Nikita sitter i en hörnsoffa höger om barens ingång. Från sin plats ser hon allt som sker i rummet. På bordet framför henne står ett glas vatten och en talrik med en halv limpa bröd som fortfarande är orört när alverna stormar in. Hon slänger en kort blick på deras emblem och inser snabbt att något större ligger bakom det som just skett. Det kungliga vakterna befann sig annars alltid vid kungen över Helios (riket de befinner sig i) huvudsits Everport. Nikita granskade lokalen när hon anlände här tidigare denna kväll och visste att baren inte hade några fler utgångar. Trollet var alltså antingen kvar eller kände till bortglömda trollformler.
”Alla ställer sig med ryggen mot väggen och händerna ovanför huvudet. Ingen lämnar lokalen utan att bli kontrollerad först!”, ropar den längsta av alverna. Han har vitt, långt hår som sträcker sig ända till höften, kroppen skyddas av en skickligt smedjad rustning och på huvudet bär han en skrafferad hjälm med en fjäder. Han måste vara enhetens ledare. Alla väsen i baren gör som de blev beordrade, men en taurus (tjur som går på två ben och kan prata -> mer mänskliga) har lite svårt att sträcka upp armarna hela vägen då taken är för lågt.
Kontroller gjorda av vakter var aldrig roliga. De stökade alltid runt i packningen, ställde dumma frågor, nöjde sig aldrig med svaren de fick och kom med irriterande kommentarer. Nikita funderar på om hon har med sig sin fars kungliga medalj, en utmärkelse krigare får och som vore hennes frikort i just denna situation. Om hon minns rätt så ligger den i midjepåsen med fågelmat. Hon försöker förstå vakternas system för att lista ut när det är hennes tur. Förgäves. De verkar inte ha något system utan börjar med personer och väsen som de tycker ser suspekta ut. De flesta låter vakterna jobba, andra ger ifrån sig ljudliga portester och de som blir handgripliga förs ut. Antagligen blir de transporterade till Everports fängelse. Som kvinna kan det då betyda både tur eller otur. Som halv alv och framförallt skogsalv när vakterna är flodalver bara otur. Hon ser sig omkring, för att finna andra som lär komma före henne samtidigt som hon trycker sig mot hörnet för att vara lite mer gömd. Inte allt för långt bort upptäckte hon en väldigt ung man. Han såg egentligen normal ut, men kanske åldern skulle dra till sig vakternas uppmärksamhet? Tankarna avbryts av att ena vakten nu står framför henne. Hon är kort för att ha alvblod i sig och mannen framför henne är mer än ett huvud större samt betydligt bredare. Hon sänker blicken när han granskar henne och packningen. Utan ett ord eller en förvarning rycker han åt sig väskan.
”Vänta!”, får hon ur sig och tar ner händerna för att fiska fram medaljen.
”Upp med händerna!”, väser han. Nikita placerar motvilligt händerna över huvudet igen.
”Kolla först i påsen som sitter i skärpet. Jag ber dig”, säger hon och anstränger sig för att inte framstå som ett hot eller liknande. Hon ser på sättet han kollar på henne att han absolut inte gillar henne. Skogsalver och flodalver har aldrig varit särskilt överens. Men han gör som hon bad honom och plockar med skeptisk blick upp medaljen. Ledaren får även syn på den och ger vakten en menande blick. Han räcker henne medaljen och räcker henne väskan igen, sedan pekar han mot dörren. Innan hon börjar gå så packar hon snabbt ner den halva limpan i väskan. När hon passerar vakten som kontrollerade henne passar han på att knuffa till henne så att hon ramlar.

Pil står o halvslumrar utanför baren. Hon har en foderpåse på sig och småäter samtidigt.

Snart hörs raska steg. Hon ser flodalver som bestämt marscherar in i baren. Pil är förvånad o rädd.

Hon ser alla möjliga väsen tvingas ut,antagligen till Everports fängelse. Vissa är rädda,andra arga och vissa visar inget.

Hon ser sin bonde föras bort.
Dom som klarar sig är lyckliga men skrämda.

Hon ser en kvinna röra sig ut ur mängden. Hon har svaga fräknar och ett ärr i ansiktet. En skogsalv ser Pil.

Det var kaos.
Rowan var förvirrad. Vad hände egentligen?

Från en stillsam kväll till denna plötsliga våldsamma situation. Var detta kanske bara en vanlig kväll för Helios invånare? Pojken hade absolut ingen aning, detta var hans tredje dag bortom Theltons trygga väggar, han befann sig i en annan by, någon annanstans. Han hade absolut ingen aning om var han var och föregående dagar hade han slagit läger utomhus, tills han hittade denna byn och denna lilla krogen. Nu befann han sig i en underlig situation. Det fanns beväpnade alver runt hela rummet och en av dem skrek:
"Alla ställer sig med ryggen mot väggen och händerna ovanför huvudet. Ingen lämnar lokalen utan att bli kontrollerad först!"
Rowan ställde sig förvirrat upp. Han kände en klump i magen. De kunde inte. Han blängde ned mot midjebältet, där Aosoth hängde i svärdslidan.
Det här blir roligt, den irriterande rösten började skratta maniskt
HahahahaahaHAHAHAH vad ska du göra, pojk?!?! De kommer be dig att avlägsna mig, de kommer få fatt i mig och det roliga kommer börja! svärdet fortsatte skratta maniskt medans svettdroppar började rinna nedför hans panna. Detta kunde inte båda gott.

Nikita ställer sig upp, vänder sig om en sista gång och betraktar det skräckslagna blickarna innan hon snabbt stiger upp för det tre trappstegen och lämnar lokalen. Väl ute så ser hon sig omkring medan fingrarna självständigt stoppar ner medaljen i påsen. De som gjort uppror förs alla mot hästvagnar där de lastas in. Hennes blick flyger över det mörka och blöta gatorna. Bredvid baren står en häst som kollar på henne. Hon ger ifrån sig en vissling. En svart korp dyker upp och landar kort därpå på hennes axel.
”Ta reda på vart de för det tillfångatagna”, viskar hon medan hon placerar två fingrar i fågelns panna. Hon mumlar en skyddsformel som ska ge hennes korp lite extra säkerhet. Formeln är enkel men effektiv. Därefter lyfter den svarta fågeln mot natthimmeln och försvinner in i mörkret. Nikita ställer sig vid husknuten, i sen lilla gränd som befinner sig bredvid baren och väntar. Något säger henne att hon borde stanna kvar lite till. Om inte annat kanske hon kan prata med ledaren eller höra något av någon annan. Hon lutar sig mot den torra husmuren och medan hon väntar leker fingrarna med kristallen som hon bär runt halsen.

Skogsalven möter hennes blick. Alven ger sig ifrån en vissling och en korp landar smidigt på hennes axel. Alven för 2 fingrar till jordens panna o mumlar något. Korpen flyger iväg i natthimlen.

Hon är ca 7 meter,noterar Pil.
Hon gnäggar och försöker komma loss,förgäves.

En man åker förbi medans han piskar sin häst,ett vitt sto.
Mannen passar på att piska Pil som står försvarslöst. Han åker förbi.

Pil är förtvivlad. Hon vet att hon inte borde men säger ett tyst hjälp mot alvens håll.

Nikitas öra rycker till och hon vänder blicken mot hästen som hon upptäckte tidigare. Alven slutar leka med halsbandet och överväger istället riskerna. Hästen ägs säkert av någon och hon vill inte få fler problem denna kväll. Men ägaren kanske blev bortförd? Eller är kvar där inne? Hon ser sig omkring innan hon med lätta steg går fram till hästen. Ena handen placerar hon på dolken, ifall det skulle vara något lurt. Hon sträcker fram den fria handen för att låta hästen nosa. Med den vänstra handens tumme stryker hon över dolkens skida och skaft. Redo att dra den.
”Hur är det?”, frågar hon med en mjuk röst. Man hör inte att något av det som hänt tidigare denna påverkar henne eller fyller hennes tankar. Det hörs höga röster från baren vilket får henne att hoppa till.

Alvmannen som hade beordrat alla närmade sig Rowan. Det vita långa håret sträckte sig till rustningens midja och var nästan bländade i mörkret. Hjärtat bankade, snabbare, snabbare, snabbare. Svettet rann. Magen knep av smärta och ljuden runtomkring ekade. Det kändes nästan som att allt gick i slow motion, alvmannens stövlar ekade som högst när han vände sig mot Rowan och steg för steg närmade sig honom.
"Avlägsna vapnet!" Alven röt högt åt honom.
Rowan som mötte alvens blick nickade och sänkte armarna. Med skakande händer började han fumla med bältet och svärdet landade med en duns på trädgolvet nedan.
Jaaaaaa Rowan hörde upphetsningen i Aosoths röst när en av alvvakterna böjde sig ned för att lyfta vapnet.
"Nej!" Rowan skrek rakt ut. Han kunde inte hindra impulsen och sparkade svärdet precis innan alven lyckats snudda vid det. Det var ett misstag. Alla vakterna flög på Rowan, tryckte upp honom mot väggen. Armarna togs fast bakåt och strypgrepp runt pojkens hals. Han började gråta. Aosoth skrattade bara högre och högre.
"Snälla" grät Rowan "Rör inte handtaget. Ni kan röra slidan, men ta inte i vapnet vad ni än gör!!"
En konversation bröts ut i alviska, han förstod inte ett enda ord som sades men det lät väldigt negativt.
"Svärdet är ont!! Snälla, ni måste tro mig!"
Ta mig. Rör mig. Låt mig känna din hand, alv
Aosoth fortsatte sitt hysteriska skratt

Alven slutade fumla med halsbandet. Hon går fram till Pil,ena handen vilar på folken och andra sträcks fram.

"Hur är det?" Frågar alven.
"Bra,eller nja,inte så bra.
Släpp,loss mig,jag ber. Jag förklarar sen."

Sedan lyfte Pil ena franbenet o skakade artigt handen.

Det hördes tumult från var en.

Nikita slänger en blick mot baren. Hon måste lita på hästen.
”Stanna här, jag kommer strax”, säger hon och lossar knuten som höll fast hästen. Med raska steg skyndar hon sig mot baren igen och stannar på det nedersta trappsteget, precis i dörröppningen. Där inne är det kaos. Alverna diskuterar ljudligt på alviska, som tur är utan stark dialekt. Nikita förstår snabbt att de pratar om ett svärd och finner vapnet framför den unga mannen. Greppet har en symbol på sig som hon sett i en bok tidigare. I sammanband med demoner och försegling. Hon vill inte att alverna tar några risker, eftersom mannen, vars förklaring vakterna tvivlar på, kanske har rätt. Nikita lägger sig i deras ljudliga konversation.
”Ni tar en enorm risk om denna människa visar sig ha rätt. Ni kan inte veta vilka krafter som är seglade i svärdet!”, skriker hon på alviska och drar genast åt sig vakternas uppmärksamhet.
”Lägg dig inte i, halvblod!”, väser vakten som tidigare knuffat henne på alviska.
”Är ni villiga att ta risken?”, svarar hon i skarp ton på människospråk så att alla i rummet förstår. Alla förutom vakten som håller Rowan i ett strypgrepp har nu ställt sig i nästan en cirkel runt Nikita. Deras blickar är fyllda med hat. Flodalver gillar verkligen inte skogsalver. Hon ger mannen en kort nickning och hoppas han förstår att han borde plocka upp svärdet och försöka fly. Hon tar tre steg in i rummet, mot ledaren.
”Eller är det ni som skickade trollet?”, frågar hon på alviska. Hjärtat bultar och hon gör sitt bästa för att hålla andningen lugn. De skulle kunna döda henne, bara de var snabba nog.

”Stanna här, jag kommer strax” svarar alven och skyndar in i baren.

Pil blir stående i någon minut.
När kommer alven? Tänker Pil.

Han sticker in huvudet i baren för att se många alver. En ung man är upptryckt mot väggen. Brevid ligger ett svärd med en symbol hon känner igen.

Hon skyndar ut och hittar ett ställe utan mycket folk. Hon blir snabbt människa igen o rusar in o baren

Dörren svängdes plötsligt upp och på tröskeln stod där en ung tjej.
Under den mörkgröna manteln såg han hennes ansikte, strålande grönblåa ögon och några blonda hårstrån som kikade fram under manteln. Små svarta tatueringar under ögonen kompletterade hennes ansikte fint och kunde även synas under läpparna. Hennes öron kunde han skymma smått med silverringar som blänkte svagt i det vagt upplysta rummet, de var spetsiga. Snart bekräftade hon hans misstanke när hon på samma okända språk skrek till vakterna som omringade Rowan.
De började utbyta ord mellan varandra och under den tillfälliga förvirrningen lyckades Rowan slita sig ur alvvaktens grepp och fånga upp Aosoth. Han kom inte långt. Snart pekades två alvklingor mot Rowans nacke. Han stannade upp och försökte svälja klumpen som bildades i halsen. I ögonvrån såg han en annan tjej dyka upp.
Irriterande insekter ska lägga sig i allt. röt rösten ilsket

Ena vakten sträcker sig efter Nikita som absolut inte flyttar på sig nog för att undvika hans hand. Han får tag i hennes haka och drar henne närmre.
”Passa dig, tösen. Du må ha den där jäkla medaljen men om du hindrar vårat arbete så kommer inte ens den kunna rädda dig”, väser han på alviska. Det bruna håret som pryder vaktens huvud hänger som en slöja runt hans ansikte och hans blick är fäst i hennes.
”Då döda mig. Men om människan har rätt så dör vi alla”, pressar hon fram. Hans grepp har flyttats längre ner och hårdnat så hon behöver kippa efter luft.
”Du borde springa hem till trädhålan din”, kommenterar vakten innan han nästan kastar henne mot marken.
”Hon hänger ihop med grabben”, lägger sig en annan vakt, som är bortom Nikitas synfält, i. De pratar fortfarande alviska, som om det inte angår de andra i rummet.

Hjärtat bultade snabbt, han hade den mysteriska alven att tacka. Det förvånade honom, han trodde aldrig att alver skulle gå emot sina egna. Eller fanns det skillnader mellan alver och alver? Han fick ta några djupa andetag innan rösten sammarbetade med honom igen.
"Det är Aosoth, Förgöraren. Olycksbådaren." han fick ta några djupa andetag till när rösten vek sig "förgöraren av Cliff Reeks, Saker Keep och Aerilon. "

Han hade hoppats på att det sista namnet skulle övertala dem. Aerilon var nämligen en alvstad som Aosoth förstört under sin tid av destruktion på jorden. Han hade säkert förstört fler städer men de 3 var de stora städerna som Rowen kunde minnas på rak arm.

Pil vet inte vad hon ska göra.

Hon hör killen: "Det är Aosoth, Förgöraren. Olycksbådaren.
"förgöraren av Cliff Reeks, Saker Keep och Aerilon. "

Pil minns boken.hur hennes bror bara skojade o läste berättelsen. Hon kunde inte sova på veckor och än plågar historien henne.

Hon ger upp ett skrämt skrik.

Nikitas stirrar på främlingen. Även flodalverna, vars rike hade förstörts av demonen för flera tusen år sedan, stannar upp. Vissa av vakterna backar till och med. Ett skrik hörs vilket drar Nikita hur sina tankar. Hon har många frågor till människan. Men det fick vänta. Hon hör alvernas osäkra frågor till deras ledare.
”Ska vi gripa honom?”, mumlar en som nästan gömmer sig bakom ledaren.
”Men om han släpper demonen lös?”, frågar en annan upprört.
”Han är väl inte så galen?”
”Låt honom gå. Han är galen nog att bära med sig svärdet”, lägger hon sig i, avsiktligen på människornas språk så att alla i baren förstår. Vakterna kollar sig omkring, osäkra på hur de ska agera.

