
"De har säkert koll på det" mumlade hon och fortsatte tillaga harsoppan.

Tittade långsamt och osäkert på alla anorlunda i närheten jag var ganska rädd

Jag hadde väntat ett tag på att säga någontig men sen tog jag modet till mig för att gå fram till ben, lavendel, Strach
Jag såg som eld framför strach och tänkte woow! Jag råkade då förvandlas
Jag gick långsamt försiktigt som om jag smög fram ljudlöst ställde jag mig framför de andra i formen av en råtta
Jag sa hej
Jag tittade blygt på de andra och tittade sedan på ben och blev livrädd då jag var bara en liten råtta och han var stor som en schäfer men jag stog modigt kvar då min form som råtta gav mig mod

Strach hörde en röst komma från en lägre nivå, och såg förvånat ned på det tidigare tomma golvet.
På den i princip enda torra platsen på golvet stod det en råtta, som tycktes vara väldigt mörk i pälsen med bara någon strimma ljusare nyans.
"Hej på dig," svarade Strach. "Amber, var det va?"
Ytterligare en formskiftare. Wow!

Lavendel kollade ner på råttan som kröp fram på golvet. Leendet tonade lite.
”Hej på dig, Amber var det va?”
Strach kollade också ner på henne. Lavl rös till men gick sedan fram för att skaka hand, eller rättare sagt finger.
”Hej, Lavdendel, men du kan kalla mig Lavl.”
Hon knöt näven,
”Upprux”
Snabbt gick hon in till köket och ställde sig intill ett av skåpen.
”Intrux”
Tiden startades igen.

Strach ryckte till när det, i hans ögon, verkade som att Lavendel gick upp i rök.
Förmodligen så lekte hon med sin kraft, men det var ju ändå tillräckligt för att en lättskrämd person som Strach ska känna obehag.
Jag vänjer mig nog, tänkte han tröstande, hoppas jag.

Det tog Ben ett par sekunder att inse vart rösten kom ifrån. Han såg förvånad ner på en lilla råttan på golvet och undrade vart den kom ifrån. Han hade varit så fokuserad på Strachs förmåga och Lavendels plötsliga försvinnande och uppdykande att han helt missat att Amber kommit fram till dom samt hennes förvandling.

"Hej?" sa han osäkert till råttan.

Han var inte helt säker på att det faktiskt varit den som pratat. I ögonvrån såg han än en gång hur Lavendel bara försvann i tomma intet och han kände sig själv hamna på helspänn. Det där var riktigt obehagligt.

Medan Ben hälsade på Amber som fortfarande var i sin råttskepnad, så tog Strach sin packsäck som legat bortglömd på bordet, och började rota igenom den efter ett par torra strumpor.
Han avskydde att vara blöt, och stod inte ut med de dyngsura stövlarna längre.

Lavendel

Hon kollade tyst på när Trista lagade soppan. Lavl visste inte än vilken kraft hon hade, men antog att det var något ovanligt, kanske att flyga? Hon hade inte sett henne göra något än. Kanske var det något som man inte såg? Lavendel fortsatte att stå där i några minuter. Konstigt att Trista inte märkt henne än tänkte Lavl, och utan att tänka sig för så lutade hon sig mot väggen, men den var en meter bakom.
”duns”
Lavendel låg på marken, hon såg sovande ut.

(Vi håller det till en post per deltagare //Tismon 🙂)

Amber

jag nästan hoppade fram till lavelndel för att se vad som hände
när inget hände
tittade jag på de andra

jag visste ej vad jag skulle göra så jag ropade

trista?

jag undrade varför lavendel låg stilla på golvet vad hadde hänt?
Jag förvandlades till jag(människa)
"ett rosa skimmer kom runt mig och sen var det ej en råtta som satt där utan det var bara en liten osäker tjej som undrade var som hänt med lavendel

Ben tittade snopet efter Amber när hon försvann iväg ut till köket. Han hade hoppats att hon ville prata lite. Han hade också hört dunsen som kom därifrån, men i och med att Trista var därinne och lagade mat så antog han att det var hon som väsnades lite.

Nu var Ben ensam i rummet med Strach och han kände sig genast lite osäker. Han sneglade åt drakens håll igen för att se vad han kunde tänkas göra eller säga.

Med torra sockor på så kändes det genast mycket bättre.
De blöta strumporna och stövlarna lät Strach ligga på golvet nedanför bordet.

Råttan Amber försvann lika plötsligt som hon kom, och Strach utbytte blickar med Ben som tycktes känna besvikelse över detta.
Strach hade inget emot att få vara ensam ett tag, då de övriga ändå skulle komma tillbaka till middagen, och kunde därför inte relatera till detta.
Fast det kanske är skillnad på om man varit isolerad utan att vilja det.
Alla är ju inte ensamvargar.

"Har du bott här länge?" frågade Strach, i ett försök att lära känna hunden lite bättre.

Frågan fick Ben att slappna av en aning, men han var fortfarande nervös. Han kände inte dom här personerna och dom hade mestadels betett sig kyligt, fientligt eller rentutav otrevligt mot honom, så han visste inte riktigt vad han hade att vänta sig när han blev ensam i rummet med en av dom.

"Nej, inte speciellt," svarade han. "Jag tror det måste vara en vecka eller så nu."

Han stoppade sig själv i sista sekunden, men han var nära att ställa motfrågan "Du då?" av ren reflex. Dumma nervositet…

"Då har du inte känt Trista speciellt länge heller då," sade Strach eftertänksamt.
Egentligen menade han inte att säga det högt, det bara blev så.
"Men måste vara trevligt att ha någonstans att bo," fortsatte han sedan.
Spelade ingen roll vad han sade, bara han fick samtalet att fortsätta.
"Spelar du kort?" Strach gjorde en ansats till att ta fram kortleken han förvarade i bröstfickan.

Ben skakade på huvudet åt det första Strach sa. Han och Trista hade nyligen börjat lära känna varandra någorlunda när hon plötsligt återvände med tre främlingar istället för fisk.

"Ja, jag antar det," sa Ben. "Mest av allt är det trevligt att ha någon att prata med. Jag bodde i ett gammal övergivet rävgryt innan. Katakomberna är större, men jag tror att rävgrytet luktade lite bättre."

Han drog bak mungiporna och blottade tänderna lite i ett försök att le igen för att visa att han skämtade. Strachs fråga gjorde honom lite förbryllad och han fick tänka efter noga.

"Jag är rätt säker på att jag brukade göra det. Förr, åtminstone, innan det här hände."

Han lyfte på ena framtassen och vinkade med den åt Strach.

"Jag har lite problem med att hålla i saker nu."

"Jaha, så pass," svarade Strach. "Själv höll jag till i en gammal ek på andra sidan sjön här."
Strach gillade inte att sova på marknivå, och mer än en gång så hade hans vana att sova i träd skyddat honom från diverse oknytt och annat med ont uppsåt.

Att Ben hade visst problem med motoriken hade Strach förstått, men varför skulle det stå ivägen för ett vänskapligt parti vändåtta?
"Nej, jag förstår det," sade Strach, "men jag skulle kunna hjälpa dig att hålla upp korten."
Oftast så hade han fått spela emot sig själv, och det var ju inte alls lika roligt som när man spelade mot en annan männ… eh, ja, hund.

Ben lyste upp när han hörde Strachs förslag. Det är sant, det hade han faktiskt inte tänkt på.

"Ja, om du vill göra det så ska det nog fungera," sa Ben. "Okej, jag är med. Vad spelar vi?"

#43: Strach gladdes av Bens enthusiasm.
Han fiskade raskt upp kortleken ur fickan, och började vant blanda korten.
Detta kommer att bli roligt.
"Vet du hur vändåtta går till?"
Medan han blandade korten så satte han sig på stolen vid bordet igen.

Ben gjorde sig bästa med att försöka undvika vattnet på golvet och gick bort till bordet han också. Han gick in under det och knuffade ut en av stolarna mer så att han skulle kunna ta sig upp på den utan att slå i sig eller riskera att välta bordet av misstag.

"Är det ungefär samma sak som vändtia?" undrade han.

Han satte framtassarna på stolen och klättrade klumpigt upp på den, efter ett par misslyckade försök där baktassen bara gled av ner på golvet igen. Väl uppe på stolen så lyckades han långsamt snurra runt så han hamnade vänd mot bordet och satte sig ner försiktigt med en lättad suck. Definitivt hans bästa försök hittills, han föll inte av en enda gång!

"Ja, lite, man skulle väl säga att det mest liknar Uno.
Men om du hellre vill spela vändtia så kan vi det. Den är jag mest van vid att spela iallafall."
Under tiden som Strach talade så lyckades Ben att sätta sig på stolen mitt emot.
"Så, vilket vill du spela av dem?"

Ben såg osäkert på kortleken. Det är rätt många kort i vändtia, så det kanske blir rörigt och mycket för Strach att hålla reda på?

"Jag tror jag kan ha spelat vändåtta innan också," sa Ben. "Jag kommer säkert ihåg när vi börjar. Bestäm du, det är trots allt du som kommer behöva hålla på och fixa med alla korten."

Ljudet av kniven som hackade mot skärbrädan och det fräsande ljudet av lök som stektes överröstade rösterna från entre-rummet. Hon lade i alla ingredienser och efter några minuters fräsande fyllde hon kitteln med vatten. Det kokade upp snabbt och på benen gjorde hon buljong. Hon mindes dagarna hon använt buljongtärningar när hon lagade mat i föräldrarnas hus. Allt var mycket lättare förr.

Snart så kände hon den obehagliga känslan igen och direkt visste hon att det var Lavendel. Flickan stod tryckt intill ett av skåpen noterade hon. Trista valde att fokusera blicken nedåt igen och på matlagningen. Men så såg hon i ögonvrån hur flickan ramlade. En dov duns följde fallet. En snabb liten skepnad kom springandes. Var det en mus?
"Trista?"
Det skimrade från ingenstans. Ett rosa glitter som seglade i luften. I mitten av spektaklet såg hon en siluett som sedan tog an en mänsklig form. Det var Amber.

Kitteln med soppan puttrade. Hon lade på locket snabbt och i samma rörelse hade hon tagit sig fram bredvid Amber, mitt framför den liggande flickan. Hon såg medvetslös ut. Magen frös till. Trista var inte den som hade några medicinska kunskaper alls, i hennes förra grupp hade det funnits en helare, varav hon aldrig behövt lära sig något om det. Paniken steg upp i halsgropen, men hennes yttre såg oberörd ut. Hennes min neutral, hennes bruna ögon utstrålade ett lugn. Hon tog försiktigt upp flickan på golvet och höll henne försiktigt i sin famn.
"Lavendel? Är du okej?"

Strach nickade förstående, och började med att dela ut de hemliga korten, tre framför Ben och tre framför sig själv, innan han placerade öppna kort ovanpå dem.
"Inga problem, det, vet du, jag är van vid detta spel."
Sedan lade han tre kort i två olika högar och resten av kortleken i mitten på bordet.
"Jag tänker mig att vi kör med vändtia," sade Strach, även fast det var uppenbart vid det här laget, medan han studerade sina kort noga, och lade dem sedan på bordet igen med högst valör i ena änden och fortsatte i nedstigande led.
Sedan tog han upp Bens kort och höll upp dem så att hunden kunde se på dem utan att själv kunna tjuvkika.
Ibland var det bra att kunna memorera korten som Strach hade för vana.
Också därför folk sällan ville spela med honom, vilket egentligen var rätt så orättvist då han aldrig fuskar i spel.
"Du börjar."