Skriket fick Aosoth att skratta. Rowan visste att han tyckte om när hans onda handlingar nämndes, han älskade människors reaktioner. Rowan tvingade sig att lugnade ned sig och kunde nu tänka klart igen, trots att han fortfarande hade två svärd riktade mot sin nacke.
"Jag är jättegalen!" spelade Rowan med "Om ni inte låter mig gå så låter jag Aosoth konsumera er!" Han drog Aosoth ur slidan. Det var ett mycket vackert svärd, hela svärdet var svart som natthinmeln med nyanskiftningar i rött och blått. På mitten av svärdet fanns det tecken inristade i bladet som gav ett blått sken. Rowan fokuserade sin magi, kvarlevnaden som alla inom hans släkt föddes med. Han visste att om han var stark nog och hade tillräckligt hög nivå i magi så kunde han utnyttja Aosoths krafter. Än så länge var han bara förmögen att tvinga Aosoth att producera ett svagt sken. Snart nog sken svärdet i ett rött, dovt, ljus. Det fanns en anledning till varför Aosoth var ett legendarisk svärd som var efterbetraktad inom många kretsar. Problemet var bara att inte alla kunde bära svärdet utan att bli övertagen av dess hämndlystna demon.

Tanken skrämde honom, men skulle situationen kräva det så kunde Rowan medvetet låta Aosoth ta kontroll över honom. Det hade varit en garanterad seger vid alla typer av strider, riskerna var däremot för stora. Han ville inte tänka sig vilken katastrof som kunde följa.

Skriket la sig och hon sprang ut. Fort till häst och samma position som innan när hon stod fastbunden.

”Vi låter dig och din kompanjon gå. Men våga inte blickas i detta rike igen. Lämna riket inom tre dagar”, säger ledaralven och kastar en hatfylld blick mot Nikita. Hon ville tjafsa emot men det skulle inte hjälpa och nu så skulle människan kunna gå samt att en katastrof kunde undvikas. Alverna backar när hon reser sig upp och lämnar baren. Väl ute drar hon ner luvan ännu mer och går fram till hästen.
”Jag antar att du inte vill förklara det hela här?”, frågan hon och passar på att leta efter skador på hästen.

”Vi låter dig och din kompanjon gå. Men våga inte blickas i detta rike igen. Lämna riket inom tre dagar” äntligen en bra nyhet!

Alven kom fram till Pil och började leta skador. Jag har inga,svarade hon och backade iväg.

Akverba strömmade ut ur lokalen.

De var ursäktade med livet i behåll. Det var olyckligtvis ett krav som uppstått, kravet att lämna riket. Detta dröjde sig i Rowans tankar. Var skulle han ta vägen? Hur skulle han nu hitta ett motgift och rädda människorna där hemma?

Han fick släppa tankarna. Det får han lista ut senare, nuet krävde hans uppmärksamhet. Han plockade upp sin stora packning på golvet och följde efter alvflickan ut ur baren. Medan hon pysslade om med hästen framför henne justerade han sin utrustning och knäppte tillbaka svärdsbältet.
”Jag antar att du inte vill förklara det hela här?”
Precis när han skulle svara blev han avbruten av en annan röst, feminin och mänsklig.
"Jag har inga."
Han rynkade på ögonbrynen. Kunde det ha kommit från hästen? Eller började han bara bli galen på riktigt? Rowan blängde på Aosoth som numera hängde i svärdsbältet, det hade funnits vissa bärare som förlorade sitt förnuft och blivit korrupta efter en längre tid. Men han visste att hans psyke var stabilt nog att inte låta det hända, dessutom var det alldeles för tidigt för att något sådant skulle kunna ske. Han tittade förvånat runt och försökte identifiera var rösten hade kommit ifrån.
Lilla kyckling, nyvaken och nykläckt. Du är inget annat än en patetisk liten kyckling, lika feg som en och lika förvirrad hahahaahahahaa
Han suckade och ignorerade Aosoth

Nikita nickar efter att själv ha kontrollerat. Hon hör hur någon nu står en bit bort, bakom henne. Hon drar av sig luvan och vänder sig om. Slänger en snabb blick mot den nu tomma och stängda baren. Det har gått fort för dem att få ut resterande väsen och stänga för kvällen.
”Du tyckte det var bra att ha med sig ett sådant vapen in i en bar?”, frågar hon och passar på att betrakta den unga mannen ordentligare än vad hon tidigare hunnit. Han är klädd i enkla kläder men bär med sig ett mäktigt svärd och bra utrustning. Riddare? Fast då hade han agerar annorlunda.
Hon inser efter få sekunder att frågan nog lät otrevligare än tänkt.
”Alltså, jag vill inte döma dig eller idiotförklara dig”, försöker hon förklara det hela men avbryter sig då hon märker att det inte blir bättre. Hon kände inte honom. Han kanske skulle ta illa upp. Nu var Nikita nästan själv med honom och trots att hon tidigare hjälpt så litade hon inte på främlingen. Hon stänger kort ögonen för att lokalisera sin korp för att säkerställa att han fortfarande är i säkerhet. Alven märker hur trött kroppen är av allt som hänt och att använda magi var då inte det smartaste. Hon riktar tappert blicken mot den beväpnade mannen och försöker förtränga utmattningen.

Den unga killlen kom ut ur baren med sin packning. Han tittade sig förvånat omkring.

Alven gick bort från Pil och sade "Du tyckte det var bra att ha med sig ett sådant vapen in i en bar?”,granskade honom och fortsatte ”Alltså, jag vill inte döma dig eller idiotförklara dig”

Konstig fråga,tänkte Pil.

Hon gick bortåt o vispade menande med svansen för att få dom att följa efter.

Rowan hade armarna i kors, försökte stänga ute det irriterande skrattet som fortsatte håna honom
Du har ingen aning om vad du gör, pojk. Du har ingen aning om var du är, du har ingen aning om var du ska. Du är en förlorad, hopplös, insekt, som sitter på näbben av din fiende och närsomhelst kommer fågeln att äta upp dig!
Han tittade mot alvflickans håll och lade märke till en trötthet som sköljde sig över hela hennes kropp. Han kände väl igen sig, efter en hel dag av att ploga mark brukade han känna likadant hemma på gården.
”Du tyckte det var bra att ha med sig ett sådant vapen in i en bar?” frågade hon och gjorde ett kort avbrott innan hon fortsatte ”Alltså, jag vill inte döma dig eller idiotförklara dig…. " hon avbröt sig igen och verkade kämpa för att hitta ord.
" Säg mig, vad skulle jag ha gjort? Lämnat vapnet här utomhus så att någon kunde hitta det och stjäla det? "
Ja, Rowan, det skulle du ha gjort. Det hade varit fantastiskt om någon hittade mig, så glad jag blivit! Så roligt vi skulle ha haft!
Han fortsatte att ignorera demonen.

" Säg mig, vad skulle jag ha gjort? Lämnat vapnet här utomhus så att någon kunnde hitta det! "
Hon stannade,tittade bakåt,gav till ett gnägg och fortsatte gå.

”Då du äger ett sådant svärd så kanske du har pengar nog för att köpa en decermentum lapis, en krymptningssten? Eller bara grävt ner det i sjumilaskogen.” Hon tiger. Kollar kort mot hästens håll och drar på sig luvan igen.
”Men du har antagligen bättre koll med tanke på din utrustning. Trevlig fortsatt kväll”, hälsar hon och nickar mot svärdet. Hon vänder sig om och går med lätta steg till hästen, samtidigt som hon passar på att kalla på sin korp. Munin som knappt syns i mörkret landar på alvens axel.
”Och var försiktig”, lägger hon till.
Nikita visste inte vart hästen skulle leda henne men eftersom hon ändå var tvungen att lämna snart kunde det inte skada att följa med.

"Jag har nog inte de pengarna som du tror jag har…" Alvflickan hade nickat mot svärdet och önskat dem en fortsatt kväll innan han lyckades säga de sista orden
"Tack för hjälpen!" hojtade han efter hästen och alven som de försvann bortåt mot motsatta riktning. Han suckade, var skulle han nu? Vad skulle han göra? Han kunde inte längre gå till krogen för information. Kanske var det bäst att vandra vidare till nästa by och se om de hade information om monstrena som attackerade hans hemby. Han suckade igen och letade rätt på sin egna häst. Ett muskulös kallblod och arbetshäst som han lånat från gården. Stoet var redan sadlad och han klättrade upp på ryggen innan han begav sig mot öst

Nikita var osäker på om det var smart att lämna människan själv. Han verkar ung och ännu mer oerfaren när det gällde verkliga världen än vad hon är. Samt att han bär runt på att vapen med en förseglad och ökänd demon. Det bådade inget gott. Medan hon går där bredvid hästen passar hon på att ge Munin nya order. Han skulle i alla fall följa efter den udda resenären tills han lämnat riket. Kanske skulle det ge henne lite mer information om honom? Alven ger korpen ett frö och kliar den lite innan hon låter den lyfta och återigen slukas av nattens mörker.
”Vart är vi påväg?”, passar hon på att fråga hästen. Hon befarade att inte kunna vila mer denna natt. Men på den andra sidan hade hon antagligen ändå inte övernattat i den lilla byn. Hon bröt av en brödbit och började tugga på den.

"Då du äger ett sådant svärd så kanske du har pengar nog för att köpa en decermentum lapis, en krymptningssten? Eller bara grävt ner det i sjumilaskogen.
Men du har antagligen bättre koll med tanke på din utrustning. Trevlig fortsatt kväll”

Alven började gå mot Pil. Äntligen,tänkte hon.

”Och var försiktig",tillagde alven.

Killen hämtade en arbetshäst,ett sto o satt upp. Har red mot öst.

Alven fortsätter gå men ger korpen dom nyss kommit ett frö o lite kli.

"Vart är vi på väg?"
Älven bröt en bit bröd och började tugga.
"Jag vet inte riktigt,bort härifrån antar jag?"

Mörkret drar sig samman och pressar som en osynlig filt. Det är kallt,det är blött och det blåser.

”Den värsta delen av stormen kommer fortfarande så vi bör finna en skyddad plats för att vila. Så kan du passa på att berätta vem du är”, gäspar Nikita och hoppar över en större vattenpöl. Hon korsade armarna bakom huvudet och kollade upp mot himmeln.
”Ett vindskydd lär inte räcka så vi får nog leta efter en grotta”, fortsätter hon mumla. Hennes kläder var hyfsat torra tack vare manteln men kylan kunde den inte längre hålla ute.

Det enda som kunde höras i skymningen var ljudet av hovar som träffade stenstigen de följde. Det började bli sent och kanske var det bäst att ta kväll och låta sig vila. Han svängde av från vägen, in i skogen bredvid. Han red tills han hittade det perfekta stället att slå läger på. Det var fullt med snår och vegetation som fungerade bra till att maskera både häst och tält.
Du vet väl att vi är förföljda?
Demonens kommentar kom från ingenstans. Varje gång denna plågan till svärd yttrat sig hade det alltid varit ett hån eller en olämplig kommentar. Aosoth hade aldrig kommenterat något som faktiskt var av värde.
"Va?"
Vi är förföljda sa jag. Hur svårt är det att förstå?
Kunde det vara så att Aosoth bara försökte skrämma Rowan?
"Hur vet du det?" frågade han skeptiskt
Tro som du vill, Insekt. Jag är av demonisk härkomst, jag vet mer än vad din ärthjärna någonsin kan tänkas förstå. Om någon förföljer mig vet jag det på flera mils avstånd. Du är dum nog att bege dig ut på detta vansinne till uppdrag utan att ha den minsta aning om vad du gör. Det förvånar mig inte om du inte lyssnar på mig, så korkad som du är.
"Vem förföljer oss då?"
Varför skulle jag säga det?
"Det är en logisk fråga, om du säger attt vi är förföljda så är det inte konstigt att jag undrar vem som förföljer oss!"
Pfffft. Dröm vidare, du tror inte ens på mig. Varför skulle jag bidra med mer information till ett hopplöst fall! Ärthjärna!
Det var orimligt att förvänta sig någon hjälp av demonen och Rowan visste inte ens varför han försökt från första början. Han packade upp ur ryggsäcken och började sätta upp tältet.

”Den värsta delen av stormen kommer fortfarande så vi bör finna en skyddad plats för att vila. Så kan du passa på att berätta vem du är”.

”Ett vindskydd lär inte räcka så vi får nog leta efter en grotta” fortsatte alven mumlande.

"Ja,jag föddes som människa. Provade på det livet ett par år innan jag försvann o började som häst. Nu bor jag där med sin bonde. Eller gjorde det. Var häst för att jobba o plöja åkrar. Det mesta går till värdshuset. Brukar följa med min bonde o stå utanför."

"Vad heter du förresten? Jag heter Pil."

"Nikita. Din bonde blev bortförd idag?"
De har lämnat byn och dess leriga kullerstensgator och går nu längs med en lerig, nästan översvämmad stig mot skogen. I skogen borde det finnas lite skydd från vädret och med tur hittar de en plats att villa på. Medan de går börjar alven att vässa dolken med en sten hon fiskade upp ur väskan. Hon föredrog att alltid vara förberedd och då ingick att hålla sina vapen i bra skick.
Nikita är nyfiken på vart människan med svärdet tog vägen men bestämmer sig istället för att spara på krafterna ifall att något skulle hända.

"Ja,det blev han."
V"änta här,ska göra en sak först."

Pil sprang iväg 30 meter,noterade en grotta,blev till människa och sprang tillbaka.

"Nikita,jag har hittat en grotta,utbrast hon samtidigt som hon sprang ut ur buskarna o blev synlig..

Rowan satt vid tältet med en liten brasa och värmde upp kaninsoppan han haft i packningen sedan förgående dag. Han slurpade i sig soppan och tankarna vandrade fram och tillbaka mellan allt underligt han fått uppleva idag. Han hade fortfarande ingen aning hur han egentligen skulle göra och hur han kunde förbli kvar i riket trots att han numera var bannad. Han tittade ned på sin sked med soppa.
"Äter demoner?"
Rowan, du frågar en odödlig om vi äter. Använd din hjärna. Åh vänta, du har ju ingen!
Rowan kunde inte göra annat än att skratta "Du är för rolig ibland, Aosoth, synd att du är en ondskefull och hämndlysten demon."
Han fick inget svar tillbaka.

Nikita får syn på den rödhåriga flickan som kommer springande mot henne. Ögonen lyser blått och i månens ljus glittrar det nästan lite magiskt. Pil är klädd i en mörk klänning som, trots att hon bara varit en kort stund i mänsklig form, redan ser tung ut av regnet.

”Vad bra. Då har vi en plats för natten.” Hon följer efter Pil genom buskaget och mot grottan. Alven bemödar sig inte ens att försöka hitta någon kvist som är torr nog för att agera brasa och värmekälla. Väl inne i värmen och det torra tar hon av sig manteln och lägger den på marken så att den kan torka lite. Hon placerar koger, båge, skydd och väskan bredvid manteln. Sedan packar hon fram filten som hon lindar in sig i innan kroppsvärmen hunnit sjunka. Hon tar fram det som är kvar av den halva limpan och bryter av en del.
”Här.”

Pil kommer ut i gläntan och nickar lätt.

”Vad bra. Då har vi en plats för natten.” svara Nikita.
Tillsammans går dom sedan mot grottan.

Det är varmt och skönt där.

Hennes nya vän packar ut sina saker över golvet för att värms.

Sedan räcks en bit bröd från med orden”här.”
Pil ler och tar tacksamt emot brödet. Hon börjar gnaga och räcker från en fickplunta med vatten.

Nikita dricker några klunkar innan hon ger tillbaka den. Hon sitter i skräddarställning och lutar sig mot grottväggen. Hon blundar och använder sina sista krafter för att ta reda på vart korpen är och ser. Munin sitter i ett träd och iakttar människan. Han äter soppa och verkar prata med någon. Ibland önskar hon att det var möjligt att dela mer än synen. Killen skrattar. Alven rynkar brytt på näsan. Hon hoppas att Munin kommer kunna berätta mer när han kommer tillbaka.
Då det inte händer något annat i främlingens läger och krafterna är slut så öppnar hon ögonen igen. Ute har det på bara dessa få sekunder börjat ösa ner och åskans dova men kraftiga muller ekar i grottan. Med lite tur så har ovädret dragit över till morgonen.
"Jag måste vila lite", förvarnar hon sin nya kamrat innan hon återigen sluter ögonen. Denna gång i hopp om att komma till ro.

Nikita tar emot den,dricker lite o lämnar tillbaka den. Pil sköljer ner brödet med vatten samtidigt som hennes nya vän sätter sig i skräddarställnng och blundar.

"Jag måste vila lite",hörs det från Nikita.

"Okej,jag håller vakt. Sov så gott."

Hon sätter sig i en bättre ställning o ser ut. Det är mörkt och vinden susar.

Din förföljare spanar in dig
Från ingenstans kommer plågan med en till kommentar om förföljare, var Aosoth verkligen så angelägen om att dra ut på detta skämtet eller fanns det faktiskt någon sanning i hans ord?
"Säg vem det är!"
Han hörde demonen skratta och kunde nästan se framför sig hur Aosoth grinade.
Om du ska byta kläder så får du strippa nu snabbt. Det är en kvinnlig åskådare, det här är den enda chansen du har att imponera någon. Helt omöjligt för någon som saknar både intelligens och personlighet att annars ha någon chans.
Rowan slog sin handflata mot ansiktet och demonens skratt ekade i flera minuter.
"Godnatt." han gick in i tältet, stoppade svärdet under sin improviserade kudde.
Du stinker
"Tyst med dig, du är ett svärd. Du saknar luktsinne."

Rowan somnade snabbt efter dagens utmattade händelser.

Nikita vaknar av att solstrålarna värmer hennes bleka hy. Ett par meter bort ligger Pil som antagligen somnade under vaktandet. Hon reser sig upp och känner på sina saker. Fortfarande fuktiga. Sakerna flyttar hon ut i solen innan hon börjar utforska området lite. Hon finner ett par febersänkande växter som hon plockar. Någon frukost som inte skulle innebära jakt finner hon inte. Tillbaka vid grottans ingång placerar alven sig i solen. Nu är det bara att vänta på att Pil ska vakna. Under tiden passar Nikita på att skriva ner användbar information i en liten bok, bunden i läder. Boken är full med teckningar och fakta om saker hon stött på på sin resa. Allt som är bra att ha och som hon inte redan lärt sig av böcker.

Hon vaknar och finner sig ligga på något hårt. Pil reser sig sakta upp och minns gårdagen.
Kroppen värker och huvudet bultar.

Alven sitter i ett hörn,skrivandes i en läderbunden bok.

Hon gäspar. "Godmorgon,sovit gott?" får hon fram.

Hon ställer sig upp men benen bär inte. Nu sitter hon på golvet igen.

Nikitas vänstra hand stannar upp mitt i skrivandet. Hon har egentligen tänkt att be Munin återvända till henne men är lite osäker efter gårdagens monolog som främlingen förde. Det kanske skulle gå att få reda på mer? Hon vill i alla fall veta åt vilken håll han fortsätter sin resa för att säkerställa att han verkligen inte är en galning som är villig att använda sig av sitt vapen och på så sätt kunna förstöra alla det tretton rikena.
En gäspning och sedan ljudet av tyg som rör sig fyller den annars tysta grottan. Formbytaren är vaken.
"Godmorgon, sovit gott?", frågar den nyvakna flickan och sträcker på sig.
Nikita hör hur Pil försöker resa sig upp men dunsar ner på marken igen. Hon stänger boken och vänder sig om för att betrakta sin tillfälliga kamrats tillstånd.
”God morgon. Hur är det?”, frågar hon. Det vore dumt att slösa energin som hon senare kan behöva. Helt återhämtad är hon inte så det gäller att använda magin när det verkligen behövs.

Nikita stänger boken och vänder sig mot Pil.
”God morgon. Hur är det?”, frågar alven.

"Bra,tack. Är bara ostadig när man legat på hårt underlag."

Hon reser sig upp och ruskar av det nyvakna.

Det är ljust ute. Ovädret har dragit förbi och solen letar sig in i grottan.

"Vad ska vi göra nu? Jag är hungrig." frågar Pil.

"Jag går nog ut på jakt tror jag" säger Hon o går iväg med pil o båge.

Ljudet av fågelsång väckte Rowan ur hans sömn. Han gäspar, sträcker på sig och kikar ut ur tältet. Det var morgon och solen kikade fram genom bladverken. En vacker morgon. Han tog Aosoth fram och spände fast plågan runt svärdsbältet, han hade fått veta att vad han än gjorde fick han aldrig låta svärdet vara ensan. Även om risken var minimal i hans befintliga terräng så var det katastrofa följder som kunde komma om någon fick fatt i svärdet. Han skulle hålla och vaka över svärdet varje vaken timme, hans mor hade varit noggrann om att läxa upp honom kring detta. Dessutom kanske de hade någon förföljare, var de ute efter svärdet? Han var fortfarande inte säker om Aosoth bara försökte driva med honom eller om påståendet var sant. Vapnet var oberäkneligt och dess enda glädje verkade vara att se Rowan misslyckas. Det var inte helt orimligt att det bara var en skrämsel taktik från denna plågan till svärd. Han klev ut ur tältet och gick raskt fram och tillbaka, spanade in vegetationen. Det fanns bär på buskarna och han visste att just dessa var ätliga. Rhisbär. Syrliga men ätbara. Han började plocka.

Nikita hinner inte säga något innan Pil försvinner in i skogen för att jaga. Hon är inte säker på om det är bra att den rödhåriga tjejen springer runt och jagar. Samt att skogsalven har, trots uppväxten bland främst människor, ganska så starka uppfattningar om hur man ska jaga, döda och bruka djuret. Det är ju ändå skogsalverna som i flera tusen år alltid gjort sitt bästa för att leva med naturen och vårda den. Att leva i symbios. Jämt utbyte av energi, näring, resurser och annat. Hon bestämmer sig för att det är bättre att lägga fokus på annat. Kanske kolla vad främlingen gör? Munin skulle hon även gärna kalla på. Han har fått jobba mycket på senaste.
Hon sluter ögonen och efter ett par sekunder ser hon honom. Han äter bär. Inget hotfullt med det hela. Då människan hittills inte visat nog tecken på att vara något större hot bortsett från att han bär runt på ett svärd med en mäktig demon så bestämmer Nikita sig för att låta Munin återvända. Främlingen verkar vara närmre än väntat eftersom solen inte hinner stiga särskilt mycket innan korpen landar framför henne.
”Du får berätta lite mer om vad du sett ikväll”, säger hon och räcker korpen en näve med fröer.
Mörker.
”Mörker?”, frågar alven förvirrat. Syftar hennes trogna vän på platsen vakterna fört barens gäster till eller handlar det om svärdet? Kanske till och med människan? Munin bryter upp frö efter frö med näbben och verkar vara nöjd med sin sysselsättning.

Din förföljare är borta.
"Va?"
Kunde svärdet aldrig hålla tyst om förföljare hit och förföljare dit? Nu var förföljaren borta? Rowan kände sig irriterad.
Dumtrut. Hönshjärna. Skabbråtta. Är du döv?!
"Varför tjatar du om denna förföljare, nu får du faktiskt ge dig! Varför skulle de plötsligt vara borta nu?!"
Idiot. Det är vad du är. En fullkomlig idiot. De är borta för att du är så otroligt korkad och tråkig att se på. Inte undra på att din familj skickade iväg dig, de har tröttnat på dig.
Rowan fick hindra impulsen att slänga iväg svärdet. Han tog några djupa andetag och började packa ner tältet.

”Du råkar inte veta hur långt det är till gränsen?”, frågar hon och lägger sig på rygg bredvid korpen. Ena benet drar hon mot sig och det andra placerar hon på det. Armarna är korsade och tjänar som kudde.
Med bra väder knappt en soldag.
Alven blundar. Funderar. Hon hoppas på att få köpa lite mer limpa att ha med sig, som nödproviant. Byn är hyfsat nära så det skulle inte kosta allt för mycket tid. Därefter bör hon nog försöka ta sig iväg. Gränsen som låg närmst leder till ingenmansland vilket innebär många faror samtidigt som hon då i alla fall inte kan bli utslängd. Nikita är dock fullt medveten om sin lilla nackdel i närkamp så även utvilad skulle hon behöva vara försiktig.
Dock så ville alven inte fortsätta sin resa utan att ha sagt farväl till Pil. Men hon har inte bråttom så hon kan vänta och under tiden samla mer energi.

Det är mörkt o tyst i skogen.

Pil tar fram sin pilbåge och spanar efter ett lämpligt byte.

Ett ljud skär genom luften. En flöjt,Näcken.

Det är farligt så hon springer tillbaka till grottan utan byte.

Nikita lgger och slumrar.

”Du fann inget?”, frågar Nikita samtidigt som hon reser sig upp. Det är en retorisk fråga. Man brukar sällan lyckas men anlända tomhänt. Då Pil nu återvänt vill hon packa ihop sina saker och sedan bege sig. Hon sätter med skickliga rörelser på sig sina skydd, sedan pågen samt koger, väskan och drar till sist på sig sin mantel. Munin, som innan satt och vänta, landar på hennes axel.
”Jag tänkte bara fylla på med lite nödvändigheter i byn och sedan fortsätta min resa”, förklarar Nikita. Alven vet inte hur man egentligen säger adjö om man aldrig lär ses igen. Men Pil ska antagligen inte lämna riket eftersom hon inte är utvisad.

”Du fann inget?”,frågar alven.

"Nej,en näcks flöjt hördes så jag gick hit istället."

Nikita börjar packa ihop sina saker med orden ”Jag tänkte bara fylla på med lite nödvändigheter i byn och sedan fortsätta min resa”.

"Jaha,det tänkte jag oxå. Jag är på resande fot så jag byter mellan olika riken. Ska vi göra sällskap en bit?" svarar Pil.

Han satt snart på hästryggen igen, ute ur skogen och följde stenvägen vidare mot öst i trav. Han borde egentligen lagt tid på att träna lite med svärdet men Rowan kände verkligen inte för att bli grillad av en massa kommentarer just nu. Hade han använt ett annat svärd hade han ändå fått höra hur värdelös han var från en viss demonisk åskådare. Han suckade.
"Jag måste bara tuffa upp mig" tänkte han besviket. Varför var det så svårt ibland? Var fanns motivationen? Allt kändes bara som skit. Han var bannad från riket. Hans by var döende. Han var fast med ett eländigt svärd nu för-gud-vet-hur-länge! Den värsta oturen någonsin. Han borde egentligen ge upp.
"Nej" tänkte han och skakade på huvudet. "Jag får inte tänka så, det är en veklings tankesätt. Jag får inte vara svag annars tar Aosoth över. Jag är bättre än såhär."

Snart nog kunde han skymta ett hus längst stenvägen, den var stor och hemtrevlig med en inbjudande stig som ledde till dess verandan. Huset var av rött trä med vita knutar, en skylt hängde på taket
"Torpsjös värdhus"
Han kanske åtminstone kunde fråga om information här.

Nikita tiger ett tag. Hon har aldrig tidigare rest med någon. Men skulle det skada henne? En fara utgjorde formbytaren inte så en bit skulle nog inte skada.
"Visst."
De börjar gå mot byn de tidigare varit i. Vägen är fortfarande lerig men betydligt mycket lättare att nyttja idag en i gårdagens regnskur. Trots att solen trycker på och börjar nå sin högsta punkt så är luften fortfarande sval. Luften är fylld med doften av regn, jord och blöta ängar. Alven sluter ögonen ett tag medan hon går där och bara njuter av växternas flöden. Munin passar på att leta efter olika groddar, maskar och annat gott han kan hitta på ängen.
Det går snabbare än vad Nikita räknat med att ta sig till byn och även att finna mat som lämpar sig för långa resor. Efter att de har funnit ett bageri som både säljer limpor och torkat kött av olika slag så står de nu med påfyllt matförråd på marknadsplatsen. Platsen är fylld med väsen från nära och fjärran och mängden ljud irriterar alven som drar luven så långt över ansiktet som det bara är möjligt.
"Behöver du införskaffa något mer? Jag skulle föreslå att vi tar samma väg tillbaka när vi är klara här."

Nikita blir tyst ett tag för att sedan säga "Visst."

Dom börjar gå. Solen skiner och det blir snabbt varmt.

Korpen verkar leta mat noterar Pil.

När dom kommer fram möts dom av kött,bröd,grönsaker och mycket annat.

Alven börjar plocka på sig för att sedan betala.

"Behöver du införskaffa något mer? Jag skulle föreslå att vi tar samma väg tillbaka när vi är klara här." frågar Nikita.

"Ja,jag söker fjädrar och trä" svarar hon.

"Vet du var det finns?"

"I skogen?", flinar alven.
"Jag går och väntar vid stigen medan du letar. Men jag tror mest lär finna färdiga pilar här." Nikita traskar ut ur den lilla byn och slår sig ner i det höga gräset. Medan Munin nu återigen glatt letar efter mat så leker hon med ett grässtrå. I tankarna försöker hon planera en route. Väger finns få i ingenmanslandet men från kartor hon sett minns hon lite ruiner och liknande som kan funka att använda för att slå upp läger. Crepusculum, vargliknande väsen som främst jagar i skymningen är ett av det större hoten hon oroar sig för. De jagar i flock men redan ett av dessa vargliknande väsen vore svårt att ta sig an. I alla fall om man inte använder sig av svärd. Hon suckar uppgivet. Själv skulle hon nog kunna fly. Som halvblod har hon inte en alvs fulla förmågor men just att hoppa och allmänt vara lätt till fots var en av de egenskaper hon nästan ärvt helt.

Inne i värdshuset bemöttes han av ett vänligt "Välkommen" från damen i receptionen. Rummet var stort och luftigt; de höga fönstrena längst hallens väggar släppte in mycket ljus. Till vänster satt ett äldre par och spelade schack. Man kunde höra skratt och prat komma från husets alla rum. Receptionisten var en äldre gumma med grått hår och trötta ögon. Blicken var vänlig och ett stort leende bredde sig på de tunna läpparna när Rowan närmade sig henne.
"Hej, jag söker.." han hann inte säger mer innan damen avbrytit honom med en "Välkommen till Torpsjös värdshus. Vad kan jag stå till tjänst med? Ett rum för den unga mannen kanske?"
Han log tillbaka innan han försökte svara henne
"Hej, nej ja--"
"Vill den unga mannen kanske äta lunch? Vi har en ljuvlig meny och en underbar kock. Valdemar har jobbat i köksbranchen nu i 30 år, han är en av de bästa!"
"Ursäkta mig jag ville--"
"Åh, söker du något annat, min gosse?"
"Ja, jag ber om ursäkt men jag söker inga tjänster. Jag är nämligen ute på ett uppdrag, ni förstår--"
"Åh ni ungdomar" hon skakade på huvudet "Alltid så seriösa. Alltid så bråttom. Kan inte ta det lugnt någon gång ibland. Vad söker ni?"
"Ja, jag letar efter information." Rowan sträckte sig mot sin ficka och vecklade upp ett ark. På arken var det avbildning av monstrena som attackerat hans by. En kattlik varelse med stora huggtänder, taggar på ryggen och fyra ögon. Ur den öppna munnen såg man att varelsen hade en ormlika tunga.
" Min by… Blev attackerad. Jag undrar om någo--"
"Kära någon!" Utbrast gumman "Vad är detta?! Jag har aldrig sett något liknande!"
Rowan bet sig om läppen
"Det har vi inte heller. Dessa monster har attackerat min by. Jag undrade om det fanns någon med kunskap om dessa varelser!"
Gumman satt tyst och tänkte en stund innan hon svarade
"Ja… Borka.. Byn. Byn Borka, de har en utbildad herre. Om någon så borde Walter veta!"
"Tack så mycket, gud välsigne dig. Hur hittar jag till Borka?"
Det existerar ingen gud.
"Följ vägen mot väst, vid sjön tar du höger fram tills du kommer till en fyravägskorsning. Där svänger du vänster och sedan lär du hamna i Borka om du håller dig till vägen."
"Återigen tack så mycket!"
Rowan vinkade till damen när han öppnade dörren, damen vinkade tillbaka och snart var han uppe på hästryggen igen.