Amber

jag tittde oroligt på lavendel och undrade vad trista skulle göra
jag hörde mummel från ben och strach

Lavendel

”Lavendel? Är du okej?”
Lavendel slog upp ögonen, lite chockad över att hon faktiskt ramlat. Det dunkade i bakhuvudet, troligtvis så hade hon en bula. Hon kände efter med fingertopparna, jo, en bula var det, en ganska stor en.
Hon nickade tyst och började räcka fram handen efter hjälp för att ställa sig upp, men drog snabbt tillbaka den.
”Jo, det tror jag”.
Både Amber och Trista kollade på henne. Hennes kinder hettade.
Jag måste bort, bort, bort, tänkte hon panikslaget och kollade runt.
”Upprux” sa hon snabbt med knuten näve. Så snabbt hon kunde så sprang hon in till rummet som hon bestämt var hennes.
Hon satte sig på sängen av växter, panikslagen med en dunkande huvudvärk. Långsamt så la hon sig ner.
”Intrux”
Tiden startar, det tysta försvann.

Amber

jag kände något märkligt i magen som om allt' ändrades. jag upptäckte att lavendel var borta och blev både generad och rädd samtidigt
jag funderade på vad som hänt sen kom jag på att lavendel kunde stoppa tiden och sätta igång den igen

jag gick försiktigt och ljudlöst runt där vi hamnat

Ben följde Strachs handrörelser med blicken medan han lade ut korten på bordet och han började känna sig löjligt uppspelt och glad. Det kändes som en hel livstid sen han senaste kunnat göra något.. ja, mänskligt och vanligt. Något så simpelt som att spela ett kortspel var numera snudd på omöjligt för honom och att få chansen att göra det igen gjorde honom alldeles varm och glad inombords. För bara ett ögonblick kände sig Ben nästan som sitt gamla, vanliga jag igen.

Han tittade på korten på bordet och därefter på dom fem som Strach höll upp framför honom och funderade.

"Andra från vänster," sa han till sist och sträckte ut nosen mot det kort han menade, utan att nudda vid det.

Amber
när jag gick runt gick jag förbi strach och Ben jag tänkte att jag måste väl lära känna de lite så jag får väl prata

jag smög fram och satt mig brevid dem

jag var ganska nervös då jag ej kände dem än men jag tog mod till mig och blev glad att halbandet funkade och att jag ej förvandlades då jag var trött efter förra förvandlingen
jag viskade nästan:
-hej kan jag vara med nästa omgång om ni ska spela fler omgångar?

Strach, som höll korten i sin högra hand, tog kortet Ben hade pekat ut med sin vänstra hand och lade den på bordet, och tog därefter upp ett nytt kort så att det fortfarande var tre på hand.
Attans, klöver nio.
Då Strach hade relativt låg hand så var han tvungen att chansa och ta ett kort från högen.
Ruter tre! Ja det var ju typiskt…
Han tog upp de båda korten och placerade dem i rätt ordning med de andra tre korten han redan hade framför sig.
Så nu hade han fem kort helt plötsligt.
Det var återigen Bens tur.
"Vad tycker du om att göra, bortsett från att spela kort alltså?" frågade Strach.
Så här långt hade han roligt iallafall.

Lika plötsligt som hon hade trillat försvann Lavendel mitt framför ögonen på henne. Lättnaden sköljde sig över Trista, hon var inte så skadad trots allt. Att slå i huvudet i stengolv kunde vara extremt farligt, så mycket visste hon. Amber strosade iväg utan ett ord och ensam kvar förblev Trista i köket. Hon ryckte på axlarna och så var det med det. Grytan som stod och puttrade började dofta inbjudande. I någon kista skulle det finnas salt, hon letade runt efter en kryddning och smaksättning till maten som ganska snart skulle vara färdiglagad.

Amber

jag tittade nyfiket på spelet

Ben tittade spänt på korten och på hur Strach spelade. Det var så kul bara att få vara med och delta, så han spenderade inte mycket tid på att tänka över hur noga eller strategiskt han själv spelade.

"Gå ut och vandra," svarade Ben på Strachs fråga. "Jag kan inte göra så mycket numera. Äta god mat. Hitta goda saker att äta. Försöka lära mig springa ordentligt. Att sitta och titta på naturen och allt som händer runt mig är alltid trevligt. Kortet längst till höger."

Han lade knappt märke till Amber förrän hon pratade och han såg på henne.

"Hej," sa han glatt till henne, fortfarande uppspelt över kortspelet. "Självklart får du det."

Han insåg att han sagt ja utan att kolla med Strach först och han tittade på Strach för att se om han hade några invändningar mot det.

"The more the merrier", sade Strach och lade ut korten Ben hade valt och tog upp ett nytt kort.
Den här gången kunde han faktiskt ta och lägga ut det mittersta av sina kort så att han hade fyra kort kvar.
"Om hon vill det så," sade han sedan och sneglade mot Amber.
Ville hon vara med och spela?

Amber
-tack
jag sade det blygt
jag log lite

Strach tolkade Ambers svar som ett ja, även fast tösen verkade hemskt blyg.
Han klappade på stolsitsen brevid sig.
"Kom och sätt dig, så får du se hur det går till", sade han och började dela ut de kort Amber skulle ha efter att ha placerat ut de hemliga korten.

Amber
jag satte mig där och tittade nyfiket
jag undrade vad som skulle hända

Strach förklarade lite kort vad spelet gick ut på, och bad henne sedan att lägga ut ett kort om hon kunde det, eller chansa på ett kort från högen man plockade kort ifrån.
"Efter du är klar så är det Bens tur," sade Strach. "Och sedan min."
Tänk, nu hade han två att spela emot. Kunde den här dagen bli bättre?
Vid det här laget kände Strach sig så glad att han praktiskt taget kunde spricka av glädje.

Amber
Amber hadde föstått hur vi skulle göra
hon seglade på de andra innan jag lade mitt kort en hjärter 3
efter det tog jag upp ett nytt kort

Spelomgången varade inte länge och i slutändan var det Amber som vann, till Bens förtjusning. Han hade hoppats att hon skulle vinna sin första spelomgång av vändtia. När det stod klart vem som vann så tittade han på Strach.

"Ska vi spela en omgång till?" undrade han. "Förlorare mot förlorare?"

Han kände inte alls att det gjorde något att Amber vann.
Det var nog snarare roligt att hon gjorde det, särskilt som hon aldrig hade spelat förut.
Strach log brett, och samlade hastigt ihop korten, blandade dem väl och gav ut igen.
Så var nästa spelomgång igång igen.

Den här gången började Strach, och lade ut en spader av obetydlig valör.
Ben hade säkert något bättre än så.
"Vilket kort?"

Ben kikade på korten och hans öron, som varit rakt upp och alerta, föll bak och slokade lite. Det här var inte den bästa början.

"Jag kan inte spela något," sa han. "Jag behöver dra ett kort."

Han hade lagt märke till Strachs breda leende innan och hans iver att starta en ny omgång visade verkligen för Ben hur mycket han tyckte om kortspel. Det påminde Ben om deras konversation som dom hade i samma veva som Amber dök upp.

"Vad mer tycker du om att göra då, Strach?" frågade han, lite osäker på om han uttalade namnet rätt.

Strach tog upp ett nytt kort ifrån högen och lade den ovanpå. Spader dam! Jösses …
Som tur var hade han en tvåa som han egentligen hade tänkt att spara på till senare, men nu tog han den ändå, och lade därefter ruter tre.
Efter att han hade ersatt de två korten på hand så fokucerade han på Ben igen.

"Hmm," funderade Strach högt för sig själv, "gillar att fiska…", och i nästa andetag, "- gör jag inte."
"Det är väl egentligen mest att spela kort. Och lyssna på naturmusik. Jag kan spela munspel också," inflikade han sedan.

Ben lyste upp när spader dam dök upp och hans öron stod rakt upp igen. Snacka om tur! Han väntade tills Strach var klar med sin tur och kollade sen igenom korten.

"Mittenkortet," sa han och såg sedan på Strach. "Munspel är fint. Jag kände någon som kunde spela munspel, men jag är inte helt säker på vem det var.. Jag har aldrig kunnat spela någonting."

Han blev tyst ett ögonblick och tänkte efter.

"När jag var barn brukade vi vissla med grässtrån," tillade han. "Det är det närmaste jag kommit."

Strach lade ned kortet Ben pekat ut, och tog upp ett nytt.
Sedan valde han själv ett av sina och tog upp ett nytt.

"Ja, jag håller med," sade Strach. "Älskar att spela munspel."
Han märkte dock att Ben tycktes bli lite ledsen, och antog att det hade med hans bakgrund att göra.
"Vissla med grässtrån gjorde aldrig jag," sade Strach, kliade sig fundersamt under ena ögat med pekfingret. "Men min pappa kunde det."

Det doftade gott.

Det var längesedan som hon behövt duka för så många människor. Sammanlagt hade hon 13 skålar i alla möjliga material och storlekar. Det fanns skålar i trä och tallrikar i hårdplast. Hade hon tur så fanns det i porslin också, men man får helt enkelt nöja sig med det man har. I en övergiven by i ute i det vilda så fanns det inget rum för kräsenhet.

Hon tog fram 5 skålar och försökte fördela soppan jämnt. Det räckte bara till 4. Hon suckade.

I ett mindre rum som hade varit helt tomt stod nu två bord och åtta stolar. Det var möbler som Trista hade "lånat" från en av husen i byn. Den förra gruppen hade lämnat allt tungt arbete till Trista - hennes teleportation var väldigt händig när man skulle få ned stora klumpiga möbler genom en massa trånga gångar. Det hade tagit tid men efter mycket övande hade hon lyckats ta med sig saker när hon teleporterade. Det krävde dock att hon hade fysisk kontakt med dem.

Trista dukade. Alla skålarna lades på bordet tillsammans med skedar och glas. En stor plastdunke med vatten sattes i mitten av bordet
"Maten är klar!"

Hon lämnade sedan rummet

Ben tittade noga på när Strach spelade så att han inte skulle bli för distraherad av deras konversation.

"Det var min pappa som lärde mig," sa han. "Jag tror att… vi brukade använda det istället för att ropa på varandra ibland, när vi var långt ifrån varandra."

Han rynkade pannan. Minnena fanns där, men dom kunde vara så svåra att tyda. När skulle det klarna i hans huvud igen?

Tristas rop om att maten var klar fick dock Ben att glömma allt vad hans minnen hette och han vred på huvudet åt det håll som hennes röst kom ifrån.

"Det är mat!" utbrast han glatt till Strach och ramlade nästan av stolen av iver. "Vi får spela klart sen."

"Jaha, men det låter ju som en praktisk lösning, på längre avstånd och så," sade Strach till svar på vad Ben just hade berättat för honom.
Han skulle precis fråga honom mer om vad han kunde komma ihåg från sitt liv innan han blev hund, när Tristas röst ekade "Det är mat-at-at-at..", genom basen.
Strach kände sig inte speciellt hungrig men det var ju länge sedan han åt sist, så det var nog bäst att få sig lite till livs trots allt.
Ben tyckte att de kunde fortsätta spelet efteråt, och visst, det kunde de väl göra.
Det var ju inte som att korten skulle rymma ufrån dem.
Strach lade ned korten på bordet, och reste sig upp ifrån stolen.
"Kom, så går vi och ser vad hon har lagat iordning," sade Strach och gick iväg mot rummet där måltiden stod uppdukad.

Ben kröp ihop på stolen och gled sen försiktigt ned på golvet. Han tänkte inte göra om misstaget att försöka hoppa ned från en högre höjd igen i första taget. Så fort han stod stadigt med alla fyra tassarna på golvet så följde han efter Strach in i den lilla matsalen.

När doften från grytan trängde in i hans nos började det vattnas i munnen på honom och än en gång ryckte hans svans till, nästan som om den försökte vifta.

"Åh, vad gott det luktar," sa han glatt.

Därefter såg han sig omkring för att se om han kunde se någon av dom andra i närheten. Var det bara han och Strach här?

knack knack

Trista knackade på dörren till rummet Lavendel låg i.
"Maten är färdig"

Hon hade märkt hur Lavendel verkade vara en person som ville ha space, en person som kunde må bra av lite ensamhet, så hon ville inte vara för tjatig. Hon vände och gick tillbaka till "matrummet". Strach och Ben var redan där.
"Det är bara att hugga in!"