"I skogen?", flinar alven.
"Jag går och väntar vid stigen medan du letar. Men jag tror mest lär finna färdiga pilar här." fortsätter hon.

Nikita slår sig ner i gräset och Pil går iväg. Hon plockar på sig 10,20 pinnar och en famn fjädrar.

Nikita sitter kvar på samma ställe men verkar bekymrad.

"Vad funderar du på?", frågar Pil samtidigt som molnen släpper regnet

En regndroppe träffar alven i ansikten vilket drar henne tillbaka till verkligheten.
"Bara lite detaljer angående min resa", svarar Nikita och öppnar ögonen igen.
"Har du allt?", frågar hon och kollar på den välfyllda säcken. "Regnet borde inte bli allt för kraftigt så vi kan nog börja bege oss mot ingenmanslandet."
Hon visslar för att få sin korps uppmärksamhet och reser sig sedan upp. Med lite tur skulle de nästan hinna fram till gränsen innan mörkret faller. Förutsatt att inget oplanerat händer.

Efter 3 timmar på hästryggen nådde han Borka. Invånare var ute på gatan av alla slag, människor, dvärgar en och en annan alv. Rowan hoppade nedför hästen och knöt henne utanför Byns värdhus. Han tog sin packning och gick till en gränd. I gränden såg han noga till att vara ensam innan han öppnade sin packning och tog fram rustningen - av lätt och stark metall. Hjälmen var heltäckande så att man ej såg hans ansikte. Det var nog bäst. Han var trots allt bannlyst och med rustning på skulle ingen känna igen honom om de fått höra ryktena.

Han tog på sig rustningen och gick mot folksamlingen bland marknadsplatsen. Du ser för löjlig ut..
Rowan ignorerade demonen igen.
Åtminstone Hildebald hade längden och kroppen för rustningar. Du är inget annat än ett yngel i kostym. Patetisk.
Det var tur att Rowan faktiskt inte brydde sig ett skit om vad hans demonvän tyckte om hans utseende. I slutändan var det ändå inte Rowan som var fast i ett svärd.

"Bara lite detaljer angående min resa", svarar Nikita.
"Har du allt?", fortsätter hon och tittar mot säcken.

"Ja,jag tror det."

"Regnet borde inte bli allt för kraftigt så vi kan nog börja bege oss mot ingenmanslandet."
Alven visslar och korpen landar på hennes axel.

"Okej,åt vilket håll ska vi?",frågar Pil.

"Längs med stigen. Den leder söder ut. Vi bör nästan nå gränsen innan det blir för mörkt. Om inget sker…", svarar Nikita men det sista är bara ett otydligt mumlande. Ända sedan hon kom till Helios så har det hänt lite väl mycket saker som kan klassas som olyckor eller problem. Och alvens magkänsla säger henne att det nog skulle kunna bli fler problem. Hon vill nå gränsen så snabbt som möjligt i ett hopp om att hon har fel. Men efter kvällen i Borka tvivlar hon starkt på att hon har turen på sin sida.
De börjar gå. Återigen längs med den leriga stigen som redan är henne allt för välbekant. Hon ser ner på sina leriga stövlar medan de går där och är tacksam att läder är ett tåligt material. Även manteln gör sitt jobb och släpper inte igenom det små men ändå flertaliga dropparna. Nikita inser att hon som halvalv fortfarande tar sig fram snabbare än en människa. Eller ja, i detta fall en formvandlare. Men Pil håller, som under alla deras fåtaliga gemensamma och hittills korta resor, förvånansvärt bra med. Kanske för att hon just är ett halvblod? Men på den andra sidan så är Nikita inte helt säker på inom vilka områden hon har en alvs egenskaper och till vilken grad, så det kan även vara hon som går långsamt för att vara alv. Hon inser att det inte är rätt tidpunkt för att undersöka sina förmågor och tänker istället passa på att ta reda på mer om sin kamrat.
"Vart ska du egentligen?"

"Längs med stigen. Den leder söder ut. Vi bör nästan nå gränsen innan det blir för mörkt. Om inget sker…", svarar Nikita men det sista är bara ett otydligt mumlande.

Alven är snabb. Bara efter några kilometer är Pil rejält trött.

"Vart ska du egentligen?",frågar alven.

"Jag vet inte. Efter kvällen när min bonde fördes bort är jag bara på resande fot.

Nu har jag inget hem eller någonting. Efter att vi skills åt vet jag inte."
"Du…",börjar Pil innan hon blir avbruten av ett par röda ögon i buskarna.

Dagen gick snabbare än vad Rowan tänkt. Han hade gått runt och frågat byborna om denna särskilda "Walter" och snart nog hade han fått en vägbeskrivning till mannens hus. De hade pratat, Walter var en trevlig gammal herre i sina bästa år och var forskare inom monsterbiologi.
"Ett ovanligt typ av monster. Och så många av dem!"
Shadekatter som de kallades, hade aldrig skådats norr om skogarna. Att de varit så högt upp var en anomalitet.
"På andra sidan Ingenmansland så finns det mörka särskilda skogar med ett växtliv som inte kan hittas någon annanstans. Där finner du plantan, Blodstunga, som den heter, och de innehåller ämnen som motverkar Shadekatters gift."
Rowan hade fått med ett ark där växten var tecknad. Det var taggiga plantor med röda, avlånga blommor som hade röd vätska. Vätskan var väldigt potent och blandade man ut det i vatten och diverse ämnen så fick man ett motgift.

Han följde nu stigen söderut, hästen i full gallopp. Kanske kunde han hinna en bit innan skymning.

Nikita vill precis fråga Pil vad hon tänkte säga när hon hör det prasslande ljudet och upptäcker ett par rubinröda ögon i en buske. Hon stannar. Den bristande kunskapen på alla djur som lever såpass nordligt. I huvudet letade hon efter rätt namn. Om hon vara kom på namnet. Chupacabra. Hundliknande väsen med fjäll samt en fjäderliknande svans. De lever egentligen i bergstrakter men detta exemplar verkar ha vågat sig en bit bort. Alven är glad att de aldrig lever i flock. På så sätt måste de bara ta itu med en.
”Du råkar inte veta vad en Chupacabra är?”, frågar hon Pil. Själv har hon nämligen ingen aning om hur man bäst hanterar detta aningen främmande väsen. Det ända hon vet är hur de ser ut och att de inte direkt är kända för att vara lugna. Detta skygga väsen tvekar inte med att angripa när den känner sig hotad.

”Du råkar inte veta vad en Chupacabra är?”, frågar hon Pil.

"En vadå? Bör vi inte fokusera på saken i busken?"

Djuret stiger fram vilket får dom att backa.

Han är ca 1,5 m,påminner om en kängru med taggar på ryggen.

"Nikita?" viskar Pil fram.

”Nikita?”, viskar Pil. Alven stirrar på monstret hon aldrig hört talas om. Huvudet är smalt samt långdraget, öronen stora, penselliknande och kroppen kraftig. Att döma på dess kroppsbyggnad så bör det egentligen inte leva så högt norrut. Den taggiga och väldigt övervuxna råttan fräser. Gula, sylvassa tänder syns. Man vill absolut inte bli biten. Hon fäster blicken snett bredvid deras motståndare för att undvika att trigga en attack.
”Glöm det jag sa”, muttrar Nikita och försöker bestämma sig vart det är bäst att landa en träff för att maximera skadan utan att själv riskera några skråmor. I nödfall står en gammal ek bakom dem som kan tjäna som skydd. Munin har redan flaxat till trädet och sitter på en säker gren. Även om detta väsen ser ut att kunna ta sig upp där på nolltid skulle trädet nog kunna ge dem tid. Ifall något går snett.
Med en långsam rörelse drar hon av sig väskan, pilbågen och kogret. Osäker på hur tjockt skinnet är så går hon till attack. Sluter ögonen för att använda sin kraft istället för den missledande synen. Värden går från att vara färgglad till att bestå av ett mörker med få ljusstrimmor, linjer och kulor som antyder olika levande väsen. Samt impulserna plantorna skickar till varandra för att kommunicera. Alla former av energi- och magifält som baserar på livskraft blir synliga i olika lysande färger. Resten förblir mörkt. Alven drar dolken precis innan hon är framme vid det taggiga djuren och lyckas träffa des högra sida innan den hinner undan. Skadan är inte stor och retar mer upp den stora råttan som genast kastar sig mot henne. Hon undviker knappt. Försöker samtidig att skapa en plan för att få slut på det hela så snabbt som möjligt. Att slösa för mycket energi innan de ens nått gränsen är dumt. Nikita startar en motattack men avbryter när motståndaren återigen kastar sig mot henne. Medan den flyger förbi henne så upptäcker hon något. Alven tycker sig ha funnit ett ställe där dolken borde kunna tränga sig in och avsluta råttans liv. Dess taggar är av horn men eftersom den verkar ha blodkärl i sig så kan hon se dem och är på så sätt nästan säker på att nu ha funnit den argsinta fiendens svaga punkt. Med en snabb rörelse lyckas Nikita genomborra huden och efter bara några få sekunder börjar ljuset hon tidigare bekämpat att slockna. Alven öppnar ögonen och betraktar råttan, vars bröstkorg slutat resa sig. Hon går fram till den, sätter sig på huk, placerar handen vid dess hjärta och mumlar några otydliga ord på alviska.
”Tror du man kan äta den?”, frågar Nikita fundersamt samtidigt som hon samlar ihop sina ägodelar. Dolken torkar hon av på en trasbit.

" Glöm det jag sa”, muttrar Nikita och går till attack.

Hon lyckas träffa hans högra sida men hinner knappt undan.
Alven går till attack på samma ställe igen och djuret dör snabbt.

”Tror du man kan äta den?”,frågar Nikita samtidigt hon samlar ihop dina saker och torkar dolken.

"Ja,det har jag gjort förr",svarar Pil.

"Käken,ryggen och bakdelen funkar fint att äta", fortsätter Pil innan hon tar upp sin dolk och börjar skära upp käken.

Tyvärr har det stora djuret några reflexer kvar och hugger henne i armen.

Nikita rycker till när djurets käkar smäller igen runt Pils arm. Hon skyndar sig fram och lindar snabbt ett tygstycke, "lånat" av filten sin, en bit ovanför det skadade partiet. Därefter tar hon dolken ur Pils hand för att hjälpa henne befria armen. Efter en liten kamp lyckas hon skära igenom musklerna som blockerar käken och kan på så sätt dra upp munnen. Formbytaren ser ut att ha ganska så ont men biter tappert ihop. Som tur är är tänderna sylvassa vilket för så att tandmärkena är i så bra skick som sår nu kan vara. Hon packar in armen i mossan hon burit med sig i väskan och lindar ytterligare en filtbit runt det hela.
"Tugga på det här. Det lindrar smärtan lite." Alven räcker flickan något bär hon fiskat ur sin väska. Vid sådana tillfällen är hon glad att hon alltid samlar på sig lite växter med olika effekter. Men såret måste fortfarande rengöras.
"Vi bör nog finna ett läger snart så att ditt sår kan behandlas och din kropp får återhämta sig lite", mumlar Nikita tankspritt. De borde ta med sig lite kött så att Pil får nog att äta.
"Jag skär bara loss en bit så att vi har något att äta." Istället för att fortsätta med den envisa käken så skär hon av köttet vid ena låret. Försiktigt börjar hon paketera bit efter bit i ett vaxpapper. Hon gör sitt bästa för att skynda sig så att Pil ska slippa vänta allt för länge.

Nikita rycker till och river av ett stycke av sin filt. Hon lindar filten en bit ovanför det skadade.
Sedan tar hon dolken ur hennes hand och vände upp munnen.

Nikita packar in armen i mossa och lindar mer filt runt.

"Tugga på det här. Det lindrar smärtan lite." Alven räcker flickan något bär hon fiskat ur sin väska.

"Tack,"hon tar emot det och börjar knapra. Bäret är gult ned orangea strimmor. Smaken är besk och det sticker i munnen fast det underlättar.

"Vi bör nog finna ett läger snart så att ditt sår kan behandlas och din kropp får återhämta sig lite", mumlar Nikita. Hon fortsätter:"Jag skär bara loss en bit så att vi har något att äta." Hon går boet mot låret och skär loss bitar som hon bäddar in i vaxpapper.

Pil har ont men väntar tålmodigt.

Änrligen blir hon klar och lägger ner kötter.

"Vad händer nu?"frågar Pil.

Ljudet av galloperande hovar som slår mot marken var ganska lugnande, lite hypnotiserade tillochmed. De flög förbi landskap och fortsatte följa vägen precis som Walter hade beskrivit söderut. Även om det fanns en liten ovisshet och rädsla för att hamna vilse så avfärdade Rowan det snabbt. Sålänge han red söderut, i samma riktning , borde han hamna rätt förr eller senare.
Du har ingen chans
Rösten lät lika irriterad som vanligt.
Du ska någonstans, i en skog du aldrig sett. Det finns monster du är obekant vid, du är helt ensam. Jag börjar tro att du är sinnesjuk på riktigt! Du är en riktig dåre, fårskalle, IQ befriad idiot!
Han visslade i takt till hästens hovar samtidigt som han fortsatte ignorera rösten. Ja, vad skulle han annars göra? Alla kapabla i byn var förgiftade, de kunde knappast ta sig någonstans, ännu mindre till Ingenmansland och hitta denna förbannade växten. Rowan var den enda unga friska personen som inte låg halvt medvetslös av giftet. Han hade haft tur och han ville nu hjälpa sina älskade. Det var inte djupare än så, han visste om sina svagheter trots allt. Han kunde stanna hemma och fega och se på när folk gick bort eller så kunde han faktiskt ta saken i sina egna händer och göra något!

Två svarta siluetter dök snart upp längre fram vid sidan av vägen, han kunde inte riktigt se på detta avståndet. Var det två flickor? Han saktade ned hästen i trav.

(bara så att ni tänker på det så har Rowan nu rustning på sig och hjälm så ni kommer inte känna igen honom det första ni gör)

”Vi…”, börjar Nikita men avbryter sig själv när ljudet av hovar hörs. Hon reser sig upp och vänder sig mot gestalten som kommer ridandes på en stor arbetshäst. Alven hjälper även Pil att resa sig upp så att de ska kunna göra plats på vägen. Personen närmar sig. En riddare? Han bär en rustning i en mörkare nyans av silver samt ett svärd och en hjälm. Munderingen ser, trots den kyliga vinden, varm ut. Solen trycker på och värmer fortfarande bra. Men varför rider en riddare ensam? Rustningen har inga symboler eller tecken som avslöjar vilket rike mannen tillhör.

Ja, det var två flickor längst vägkanten.
En överväldigande känsla av irritation från Aosoth sköljde över honom och han insåg ganska snabbt varför. Det var alven som hade hjälpt honom och en annan tjej. Han kände ett leende formas under hjälmen, på något sätt kändes det betryggande att se hennes ansikte igen.
Glöm det, pucko. Din chans är gången. Gör dem en tjänst och rid vidare.
Han såg plötsligt hur den okända flickan blödde, alven hade lindat tyg runt hennes arm. Det såg illa ut. Rowan stannade hästen.

Han räckte sig efter packningen som var fastknäppt på hästen och efter lite rotande drog han fram ett elixir. Det var en av elixiren han hade fått från hembyns medicinman. Det läkte skador. Rowan räckte glasflaskan mot flickorna
"Det är ett helande elixir. Drick från den och du känner dig bättre snart."
Ja, ge bort dina potions. Du är så fruktansvärt inkompetent att utan dem dör du snabbare. Jag klagar inte, nog det bästa du gjort på länge, jag kanske äntligen blir av med dig!

"Vi…”, börjar Nikita men tystnar.

En främmande man kommer ridande i rustning utan tecken.
Hästen är en vacker arbetshäst,ett sto.
Mannen stannar hästen och söker upp något ur sin packning bak på stoet.

Han finner ett glasflaska med lila innehåll.

"Det är ett helande elixir. Drick från den och du känner dig bättre snart." Han täcker det mot flickorna.

Vågade man dricka det? tänkte Pil.