"Det är bara att hugga in," hörde han Trista säga, och det var just vad Strach gjorde det.
Han tog en av skålarna och slevade in skeden i mun i nästan raskare takt än han kunde svälja.
Nå, hans bordskick kanske inte hörde till de bästa, men vad brydde han sig om det?
Maten var god iallafall.
Som i bara farten fiskade han upp sin fickplunta, och mellan tuggorna korkade han upp den med tänderna.
Han njöt i fulla drag när det kalla vattnet fuktade strupen, och han slöt ögonlocken för ett kort ögonblick.
Sedan åt han raskt upp resten av det han hade i skålen.

Ben var så ivrig att komma åt maten att han slängde sig upp på en av stolarna, vilket resulterade i att han felbedömde avståndet, flög över stolen och föll ner på andra sidan istället med en lätt duns. Han lyckades parera fallet tillräckligt för att inte skada sig, men det gjorde ont likväl och han gav ifrån sig ett lågt "Aj.."

När han kom på fötter igen så klättrade han försiktigt upp på stolen den här gången och satte sig. Vilken tur att det bara var Strach och Trista där som kunde ha sett det.

Hans ögon lyste upp när han såg skålen med mat på bordet framför sig och när han hörde Trista säga att det bara var att hugga in så började han äta så försiktigt han kunde. Han vill inte spilla en droppe av den goda grytan om han kan undvika det!

Efter att Strach hade ätit upp, så satt han en stund och betraktade de andra.
"Ben, jag skulle vilja vila en stund på maten, så när du vill fortsätta partiet vändtia så är det bara att du väcker mig? Jag kommer vara här strax utanför," sade Strach medan han reste sig upp ifrån stolen han suttit på.
Sedan gick han tillbaka in i rummet där han hade lämnat sin packsäck, för att ta med sig sin "vandringskäppeklubba" och sedan gick han ut.

Bara 12 meter ifrån deras gömma fanns det en stor ek, och Strach nickade för sig själv där han stod och bedömde avståndet till första grenen.
Med sats hoppade han och tog tag i grenen med ena handen, så att han för ett kort ögonblick hängde där och dinglade fram och tillbaka innan han svingade sig upp på grenen.
Sedan klättrade han vant uppför trädet tills han var strax nedanför toppen av det massiva lövverket.
Här blir bra, hann han knappt tänka, innan han föll i en djup slummer.

Lavendel

Hon hörde hur Trista lämnade rummet, så hon satte sig långsamt upp. Huvudet gjorde fortfarande ont, så att stoppa tiden var inget alternativ. Hon tog sats för att ställa sig upp och med vimlande steg gick hon fram till den lite trasiga dörren, hon var yr men det funkade. Lukten från grytan kom ända in i hennes sovrum och magen kurrade högt. Hon insåg nu att hon inte ätit på hela dagen. Så försiktigt som hon kunde smög hon in till matrummet och satte sig. Starch och Ben hade redan huggit in, inget kunde stoppa dem från att äta. Hon tog upp skålen och smuttade lite på soppan.
Den var ljummen, hon borde inte ha väntat så länge. Hon kollade tacksamt på Trista och log i några sekunder, sedan kunde hon inte bärga sig. Soppan var det godaste som hon ätit på länge.

Lavendel kom försiktigt till bordet,, hennes blick mötte Tristas och plötslig log hon, innan hon slurpade i sig soppan. Trista kände sig förvirrad, hon hade nästan väntat sig en snäsig kommentar från tjejen om att det skulle smaka illa.

"Ben, jag skulle vilja vila en stund på maten, så när du vill fortsätta partiet vändtia så är det bara att du väcker mig? Jag kommer vara här strax utanför" Strach lämnade rummet och Trista stod kvar, lutandes mot väggen. Hon började känna sig sömnig men skakade snabbt av sig känslan. Hon hatade mörkret. Och minnena som kom med drömmarna. Om hon själv fick välja så skulle sömn vara något som inte existerade.
"Jag ska…. ut?" sa hon förvirrat
Hon visste själv inte riktigt vad hon skulle göra, men stå här och halvsova var inte del av planen. Hon joggade ut ur rummet, ut ur entren, uppför trapporna och ut från stenvalvet. Det började skymma och solen befann sig lågt på himlen, röda nyanser slirkade sig och mixades i himlens färger. Orange, lila, blått. Solnedgångar hade Trista alltid tyckt särskilt mycket om. Hon joggade förbi huset med trädet som växte ur taket. På baksidan av huset hade hon lagt ifrån sig bågen sen sist hon var ute och jagade. Det var i skymningen djur var som mest aktiva. Kanske kunde hon ta hem något större, det var ju inte längre bara Ben och hon. Nu var det tre styckena till som behövde mat i sina magar.

Lavendel

Hon kollade efter Trista som joggade. Hennes försök till att vara trevlig hade inte lyckats, så hon ryckte på axlarna, tvättade skålarna med vatten som hon hittat i en bunke och gick sedan och la sig igen. Även fast hon hade sin ”madrass” så var det fortfarande kallt, så hon kurade ihop sig så bra som hon kunde.
”Imorgon så måste jag hitta ett täcke” tänkte hon, bara några sekunder innan hon somnade.

Ben gav Lavendel en snabb blick när hon kom in i matsalen, men sa ingenting till henne. Inte heller reagerade han nämnvärt på vad Trista sa, han var för fokuserad på maten. Lavendels närvaro gjorde honom lite spänd och på sin vakt, men det faktum att hon faktiskt gick in i rummet istället för att plötsligt dyka upp från ingenstans var en välkommen förändring.

Det tog en stund för honom att äta upp sin mat, så han satt fortfarande kvar och slickade det sista ur sin skål när Lavendel var klar och började diskade sina skålar. Han drog ut på ätandet lite längre tills hon var borta innan han avslutade sin måltid och gled ned från stolen. Den här dagen hade varit tillräckligt händelserik, han ville inte riskera att starta något bråk nu.

Jakten hade gått sådär. Klockan var säkert mycket och det hade mörknat ordentligt. Hon hade varit så nära flera gånger på att träffa ett vuxet rådjur men de fick syn på henne och lyckades springa iväg varje gång hon nästan fick in en träff. Hon lyckades slutligen fälla en killing som hon nu släpade hem på.

Den marinblåa himlen fortsatte i nattens gång och snart var det becksvart. Det kunde längre inte undvikas. Kroppen kändes tung. Armarna ville inte samarbeta efter timmarna av jakt. Benen kändes nästan som spaghetti. Hon släpade hem den döda killingen och lade den uppe på en kista i köket. Fötterna hasade nästan i marken medan hon fumlade vidare in till sitt rum.

Natten var här. Det lade sig i halsgropen, den ångestfylla fruktan och den förlamade terrorn. Hon drog det stora stenblocket innanför hennes dörr och barrikaderade dörren ordentligt, såsom hon gjorde varje natt. Med en utpustning så föll fasaden samman. Tårarna rann nedför hennes varma kinder. Sängen hon "lånat" från byn stod stadigt i det vänstra hörnet av rummet. Ingen fick se henne såhär.

Hon rullade ihop sig i fosterställning i sängen, begravd under en hög med pläd. Och så gungade hon, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Under ögonlocken såg hon rött. Blodet droppade och rann och sprutade, var hon än tittade. Under tystnaden hörde hon skriken. De gälla skriken. De hjärtskärande skriken. Det gjorde ont. Allt gjorde så ont. Ångesten satte sig på bröstet, tryckte henne i halsen och det blev svårare och svårare att andas. Ingen fick se henne såhär.

Den mörkhyade lilla flickan drunkade i sitt egna blod. Mannen med det svarta håret kämpade och kämpade, med allt vad han hade, men skotten penetrerade honom till slut och livsgnistan dog ut. Sophie. Åh, kära Sophie. Hon låg på marken, stel och borta. Det normala uttrycksfulla ansiktet var tomt på liv och de blå kalla ögonen var kallare än vad de någonsin varit. "Det är ditt fel." viskade hon. Trista nickade och höll med sina demoner, för allt var hennes fel. Hon hade kunnat rädda dem. Hon hade kunnat sparkat ut bedragaren ur gruppen. Men hon gjorde det inte. Och det kostade alla sina liv.

Det var hennes fel.

Medan hon gungade fram och tillbaka frenetiskt i sin säng kramade hon om den lilla nyckelringen hon fått av sin älskade. Det var en liten nallebjörn, sliten och urtvättad. Hon kramade den hårdare och hårdare och hårdare. Ingen fick se henne såhär. Ingen behövde veta. Ingen fick veta. Hon kunde aldrig låta detta hända igen och hon måste vara stark. Detta var motsatsen till stark.

Natten fortsatte och Trista snyftade och snyftade fram tills tårarna tog slut och ögonen blev för tunga för att hållas öppna. Det var dags för hennes straff. Mardrömmarna svepte slutligen över henne och omfamnade hennes sömn.

Amber
Hörde Amber en sten? kunde det ha varit det men hon somnade om efter att hon försäkrat sig om att det var trista

Amber vaknade kallsvettig efter minnerna i sömnen hon fått. hon funderade på vart hon var det tog några sekunder innan hon förstod att hon var katakomberna med de annorlunda. hon tänkte inte somna om utan gick istellet upp och gick runt lite mest för att vänta på de andra för vad kunde hon annars göra? hon kom inte på något annat alternativ just då så hon fortsatte smyga runt ljudlöst för att inte väcka någon.

Strach ryckte till, och slog upp ögonen.
Allt var svart, så SVART!
Han började kura ihop sig där han satt nu intill trädstammen, och tänkte på pannlampan han hade i sin packsäck inne I huset.
Åh, varför hade han inte tagit den med sig?
En uggla hoade någonstans i närheten, och skuggorna tycktes röra sig allt närmare.
Det plötsliga ljudet av flaxande vingar fick Strach att tappa taget om käppen han hade hållit om krampaktigt med sina knotiga, långa fingrar.
Efter ett kort ögonblick hördes dunsen och knaket när den slog i marken.
Strach vågade inte klättra ned för att se om mementot efter hans farfar fortfarande var hel.

Ben gick ut i hallen efter middagen och såg sig omkring. Han kunde inte se någon annan eller ens ett tecken på var dom var och då gav han upp. Alla bara sprang runt, in och ut ur rum och körde sitt eget race utan att han hann med. Det gjorde honom väldigt nedslagen. Han hade trott att med fler personer så skulle det finnas fler chanser till att prata och umgås med någon, inte färre.

Han lämnade katakomberna för att göra sina behov och passade på att hålla ett öga öppet efter Strach för att kanske fortsätta deras kortspel. När han inte kunde se eller hitta honom på sin korta promenad bestämde han sig för att göra som Strach och vila på maten.

Dystert återvände han till katakomberna innan mörkret föll och valde att kura ihop sig i ett hörn i hallen där det fortfarande var torrt. Det hade varit skönare att sova i en säng, men han visste om att Trista blockerade sitt sovrum på nätterna och han hade fått in vanan att sova i eller åtminstone nära hallen för att hålla vakt. Han var inte så stark eller farlig, men förhoppningsvis skulle blotta åsynen av honom räcka för att avskräcka spänningssökande utforskare och få dom att vända innan dom begav sig in i katakomberna och riskerade att upptäcka dom alla.

Det var morgon och med ljuset försvann allt mörker, alla demoner och alla monstrena tinade bort under morgonens tidiga timmar. Det var fortfarande becksvart i rummet - trots allt så finns det inga fönster i katakomberna och alla facklorna i rummet hade slocknat under natten. Trista gäspade och fumlade omkring i mörkret, försökte hitta tändaren som skulle vara någonstans i hennes ryggsäck. Sedan slog det henne. Det var fler nu och de andra kunde öppna dörrar. Kanske var det bäst om hon lät allt vara så ingen kunde snoka bland hennes grejor? Det lät som en bra plan. Ljuset från tändaren hjälpte henne hitta ett par kläder som hon tog på sig. Hela kroppen spände sig och snart nog dök hon upp utanför sin dörr med hjälp av sin kraft. Hon hatade att teleportera sig men de få gånger hon använde kraften så fanns det i alla fall ett syfte.

Så snart hon kom utanför dörren så kom allt fallandes på en gång - hon hade inte ätit något alls, förgående dag. Magen var tom. Den överväldigande hungern tog nästan kål på henne och hon hon tryckte båda armarna mot magen, i hopp om att lindra smärtan. Kroppen var svag, hängig. Hon hade åtminstone fått kanske 4 timmars sömn, vilket var ovanligt nuförtiden. Förhoppningsvis räckte den lilla energin till att hitta och göra i ordning mat. Hon visste redan nu att det var för mycket jobb att flå killingen så tvunget begav hon sig ut för att hitta lättare mat att förbereda.

Amber

Amber hörde att nån annan var vaken då hon hört en duns
hon hoppades att det skulle gå bättre att lära känna nån lite mer då hon hade lärt känna Strach och Ben lite men hon ville lära känna de bättre och så ville hon lära känna de andra

Amber bestämde sig för att gå tillbaka där hon sovit och kanske vänta tills de andra vaknat mer och gick upp.

hon hoppades att nån tog kontakt med henne då hon alltid blev nervös för minsta lilla.

Efter drygt en halvtimme kom hon tillbaka. Hon höll i en stor svart sopsäck. Trista såg Amber sitta i ett av rummen, hon log mot tjejen.
"Godmorgon!"
Hon strosade vidare in till köket. Ur den svarta sopsäcken fanns några saker. Två mjölpaket, en till påse fylld med egenplockade bär, olja…. Och något annat. Mjölet och oljan hade hon rannsaket från ett av husen, i någons gamla skafferi.
Bäst före: 04-06-1990
"äsch" tänkte hon "det är en torrvara, det är mjöl. Det borde inte vara någon fara."

I en bunke hällde hon mjölet och blandade det med vatten och en nypa salt. Hon kavlade ut det och stekte små pannkaksliknade grejor över elden. Det fanns inte mycket man kunde göra utan mjölk och ägg men det fick duga.

Medans plättarna stektes undersökte hon det kvarliggande objektet i den stora påsen. Det var en bädd. Gjord av skinn hon flått helt själv och fylld med fågelfjädrar och dun som hon hade hittat ute i det vilda. Aldrig någonsin att hon tänkte låta Ben fortsätta sova på golvet… Det gav henne skuldkänslor att han redan gjort det i en vecka. Men det tog tid dessvärre att skapa en bädd i den storleken och hon hade velat hemlighetshålla det så att hon kunde överraska honom.

Nu behöver jag bara fixa sängplatser till två styckna till
Strach verkar föredra träd så jag kanske inte behöver ha honom i åtanke

Hon fördelade plättarna jämnt på 5 fat och de toppades med de vilda bären. Bären var inte giftiga hade hon lärt sig från en av hennes tidigare kamrater

I "matsalen" dukade hon till fyra personer, Strachs portion sparade hon i en kista. Hon hade observerat när hon var ute, hur utslagen han såg ut.

Amber
-godmorgon!
hon gick efter trista för att se vad hon skulle göra Amber kännde doften av plättar
-kan jag hjälpa till?
Amber frågade lite blygt men hjälpsamt

Amber tänkte på när hon behövt leva ensam bara några råttor som sällskap hon kännde sig glad över att vara där i katakomberna med andra som var lite som hon men ändå helt annorlunda som Amber

Lavendel

Lavl öppnade långsamt ögonlocken, redo för sol som skulle blända henne. Solen som hon förväntade sig var inte där. Det fanns ju inga fönster.
Hon tog fram den slitna tygpåsen där hon förvarade de få ägodelar som hon hade kvar. Snabbt så bytte hon om till ett lila silkes linne, en brun hoodie med dragkedja och ett par byxor.
Med en stjälk murgröna så satte hon upp håret.
Hon tog med de gamla kläderna ut till köket där hon möttes av Trista och Amber som gick ut med pannkakor.
”Godmorgon” sa hon tyst och fortsatte att gå. Hon la kläderna på golvet, tog en bunke och gick ut i katakomberna på jakt på hyffsat rent vatten.

Amber
Amber såg att lavendel komförbi 'hon hörde att hon sa godmorgon och hälsade desamma*
-godmorgon
hon sa det lite blygt

"Godmorgon"
Trista såg Lavendel passera matsalen.
"Godmorgon!" Svarade Trista.
Amber hade följt efter Trista in till matsalen och hon stod sidan av henne, hennes kropp liten i en tillbakadragen position och rösten var vag och ödmjuk när orden slank tyst från den unga tjejens läppar:
"Kan jag hjälpa till?"
Trista log vänligt
"Javisst. Ute, om du följer den genomväxta stigen och tar till vänster vid en stor tall så finns det en brunn. Det hänger en hink där som man kan använda för att tappa vatten ur."
Hon pekade på en av hink som hon hade lagt i hörnet av runnet. "Fyll den och kom tillbaka så har vi något att dricka till maten!"

Amber
-okej
hon sa det med blyg och hjälpsam röst
Amber gick och tog med hinken och följde instruktionerna och började gå

Lavendel

Efter några minuters sökande utan resultat så började hon gå i riktning till lägret för att fråga Trista. Vid ingången så såg hon Amber gå ut med en hink. Lavl tvekade men sprang sedan fram till henne.
”Hej..”
”Ska du hämta vatten?” Hon kollade frågande på Amber samtidigt som de båda flickorna fortsatte att följa varandra.

Amber
-ja
jag svarade lite blygt och sneglade på lavendel.
amber såg pumpen och pumpade upp vatten det tog ett bra tag.
Men till sist så var hela hinken full och jag lyfte snabbt upp den sen började amber gå tillbaka
Amber önskar att hon ej var så nervös så hon kanske kan prata med lavendel men hon vågar ej börja prata utan hon fortsätter gå.

Lavendel

Lavl fortsatte att gå till pumpen bredvid Amber.
”Ja” svarade hon tyst efter en stund. Amber pumpade upp vattnet och gick sedan tillbaka utan att vänta.
Lavl kollade på henne, himlade med ögonen och började pumpa själv.
När vattnet nådde kanten på bunken så började hon gå tillbaka, det skvätte lite och samtidigt som hon gick så försökte hon memorera vägen. Hon suckade och öppnade porten. Lavl gick raka vägen till köket för att börja tvätta sina kläder.

Amber
amber var väldigt nervös men tog in hinken till trista och ställde den tunga hinken framför henne
-så

Ben föll i en djup slummer den här natten, för ovanlighetens skull. Han visste inte om det berodde på utmattning från att ha träffat en massa nya personer eller om det helt enkelt låg något i att det finns en viss trygghet med att vara i grupp. Oavsett vilket så behövde han vilan. Han reagerade inte på att Trista kom och gick och vaknade inte heller när Amber och Lavendel rörde sig runt därinne.

Först när dom båda tjejerna återvände med vattenhinkarna väcktes Ben tillräckligt för att känna doften av mat. Det fick honom att börja vakna till liv och han sträckte på sig med en högljudd gäspning. Han kunde höra ljud ifrån köket och reste sig långsamt upp på fötter igen. Benen var alltid lite stela och oförutsägbara efter att han legat ner längre stunder och han behövde känna att han stod stadigt innan han försökte röra på sig mer än så.

När han kände sig säker på sina rörelser gick han i köket för att se om det fanns frukost och även vad han kunde ha missat. Alla tre tjejerna var redan uppe och i full gång med sina bestyr. Hur kunde han ha sovit igenom allt det här?

"God morgon," sa han lite förläget. "Har ni sovit gott?"

Amber
amber tittade sig förvirrat omkring och sen såg hon att det bara var Ben
hon pustade ut lite och sa sedan lite osäkert och nervöst
-godmorgon, aa det har jag nog tror jag?
hon var fortfarande ovan att prata med ben då han jämt såg ut som en hund då hon aldrig mött en sådan art/ras

amber var fortfarande osäker och nervös,hon hoppades hon ej behövde dra igång ett samtal då det blev enklast när nån annan gjorde det då hon alltid var nervös och osöker bland nya människor.

Medan Trista dukade upp på bordet så gick Amber iväg och från ingenstans kom Lavendel efter henne. Trista tog det lugnt och väntade in tjejerna, allt var redan på sin plats och det kunde vara skönt att bara stå en stund och vila lite när hungern var så utmattande. Snart nog dök dem upp igen och Amber satte klumpigt ned hinken framför sig
"Så."
Bakom kom ingen Lavendel så hon måste ha gått någon annanstans.
"Godmorgon, har ni sovit gott?" Bens röst hördes och på marken stod där nu den schäferliknande hunden. Trista som normalt sett var ganska observant blev smått överraskad att hon inte märkte att han dykt upp. Det var nog hungern och hon kunde inte riktigt fokusera på annat än att försöka trycka armarna mot magen för att dämpa den sugande värken.
"God morgon, aa det tror jag nog." svarade Amber Ben
Trista log "Godmorgon, det verkar åtminstone som att du sovit gott. Tur attt du vaknat nu i alla fall så missar du inte frukosten!"
hon gjorde en gest åt bordet
"Slå er ned! Hugg in!"
På tallrikarna låg det små plättar toppade med bär.

Amber
hon hörde " godmorgon det verkar som om du sovit gott tur att du vaknade nu så att du ej missade frukosten"

hon visste ej vem det var menat till så hon log lite osäkert som svar.Amber satte sig ner på en stol och började äta. Hon tänkte att detta var den maten hon alltid hade fått av sin mamma.

hon var fortfarande nervös då hon ej riktigt fått kontakt med någon och med lavendel hadde nervositeten tagit över.

Amber ville få igång pratet men var för osäker.
hon tänkte: varför måste jag vara så nervös hela tiden åhh!

Lavendel

Efter en stund så var de få plaggen rena fast dyngsura, så hon la dem på tork vid bänken. Hon gick därefter in till matsalen där Trista, Amber och Ben var. Amber hade redan huggit in på pannkakorna.
Hon satte sig på bordet och kollade på Amber. Hon suckade tyst för sig själv och försökte igen.
”Hej” sa hon till Amber samtidigt som hon tog en tugga av pannkakorna.
Hon kollade därefter på Trista;
”Vad goda, sa hon samtidigt som hon log, ska inte du äta?”
”Det är bara att säga till om du behöver hjälp med något”. Hon tänkte efter, hon hade inte sett Trista äta någonting sen igår, hon granskade henne från topp till tå, hon såg ju lite mager ut..

Amber

Amber svarade nervöst
-hej?
Hon betraktade trista och väntade på ett svar.

Lavendel

”Hej” svarade Amber.
Lavendel betraktade henne. Hon vred sig lite och kollade runt i rummet. Sökte sig till Trista med blicken. Det betyder att hon är nervös, och blyg. Lavl bestämde sig för att försöka ändra det. Hon log mot henne. ”Kanske hjälper det” tänkte hon.
”Sååå.. ”hon drog ut lite på det för att komma på något att säga.
”Vart kommer du ifrån då?”