Nikita tycker sig känna igen rösten. Eller? Hon kollar på personen innan hon reagerar och tar emot elixiret. Då Pil bara har en hand öppnar hon den lilla flaskan och ger den till sin kamrat. Därefter stirrar hon återigen stumt på främlingen framför dem.
"Tack."
Munin återvänder från sin gren och landar på alvens axel. Hon kliar fågeln men släpper inte deras motpart med blicken.
"Du..", mumlar hon men avbryter sig. Hon kan omöjligt stöta på någon hon träffat här.

"Absolut ingen fara." Rowan nickade "Ja, du räddade mig tidigare, det är det minsta jag kan göra."
Han skrattade
"Underligt hur liten världen är, eh?"
Snarare underligt hur du kan vara så hjärndöd
Rowan stängde packningen och knäppte tillbaka den.

Alven tiger. Killen i baren hade verkat så ung och hjälplös. Inte alls som personen som nu stod framför henne.
"Då är vi kvitt?", frågar hon och flinar. Hans elixir räddar dem från ett par problem som antagligen hade uppstått annars. Hon lyfter upp sin väska från den leriga stigen och passar på att torka av Pils dolk.

"Jag antar det? Det var snällt av dig förresten, det du gjorde då. Jag fick aldrig tacka dig ordentligt. Tack."
Han nickade
"Och då var vi kvitt ja!"
Simp
"Vad gör ni här ute så lång ifrån…. Allt?"

"Det var så lite så. Har ändå inte mycket bättre för mig än att bråka med flodalver." Hon fnyser.
"Jag ska… söderut. Försöka få reda på mer om det som hände i baren. Pil ska åt samma håll så vi tänkte resa tillsammans en bit", förklarar alven
"Och vad för dig mot ingenmanslandet i full mundering?" Återigen ställer hon inte den fråga hon egentligen vill veta svaret på. Men det vore konstigt om han skulle berätta det för en främmande person.

Flodalver…?
Det var alltså skillnad på alver och alver. Det förklarade varför de hade agerat så fientligt mot varandra. Rowan som aldrig faktiskt pratat med en alv förrän han begav sig hemifrån visste ingenting om alvisk kultur. Han ville däremot inte fråga rakt ut och riskera att se dum ut.
"Jaha…" Han skakade på huvudet "Det som hände då.. Det var synnerligen beklagligt." Han tog en kort paus innan han fortsatte
"Jag söker en växt som bara finns i Ingenmanslandet. Blodstunga. Vi blev attackerade utav Shadekatter i min by och plantan ska producera ett motgift." Alven verkade hålla tillbaka något men Rowan lät det vara.

Alven tar emot elexiret och mumlar ett "tack."

Hon öppnar fladkrn o räcker den mot Pil.

Korpen landar på hennes axel och Nikita kliar honom i pannan.

"Du..", börjar alven men avbryter sig själv.

"Absolut ingen fara." Mannn nickar.
"Ja, du räddade mig tidigare, det är det minsta jag kan göra."
Han skrattade
"Underligt hur liten världen är, eh?"

Han stängde packningen och knäppte tillbaka den.

"Då är vi kvitt?", frågar alven och flinar.

Hon lyfter upp sin väska och passar på att torka av Pils dolk.

"Jag antar det? Det var snällt av dig förresten, det du gjorde då. Jag fick aldrig tacka dig ordentligt. Tack."
Han nickade
"Och då var vi kvitt ja!"
"Vad gör ni här ute så lång ifrån… Allt?"

"Det var så lite så. Har ändå inte mycket bättre för mig än att bråka med flodalver." Hon fnyser.

"Jag ska… söderut. Försöka få reda på mer om det som hände i baren. Pil ska åt samma håll så vi tänkte resa tillsammans en bit", förklarar alven
"Och vad för dig mot ingenmanslandet i full mundering?"

"Jaha…" Han skakade på huvudet "Det som hände då.. Det var synnerligen beklagligt."

"Jag söker en växt som bara finns i Ingenmanslandet. Blodstunga. Vi blev attackerade utav Shadekatter i min by och plantan ska producera ett motgift." fortsätter den främmande.

Pil har hela tiden stått still i tyst men hår nu från och börjar klappa o småprata med stoet.

"Blodstunga. Sällsynt växt som knappt finns avbildad i böcker. Beklagar sorgen. Är inte kul när ens hem blir attackerat." Hon tränger bort känslan av sorg som sprider sig inom henne. Det är ändå två månader sedan det hon kallade sitt hem under hela sitt liv förintades. Även om det gav henne friheten så är förlusten större en vinsten.
"Så du ska också söder ut?", frågar alven och gör sitt bästa för att komma på andra tankar.

"Precis den växten, ja!"
Han plockade upp hennes plötsliga tonändring i rösten, den lät sorgsen. Hon hade också förlorat någon.
Det är trevligt när insekter dör. Att rensa och utrota ohyra är alltid bra
Den smaklösa kommentaren fick Rowan att vilja slå till Aosoth ordentligt. Han motstod impulsen av att ta fram svärdet och börja banka det mot närmaste träd.
"Ja det ska jag, det ska finnas en del djupa skogar där plantan växer. Så vi ska antagligen åt samma håll"

"Du har en ganska så lång resa framför dig", kommenterar Nikita innan hon återigen försvinner in i sina tankars värld. Planen var att nästan vara framme vid gränsen lagom till att mörkret faller men attacken kostade tid och Pil är skadad. De lär inte hinna långt nog. Hon vet inte om hon egentligen har bråttom eller inte. Att jaga något okänt är nästintill omöjligt. Men hon tyckte trollets formel hade vissa likheter med vad hon bevittnade under attacken mot borgen. Klumpen i halsen växer. Samtidigt som hon vill finna svar så är hon rädd för sanningen. Och vad ska hon göra om hon har rätt? Fienden var för ett par månader stark nog att döda en hel arme med bara ett fåtal väsen. Bör de inte ha lyckats samla ännu mer kraft sedan dess?
Hon vänder blicken mot marken och försöker förtränga känslan av hjälplöshet. Framförallt kan hon inte förtvivla framför andra.

"Du har en ganska så lång resa framför dig"
Alvens uppmärksamhet försvinner, blicken stirrar mot intet. Rowan kände igen sorgen mycket väl. Det gjorde ont i honom. Han blev påmind om sin syster, hennes fästman - död. Samma blick. Att se någon så ledsen var smärtsamt.
Ha, gråt vidare Halvblod! Om jag fick bestämma skulle hela din stad dö. Dina båda släkten. Det skulle bara finnas aska kva--
" Ursäkta mig, jag måste göra en sak. "
Han slet upp svärdet, snurrade på sig i sadeln och började nu bokstavligen banka det mot trädstammen bakom honom. Om och om igen. Han skrattade nervöst
"Elaka demoner måste läxas upp ibland. Jag ber så mycket om ursäkt, han är ett psykopat till svärd denna Aosoth!" sa han medan han fortsatte banka demonsvärdet några gånger till.

"Blodstunga. Sällsynt växt som knappt finns avbildad i böcker. Beklagar sorgen. Är inte kul när ens hem blir attackerat." Nikita ser sorgset ner på marken efter sina ord

"Så du ska också söder ut?", frågar alven.

"Precis den växten, ja!" svarade mannen. Han fortsatte:
"Ja det ska jag, det ska finnas en del djupa skogar där plantan växer. Så vi ska antagligen åt samma håll"

"Du har en ganska så lång resa framför dig", kommenterar Nikita och ser ner i marken.

" Ursäkta mig, jag måste göra en sak. "sade främlingen.

Han slet upp svärdet, snurrade på sig i sadeln och började nu bokstavligen banka det mot trädstammen bakom honom. Om och om igen. Han skrattade nervöst
"Elaka demoner måste läxas upp ibland. Jag ber så mycket om ursäkt, han är ett psykopat till svärd denna Aosoth!" sa han medan han fortsatte banka demonsvärdet några gånger till.

"Vad händer nu?" mumlande Pil långsamt fram.

" Ursäkta mig, jag måste göra en sak." Nikita kollar frågande på honom när han drar svärdet. Hon rycker till av det oväntade slaget mot trädet. Människan skrattar nervöst.
"Elaka demoner måste läxas upp ibland. Jag ber så mycket om ursäkt, han är ett psykopat till svärd denna Aosoth!" säger han medan han fortgår.
Galning, kraxar Munin.
"Du har en poäng", viskar hon samtidigt som hon fortsätter att bevittna misshandeln av svärdet. Även Pil ser väldigt förvirrad och lite brydd ut.
"Får jag fråga varför du slår ditt svärd mot en… oskyldig ek?"

"Får jag fråga varför du slår ditt svärd mot en… oskyldig ek?" frågar alven.

Pil går bort från hästen och dricker lite av elexiret.
Smaken är söt,men ändå lite salt.
Hon ställer flaskan framför främlingen och står tyst.

Det börjar skymma,mörkret kramar om dom.

Pil går bort en bit men snubblar på det stora odjuret. Hon ger ifrån ett skri av förvåning men kommer på fötter.

"Vad gör vi nu?" frågar hon.

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt…"
Han suckade, medveten om att han i slutändan ändå fick sig att framstå som dum.
"Ni hör inte vad han säger, men jag gör. Jag kan tåla att han talar illa om mig. När han börjar tala illa om andra blir jag så trött på hans skitsnack och detta är det enda sättet att få honom att knipa igen en stund." Rowan tog en kort paus och bestämde sig för att vara lite öppen "Han förolämpade dig ganska grovt nyligen."
Den andra flickan undrade vad de skulle göra nu men, han väntade på att alven skulle svara henne för trots allt reste de tillsammans.

"Jag förstår. Tack, antar jag?" En viss osäkerhet finns kvar i alvens röst. Så han bär hela tiden med sig ett svärd som pratar illa om andra? Måste vara väldigt utmattande.
Solen ligger lågt på himmeln och snart lär mörkret falla. Pil börjar bli lite otålig vilket Nikita kan förstå. De har stannat här allt för länge.
"Vi borde försöka ta oss vidare samt hitta en plats att slå upp ett länger innan det blir mörkt så vi kan spara på krafterna innan vi når ingenmanslandet", svarar hon sin kamrat.

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt…"
Han suckade.
"Ni hör inte vad han säger, men jag gör. Jag kan tåla att han talar illa om mig. När han börjar tala illa om andra blir jag så trött på hans skitsnack och detta är det enda sättet att få honom att knipa igen en stund." "Han förolämpade dig ganska grovt nyligen."

"Jag förstår. Tack, antar jag?" svarar Nikita.

"Vi borde försöka ta oss vidare samt hitta en plats att slå upp ett länger innan det blir mörkt så vi kan spara på krafterna innan vi når ingenmanslandet", svarar hon.

"Okej" blir Pils ord.

"Åt vilket håll ska vi?"fortsätter Pil

"Klarar ni er?"
Det såg inte ut som att de hade mycket packning och han blev nästan orolig, särskilt när den skadade tjejen behövde vila.
"Eftersom vi ändå ska åt samma håll så har jag ett tält ni kan få låna. Jag kan hålla vakt."

"Än så länge lever vi. Fast… det kanske vore bäst", säger alven och tittar på Pils skadade arm. Själv var hon tvungen att samla energi för att klara försvara sig i ingenmanslandet.
"Men skulle du klara dig utan sömn?", frågar hon. Det känns som om dem skulle tränga sig på.

"Klarar ni er?" frågade mannen. Han fortsatte:
"Eftersom vi ändå ska åt samma håll så har jag ett tält ni kan få låna. Jag kan hålla vakt."

"Än så länge lever vi. Fast… det kanske vore bäst", svarar Nikita.
"Men skulle du klara dig utan sömn?", frågar hon.

"Jag följer gärna med" svarade Pil. "Jag har god erfarenhet av dom områdena."

Han nickade
"Jadå, jag klarar mig. Jag har ändå lite att göra under natten."
Han ville inte säga mer än så, han ville inte någon skulle få för sig att vilja titta på när han övade fäktning. Det var pinsamt nog med ett svärd som redan förnedrade honom, han behövde inte fler ögon eller röster som pekade ut hur dålig han var. Lite mer självförtroende hade inte skadat, han behövde inte förstöra den självförtroende han lyckats hålla kvar i efter alla förolämpningar.
"Jag följer gärna med, jag har god erfarenhet av dom områdena"
Han vände blicken mot den andra flickan.
"Så… Ni reser inte tillsammans?"

”Vi… reser egentligen en bit tillsammans”, svarar Nikita och ser brytt på Pil. Varför sa hon något sådant?
Hon ser blek ut. Gör hon? Eller inbillar korpen sig det? Fast djur brukar vara bra på att lägga märke vid saker.
Hon skakar av sig oron. De måste vidare.
”Men vi borde bege oss så att vi hinner en bit.” I mörkret ser alven begränsat sedan hon skadade sitt ena öga. Det störde henne då hon redan dagtid måste vara försiktig för att slippa snubbla eller ge till känna att hon har en svag punkt.

"Okej, jag förstår."
Han hoppade av stoet.
"Vill du rida? Du ser inte så kry ut." Han tittade oroligt på flickan och vände stoet så att hon lättare skulle kunna ta sig upp. Rowan hukade lite och böjde sin arm så att hon skulle kunna använda den som en pall om hon ville upp i sadeln.

Han ville inte medge det högt men det skulle vara skönt med lite annat sällskap. Sällskap som inte konstamt förnedrade honom eller ville bränna ned världen.

"Jadå, jag klarar mig. Jag har ändå lite att göra under natten." svarade främlingen.

”Vi… reser egentligen en bit tillsammans”, svarar Nikita.

”Men vi borde bege oss så att vi hinner en bit.” fortsätter hon.

"Okej, jag förstår."
Han hoppade av stoet.
"Vill du rida? Du ser inte så kry ut."

"Nej tack,jag rider inte."

Pil börjar gå framåt och ramlar självklart på det stora odjuret ännu en gång. Hon skrattar till.

Hon försöker resa sig upp Men ramlar dom första gångerna. Tillslut kommer hon på benen och vinglar bort i mörkret.

Han suckade besvärat
"Du kommer skada dig, kom igen." han hann ifatt flickan och ställde stoet framför henne.
"Jag kan lyfta upp dig" Rowan ryckte på axlarna
"Om du verkligen inte rider på hästar kan jag bära dig. Men det känns inte okej att låta dig gå själv i detta skicket."

”Pil, det skadar inget och sådär kan du inte gå. Det har redan börjat mörkna”, lägger Nikita sig i och hoppas att Pil ska ge efter. Formbytaren behöver vila och få lite mer medicin så att de senare kan resa vidare.
”Sedan tror jag det är skönare att sitta på en häst än att bli slängd över axeln”, mumlar hon och flinar.

"Du kommer skada dig, kom igen." Mannen hann ifatt flickan och ställde stoet framför henne.
"Jag kan lyfta upp dig" han ryckte på axlarna
"Om du verkligen inte rider på hästar kan jag bära dig. Men det känns inte okej att låta dig gå själv i detta skicket."

”Pil, det skadar inget och sådär kan du inte gå. Det har redan börjat mörkna”, lägger Nikita till.

”Sedan tror jag det är skönare att sitta på en häst än att bli slängd över axeln”, mumlar hon och flinar.

Jaja,säger Pil och klättrar klumpigt upp på hästen.

Hon skrattar mot alvens kommentar och smackar.

"Bra!"
Han stöttade henne när hon klättrade upp och tog sedan tygeln för att ta ledet.
"Då går vi?" han tittade bak och väntade på bekräftelse från alven.

Nikita nickar och går ett paar raska steg innan hon är på jämnhöjd med dem och sänker farten. Hon skickar iväg Munin med en vissling för att finna en lämplig plats att tillbringa natten men även för att undvika fler överraskningar längs med vägen.

Det är skönt att vara på hästryggen.
Takten är mjuk och gungande.

Hon somnar snart.