Gryningens första strålar av sol brände i Strachs ögon, vars ögonvitor var ilsket röda då han inte hade fått en blund på hela natten, bortsett från den dryga halvtimmen han avtuppad hängde med magen från en gren då skräcken hade varit honom övermäktig, och med viss tveksamhet klättrade nedför eken han dagen innan hade fattat tycke för och bestämt sig för att vara hans.
När hans fyrtåiga fötter svalkades ned av dagg, så fälllde Strach tårar av lättnad.
Lättnaden övergick snabbt till sorg när blicken sökte sig till vandringskäppen som låg i två delar på skogsstigen strax intill sovträdet.
Paù kommer aldrig att förlåta mig, tänkte Strach och han kunde nästan se framför sig Tellus besvikna ansiktsuttryck.
Om det inte vore för att hans mage gjorde sig nästan våldsamt påmind om att han behövde få sig något till livs, så skulle han ha satt sig på gräset och börjat storgråta.

Som det nu var, var han tvungen att lägga band på den typen av känslostormar, och bege sig "hemåt" till katakomberna igen där de andra säkert redan hade börjat att äta.

Amber
Amber svarade Lavendel med nervös ton

• jag vet ej ganska långt härifrån minns ej stadens hela namn eller så men tror det var någonting med ty….

Amber var väldigt nervös men tacksam för att nån drog i gång pratet.
-ehm du då?
Frågade nervöst.

Strach rös till när han drog igen dörren till basen, då temperaturen inne i katakomberna var i skarp kontrast till den daggstänkta omgivningen utomhus.
Hans farfars nu itudelade käpp låg fortfarande kvar vid ekens rötter, då Strach hade för avsikt att göra en ceremoniell bränning när månen var i rätt fas, vilket tyvärr skulle dröja ytterliga tre dygn.
Så fort han släppte taget om dörrvredet, så krökte han på ryggen för att kunna dra av sig de smått fuktiga strumporna.
Barfota, med strumporna i hand, stegade han dämpat in i rummet där de andra befann sig.

"Morsning!", utbrast han, utan större entusiasm. Han kunde inte förmå sig till det.
Inte just nu.

Amber
Amber hörde när strach kom in i katakomberna hon hörde ett "morsning" från strach
Hon svarade blygt och nervöst
-god morron?
Hon tittade ner snabbt då det lät när strach kom in och hon såg att strach bara hade 4 tår. Hon undrade varför… Men sade ej någonting.

Hon kom tillbaka till verkligheten.
Ibland hände det, man försvann ibland. I dagdrömmarna eller var det annan värld? Hon var inte riktigt säker. Vad hände precis? Ja, tjejerna satt vid bordet och småpratade och plötsligt hördes Strach röst
"Morsning!"
Trista tittade runt i rummet och svarade Strach.
"Godmorgon, ta en sits och ät!" hon satte sig själv på en av stolarna och började hugga in glupskt och allt som hette hunger började långsamt försvinna.

amber
Amber tittade på de andra runt bordet och fortsatte äta.
Hon hade hör tristas svar till strach:

"godmorgon ta ne sits och är"

Hon kände sig fortfarande nervös och ösäker/blyg men började lätta på det lite långsamt…

Lavendel

”Du då?” Amber vände ner blicken och fortsatte att peta i sina pannkakor.
”Uhh jag kommer inte riktigt heller ihåg vart jag kommer ifrån. Jag kommer dock ihåg att jag kommer från en familj med en mamma, pappa och syster. Fast min syster är död..” Lavendel fortsatte att äta sina pannkakor utan att visa några känslor.
”Hur upptäckte du din speciella förmåga då?” frågade Lavl samtidigt som hon såg alla medlemmar av den lilla gruppen långsamt tog plats vid bordet.
Hon vände sig bort från Amber och frågade Trista, högt så att alla hörde;
”Så vad är planen för idag? , med kort ton så vände hon sig mot Amber igen och log. Lite falskt, men hon försökte iallafall.

Lavendel hade inget emot att prata noterade Trista när hon slängde sig i maten. Hon var osäker om det var henne hon ställde frågan till angående krafter men i och med hon och Amber redan diskuterade drog hon slutsatsen att frågan inte var ställd till henne.
"Så vad är planen för idag?"
Den frågan var nog ställd till henne, eller, alla i gruppen. Trista mötte hennes blick med ett vänligt leende.
"Ni kom alla hit igår, jag tänker att ni får ta lite tid och andas ut. Igår hann jag inte med så mycket då jag hade fullt ut men jag har lite ideer på olika saker som jag behöver göra."

Amber
Hörde: Uhh jag kommer inte riktigt heller ihåg vart jag kommer ifrån Jag kommer dock ihåg att jag kommer från en familj med en mamma, pappa och syster. Fast min syster är död..”

Tänkte på hur hon ej kunde visa några känslor hur svårt det måste vara.

Hörde mer:Hur upptäckte du din speciella förmåga då?”
Amber svarade lite mindre nervöst:
-Ja det började väl när jag började -förvandlas okontrollerat och jag ej visste-hur jag gjorde för att bli människa igen, men sen hittade jag det här
Amber visade sitt halsband i nån sekund innan hon fortsatte:
Men det kan hjälpa lite mot förvandlingen..

Hon hörde en fråga " så vad är planen för idag" det verkade vara menat till alla
-jag vet ej
Svarade nervöst

Hon såg att lavendel log falskt men hon log tillbaka försiktigt…

Amber, som hittills hade verkat vara en väldigt blyg tjej sade god morron?, och Strach tvingade sig till ett leende.
Det var faktiskt lite tröstande att se hur hon förslkte komma ur sin "komfort zon".

Medan han lyssnade på vad Trista sade gjorde han en ansats till att sätta sig till bords en bit ifrån de andra, när han lade märkte till att han var den enda som det inte var uppdukat åt.
Strach hade svårt att tolka situationen, och med frågande blick tittade han åt Tristas håll.
Vad var meningen med detta?

Amber
Amber tittade på de andra kring bordet och undrade vad som skulle hända

Lavendel

Lavendel hade slutat att lyssna på Amber efter att hon visat sitt halsband, hennes ansträngning till att vara social var slut. Hon nickade kort och vände sig sedan till Trista, utan leende den här gången.
”Hur mycket mat har vi?” Frågade hon och samtidigt som hon mötte Tristas blick.

Trista lade sin hand för ansiktet och suckade
"Förlåt Strach men du såg så sömnig ut där ute… Jag hämtar genast din mat" hon reste sig och i samma veva hade hon tagit sig till kistorna i köket. Hon öppnade dem och snabbt drog sig tillbaka för att räcka fatet till Strach
"Förlåt… Jag visste inte när du skulle stiga upp"
Lavendel tittade på trista och fångade hennes uppmärksamhet.
"Hur mycket mat har vi?"
Det var en enkel fråga.
"Mycket. Jag har bott här i säkert 5 år och det finns mycket man kan äta. Man får bara vara försiktig för vissa bär kan vara giftiga och mycket av maten "där uppe" är utgången så endast torrvaror och konserver är ätliga."

Amber
Amber hadde ätit klart så hon sa:

• tack för maten
  Lite nervöst
  Hon gick och vilade ett tag efter det

Lavendel

Lavl ställde sig också upp.
”Tack för frukosten Trista” sade hon tyst, sköt in stolen och gick sedan in till hennes sovrum och la sig i lövbädden. Hennes ögon stängdes långsamt och snart så var hennes hjärna i ett fladdrande slummer.

Strach kände sig väldigt rörd av det Tristas omtänksamhet, och trots att han fortfarande var väldigt ledsen över det som hade hänt med hans farfars vandringskäpp, så kunde han dra på smilbanden till ett genuint leende.

"Det är lugnt, hör du," sade Strach och betraktade Trista fundersamt när hon räckte fram ett fat.
Han tog emot det.

Ben gick bort till köksbordet och knuffade ut en stol och satte sig, precis som igår. Han var mycket försiktigare och hade tack och lov inga missöden den här gången. Han började äta sin mat och lyssnade på tjejernas konversation, men valde att inte delta i den. Sist han sa något runt Lavender gick det inget vidare, så han valde att låta maten tysta mun istället.

Han var också nyfiken på Tristas eventuella planer för dagen och framtiden, men kände likväl att det var skönt att ha ännu en lugn dag. När Strach kom in i rummet så bestämde han sig för att bryta tystnaden, svalde ner maten och hälsade honom god morgon också.

"Vart tog du vägen igår?" undrade Ben. "Jag gick ut och letade efter dig, men jag såg dig ingenstans."

Ilium vaknade upp med ett ryck och hon överöstes direkt av massa tankar och intryck som inte var hennes egna. Djuren i närheten var mer livade än vanligt och efter några djupa andetag kunde hon börja skilja ut de olika djuren och vad de försökte förmedla.

'Annorlunda' 'Övergiven by' 'Talande hund'

Det är inte lätt att tolka vad djuren försöker förmedla och det tog lång tid innan Ilium kunde förstå vad hon hörde och hur hon skulle urskilja det. Efter fem år kände hon sig dock ganska säker på min förmåga.

'Övertagit' 'Samlats' 'Grupp'

Hon hade varit på flykt i fem år och plötsligt slog ensamheten över henne. Kanske var det dags att söka upp andra. Det var ju trots allt lättare att skydda sig när man var fler och kanske, om hon hade tur, skulle hon kunna slappna av för en liten stund. Hon kände sig plötsligt helt utmattad.

"Vad säger du Baculum. Ska vi utforska denna övergivna by de surras om och se vad de är för filurer som håller till där?"

Räven, som låg i hoprullad bredvid Ilium, tittade upp. Sen resta han sig och med en stor gäspning sträckte på sig, fluffiga svansen rakt upp i vädret.

'Det är på tiden' svara Baculum genom deras mentala band.

Ilium plockade ihop deras få tillhörigheter och de satte av mot det okända i hopp om en bättre framtid.

'Bara ingen känner igen mig' tänkte hon.

Strach, som aldrig ätit pannkakor eller plättar förut, petade med lång och ringfinger i en plätt, som för att avgöra vad konsistensen på den var, innan han rullade ihop den till en "syltad" korv och körde in den i munnen.
Gaffeln låg kvarglömd brevid fatet.
När han var på väg att ta en första tugga av en tredje plätt, hörde han Ben fråga "Var tog du vägen igår?"

Strach körde in hela plätten i munnen och tuggade långsamt medan han funderade på vad han skulle svara hunden.
Att han somnade och mörkret gjorde honom för rädd för att klättra ned och hämta pannlampan skulle vara för pinsamt att säga.

"Jag sover alltid utomhus, och jag var för trött efter resan hit. Ledsen," sade han sedan efter att han med viss svårighet hade svalt plätten.
Hans strupe kändes lika torr som en öken.
"Vi får nog fortsätta partiet vändtia vid ett annat tillfälle."

"Aha," sa Ben.

Han tittade på sin mat ett ögonblick innan han fortsatte.

"Du sa att du skulle vara strax utanför och att jag bara skulle komma och väcka dig när jag ville fortsätta. Jag var ute och kikade, men jag hittade dig inte. Jag ville bara inte att du skulle tro att jag struntade i dig. "

"Hmm, nä," svarade Strach, och kliade sig i huvudet så att rester av sylt gnuggades in i den nattsvarta kalufsen.
"Jag kanske glömde att nämna att jag sover i träd. Så den stora eken, som typ är omöjlig att missa? Den är det du bör kolla nästa gång."
Han ryckte förläget på axlarna. "Men jag trodde inte att du struntade i mig."

"Den stora eken?" upprepade Ben nervöst. "Den som är mitt emot ingången en bit bort, ungefär?"

Båda tjejern lämnade bordet och gick till sina respektive rum. Rum… Sovplatser… Trista lyste upp när hon kom ihåg den stora säcken i köksrummet, men den fick nog vänta tills Ben ätit klart. Hon tryckte in den sista plätten i munnen som slank ned snabbt.

"Om du tycker 12 meter är strax intill, så visst," svarade Strach och gned händerna mot varandra så att de torkades torra, innan han körde ned ena handen inanför skjortan efter den näst sista fickpluntan som fortfarande var full.
Måste snart fylla på dem, tänkte han och korkade upp den.
Mindre än en minut senare var den också tom.