"Fin fågel du har"
Om vintrarna brukade han som liten mata kråkorna utanför sitt fönster även om han egentligen inte fick lov. Det var något med fåglar som fascinerade Rowan, kanske var det friheten att kunna flyga och att kunna flyga varsomhelst. Inga hinder, glida runt under himmel i ren frihet utan något ansvar alls. Han drömde många gånger att rymma hemifrån från allt ansvar. Det ironiska nu var väl att på grund utav ansvar hade han lämnat sitt hem. Det var konstigt hur världen ibland fungerade. Han märkte hur flickan på hästryggen somnade, "Vad skönt" tänkte han.

"Jag fann honom som unge. Han hade trillat ur boet och var skadad." Ett leende kryper sig fram på Nikitas läppar när hon tänker på den lilla dunbollen. Första dagarna hade varit kämpiga men därefter började Munin växa och även lära sig allt en fågel behöver kunna för att leva. Det fascinerar henne gång på gång hur den lilla, nästan döda dunbollen klarade sig och blev till hennes vän och ögon.
"Hon verkar verkligen behöva vilan", kommenterar alven och nickar mot Pil. Rowan har också redan sett att flickan somnat.

"Då har du verkligen fjort ett fint jobb med fågeln" han nickade.
"Ja verkligen, vila är viktigt för att elixiret ska ha verkan. Förhoppningsvis är hon helt återställd imorgon."

"Han gjorde nog det mesta själv. Jag gav honom bara en chans."
"Vi måste i alla fall lämna riket imorgon. Jag litar på att flodalverna sett till att alla vakter och trupper vet om att vi inte hör hemma här… ", muttrar hon. Det skulle inte förvåna henne om det inte till och med bara väntar tills tiden löpt ut för att få jaga efter dem. Även om de är rädda för svärdet så väckte nog den lilla information dem fick även en viss nyfikenhet. Hon suckar.

"Juste"
Rowan hade försökt glömma händelserna med alvvakterna och hur han egentligen numera var bannad ur riket. Sanningen var att det hade hänt och han behövde hantera det och acceptera det. Det var ett problem, hur mycket han än ignorerade det.
"Jag är inte egentligen härifrån, så jag vet inte egentligen hur regler och sådant förhåller sig, hur noggranna de är med att upprätthålla bannlysta, men jag litar på ditt goda omdöme." Rowan mötte hennes blick. På närmre avstånd kunde han se tatueringarna på hennes ansikte. Han undrade om de betydde något. Alvflickan var vacker, och hennes blick var vis. Hon såg ung ut men hon kändes som någon som hade upplevt en hel del. Han minns tillbaka till hur svärdet hade kallat henne "Halvblod", kunde det betyda något särskilt? Det kändes däremot som en konstig sak att fråga henne från ingenstans.

Nikita skrattar. Egentligen är det inget att skratta åt. De har blivit utslängda och bannlysta. Men hon hade inte räknat med att människan skulle veta såpass lite om världen.
"Helios är ett rike med alla möjliga väsen, men deras kungliga arme är främst uppbyggd av alver. Flodalver. I det flesta rikena skulle man nog bara stöta på lite problem och riskera sitt liv om man blev sedd men just flodalver är långsinta. Skulle jag, som skogsalv gå in i deras rike, skulle de jaga mig på grund av ett krig som fann rum för 2000 år sedan", förklarar hon. Det var även något hon hade fått känna på när hon växte upp. Alltid när den dåvarande kungen över flodalvernas rike var på besök i Evergreen för olika förhandlingar blev hon undangömd.
"Förresten, vart kommer du ifrån?" Svaret på frågan kanske skulle ge henne några ledtrådar om hur han fått tag på ett såpass mäktigt svärd.

"Aha… Då förstår jag. Så märkligt hur gammal historia fortfarande lever kvar än idag"
Rowan vände blicken framåt innan han svarade
"Jag är från en liten by i Clalor." han ryckte på axlarna "Fridfullt land och inte mycket som händer."
Det var inte så konstigt att hans förfader valt att bosätta sig i just Clalor. Från att ha levt ett liv i konstanta strider och konflikter, alltid på resandes fot mellan alla rikena så måste han ha tröttnat på det hela. Clalor var en av de lugnaste rikena där Hildebald kunde bosätta sig utan oro för sin familj.

"Clalor", upprepar Nikita. Hon försvinner återigen in i sina tanker. Clalor har hon bara läst om. Ett rike som aldrig varit inblandat i krig eller liknande. Där människorna lever sitt liv i fred. Det måste vara skönt att inte vara rädd för att förlora någon i krig eller att man ska bli angripen. Fast, från monster är det tydligen inte skyddade.
Hon snubblar över en sten men lyckas återfinna balansen. De bör nog finna en plats att slå läger snart. Hon sluter ögonen för att ta reda på om Munin funnit något men den trogna vännen är istället upptagen med att äta sina älsklingsbär. Hon öppnar ögonen igen. Då får de nog hitta en plats själva.

De gick några steg och alven snubblade. Av det han fått höra från byns Äldre så skulle alver vara väldigt smidiga och snabba på sina fötter. De skulle ha bra balans och nästintill perfekt motorik. Kanske var det bara sagor trots allt.
"Vi kan svänga av här."
Han pekade mot den glesväxta skogen till höger. "Det sluttar uppåt. Det kan vara till fördel med höjd om något skulle ske. Om vi går en bit kanske vi hittar ett bra förmånligt ställe att slå kamp på."

Nikita vänder sig för att kunna se vad han pekar mot. Den något bevuxna sluttningen ser ut att kunna dölja någon användbar plats. Hon svänger och lämnar den leriga stigen för att nu gå på mossig mark.
"Vi får bara finna en klipphäll eller liknande så vi slipper tillbringa natten på fuktig mossa."
Hon blundar återigen kort för att ta reda på vart korpen är. Alven ger ifrån sig en vissling och det svarta fågelfäet flaxar fram ur ett buskage för att sedan landa på Nikitas axel.

"Ingen dum ide. Jag har ett pläd om ni skulle frysa."
Det var ett tjockt pläd av päls från gårdens avlidna får och det värmde gott. Han följde efter alven in i skogen och uppför backen. Skogen var glesvuxen så man hade god sikt ut mellan träden när man spanade efter faror. Det prasslade under stövlarna när han landade varje steg i den mossbevuxna marken som låg ihopblandad med gamla torkade löv och bärris. Ibland knakade en gren till. Ibland föll man nästan krokeben över alla trädens krokiga rötter som slingrade sig fram under fötterna. Det hade börjat mörkna ordentligt. Rowan slickade sig om läpparna innan han tog ett djupt andetag och yttrade trollformeln.
"Thassiess"
En liten, lysande, glob flickrade till från tomma intet. Det var ett orange ljus; tillräckligt starkt för att kunna lysa upp omgivningen väl, tillräckligt dovt för att inte vara bländande. Han hade inte jättemycket kunskap om magi men han hade hittat några formler från gamla böcker i byns bibliotek. De Äldre i byn hade också vid något tillfälle kommenterat kring Rowans stora potential inom magin. Av alla fem söner hade han störst mana, vad det nu än betydde visste Rowan inte riktigt.

Pil är invaggad i sömnens djupa djup.

Hon och några andra barn leker kull. Pil blir snabbt avslöjad och blir riktigt sur.

Hon förslår att dom kan rida på henne. En bra idé men några omgångar kull till. Dom andra springer iväg och gömmer sig. Det tar ett tag men hon finner sina vänner.

Kamraterna har många gånger rudor på Pil men aldrig har de sett förvandlingen. Hon har aldrig testat och är motvillig men efter lite tjat går hon med på det.

Hon säger formeln,det blixtrar till och hon ser ur en häst perspektiv. Något fel,väldigt fel.
Hennes vänner är livlösa,döda.

Pil sprang till skogs och efter en tid kom hon till bonden.

Pil vaknar med ett högt skri och faller av stoet.

Ett plötsligt skrik.
Han kännde hur tjejen bredvid gled av hästen som han ledde och utan att tänka fångade han upp henne innan hon slagit i marken.
"Är du okej?" frågade han oroligt.

Nikita, som börjat överväga om hon ska utnyttja sin kraft glädjer sig över den lilla ljuskulan. Människan behärskar magi. Enkel magi, men magi som kräver en viss manakärna. Hon blir nyfiken. Killen som hon i början trodde var mer eller mindre en ung person som ville utforska världen utan att känna till dess faror visar sig ha många överraskningar. Alvens ögon är fyllda av en viss fascination.
"Du behärskar magi?", frågar hon, trots att hon inte behöver ett svar. Egentligen vill Nikita ta reda på hur stark hans kärna är men det är fortfarande en främmande person och absolut inte lämpligt.

Pil ger ifrån sig ett skrik och faller av hästen. Innan Nikita hinner reagera fångar människan henne i sin famn.
"Vad hände?", frågar alven och skyndar sig till flickan.

Killen fångade upp henne.
"Är du okej?" frågade han oroligt.

"Vad hände?", frågar alven och skyndar sig dit.

"Bara en dröm."svarade Pil osäkert
"Har ni hittat ett ställe att vila på?" sa hon för att byta ämne.

Drömmen kändes så verklig!

"Är du säker?", frågar alven och placerar två fingrar på Pils panna. Hon blundar. Ljusflödet, som visar alla levande energier inom en, är kaotiskt och absolut inte som det bör vara. Giftet har alltså haft en starkare effekt på kroppen. Elixiret verkar bara ha brutit ner giftet, inte klarat att hjälpa kroppen att återhämta sig. Hon drar tillbaka sin hand och börjar rota i sin väska. Formbytaren skulle behöva något som hjälpte kroppen att regenerera sitt naturliga flöde. Hon finner en liten flaska med bara ett fåtal droppar kvar.
"Drick det här, så blir det snart bättre", beordrar hon och räcker Pil flaskan, trots sin egna osäkerhet när det kommer till huruvida medicinen hjälper i denna låga dos.

"Är du säker?", frågar alven och placerar två fingrar på Pils panna.

"Drick det här, så blir det snart bättre", fortsätter hon och räcker Pil en flaska med gul vätska.
Pil dricker det och klättrar klumpigt upp på hästen igen.

Alven placerade två fingrar mot flickans panna och blundade. Rowan visste inte riktigt vad som skedde. Var det någon alvmagi i farten? Hon räckte flickan en flaska som tagit ur sin väska.
"Vi har nästan hittat ett ställe att slå läger på." svarar Rowan henne

Pil hinner knappt sätta sig på hästen innan hon somnar igen. Hennes kropp måste vara helt utmattad på grund av giftet.
”Låt oss fortsätta.” De fortsätter sin jakt efter en plats där de kan tillbringa natten. Nikita är glad att den lilla ljusgloben finns. Utan den vore det kolsvart vid det här laget. Efter att ha tagit sig fram i krypande fart så ser det ut som om de har tur. En liten klippa och några buskar som befinner sig öster om stenen. Det borde funka för natten.
”Funkar det där för herrn?”, undrar Nikita och pekar mot sitt fynd.

"Det fungerar alldeles utmärkt för herrn om det fungerar bra för damerna." Rowan gjorde en handgest mot alven och hennes sovande vän.
"Jag skulle hålla vakt så jag är inte så petig."

Han ledde fram stoet mot klippan och började packa upp tältet ur packningen från hästen. Det gick snabbt och ganska snart var tältet uppe. Han hade otaliga gånger använt sig utav tältet när han varit ute på jakt, vid det här laget var det något han nästan kunde göra i sömnen.
"Har ni mat?" undrade han samtidigt som han började fundera på om han skulle göra upp eld. Hans kaninsoppa var redan slut och det fanns enbart några få ätliga saker kvar i packningen.

Nikita plockar fram vaxpappret med köttet som hon försiktig lägger ett par meter från tältet.
"Jag har även lite annat men det är för nödfall", berättar hon efter att ha rotat efter annat i väskan. Hon inser att hon glömt något ganska så viktigt. Flaskan är tom. Alven ger upp letandet efter något hon inte har och sätter sig istället i skräddarställning på klippans kant.
"Har du något som vore tort nog för att få fart på elden?" Det senaste dagarnas regnskurar har gjort så att allt i skogen är fuktigt och svårt att bränna.

"Ah, men det är inga problem."
Han lyfte ned den sovande flickan från hästryggen in i tältet och sträckte lite på sig innan han tog av sig hjälmen.
"Det började bli lite jobbigt." han skrattade och försvann snabbt in i skogen. Lika snabbt som han försvunnit kom Rowan tillbaka med en hel del kvistar. De var blöta men det var ingen fara, han lade ned den på klippan och muttrade något tyst. Brasan tändes. Det var ganska ironiskt att utav de fyra trollformlerna han lärt sig från böcker så hade han haft användning utav två av dem just idag.

Nikita iakttar varenda av hans rörelser. Hon börjar allt mer förstå varför han inte har koll på saker som är uppenbara för andra. Han måste ha arbetat hela sitt liv. Men han har en kärna samt ett svärd så han måste väl ha någon form av kunskap när det kommer till svärdkonst och trolldom.
"Vart lärde du dig dessa formler?", frågar hon, återigen inte den fråga hon egentligen vill ha svar på.

En fråga ställdes som Rowan inte riktigt förväntat sig. Han hade inte haft någon som visat honom någonting alls gällande magi till skillnad från hans äldsta broder som hade till och med blivit ivägskickad till en annan by för att få studera magi. Han var mellanbroder i åldrarna, familjen lade sällan märke till honom. Det var lite pinsamt att han lärt sig det själv, men han svarade ärligt på alvens fråga; hon skulle antagligen förr eller senare upptäcka hans totala avsaknad av kunskap i magi.
"… Jag läste det i en bok." han ryckte på axlarna
Förvånande! Vem hade kunnat tro att du ens kunde läsa!
Han hörde demonen skratta igen

"Vänta, men du vet varför du kan använda magi? Och hur stor din kärna är?" Nikita rätar på sig och kollar nu fascinerat på personen framför henne. Hon hade haft folk i sin omgivning som lärt henne saker samt att hon lärt sig mycket själv men utan hjälp hade hon nog aldrig lyckats lära sig att nyttja sina egenskaper som alv.

"Jag kan antagligen använda magi för att det förekommer i släkten. Jag tror inte någon av mina syskon inte kan använda magi." han kliade sig på hakan.
"… Kärna?" han tittade förvirrat på alven

Nikita skakar skrattandes på huvudet.
"En kärna är det som bestämmer hur mycket mana någon kan använda sig av och samla. Alla har en men bara de som har en viss kärna kan använda magi och beroende på hur stor den är så kan man använda sig av mer komplexa formler. I teorin." Hon tittar fundersamt på honom innan hon sträcker ut sin hand.
"Om jag får låna din hand kan jag visa."
Själv har hon inga speciella förmågor och bara kraft nog för enklare formler samt magin hennes folk lärt ut som bara skogsalver kan använda sig av. Men något hon kan bortsett från att se energiflöden är att se manaflöden och kärnor.

Han tittade smått fascinerat mot henne.
"Någon har sagt något om mana till mig tidigare men jag förstod aldrig vad de menade" han skrattade samtidigt som han räckte ut handen mot alvflickan

Nikita tar hans hand, vänder den så att handflatan är uppåt och placerar sin därpå. Hon sluter ögonen och börjar med att visa sin kärna, för att han ska veta hur en kärna ser ut. Därefter ändrar hon flödet så att människans kärna visas. En lysande, mörkröd klump. Hon drar tillbaka sin hand och öppnar ögonen igen. Det dröjer ett par sekunder innan yrseln vill släppa. Då alven inte har särskilt stark kärna samt att människans är betydligt mycket starkare kostar det en hel del mana att mixtra med flödet för att visa kärnan.
"Du kan nog lära dig lite mer komplexa formler", flinar hon.

"Jaha…."
Han hade aldrig sett en kärna, den såg väldigt häftig ut. Sedan hände något underligt och Rowan hade svårt att förstå vad som hände. Det kittlades lite men det gick snabbt över. Alvens besked gav honom ett leende på läpparna.
"Det hade varit jättekul!"
Den enda formeln din mana lämpar sig för är att torka din röv.
"Du verkar veta mycket. Jag gissar på att du har haft lärare inom magi..?"