Ben fortsatte stirra på sin mat i ett par sekunder och valde sina ord noga.

"Det är ett jättefint träd," var det enda han fick fram till slut.

Därefter började han snabbt äta upp det sista av sin mat för att slippa säga något mer. Mentalt så gjorde han en liten notis för sig själv att inte använda den eken som nödtoalettplats något mer i framtiden. Tur att han tog en längre vända igår kväll och inte gick åt det hållet.

Så fort Ben ätit upp det sista av sin mat studsade Trista upp från stolen med ett flin på sitt ansikte.
"Ben!" hon mötte hundens blick "Jag har något åt dig!"

Med den sista meningen flög hon in i köket för att hämta den stora sopsäcken som Bens bädd befann sig i.

"Det är ett jättefint träd."
Strach nickade till svar, för det var den. Den hade en särskild livskraft, och Strach kände sig dragen till den på ett sätt som var svårt att förklara så att andra kunde förstå.

Ben ryckte till och såg förvånat upp från sin nu tomma tallrik och tittade på Trista.

"Har du?" frågade han och kände sig genast nyfiken.

Strachs blick gick ifrån Ben till Trista, och "spetsade" genast de redan spetsiga öronen.
Det angick inte honom, men han ville höra på ändå.

"Ja!"
Tillbaka kom Trista hållandes i bädden. Den var avlång, rektangelformad, som en riktig mänsklig madrass. Skillnaden var att den var lite mindre och gjord av djurskinn. På baksidan omfamnade skinnet stoppningen och skapade rektangelformen och på själva liggplatsen hade hon klätt den i harpäls så att den skulle vara varm och mjuk i att ligga. Självklart var skinnet och pälsen inget hon hade lyckats med på en vecka, de var restprodukter från olika projekt hon gjort för flera år sedan. Det kändes skönt att materialet kunde komma till nytta och det kändes skönt att Ben inte längre skulle behöva sova på golvet.

Bens ögon spärrades upp en aning när han fick se madrassen som Trista kom gående med i famnen. Det där såg inte ut som någonting som legat och skräpat inne i husen i några årtionden, utan den såg annorlunda ut och dessutom både fin och oanvänd. Hade Trista gjort den själv? Åt honom? Han kunde knappt tro det.

"Är… är den verkligen till mig?" frågade han förvånat.

Hon log generat.
"Ja, den är till dig." hon kände sig varm om kinderna. "Det kändes inte bra att låta dig sova på golvet och för det ber jag om ursäkt för! Jag ville bara överraska dig…"

Strach visste inte riktigt vad han hade väntat sig, men en bädd åt Ben var det definitivt inte.
"Schyst," sade han, och tittade sedan ned på sina bara fötter vars tåspetsar inte räckte ända ned till golvet.
Det var också en sak han alltid hade tyckt varit roligt med hans mammas fötter, då hon hade fem tår på vardera fot.
Det hade känts exotiskt, framtills han reste utanför Màmor och upptäckte det att, människorna tenderar att ha det.
Han hade inte sett Tristas fötter ännu, men han var säker på att även hennes var femtåiga.

"Wow," sa Ben hänfört.

Han gled ned från stolen och gick fram emot Trista för att kika lite närmare på bädden. Vilken oerhört fin gest och vad mysig den såg ut. Han såg upp på Trista och gav henne det bästa hundleende han kunde få till.

"Tack så mycket," sa han glatt. "Den ser helt perfekt ut. Lagom stor också. Den får väl plats i ett hörn i hallen utan att vara i vägen?"

"Jadå, den borde definitivt få plats bredvid köksrummet, mot väggen." Det var en avdelning av tunnlarna där utrymmet breddade ut sig. "Men med alla rum vi har så kan du givetvis också få ditt egna rum, du behöver inte sova så öppet. Du väljer själv."

Ben fortsatte le mot Trista. Han uppskattade erbjudandet, men för stunden hade han inte en speciellt stor nytta av sitt eget rum. Han hade inga ägodelar förutom bädden nu och inget större behov av privatliv på det sättet.

"Tack, men jag tror jag fortsätter sova i hallen ett tag," sa han. "Jag har inget emot att agera vakt och kanske avskräcka någon inkräktare."

Förhoppningsvis sover han inte lika tungt som han gjorde i natt i fortsättningen bara.

När tanken väl var född, slet sig Strachs blick från sina fötter och vilade på Tristas för ett kort ögonblick. Synd! De var skobeklädda.
Han höjde blicken mot hennes ansikte istället.
"Jag har nästan slut på saltvatten," sade han och ruskade lätt på den tomma fickplunta han fortfarande höll i hand.

Hon nickade. "Visst!"
Inte för att hon förstod honom, tanken på att sova så öppet gav henne gåshud. Men Ben var en hund. Eller så "hund" som en människa kan bli. De kanske kände på något annat sätt, upplevde världen genom andra ögon. Hon tittade på Strach. Han verkade nöjd med "sitt träd", med tanke på hur han hade uttryckt sig och pratat om det tidigare. Hon ville bara vara säker.
"Och du föredrar den fina eken?"
"Jag har nästan slut på saltvatten" de hade pratat varandra i mun. Hon log förvirrat mot Strach.
Saltvatten? Var det saltvatten han drack?
Hon tänkte inte ifrågasätta honom. Trista harklade sig lite
"En mil norr om här, finns det ett hav. Jag skulle kunna hämta åt dig, om du vill."

Ben hörde Strachs kommentar och tittade på honom. Han kunde knappt tro vad han hörde.

"Är det saltvatten som du har i dom där?" frågade han förskräckt. "Är det vad du har hinkat i dig sen du kom? Dricker du saltvatten?"

Strachs ögon såg på Ben, och det var enbart gillande i blick.
Personligen kunde han inte förstå hur någon skulle vilja sova så här instängt och utan flyktvägar. Men det var ju också något som tycktes vara så mänskligt att göra.
Skulle han ha sovit i säng under tak om han varit en vanlig människa som hans mamma, och gillat det? Nej, tvi vale!

"Och du föredrar den fina eken?," hörde han Trista säga.
Han vände blicken mot henne. "Jag förstår inte frågan."
Vad skulle han annars ha tyckt?
Längre hann hans tanke inte gå, innan hon talade om att det finns ett hav i närheten.
"Tack för det, men fylla dem gör jag helst själv. Inget personligt, men jag låter ingen annan röra vid mina fickpluntor."

Bens förskräckte uppsyn var också något han inte förstod.
"Ja?"

Ben stirrade på Strach. Förstod han inte?

"Saltvatten är dödligt i stora mängder," sa Ben. "För i stort sett allt landlevande som hinkar i sig det. Även för vattenlevande varelser som hör hemma i sötvatten också och du har inte sagt något om att du var en saltvattenvarelse."

Trista tystnade och lyssnade på Bens förklaring. Hon kände sig förvirrad. Ja då var det ju ännu konstigare, om det var dödligt. Saltvatten var bara äckligt och hon hade aldrig funderat på om det fanns någon dödlighet bakom det. Allt hon visste var att när hon simmade i hav och fick kallsup, tyckte hon det var det äckligaste någonsin. Hon visste också att man utvann salt därifrån men det krävdes enorma mängder saltvatten och hela bassänger för det. Annars kanske Trista hade försökt sig på att utvinna eget salt.

Ah. Ja, Strach hade väl lite lättare till att förstå hur Ben menade nu, men det verkade som att han behövde reda ut ett och annat.

"Jag hör inte hemma i sötvatten, och att dricka det är bättre än att behöva vara i det under större delen av dygnet. Om jag slarvade med vätskebalansen skulle jag svimma."
Och innan dess vara rejält obehaglig att vara i närheten av, fortsatte han tyst i tanken, och tänkte sedan på sin före detta bästa vän Raoul som hade kunnat vittna om det.

Ben rynkade lite på nosen. Han hade svårt att föreställa sig att både vara i och dricka saltvatten regelbundet. Speciellt i så stora mängder som Strach verkade hälla i sig.

"Båda delarna låter vidrigt," sa han, men han kunde inte dölja att han var nyfiken på det hela. "Smakar det som salt vatten för dig eller smakar det… jag vet inte, som något godare, kanske?"

För att förklara smakupplevelsen behövdes det nog en liknelse.
"Tycker du om saft?" frågade Strach Ben.

Vid det här laget såg Tristas hjärna ut att hålla på att explodera. Allt snack om att höra hemma… I vatten? I saltvatten? I sötvatten? Varför hörde man hemma där?! Visserligen hade han kallat sig för ett "vatten väsen" men Trista hade ingen aning om vad det var. Hon hade bara gissat på att det var det han kallade sin Annorlunda kraft för, och att han såg annorlunda ut för att det kom med kraften. Hon ville inte ens försöka förstå, det skulle bara ge henne huvudvärk och hon hatade att tänka.
"Jag menar att jag kan hämta dunkar åt dig, som du sedan kan fylla dina flaskor med. Då håller det längre."

"Det beror på vad det är för smak," svarade Ben på Strachs fråga. "Så länge som det inte är fläder i så är väl det mesta åtminstone okej."

Strach blinkade storögt några gånger åt Trista.
Magen vred sig lite åt tanken att det inte skulle var färskt, direkt från havet.
Men nu var han ju i grupp och behövde väl lära sig kompromissa, även fast han inte var förtjust i just den här.
"Jag kan försöka med det iallafall," sade han sedan. Om det hade någon negativ effekt så lär han märka det rätt så snart.

Han riktade sedan sin uppmärksamhet åt Ben.
"Föreställ dig en saft du tycker om, och att varje gång du dricker det får du "skräp" i munnen."
Han visste inte hur man annars skulle förklara känslan av saltbitarna, än just skräp.
Smaken av salt var åandra sidan ljuvligt.

"Nej nej nej" utbrast hon.
Hon hade bara velat att underlätta för honom - hon kunde teleportera sig fram och tillbaka med stora dunkar som kunde hålla längre. Han såg upprörd ut. Det var inte det hon hade velat.
"Förlåt."
Hon ville däremot inte teleportera med någon. Det hade hon bara lyckats göra 3 gånger under hela sitt liv och det var riktigt utmattande.
"Du kan gå själv, jag ville bara hjälpa."

Ben gjorde som Strach sa och försökte föreställa sig det. Det lät inte speciellt trevligt eller behagligt.

"Nåja, du har åtminstone god saft att skölja ner skräpet med, inte sant?" sa han skämtsamt.

"Eh, jag menar bara att jag aldrig har varit med om det förut, och vet inte om jag kommer att märka någon skillnad."
Han ryckte på axlarna. Just nu så började detta bli en väldigt jobbig situation och det hade pratats om det för länge.
"Gör som du vill…"
Han ryckte på axlarna ännu en gång.

Till Ben log han lite halvt on halvt till svar.
Ja, fast han hade gärna sett att han kunnat få det "renat".

"Nej det är ingen fara"
Hon ville inte störa Strach mer, hon kände sig jobbig. På det ena stenblocket av de många rum så hade Trista ett block med papper. Hon hade många gånger teleporterat sig runt för att skapa en bild av närområdet, och så hade hon tecknat en karta. I verkligheten hade hon ristat in stora X i trädstammar för att göra det lätttare att orientera. De X:en fanns med i kartan. En mil norr om skogen hade hon skissat upp ett hav. Allt såg nog ut som ett barns handskrift men läsligt var det och det var huvudsaken. Hon sprang för att hämta pappret och räckte det genast till Strach utan ett ord.

Trista räckte honom en karta, där havet var märkt ut.
Det verkade inte spela någon roll hur han sade det, de missförstod varandra ändå.
Han tog emot kartan, och tungan kändes som den hade vuxit fast i munnen.
Det han hade försökt säga var ju att han var villig till att försöka med det Trista hade föreslagit från början med vattendunkarna, och att om det gick bra så vore det praktiskt för de alla.
Det var sådant här som påminde honom om varför han tidigare hade bott för sig själv i en skogsglänta.
Hans ögon började irritera, och han blinkade bort ansatsen till tårar.