"Inte direkt. Eller ja, vi hade en trollkarl som oftast stannade med mig i borgen så jag fick lära mig mycket. Men jag är inte lämpad för att använda mig av magi, så jag må ha koll på många formler men kan bara använda några få." Hon lägger sig på rygg på klippan med benen dragna mot kroppen.
"Men visst är det vackert?", frågar hon och sträcker upp sin hand i luften för att betrakta den som om det vore något nytt och främmande.

Det lät trevligt, det hon berättade; att ha någon som kunnat lära en. Han hade många gånger varit avundsjuk på sina syskon som ofta fick lära sig nya saker eller fick beröm från mor och far. Med tiden hade han lärt sig att sluta bry sig och fokuserade den lilla fritid han hade på att försöka lära sig själv. Det var inte som om hans familj var otrevlig eller behandlade honom illa, de var bara alltid upptagna. Rowan var den som fixade och hjälpte och ställde upp. Precis som han hjälpte och ställde upp när han begav sig hemifrån för att hitta motgiftet.
"Det är vackert, verkligen. Är det något alla kan, eller bara alver?"

"Det kan alla men kräver mycket träning och mana. Eller ja, alver använder sig av något liknande så det underlättar." Hon placerar händerna under huvudet för att ligga lite bekvämare. Hon stirrar upp mot den mörka natthimmeln som pryds av små, ljusa stjärnor.
"Jag kan försöka lära dig det. Eller i alla fall grunderna", erbjuder Nikita. Hon är osäker på varför hon gör det, men det vore synd om någon med så bra förutsättningar aldrig får lära sig använda sin kraft.

"Vad intressant! Jag lär mig gärna!" han hedjade sig "… Bara om du vill förstås."
Jag gillar inte ens halvblodet men om hon måste träna och stå ut med dig så tycker jag synd om henne.
Rowan tog av sig rustningen för att kunna sätta sig ned bekvämt. Han tittade upp mot himlen, Nordstjärnan lyste starkt på himlen. Den var bra att använda sig utav när solen gått ned när det inte riktigt fanns något sätt att skilja norr från söder. Han fortsatte vandra med blicken över alla konstellationer han läst om i böckerna. Det var alltid lugnande på något sätt att beskåda natthimmeln, det var nästan som om Aosoth inte var där!

"Annars skulle jag inte erbjuda det."
Det börjar bli svalare så Nikita sätter sig upp igen och drar manteln runt sig för att hålla kylan ute. Trots att solen värmer bra på dagen så kyler det snabbt ner om nätterna.
"Men jag har inte nog mana för att kunna visa dig något mer idag." Den tidigare övningen har dragit mer än vad hon räknat med och manan går bara att samla när kroppen inte är skadad eller liknande.

"Tack, det är snällt av dig"
Mer än snällt. Det är rena välgörenheten
"Självklart! Du måste vara trött. Jag är inte lika kunnig som dig, i någonting alls…"
Det är en underdrift
"… Men om det är något du undrar så är det bara att fråga på." Det var så mycket han själv undrade, Rowan hade trots allt aldrig haft ett samtal med en alv tidigare. Men han vill inte överrösta henne med frågor, dessutom hade hon redan gått med på att träna honom. Om det fanns något hon undrade så ville han betala tillbaka. Han kunde visa henne en hel rad med praktiska sysslor men han hade känslan av att den typen av kunskap inte intresserade henne.
"Ville du låna ett pläd, förresten?"

"Jag skulle inte kalla mig kunnig. Jag är påläst men det hjälper inte alltid i praktiken." Som hon återigen fick lära sig när den råttliknande varelsen attackerade dem. Det är en sak att ha faktan och en annan att ha erfarenheten. Och frågor har hon många. Men hon vet inte hur hon vill ställa dem och är osäker på om hon skulle få svar på vissa av dem.
"Gärna."

Rowan reste sig upp. Strax utanför tältet hade han lagt packningen. Han reste sig och gick dit och efter lite rotande lyckades han gräva fram fårplädet. Snart nog hade han räckt fram det till alvflickan och väntade på att hon skulle ta emot det.

"Tack." Nikita tar plädet och paketerar in sig i det. Efter bara några få sekunder börjar hon få tillbaka värmen. Nu när fingrarna är varma igen så passar hon på att få av sig läderskydden som hon sedan placerar bredvid sin väska och sina vapen.
"Jag är verkligen inte van vid kyligare nätter på sommar", skrattar on och drar bena mot kroppen för att kunna placera hakan på knäna.

"Ingen fara" han log
Den frusna alven hade virrat in sig i filten likt en larv i sin kokong.
"Jag tycker det är en okej temperatur, men sen kommer jag också norrifrån." han satte sig ned igen och kollade in i brasan. Elden dansade i takt till vindens virvlande och omfamnade pinnarna. Aosoths ögon skulle enligt beskrivningarna vara som eld. Han undrade hur det i praktiken skulle se ut men han tänkte inte under några omständigheter försöka få reda på det.
"Jag är inte jätteintressant att ställa frågor till egentligen. Det kanske är roligare att ställa frågor till en demon." Han blängde på svärdsbältet som fortfarande hängde runt midjan.
"Fast det är inte garanterat att han svarar och de flesta svar är antingen sarkastiska eller ohövliga." han skrattade

"Varför måste du bära med dig svärdet?", frågar hon och betraktar svärdets hjalt i eldens flackande ljus. Det hon hittills fått reda på får det att verka som om Aosoth inte direkt är den trevligaste sak att resa med. Till viss del kan hon förstå det. Att som mäktig demon vara förseglad i ett svärd och släpad runt på av en människa. Men hon är säker på att det finns en historia bakom det hela.

"Ah.. Jo. Det är min ätts plikt att vaka över svärdet så att den inte hamnar i fel händer."
Han stirrade in i elden
"Efter monsterattacken var det inte så trevligt med en massa skadeglada kommentarer, min familj hör honom också. När jag ändå skulle iväg och behövde något att försvara mig med så fick jag två flugor med en smäll - de behövde inte lyssna på honom längre och jag fick ett ordentligt vapen."
Smicker tar dig ingenstans, pojk.

"Jag börjar förstå varför du bankade honom mot trädet tidigare", flinar Nikita. Hon sluter omedvetet ögonen. Det kan inte ha varit lätt för honom att behöva ge sig av efter att byn blev attackerad och folk förgiftade. Han lever antagligen med en ständig ovisshet om att det redan kan vara försent. Själv är hon då på något sätt glad över att ha förlorat nästan allt hon kan förlora. Det underlättade ändå på något vis att bearbeta det hela samt att bege sig ut i den främmande världen.

Han skrattade
"Han kan verkligen vara en plåga. Alla demoner är inte så jobbiga egentligen, det är nog därför vi fick honom, få står ut med hans fasoner. Det finns 5 demoner totalt som är förseglade och vi har två av dem. Den andra är en tystlåten typ, man märker honom knappt."
Chemosh… CHEMOSH! Åh vad glad jag blir när du påminner mig om lille Chemosh, jag ÄLSKAR att tänka på patetiske CHEMOSH!
Aosoth började skratta igen
Om Hildebald gjorde något gott så var det Chemosh. Irriterande insekten kunde ändå göra lite nytta. Aosoth började skratta vansinnigt. Vetskapen om att en bokhatande demon var förseglad i en bok gav Aosoth glädje.

"Tystlåten låter betydligt trevligare. Redan spruckna själar från olika mer ondskefulla väsen är jobbiga. Men dessa försvinner i alla fall efter ett par minuter", mumlar hon och gäspar.
"Jag tänker nog vila lite. Väck mig ifall något händer eller du behöver en paus." Nikita reser sig upp och flyttar sig in i tältet för att återigen packa in sig i pläden vid tältets ingång. Munin, som suttit i ett träd en bit bort, kommer flygandes och sätter sig bredvid alvens huvud. Det dröjer inte länge innan hon försvinner in i drömmarnas land.

Alven gick och vilade. Rowan var åter ensam med svärdet som fortfarande skrattade åt sin artfrändes öde.
"Är du klar snart?"
Hahahahahaha det är bara så svårt. De fick precis vad de förtjänade hahahaahahahaahahaa
Rowan väntade på att svärdet skulle lugna sig. Han kunde nästan föreställa sig hur Aosoth låg på mage och kippade efter andan av allt skratt, om demoner nu andades.
Hahahahahaahahahaha alla förseglade demoner är vapen - förutom Chemosh och var är Chemosh förseglad…? I det som de hatar allra mest - EN BOK! hahahaahahahahaha patetiska Chemosh dög inte som vapen för de är såå svaga hahaahahahaha
"Det är inte hela sanningen och det vet du."
Jag vet men det ändrar inte det faktum att Hildebald tog sig besväret att försegla skitungen i något de hatar… Hahahaahahahah
"Jag tänkte öva fäktning snart, är du klar?"
Du kan ju öva på din läsförståelse med Chemosh hahahaahahahahaha
Rowan suckade.

Slutligen lät han honom vara. Det var ett oändligt skratt och Rowan passade istället på att utnyttja det, han kunde slippa höra när demonen grillade hans svärdstekniker. Aosoth hängde kvar i svärdslidan som hängde i midjebältet och Rowan tog fram sitt backup svärd. Det var ingen demon och det var inte något särskilt med detta vapnet. Han höll i svärdet och svingade det några varv i luften. Det var inte så bra balanserat, det var klumpigt, greppet var inte det minsta bekvämt och det kändes underligt att använda; när man var van vid legendariska vapen av bokstavligen högsta kvalitet var alla vapen i jämförelse dåliga.

Han blundade och föreställde sig Shadekatterna som attackerade byn. Hade han inte varit borta på jakt denna olyckliga dag kanske han hade kunnat göra något.
Rowan höjde svärdet och slog mot det attackerande låtsasmonstret. En efter en fortsatte han ta ned dem i fantasiernas värld. Han fokuserade på hållning, steg, teknik. Ett felkliv och han var kattmat. Och så fortsatte han till morgonens tidiga timmar.

När Nikita vaknar så ligger Pil fortfarande och sover. Inget verkar ha hänt under natten. Hon lyckas trassla ut sig ur pläden och sträcker på sig. Hon hörde människan men såg honom inte framför tältet. Efter att ha sett sig omkring så finner hon honom en liten bit bort, på en öppnare yta. Han står och viftar med sitt svärd. Tekniken är inte dålig men absolut inte vacker. Nikita, som var uppvuxen med att se riddare träna, är egentligen van vid att se smidigare och betydligt säkrare rörelser. Men då får man betänka att de alla var riddare med år av vana som tränat sedan de mer eller mindre kunnat gå. Hon vill inte störa människan så hon sätter sig tyst på klippan och fortsätter åskåda kampen mot de osynliga monsterna. Samtidigt passar hon på att äta lite av det tillagade köttet.

Pil vaknade tvärt. Av vad är ett mysterium.

Hon har hört dom andra mumla men ändå sovit.

Hon vinglar upp och får fram ett godmirgon innan hon faller på knä och muttrar.

Det var lite pinsamt.
Rowan hade glömt tiden och morgonens strålar kikade fram mellan trädkronorna. Han hade varit så fokuserad på sitt att han inte märkt alven som satte sig på klippkanten.
"… Godmorgon!" han satte undan svärdet tvärt och nickade mot alven. Det var nog kanske bäst att han letade efter något att äta, Rowan må inte ha varit en skicklig svärdsman men om det var något han kunde så var det arbete och basal överlevnad. Han såg att alven redan tuggade på något, men han själv behövde också äta.
"Jag tänkte kolla mig runtomkring och se om jag kunde samla ihop något för oss att äta. Om vi inte äter allt nu är det ju alltid bra att ha extra mat till framtiden." Han tysnade. Det var inte förrän nu han tänkt hur situationen i Ingenmanslandets djupa skogarna skulle se ut. Hur såg möjligheten ut till mat där? Rowan var inte det minsta familjär med dess växtliv så han skulle inte våga sig på olika plantor, de kunde vara giftiga. Detsamma med monster, vissa monster kunde vara giftiga om man inte förberedde köttet på rätt sätt eller avlägsnade giftet. Han blev fundersam.

”Godmorgon”, hälsar Nikita och ser på den svettige killen. Han måste ha tränat hela natten.
”Jag tänkte kolla mig runtomkring och se om jag kunde samla ihop något för oss att äta. Om vi inte äter allt nu är det ju alltid bra att ha extra mat till framtiden."
”Det låter som en bra idé. Vi lär nog få ransonera den mat vi har sedan så att vi säkert har något när vi är i ingenmanslandet. Det är ganska så döda trakter.” Det sista tänker hon högt.
Hon plockar fram sin bok och börjar bläddra i den, på jakt efter information som är bra att läsa om nu innan de fortsätter sin resa.

Ett godmorgon hörs bakom alven som genast rycks ur sin bok och vänder sig om. Pil har vaknat och vinglar sig ur tältet för att sedan falla handlöst ner på knä.
”Hur gick det?”, frågar Nikita smått oroligt då Pil fortfarande inte verkar ha återhämtat sig helt.

”Godmorgon”, hälsar Nikita och ser på den killen.

”Jag tänkte kolla mig runtomkring och se om jag kunde samla ihop något för oss att äta. Om vi inte äter allt nu är det ju alltid bra att ha extra mat till framtiden."

”Det låter som en bra idé. Vi lär nog få ransonera den mat vi har sedan så att vi säkert har något när vi är i ingenmanslandet." kommenterar Nikita.

Hon plockar fram sin bok och börjar bläddra i den.

”Hur gick det?”, frågar Nikita.

"Bra,tack. Snubblade bara på en rot."

Med ansträngning reser hon sig upp.

„Mår du bättre?”, frågar alven och betraktar flickan. Armen är fortfarande inlindad i mossa och trasor men vid det här laget har blodet tryckt igenom och färgat tyget rödbrunt. Hon borde kontrollera såren och sedan linda in det på nytt. Tack vare elixiret borde bitmärket läka snabbare.

Flickan hade trillat omkull och alven verkade se efter hennes bandage.
"Jag ska se om jag hittar lite Livelja när jag ändå letar mat"
Han nickade mot de båda tjejerna. Livelja var en vit liten blomma med stora, avlånga blad. De växte ofta nära vattendrag och bladen hade antibakteriella egenskaper samtidigt som de var effektiva på att lindra huvudvärk, yrsel och vinglighet.
Jag skulle nog själv behöva lite Livelja, Rowan. Du är den mänskliga versionen av huvudvärk.
Han tittade på svärdet som fortfarande hängde vid midjan.
"Jag visste inte att demoner kunde ha huvudvärk." viskade han så att tjejerna inte hörde.
Nej det kan vi inte men du är ett mirakel på det sättet, du lyckas med allt negativt hur omöjligt det än lär vara.

”Det vore bra”, mumlar Nikita medan hon koncentrerat befriar armen från trasorna och försöker undvika att lämna kvar små mossbitar. Hon granskar såret noggrant för att sedan tvätta bort blodet med en gul vätska. Vätskan hade inga effekter men var användbar för att torka bort just torkat blod.
”Det lär nog läka snart. Än så länge ser i alla fall såret okej ut.”

"Mår du bättre?”, frågar alven.

"Jag ska se om jag hittar lite Livelja när jag ändå letar mat" Kommenterar människan.

”Det vore bra”, mumlar Nikita.

Alven plockar bort missa och filt för att sedan skölja med en gul vätska.

”Det lär nog läka snart. Än så länge ser i alla fall såret okej ut.”

"Tack,du har gjort det förr?" svarar Pil.

”Ett antal gånger, ja.” Hon växte trots allt upp bland riddare. Det var sällan alla kom hem hela och skador tar ett tag att läka. Redan som barn fick hon hjälpa med att vårda det skadade och med åren lärde hon sig mer än nog för att klara det själv. Blod eller liknande är inget hon någonsin varit rädd för. Antagligen för att det snabbt blev en vana att se personer i alla möjliga tillstånd.