Ben såg från Trista till Strach och därefter på kartan. Det var långt till havet. Enkelt att hitta, förvisso, men det skulle ta en himla tid att gå både dit och hem.

"Det är en dryg mil till havet," sa han. "Det kommer säkert ta åtminstone ett par timmar att gå dit, om inte mer. Sen ska du hem efteråt också. Ska vi inte ta och prova vattendunkarna som du först föreslog, Trista och se om det fungerar?"

Bens ord fick tungan att "lossna", och Strach harklade lite, innan han fick fram "jag rör mig inte så snabbt." Han var dessutom trött sedan pärsen i går natt.
Han tuggade lite nervöst i underläppen. "Men du då, Trista? Tar inte det dig tid att komma tillbaka med dunkarna, om du skulle göra det?"

"Det är en dryg mil till havet. "Det kommer säkert ta åtminstone ett par timmar att gå dit, om inte mer. Sen ska du hem efteråt också. Ska vi inte ta och prova vattendunkarna som du först föreslog, Trista och se om det fungerar?"
Hon hörde orden komma från Ben och orden lät vänliga. Men Trista kände sig inte bekväm längre. Hon ville inte. När det besvärade andra ville hon inte. Särskilt hennes kraft… Hon försökte använda den för andras skull. Men när hon fick den reaktionen som hon fick kände hon sig som ett monster och hon kände sig ivägen. Med ett vänligt leende dolde hon hur hon egentligen kände.
"Jag har också många saker jag måste fixa…"
Det var ingen lögn. Hon hade många planer igång, många bollar i luften. Men just nu var det mer av en ursäkt.
"Men du då, Trista? Tar inte det dig tid att komma tillbaka med dunkarna, om du skulle göra det?"
Oväntat ställde Strach frågan. Trista, som inte gillade att prata om sin kraft, beslöt sig för att göra det ändå.
"Jag kan teleportera mig därför erbjöd jag min hjälp. Men det är okej. Ni har hela dagen på er och kanske kan ni hitta någor i omgivningen som ni tycker om" hon ville egentligen bara bort därifrån just nu, även om hon inte visade sitt obehag utåt.

Ben stirrade förvånat på Trista med uppspärrade ögon.

"Vänta, va?" frågade han förvånat. "Ska jag gå också?"

Blicken vändes mot Ben
"Om du vill, förstås."
Hon var bara så otroligt obekväm och började göra sig redo att lämna rumnet.

Trista och Ben talade till varandra, men Strach hade svårt att höra på.
Teleportera? Wow!
Ytterligare en förmåga som imponerade. Strachs ögon tindrade.

Ben såg osäkert på Strach. Det kändes som om han svek honom på något konstigt vis om han backade ur nu och lät honom gå hela sträckan ensam.

"Jag tror aldrig att jag gått så långt på en dag förut," sa han. "Jag kan säkert ta mig till havet utan större problem, men att ta mig hem igen sen? Det kan bli tufft.."

Amber
amber hade hört lite av samtalet inne i köket.
Hon sträckte på sig och upptäckte att hon var råtta utan att ha gjort nåt,hon viskade för sig själv
"men åhh.."
hon försökte komma tillbaka men lyckades ej men sen kom hon på att detta kunde hända men då kommer hon tillbaka när som med. Men Amber tog sats och hoppade upp på handtaget så dörren öpnnades
Sedan så hoppade hon ner från handtaget och skuttade mot köket där såg hon
ben strach och trista hon blev genast lite osäker då det var spännd stämmning men hon skuttade ut ur katakomberna genom en glipa och sen skuttade hon ut och gjorde det hon skulle sen skuttade hon tillbaka in och hoppades att hon skulle vara människa snart
hon tittade in i köket samtidigt som hon sprang vilket resulterade i att hon sprang in i en vägg hon sa mest för sig själv:"ajj" hon skuttade vidare in på sitt rum och funderade på vad hon skulle göra idag.

Strach såg ner på Ben, och tänkte över det hunden hade sagt.
Bara de tog sig dit i tid… frågan var ju om sista fickpluntan skulle räcka dit.
"Ja, alltså," sade han, och vred huvudet på snedden, "bara vi lyckas ta oss dit innan vattnet är helt slut, så är det nog inget problem."
Svettdroppar hade redan börjat samlas vid hårfästet, och Strach kände sig väldigt varm.
"Men isåfall så finns det ingen tid att förspilla."

Ben gav Strach en osäker blick. Klarade han av den här sträckan? Ja, det borde han. Förhoppningsvis.

"Har du något emot att ta med en skål och så vanligt vatten till mig?" undrade Ben. "Jag vet inte hur jag klarar att gå ens en mil utan något att dricka och jag kan inte riktigt bära med mig saker själv."

Strach kände sig glad över att Ben var villig att följa med honom, och nickade jakande åt Bens förfrågan.
"Visst, kan jag väl," sade han, och tanken slog honom om att vädret, som förvisso var soligt och fint just nu, kunde ändras med blixtens hastighet.
"Men då måste jag ta med mig min packsäck också."
Inte bara för att han hade de andra fickpluntorna där, utan också för att hans pannlampa förvarades i en dold ficka.

Ben lyste upp och kände sig mer hoppfull över deras utflykt. Den skulle bli tuff, han skulle missa lunchen, men han skulle med stor sannolikhet klara av vandringen ändå nu.

"Det blir bra," sa Ben till Strach. "Det finns en brunn eller en vattenpump inte långt härifrån. Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad den är, ärligt talat, men du hittar den om du följer den övervuxna stigen utanför och tar till vänster vid en stor… öh, ett stort träd? En gran eller tall, har jag för mig? Jag kan leta fram en skål i köket och möta dig där?"

Det märktes tydligt att Ben blev riktigt glad, för även fast han var fast i hunskepnad, och det var begränsat hur många uttryck hans ansikte kunde visa, så riktigt sken det upp.
"Det blir bra," sade Strach till svar, inte ens ett försök till att härmas. "Då ses vi där."
Med det sagt, så vände Strach sig om och lämnade rummet.
Han stannade upp vid det bord han tidigare hade spelat kort med Ben, och hängde strumporna på stolsryggen.
Sedan tog han upp en känga och körde ner hela högerhanden i den.
Precis som han hade anat var den fortfarande dyngsur, då ingen hade stoppat papper i kängorna dagen innan för att skynda på torkningen.
Men det tjänade honom faktiskt väl nu, för även fast det kändes obehagligt att dra på sig dem, och säkert heller inte skulle vara bekvämt att gå barfota i dem, så kunde det köpa dem mer tid.
När han hade snörat dem tillräckigt hårt så att de inte skulle glappa, kontrollerade Strach att allt han behövde var kvar i packsäcken.
Sedan drog han i packsäckens remmar så att öppningen drogs åt, och tog på sig den ena axelremmen medan den andra fick hänga löst.
Därefter lämnade han basen, och gick ut för att möta Ben vid brunnen de hade kommit överens om skulle verka som mötesplats.

Ben gick ut i köket och såg sig omkring. Han försökte komma ihåg vart han sett Trista ställa in och ta ut skålar ifrån tidigare, men gav rätt snabbt upp på det. Istället satte han igång att börja öppna alla skåp och annat som han kom åt för att se vad som fanns därinne. Det var lite problematiskt ibland och krävde lite övning, men han listade ganska snabbt ut ur han skulle lyckas pilla upp allt.

Han brydde sig inte alls om hur stökigt det blev eller om han råkade putta ut lite saker ur skåpen medan han utforskade. Det enda han var noga med var att han inte hade sönder något. Till sist hittade han något som fungerade som en vattenskål och som dessutom inte kändes hemsk eller obehaglig för honom att ha i munnen.

Försiktigt plockade han upp den med tänderna och såg till att han fick ett bra grepp om den innan han vände sig om och började trava ut ur katakomberna och mot brunnen för att möta upp Strach.

Det dröjde inte lång stund förrän Strach hade letat reda på brunnen Ben hade talat om tidigare, vilket förvånade honom då kartor och kompasser inte riktigt var hans grej.
Han hade visserligen gått med i hans hembys orienteringsklubb, men han tyckte att kompasser var lögnaktiga. De pekade ju inte alls alltid mot norr.
Ungefär som att höger inte alls alltid var höger. Det berodde ju på vem man frågade.
Strach fick huvudvärk bara av att tänka på det orimliga i det, och bestämde sig för att strunta i det helt.
Han hörde ljudet av fotsteg, eller snarare lufsande steg, vilket antydde att någon närmade sig hans håll, och med all sannolikhet inte var av mänsklig sort.

Ben nådde strax fram till brunnen med huvudet högt och skålen i ett stadigt grepp. Strach var redan där, vilket var en lättnad. Bra, då kunde dom förhoppningsvis ge sig iväg strax.

Han stannade framför Strach och sträckte huvudet mot honom i ett försök att få honom att ta skålen. Ben kunde inte prata med den i munnen och det kändes oförskämt att bara spotta ut den på marken framför Strachs fötter.

Amber
Amber hade kommit tillbaka till mänsklig form och hade hört att ben och strach gått ut.
Hon visste ej vad hon skulle göra men hon bestämde sig för att gå in till köket och det gjorde hon.

Precis som Strach hade annat, så var det Ben som kommit, med en vattenskål i mun.
Strach sträckte sig efter den, och sade "Tack," innan han vände sig emot brunnen för att hissa upp en spann vatten.
Han placerade skålen på stenkanten, och vred varv efter varv med snurran.
Till sist så hade han både hissat upp spannen, och fyllt skålen till brädden med kallt vatten.
Han lät spannen stå på gräsplätten intill brunnen, och lyfte upp skålen och höll den standigt med båda händer.
"Ja, ska vi gå då?," sade han sedan till hunden, och påbörjade vandringen mot deras destination.

Ben stirrade storögt på Strach och rörde sig inte. Menade han allvar? Tänkte han bära en skål med vatten i… ja, hur många kilometer? 5? 10? Vad skulle hända om han tappade den, blev trött i armarna eller snavade till och spillde?

"Är det där din lösning?" undrade han. "Ska du bära skålen sådär tills vi kommer fram till havet?"

Strach stannade upp, och vände sig mot Ben.
"Hur skulle det annars gå till?"
Om Ben hade ett bättre förslag så var han idel öra.

"Du har väl en del tomma fickpluntor?" frågade Ben. "Som du tänkte fylla med saltvatten?"

Han såg omkring på marken efter småsten.

"Om du fyller en av dom med vatten, häller i en liten handfull grus, sätter på korken och skakar runt pluntan ordentligt några gånger så fungerar det som en enkel snabbrengöring av den," förklarade han. "Sen häller du bara ut allting på marken, sköljer ur den en extra gång och fyller på den med brunnsvatten igen. Den lilla mängd salt som finns kvar efteråt borde inte göra vattnet omöjligt för mig att dricka."

"Aha, du tänkte så," sade Strach och kände sig smått trögtänkt som inte hade kommit på det först.
Han vände skålen upp och ned för att tömma den och satte sig sedan på huk och lade ifrån sig skålen med ena handen samtidigt som han tog av sig packsäcken.
Han öppnade den och började plocka upp ett dussin.
"Räcker de åt dig, eller vill du ha fler?"

Ben stirrade nästan förfärat på alla pluntorna framför honom. Hur mycket fick Strach plats med i den där packsäcken egentligen? Antingen var den större än vad Ben tyckte den såg ut att vara eller så var Strach en otroligt skicklig packare.

"Nej, nej, en eller två pluntor räcker alldeles utmärkt," sa han. "Det ska bara räcka fram till havet, trots allt. Då ska du ju fylla dom med saltvatten istället. Om jag dricker ordentligt på vägen dit och även vid havet så borde jag klara vägen hem utan större problem. Bara jag får dricka direkt när vi kommer hem sen."