Efter bekräftelse från alven nickade han och gick till sin packning utanför tältet. Han hade önskat att han haft ett spjut eller liknande för jakt, en pilbåge dög också. Att sätta upp fällor skulle ta för lång tid, de skulle ändå bege sig och fortsätta resa mot Ingenmansland ganska snart. Det var inte särskilt effektivt att jaga med svärd om han skulle försöka sig skaffa mat på det sättet. Han tog med sig en kniv, ett rep och en liten necessär med nödvändigheter som funnits i packningen. Sedan begav han sig längre in i skogen och började leta.

”Ett antal gånger, ja.” svarade alven.

Killen klampade in i skogen med pilbåge i högsta hugg.

"Har vi mat,jag är hungrig."var bara pils fråga

Nikita räcker Pil den sista biten från gårdagens kött. Hon vill inte bandagera formbytarens arm riktig än då såret behöver få andas.
”Tror du att du klarar att resa så? Med tanke på att vi snart når den svåra biten”, frågar alven som fortfarande är orolig över hur stor skada bitmärket egentligen har gett Pil. Med tanke på att hon blev förgiftad så är Nikita lite osäker.

Nikita räcker Pil den sista biten från gårdagens kött.

”Tror du att du klarar att resa så? Med tanke på att vi snart når den svåra biten”

Pil tar tacksamt emot köttbiten och börjar knapra.

"Såklart jag gör,jag känner till märkena helt perfekt!" blir svaret.

Var är… vad heter han nu igen?

Efter en rask 20 minuters promenad kunde han höra ett porlande ljud; det fanns vatten i närheten. Rowan hade faktiskt inte räknat med att ha sådan tur så snabbt.

Precis som förväntat växte det Liveljor vid kanten till vattendraget vid bäckens mynning. Han plockade 20 blad ifall det skulle behövas; i värsta fall kunde han bara torka dem och sedan förvara dem i pulverform. Det skadade aldrig att ha extra och vara förberedd. Han såg sin spegelbild reflekteras i vattenytan; han behövde raka sig, det hade nästan gått en vecka sedan sist. Pojken tog fram dolken och mycket försiktigt drog han eggen längst kinderna och befriade sig från allt ansiktshår. Han fann det motbjudande med skägg under arbete; allt svett och skit som kunde samlas i skägget var ohygieniskt.

Vattnet såg inbjudande ut och en längtansfullt blick kunde numera ses på hans ansikte. Ett snabbt bad kunde inte skada. Efter allt svett från all träning så gjorde han nog damerna till och med en tjänst. Rowan tog av sig tröjan och lindade in demonsvärdet i det innan han gömde det under en buske. Han började sedan klä av sig och precis som han befarat så brast hans trevliga kompanjon ut i skratt.
"Åh kom igen, var inte så barnslig."
Det kanske är bäst att du håller dig borta från kvinnor, Rowan, jag visste aldrig att något så minimalt existerade!
Demonen asgarvade och Rowan suckade, klev ned i vattnet och började sedan skrubba sig ren.

Medan Pil är upptagen med att äta så passar Nikita på att förbereda sig inför den kommande etapp av sin resa. Hon tömmer väskan och radar upp allt på klippan för att sedan gå igenom och se att hon har allt, bortsett från det där vattnet hon fortfarande måste fylla på.
Två limpor bröd, en hel del torkat kött i ett vaxpapper, torkad mossa, en liten tygremsa hon brukar använda för att torka av dolkarna, vattenflaska, en bit vax, olika örter och bär i små tygbitar och glasflaskor och filten. Allt är med. Hon packar ihop sakerna igen men låter flaskan ligga. Människan behöver hitta en vattenkälla fö att finna örten så hon väntar nog på hans återkomst för att ta reda på vart hon kan fylla den.
Efter att ha stängt väskan övergår hon till att kontrollera sina vapen, räkna pilar samt kolla så att de ser bra ut och vårda sin pilbåge. När även detta är avklarat bestämmer hon sig för att det nog även är dags att fläta om den vid det här laget lite rufsiga flätan. Hon inser snabbt efter att ha släppt ut håret att det fortfarande är lite fuktigt. Irriterat suckar alven. Då är det bara att vänta på deras kamrat som återstår.

Alven bryr sig inte om kommentaren utan tar ut innehållet i sin väska.

Två limpor bröd, en hel del torkat kött i ett vaxpapper, torkad mossa, en liten tygremsa,vattenflaska, en bit vax, olika örter och bär i små tygbitar och glasflaskor och filten. Hon packar ihop sakerna igen men låter flaskan ligga kvar på stenen.
Nikita stängt väskan och börjar kontrollera sina vapen, räkna pilar samt kolla så att de ser bra ut och vårda sin pilbåge.

Pil har ätit klart och bestämmer sig för att kolla igenom sina saker. Hon reser sig,går in i tältet,hämtar väsksn,snubblar ut och tömmer innehållet.

En pilbåge,13 pilar,fickplunta,4 frukter,1 limpa bröd,ett saltkar,något elixir,en dolk,läderremsa,fårull,ett tygstycke och ett teleskop.

Badet blev kort. På knappt 5 minuter hade han fått bort allt skit. En liten bit bort längst bäcken kunde han skymta något som rörde sig i strömmen. Det verkade som att Rowan hade väldigt mycket tur idag. Han tog sig ur vattnet och klädde på sig snabbt, hängde fast bältet och knäppte utrustningen.

Några metrar bort från bäcken lyckades pojken finna en kvist tillräcklig tjock och stabil nog för att fungera som hans improviserade spjut. Han täljde änden med dolken, snart nog var den tillräckligt vass. Det skulle vara 20 minuter hemåt och han insåg att de fortfarande väntade på honom vid tältet. Med mjuka, långsamma, steg närmade han sig vattnet igen och lyckades träffa fisken i vattnet med spjutet. Detta hade varit lättare och kanske till och med gått snabbare med ett spö eller nät, men vad kunde han göra? Han fick helt enkelt göra det bästa av vad som fanns.

Processen upprepades ett antal gånger, både lyckade och misslyckade, innan Rowan kände sig nöjd med dagens fångst. Kunde det redan ha gått 40 minuter? Med 5 fiskar i handen återvände han tillbaka till tältet och de två flickor som befann sig där.

Nikita skiner upp när hon ser människan komma gående med fisk. Det var länge sedan hon senast hade chansen att äta fisk och en mer en välkomnad omväxling till allt kött. Hon missar nästan att han har gjort sig lite prydligare, men väljer att inte kommentera det.
”Jag ser att du hade lite fiskelycka idag”, kommenterar hon samtidigt som hon reser sig upp och greppar tag i sin flaska.
”Vill du avslöja vart du fann fisken? Jag skulle behöva lite vatten.”

"Ja", han mot mot alven och pekade mot norr
"Gå norr, kanske i 3km, så lär du stöta på en bäck." han tittade mot hennes håll och insåg att han själv hade glömt att ta med sina pluntor för påfyllning.
"Jag glömde fylla på mina pluntor. Hade det varit okej om du kunde göra det när du ändå ska dit? Jag kan annars gå tillbaka och fylla dem om du inte vill." han kliade sig på huvudet med den fria handen. Blicken föll på dem 5 fiskarna han hade i den andra handen. Skulle Rowan tillaga dem så att de kunde äta nu direkt? Hade de haft mer tid hade han kunnat fånga mer fisk och torka fisken så skulle de kunna leva på den ifall det visade sig svårt att finna föda på andra sidan gränsen.

”Jag går, det är lugnt. Vi måste sedan bege oss ifall vi vill nå gränsen och ta oss till en säker plats innan mörkret faller.” Nikita hämtar människans pluntor.
”Fisken är nog bäst om du tillagar så att vi kan äta under resan”, lägger hon till efter att ha sätt hur han kollat på den. Hon vänder sig om och börjar gå mot norr. Följer den vaga beskrivning hon har och skickar Munin i förväg så för att inte gå fel. Alven rör sig snabbt fram genom skogen och finner efter ganska precis 3 kilometer den bäck människan pratat om. Hon börjar fylla på pluntorna och passar samtidigt på att skölja bort leran från skorna.

Han nickade mot alven samtidigt som hon lämnade kampplatsen efter att ha hämtat hans pluntor. Rowan vände sin blick mot fisken igen. Om fisken skulle hålla ett bra tag så krävdes det att han rökte eller torkade den, det skulle ta cirka 8-14 timnar och så mycket tid verkade de inte ha. Han gissade på att han bara skulle tillaga den vanligt men då krävdes det att de åt upp fisken inom 3 dagar. Fisk i synnerhet blev dålig snabbt.

Han gick mot den numera döda kampelden som sedan länge var utgången. Det fanns kanske några få ordentliga pinnar kvar men det mesta var bara kol. Med den ena fria handen fiskade han upp ett litet pläd ur packningen som han lade fisken på. Sedan gick han in djupare i skogen i jakt på nya pinnar, det tog honom inte lång tid alls då han återvände nästan omedelbart. Rowan lade ned pinnarna vid den föredetta brasan och återupplivade elden med samma tysta mummel han använt sig utav kvällen innan. Fiskarna genomborrades utav varsin pinne och grillades sedan utav pojken vid elden.

När alven fyllt flaskorna och fått bort leran från skorna beger hon sig tillbaka till lägret. Denna gång känner hon till alla snubbelfaror så hon kan färdas snabbare än på ditvägen. Väl framme möts hon av en ljuvlig doft. Fisk som tillagas över eld. Hon lägger pluntorna där hon hämtat dem för att sedan sätta sig på klippan och betrakta elden. Hon blundar. Försöker minnas så många detaljer som bara möjligt om floran och faunan i ingenmanslandet det snart skulle korsa. Eller ja, i alla fall hon var tvungen att korsa det.

"Tack."
Alven hade återvänt med pluntorna fyllda så Rowan slapp gå tillbaka till bäcken en gång till. Hon satte sig ned och betraktade elden, hennes blick fundersam.
"Vad är planen?" han vände på de fiskarna som han höll över elden.

Alvens öra rycker till och hon dras ur sina tankar. Det tar ett tag innan hon inser att frågan är riktad till henne.
”Idag är det nog att hinna så långt in som möjligt samt finna en säker plats att spendera natten vid och undvika att dö eller skada sig?”, svarar hon och flinar. Nikita försöker mest dölja sin rädsla och känslan av ovisshet. Hon gillar inte när hon vet att sin svaghet lär bli ett stort problem. Hon biter på sin läpp och fastnar med blicken på en bit mossa.

Rowan märkte ett skift i hennes kroppspråk. Alven kändes nervös.
"Jo självklart, jag menade mer planen i överlag. Vet du var du ska i Ingenmanslandet? Du behöver nog inte oroa dig, min demonvän här kan bekräfta att jag är en monstermagnet." han skrattade och hoppades att hans skämt skulle få henne att kunna slappna av lite "De lär inte attackera någon av er sålänge jag lever."

Trots att det var ett skämt så fanns det en viss sanning i det. Demoner attraherade monster och som svärdbärare av ett demonsvärd så var han en större måltavla. Han kunde också be Aosoth att agga monstrena, Aosoth tyckte nog bara att det skulle vara underhållande.

„Jag… måste korsa ingenmanslandet så det handlar om nog ungefär två veckor, beroende på hur många problem jag stöter på.” Nikita suckar. Men hon är ute efter information hon bara kan få på ett visst ställe och dit måste hon.
”Tack”, säger hon och ler snett. Hon är inte säker på hur allvarlig han är men hon uppskattar att han försöker hjälpa.
”Och hur långt tror du att du måste färdas?”

"Jag ska till en av Ingenmanslandets ökända skogar. Tror det är en bra bit att färdas."
Du har verkligen inte tänkt igenom detta, ärthjärna. Men vet du vad, jag hoppas faktiskt att du dör. Kanske hittar någon annan mig vid ditt lik, det vore skoj.
Rowan hade inte tänkt alls kring detta scenario som Aosoth nu målade upp. Ett väldigt sannolikt scenario. Han brydde sig inte särskilt om sin egna död - pojken hade ändå inte mycket att förlora. Vid det här laget var nog redan många i byn döda, han försökte bara aktivt att undvika tänka på det. Katastrofen hade varit om någon annan fick tag på Aosoth efter Rowans självmordsuppdrag. Hans mage började göra ont av tanken på Aosoth i händerna på någon annan, men han lyckades dölja sina känslor väl med ett leende på ansiktet. Efter alla åren med sin familj så var han duktig på att spela teater.

”Det är en bit dit, ja”, mumlar alven. Hon är inte säker på vem av dem som är dummare. En ung kille med ett svärd som inte får hamna i fel händer på jakt efter en växt som är nästintill omöjlig att finna och dessutom riskerar att kosta honom livet eller en halvblind alv som är beroende av en energi hon knappt har för att slåss. Hon skrattar tyst.

Stämningen kändes stel och han skakade av sig alla negativa tankar och känslor. Det hjälpte nog ingen att oroa sig över saker som inte hänt. Kanske kunde han hitta hjälp. Det allra bästa hade varit en Galahads hjälp. De kunde åtminstone ta svärdet utan att själva bli besatta. Problemet var att han hade inget sätt att kontakta dem på, han visste inte ens var de befann sig.
"Är det möjligt att låna mana till någon?"

Nikita kollar upp från elden och tiger. Det finns ett antal sätt, men det flesta har biverkningar eller är rentav livsfarliga. Varför funderar han ens på något sådant?
”Det är möjligt, hurså?” Hon har läst en hel del angående ämnet då trollkarlen som varit hennes mentor jobbar med att finna en säkrare metod. Tyvärr visste hon inte mycket om hans arbete då han rest bort ungefär ett år innan borgen blev attackerad.

Människan komma gående med 5 fiskar.

”Jag ser att du hade lite fiskelycka idag”, kommenterar Nikita samtidigt som hon reser sig upp och greppar tag i sin flaska.
”Vill du avslöja vart du fann fisken? Jag skulle behöva lite vatten.”

”Jag går, det är lugnt. Vi måste sedan bege oss ifall vi vill nå gränsen och ta oss till en säker plats innan mörkret faller.” Nikita hämtar människans pluntor.
”Fisken är nog bäst om du tillagar så att vi kan äta under resan”, lägger hon till.
Alven vandrade bort,även killen.

Men han återvänder snabbt med famnen full av pinnar.

Mer hör inte Pil,hon har somnat.

Flickan hade somnat.
"Min okunnighet är lite av ett…" han hejdade sig och försökte hitta ett ord "Handikapp?"
Fisken var nu klar och Rowan tog av de sista fiskarna från pinnarna och lade dem tillsammans med de andra fiskarna, inlindade i en tygbit.
"Jag undrade bara om jag kunde göra störra nytta. Vet absolut ingenting om magi men hade jag kunnat låna den till er kanske jag inte var helt värdelös." han skrattade.
Nej du kommer nog alltid vara värdelös tyvärr, det finns inget hopp för dig.

”Det finns som sagt ett par sätt. Men inget jag någonsin testat och alla är på något vis farliga”, förklarar Nikita. Hon går igenom allt hon minns om sådana formler i huvudet. Riskerna är ändå stora, men samtidigt så är frågan om det ens skulle fungera.
”Fast… en kanske skulle fungera”, muttrar hon. Pil har somnat om vid det här laget och alven börjar bli orolig över att de kanske inte kommer iväg i tid.

"Självklart behöver det inte prövas om det är farligt."
Han ville absolut inte experimentera om det skulle innebära en fara för någon. Frågan var nyfiken ställd och med goda intentioner, kunde han bidra med något positivt på något sätt så ville han det - sålänge det inte skadade någon, förstås.

”I sig är det inte farligt. Det kan bara bli farligt om en av parterna gör ett misstag så som att få en större skada eller dö”, klargör hon och ler snett mot killen. I sig är metoden ofarlig, bortsett från att alla skador delas så länge formeln är aktiv vilket innebär att om en dör så dör den andre. I jämförelse mot det andra metoderna är den i alla fall inte redan vi utförandet av ritualen rentav livsfarlig.
”Vi borde långsamt bege oss.” Alven slänger en blick mot den sovande formbytaren.

"ångsamt bege oss.”
Pil vaknar tvärt och snubblar upp på ostadiga ben.

Och vi fortsätter här

https://kivanart.wixsite.com/vargrupp/forum/rollspel/dar-vagarna-mots