En eller två? Meïhlàs!, Strach kunde omöjligt förstå hur ynka två fickpluntor skulle räcka åt Ben.
Strach skulle ha druckit upp dem på en kvart om han var riktigt törstig.
Han började stoppa tillbaka dem i packsäcken igen tills två återstod.
Sedan gjorde han precis som Ben hade föreslagit.

När Strach rättat till packsäcken på axeln passade han själv på att ta en klunk ur sin sista fickplunta, och tog sedan upp den tomma skålen.
"Men nu kan vi väl gå iallafall, va?" sade han med ett snett leende åt Ben.
Han kunde iallafall se det komiska i situationen.

Ben iakttog Strach under hela processen och det kliade i honom hela tiden. Åh, vad han saknade att ha händer och att kunna göra saker istället för att bara sitta och titta på hela tiden. När skulle han kunna förvandla sig tillbaka till sitt riktiga jag igen..?

Han skrattade lite åt Strachs kommentar och nickade sedan.

"Japp, jag är redo!"

Strach började vandra iväg, då han hade fått klartecken från Ben.
De hade hunnit gå en bra bit innan tystnaden bröts.

Ben följde efter Strach och såg till anpassa sig efter hans tempo. När han fått in en bra rytm och gång som verkade fungera bra så hade dom redan hunnit gå en bra bit utan att säga något. Ben hade varit för fokuserad på sina egna ben och rörelser för att ens tänka på att hålla en konversation.

Han kastade en snabb blick på Strach.

"Så, den här saltvattensgrejen," sa han. "Hur allvarligt är det egentligen? Jag har förstått att det är viktigt, men… jag menar, kan du dö av att inte få i dig saltvatten?"

Strach lyssnade på Bens frågor och funderade på hur han skulle svara på dem.
För honom själv så var det ju en självklarhet, och han hade aldrig föreställt sig att han skulle behöva förklara det för någon annnan.
"Som jag nämnde tidigare så svimmar jag om det har gått för lång tid.
Innan dess så påverkas mitt humör, negativt, bland annat…"
Om det faktiskt skulle ta livet av honom kunde han inte svara på.

I hans hemtrakter talades det om en Föuyt som hade levt utan saltvatten i nästan två veckor, men huruvida det låg någon sanning bakom den skräckinjagande sägnen visste han inte.

Lavendel

Hon öppnade långsamt ögonen. Vilken tid kunde det vara? Kanske lunch tid?
Hon fick iallafall ingen ledtråd av ljuset, det fanns ju inget. Långsamt så satte hon sig upp och gnuggade ögonen. Tvätten borde ha torkat vid detta laget. Hon såg på sina prickiga armar, gåshud. ”Usch vad jag fryser” tänkte hon, hoodien som hon hade på sig hjälpte inte mycket. Kanske skulle hon fläta ett täcka av murgrönan? Det fanns det mycket av i rummet.
Eller gå ut och jaga lite? I vilket fall som helst så behövde hon göra någonting. Efter en tids tänkande så var det bestämt.
Lavl skulle ut och jaga. Hon ställde sig upp, knöt håret med en stjälk igen och gick ut ur rummet och in i skogen. Hon kollade efter spår och rörelser. Helt plötsligt så krasade det i en buske.
Lavendel stängde snabbt näven;
”Upprux” viskade hon så tyst som hon kunde. Tiden stannade. Efter några sekunder så kunde hon rycka sig loss från förstelningen. Hon gick fram till busken och såg till sin förtjusning ett litet rådjur. Med ett glatt skrik så tog hon tag i den, och utan att tveka så vred hon nacken. Det knakade lite.
Hon log. Kanske skulle hon fortsätta jakten? Hon kollade runt, en hare gömde sig vid rötterna av Strachs träd. Med rådjuret i handen så sprang hon så snabbt som det gick emot det. Men precis vid trädet så såg hon den börja springa. Lavl stannade tvärt. Allting omkring henne började röra på sig. Helt förvirrad så snubblade hon.
”Vaaad faaa*!” Skrek hon och sparkade i eken.
Hur? Detta hade aldrig hänt innan. Helt frustrerad så gick hon in i katakomberna igen med det döda rådjuret i handen. Hela vägen så fortsatte hon att svära tyst för sig själv.

Ben rynkade pannan lite. Det var inte mycket ny information han fick av Strach där.

"Hur menar du med att det påverkar ditt humör negativt?" frågade Ben. "Blir du trött, grinig och otrevlig eller blir du arg?"

"Säger och gör saker jag inte har någon kontroll över," svarade Strach kort på Bens följdfråga.
Han hade inte den minsta lust att prata om Raoul och vad som hade hänt den dagen, och sparkade iväg en sten som hade varit framför ena foten.
Den kom inte så värst långt.

Amber
Amber hörde Lavendel komma in igen hon gick ljudlöst dit och såg att hon hade jagat
Och fångat ett rådjur som var dött
Hon rös lite när hon såg den livlösa kroppen
"hej vill du ha hjälp?"
Hon frågade nervöst och blygt
Amber tittade på Lavendel forskande

Det där lät väldigt oroväckande, det kunde Ben inte förneka.

"Så… du tappar kontrollen över dig själv?" undrade Ben. "Helt och hållet? Händer det på en gång i ett ögonblick eller kommer det smygande?"

Han pausade ett ögonblick.

"Vad gör man om du tappar kontrollen på det viset?"

Lavendel

Väl i hallen så mötte Lavl Amber.
”Hej vill du ha hjälp?” Frågade Amber tyst.
Lavl tänkte efter, rådjuret var ju ganska tungt.
”Okej då” suckade hon och lyfta fram rådjuret lite.
”Du kan ta bena”. Hon nickade mot Amber och började gå i riktning mot köket.
”Trista?” Ropade hon, i hopp om att överraska ledaren.

Amber
-okej
Hon svarade lite blygt

Amber tog ett stadigt tag i rådjurets ben och hjälpte lavendel in med det i köket

Vad man gör…?
"Spring."
Strachs ögon blev glasartade medan minnen sköljde över honom som en objuden gäst.
Framför sig kunde han se det svarta hatet i Raouls ögon, sveket han kände.
Strach drog in ett svagt, kort andetag genom näsborrarna.
Han skulle aldrig glömma det, ens om han så levde i tusen år.

"Toppen, jag som inte kan springa," suckade Ben.

Han lade inte märke till Strachs ansiktsuttryck. Det var lite jobbigt för hans nacke att gå och titta uppåt hela tiden.

"Kommer det från ingenstans som en blixt från klar himmel eller finns det någon form av förvarning eller tecken att lägga märke till?"

"Man kan väl säga att jag ser ut som att vara i trans," svarade Strach, och svalde klumpen som hade suttit fast i halsgropen.
"Tro mig, du lär märka det."
Han betraktade hundens ben, och tillade, "det räcker nog att du bara lämnar mig ifred. Ingen fara så."
Han var ju dessutom alltid försvagad på land, så det var inte speciellt troligt att Ben hade något skäl till att känna verklig oro.

Ben gav Strach en osäker blick innan han fokuserade framåt igen. Det där kändes inte speciellt betryggande. Var Strach överdramatisk i sitt första uttalande eller försökte han bara släta över det när han såg att Ben blev orolig? Bäst att ta det säkra före det osäkra och anta det värsta, med tanke på vad Strach berättat.

"Jag ska komma ihåg det," sa Ben. "Nu är vi på väg, så förhoppningsvis hinner vi få tag på mer saltvatten innan det går så långt."

"Jag ska komma ihåg det," hörde han Ben säga. "Gör så du," svarade han tystlåtet.
Det hade lagt sig en nästan olustig känsla över dem, och Strach kände sig avskärmad från Ben.
Titta här nu vad du har ställt till, förebrådde han sig själv i tanken, nu har du skrämt upp Ben. Vad skulle det vara bra för?!
"Det kommer inte att gå så långt." Det får inte gå så långt.
"Hur känner du dig nu, förresten? Behöver du dricka något?"

Ben var inte lika övertygad som Strach angående om det kunde gå så långt eller inte, men han bestämde sig för att låta det vara för stunden. Det fanns inte mycket han kunde göra åt det annat än att vända och gå tillbaka till katakomberna.

"Nej tack, jag är fortfarande okej," svarade han. "Jag kan gå en bit till innan vi tar en drickpaus."

Därefter såg han sig omkring och lyssnade. Han hörde fågelkvitter och andra ljud ifrån skogen och kunde inte se något som såg konstigt eller misstänksamt ut. Allt verkade lugnt och fridfullt, vilket kändes tryggt. Förhoppningsvis skulle det hålla i sig.

Amber
amber tittade sig omkring och upptäckte att det nästan var slut på vatten.
Hon sa: "oj vattenet verkar snart vara slut" Amber sade det nervöst då hon ej kännde nån här
Amber började bli trött i armarna då Rådjuret var tungt…

Lavendel

”Jag var ute och jagade lite..” sa hon samtidigt som hon kollade forskande på Trista.
”Det kanske räcker för några måltider”.
Hon var fortfarande frustrerad över att tiden bara startats. Vad hade hon gjort för fel?
”Jag missade dock kaninen, tiden bara startades helt plötsligt”
Hon suckade och kollade på Amber som började släppa greppet om rådjuret lite.
”Du kan sätta ner den. Vatten hämtade du ju nyss”

amber
Amber satte ner rådjuret och suckade lite lätt
"okej"
Hon svarade nervöst men mindre nervöst än i början
"oj det var märkligt"

Lavendel

”Jo lite” Lavl kollade på Amber. Kanske skulle hon försöka bli vän med henne ändå? Hon tog ett djupt andetag och kollade sedan oberört på flickan.
”Vill du hjälpa mig att fläta filtar?”

Amber
"ja varför inte"
Hon log lite nervöst

Trista hade fastnat i dagdrömmar.

Jobbiga minnen spelades upp framför ögonen på henne. Från ingenstans väckte Lavendels röst henne.
"Trista! Jag var ute och jagade. Det kanske räcker för några måltider. Jag missade dock kaninen, tiden bara startade helt plötsligt"
Hur länge hade hon stått där och stirrat ut i tomma intet? Trista mötte Lavendels blick.
"Nä men det blir jättebra jag träffade en killing tidigare så tillräckligt mat har vi." Hon log mot lavendel och amber och tog sedan rådjuret till "köket" (de stod väl i matsalen?) Där började hon flå båda djuren.

Amber
amber funderade på om hon och lavendel skulle kunna bli bra kompisar endå kanske
"så, hur fick du din förmåga?"
amber frågade blygt men mindre blygt än från början

Lavendel

Hon kollade på Amber, tvekade lite men sa sedan tyst.
”Jag lekte med min syster, vi körde en lek där man sa låtsas ord, sen så sa jag rätt ord och tiden pausades”
Hon pausade och tänkte till lite.
”Sen så hade jag riktigt tur att jag lyckades få tiden att startas igen..”
”Hur fick du din förmåga?”
Hon började gå mot sitt sovrum, i förhoppning om att Amber följde efter.

Amber
Amber följde med samtidigt som hon svarade "ja jag föddes väl som att kunna det men mina föräldrar fick aldrig uppleva det då jag ej ville skrämma upp de i onödan"
Hon fortsatte "men ja jag har ju levt med råttor 1 år och tränat på att prata människo språk, jag kan ju prata rått språk som råtta men det krävs en del arbete med att tänka ut de exakta utalen, sen händer det ibland att jag ofrivilligt förvandlas men det blir bättre och sämre i omgångar"
Hon log lite osäkert
Hon frågade Lavendel "har du kontroll över din förmåga hela tiden?"
Hon funderade på om Lavendel och hon skulle kunna bli bra kompisar?